Det stora i det stora

Alltså, vilka dagar vi har! Det är ju rena sommarfeelingen. Vem hade kunnat tro att september skulle bjuda på detta kalasväder? Mer än en gång de senaste dagarna har det också slagit mig vilken otrolig tur jag har som lever i detta land. Inga krig. Inga konflikter. Ingen diktatur. Jag får röra mig i princip helt fritt liksom att jag får tänka, tycka och skriva fritt så länge det inte skadar någon. Vårt lands natur är både varierande och vacker. Vi är förskonade från allt för hemsk miljöförstörelse och de allra, allra flesta är skyddade av ett socialt nätverk.

Det är stort. Och fint. Och långt ifrån en självklarhet.

Sånt tänker jag ofta på när det svider i ögonen av svett, lungorna piper efter syre och benen nästan viker sig av trötthet under intervallträning. För egentligen gör jag ju det av fri vilja och för att jag både kan och får. Då ska man banne mig inte gnälla. 🙂

Åsa och Annika som jag körde med i dag, två supergirls som jag träffat via swimrunträningen faktiskt, är ruskigt snabba. Jag kunde ju ha valt att inte ens frågat dem om de ville köra med mig för att på så vis slippa bli avhängd. Men jag tänker som så här, och det är ganska ego egentligen, att om jag kutar med vassare löpare så borde jag ju med bli vassare.

5 x (3+2+1) min. blev det. På en ickeplatt runda i skogen. Kul som attan även om jag var långsammast. Jag bet i vad benen klarade. Fanns inte en chans att jag kunde maska för då hade jag blivit lämnad ensam och grejen var ju att vi skulle köra tillsammans.

img_6622

Det positiva är att även om jag inte är så snabb (allt är relativt-jag vet) så känner jag mig fortsatt stark och min återhämtning är ruskigt snabb. Eller som Åsa sa i en av pauserna: “Du pratar för snabbt efter intervallen!”

Kul att vara lite extra bra på något även om just det där aldrig kommer ge mig något pris.

Himla mysigt var det i alla fall och nu har det plötsligt blivit lite nya planer. Det blir ju lätt så när man pratar med likasinnade du vet. Mer om det framöver. 🙂

Mysigt var det även att cykla till Flaten och käka lunch med världens bästa sambo.Har jag sagt att jag älskar det där stället?

img_6628

Och bada lite.

img_6624

Sen somnade jag i solen. Bästa powernapen om du frågar mig. Plötsligt hörde jag Anders säga att han skulle kuta runt sjön. Kuta? Själv orkade jag bara rulla över på magen och slappa vidare. Du ser, jag är väldigt bra på att slöa också. 🙂 I alla fall en stund för när han var tillbaks, varm och badsugen, var jag snabbt uppe och ännu snabbare redo för att simma. Utan våtdräkt! Magiskt! Och nej, jag frös inte en sekund! Makalöst!

 

img_6632

img_6634

img_6630

img_6636

Torka i solen är bland det bästa jag vet. Ja vara i den överhuvudtaget. Kan riktigt känna hur solens energi liksom går rakt in i varenda en av mina pyttesmå celler. Så när vi cyklade hem, och “råkade” rulla förbi ett av områdets finaste utegym, kunde jag ju inte låta bli. Ett helt gym för sig själv! Snacka om lyx!

img_6640

Kommer fortsätta att suga allt detta gottiga ur sommarvärmen och solens strålar så mycket jag bara kan och förmår. Och fortsätta vara tacksam för allt det jag har och får. Livet kan vara hårt, brutalt och skitjobbigt men i det stora hela är det ändå fantastiskt. Troligtvis den största gåvan vi fått.

img_6612

img_6613

Kram från Ingmarie.

 

AW

Efter en absolut fullproppad dag där jag transporterat mig under tidspress med tub, buss, pendel, cykel och ben mellan olika jobb och möten var det väl egentligen inte så märkligt att andningen satt i halsgropen och hjärtat pickade på med lite för många slag. Tack och lov hade jag både möjlighet lyxen att få det bästa “botemedlet” mot det där onödigt höga stresspåslaget. Yin yoga med allra bästa Jenny.


Måste vara den bästa After Worken alla kategorier.? I alla fall för mig. Vilken är din?

Kram från Ingmarie.

En sån där dag…

Jag tror vi alla då och då vaknar på morgonen och undrar hur i all sin dar man ska orka med den. Så där så man nästan längtar sig fördärvad efter att få få lägga sig igen fastän man inte ens gått upp.

Men på något vis blir det ju alltid kväll ännu en gång och man har både överlevt och klarat av allt. När jag har sådana dagar, som i dag, koncentrerar jag mig stenhårt på att göra en sak i taget. Till 99% funkar det alltid.

Jobbade hemifrån innan jag for in till stora staden för att först  köra egna intervaller. Jag ljuger rejält om jag säger att benen var pigga men passet kändes ändå helt ok. Dessutom var ju vädret fantastico!



Anledningen till att jag körde i stan  var helt enkelt att det kändes bäst att “vara på plats” inför nästa aktivitet. Man kan ju aldrig helt lita på SL och ett coachpass på lunchen med småstressat kontorsfolk betyder start på pricken. Så där blev det ännu lite mer intervaller och transportrännande.



Åter hem. Fixa matlådor, hämta paket på postutlämningen (jobbrelaterat så inte ett skvatt spännande),  jobba lite till och sen in till stan med SL för ännu ett coachpass men denna gång stod jag bara jämte och gastade och såg till att gänget jobbade. Sånt är jag sjukt bra på! ?

Passade på att köra ett eget styrkepass innan jag traskade vidare till nästa gym för ett Hot mojo pass. Det här är typ vad som fanns kvar av mig efteråt..


Nu efteråt så tänker jag att det gick ju hur bra som helst och att jag oroat mig helt i onödan. Men jag antar det är en del av livet. Och kanske en nödvändighet. Att oroa sig, och gräma sig, men sen ändå anta utmaningarna.

Kram från Ingmarie.

Let the stress flow off

Vissa veckor är verkligen extra röriga, stressiga, kaoitiska och blajjiga. Denna veckan har varit så för mig. Kanske inte blajjig som i tråkig och trist utan mer som i nollkollfattaringentingochstressadsomfasiken. Ja du vet nog vad jag menar. När det är en massa grejer som man inte riktigt kan göra något åt men som påverkar vardagen. Ibland spelar det heller ingen roll hur mycket man vet att det sitter i skallen. Stressen biter sig fast som en envis blodigel oavsett.

Och om det är något jag inte är bra på så är det just stress. Förutom att frysa så är det min absolut sämsta gren.
Då gäller det att bromsa och hitta en motvikt fort som attan för annars går det åt pipsvängen direkt för mig.
Kuta i skogen är ju en klassiker. Hjälper alltid!
I går blev det även ännu ett Hot Mojo-pass. Dubbelt extra bra för dels var det en ny release (gillade inte den andra för det var extremt mycket vridningar och min överrörliga rygg went cräjsy direkt) och dels var det en av mina absoluta favvoinstruktörer som hade passet.

Tonny är inte bara en superbra instruktör. Han är en rackare på att baka med!

Tonny är inte bara en superbra instruktör. Han är en rackare på att baka med!

Och snäll som få.

Och snäll som få.

Den här releasen älskade jag! Mycket balans och styrka. D.v.s hög utvecklingspotential under de 4 månader den kommer vara. 🙂 Ja sen älskar jag ju att det är hot så svetten får rinna precis hur mycket den vill. För mig är det som att med svetten så rinner all skit ut oavsett om det sitter i cellerna eller i skallen. Efteråt är jag ren, mjuk och skär som en bebisrumpa. Och ännu lite gladare.

Simma är ett annat sätt att vaska av den där stresskänslan. I synnerhet om man är där strax efter lunch för då är det nästan folktomt på Eriksdalsbadet.. Tänk dig bara. En hel 50-metersbana för sig själv hela passet. Det är überlyx det! Andas in och andas ut. Fokus. Går inte att tänka på något annat än det för då blir det kallsup direkt.

IMG_6483simgl
Det finns dock en sak jag både kan stressa till, och för, utan problem. Sami´s Hot vinyasa flow-pass är skitsvårt att få plats på så när jag får det gäller det att hugga direkt oavsett var eller hur jag är. För jag vet att det kommer bli hur bra som helst när jag väl kommer dit. I dag var inget undantag. Jag begriper inte hur karln gör men varje gång överträffar han liksom sig själv. För hur bra förra passet än var så är nästa ännu bättre.
Magic, eller hur?

IMG_6485sami
Och nu när jag sitter här i fåtöljen och skriver så begriper jag ännu mindre vad det var jag var så förbenat stressad över innan.
Livet går upp och ner men när det är ner så får man ta några djupa andetag, tänka att det bara är en dålig dag. Inte ett dåligt liv. 🙂


Kram från Ingmarie.

Innestart

Oavsett vad jag vill och tycker om att sommaren snart är slut så har höstaktiviteterna kört igång med full kraft nu.

Eriksdalsbadets utebassäng är igenbommad för i år så vill man simma längder och vattenlöpa i pool får man snällt gå in. Fördelen, om man kan gå på “rätt” tid, är att det finns väldigt mycket mer space där inne. 🙂

IMG_6438sim
SoFo, liksom på alla Sats för den delen, så är höstschemat i gång och för mig betyder det bl.a Indoor Intervals ett par gånger/vecka.
Även om ute såklart är bäst så får jag nog lov att säga att ska man nu köra löpning på band inomhus så är “vår” Cardiosal verkligen ett av de bästa alternativen. Den är ruskigt cool!
IMG_6442indoor1
Bjöd kvällens deltagare på en härlig stege och det var som om jag aldrig varit därifrån trots att det i verkligheten är massor av månader. Vissa grejer sitter tydligen väl inpräntat i hjärnkontoret. Men jag hade helt glömt bort hur groteskt mycket man svettas av det där. Tur mitt band är lite avsides från alla andras för det var stänkvarning à la megastor. :-O

IMG_6441indoor2
Och när jag nu ändå var där var det ju lika bra att röja lite på gymet också. Och svettas lite till. 🙂

IMG_6445gym
Ska jag vara helt ärlig så känns allt det här skitskoj trots att det är inomhus! Precis som det ska vara tycker jag. Annars är man fel ute.
Love what you do and do what you love.
Det är min (simpla) livsfilosofi.

Kram från Ingmarie.

One life. Make impossible real.

Jag har varit på ett helt makalöst fint VIP-event i kväll och är så tagen att jag nästan inte finner ord. Min lillebror Daniel och hans vän Aviad Arik har tillsammans genomfört projektet One Life. Make impossible real.


Mycket kort beskrivet så har det gått ut på att hjälpa ett barn att förverkliga sin dröm och sen dokumentera det med bilder. Det har varit allt från att vara prinsessa, hårfrisörska och designer till att få utbildning, rent vatten och möjlighet till att ö.h.t få leva. Det gemensamma för dem alla är just att få ett barns dröm att bli verklighet och på så vis även få den att finnas kvar och skapa nya idéer och drömmar.

I dag var det stor release av hela projektet i samband med Göteborgs Kulturkalas och det var många där som blev märkbart berörda…


Alla bilder och berättelser finns att läsa på  hemsidan Och jag ber dig att göra det. De ger verkligen perspektiv…

Alla bilder har sedan Aviad använt när han designade en av de klänningar Sveriges representant kommer ha på Miss Universum-finalen. Hur coolt som helst! Och den är obeskrivbart vacker!


Killarna har gjort allt detta helt volontärt så det finns ingen som helst ekonomisk vinst i det hela. De tyckte helt enkelt projektet var så otroligt bra att de ville vara en del av det. Visst är det fint gjort?


Så glöm nu inte klicka vidare hit. Nästa gång ska jag se till att vara med på något vis.?

Kram från Ingmarie.

När dåtiden kommer i kapp

Jag trodde på riktigt att jag var “klar”. Att rädslan och smärtan var avklarade kapitel. Att sorgen, om än i en annan form, fanns kvar endast som en svag påminnelse om livets sårbarhet och ändlighet.

Men jag hade fel. Och när den där bottenlösa rädslan och sorgen griper tag i en är det väldigt svårt att stå emot.

För att förstå får man gå tillbaks nästan 25 år i tiden. Det är längesedan men tydligen kan minnen sitta ruskigt djupt rotade. Den 1:a oktober 1991 drunknade min dåvarande pojkvän någonstans vid Tylön utanför Tylösand. Först tre veckor senare flöt han upp flera kilometer bort på Ringenäs strand. Att ens förklara smärtan och sorgen som det innebar känns omöjligt. Den försvinner heller aldrig men den ändrar form och blir till slut på något vis hanterbar och en del av livet.

Jag har ju jobbar stenhårt med skallen och verkligen trott jag är “fri” från rädslorna det förde med sig. Jag har utsatt mig för det jag upplevt obehagligt, som att doppa huvudet i vatten och simma i öppet vatten. Hav har varit värst och allra mest Tylösand. Men jag har grejat det. Kämpat mot demonerna och vunnit. Gång på gång. Kanske det är då det är dax för en motgång för att man ska växa lite till?

I går ordnade min fina vän Micke så vi blev ett stort gäng som åkte båt it till Tylön. Tanken var att simma runt ön men jag skulle nöja mig med att simma lite fram och tillbaks. Kände mig lugn och trygg hela tiden för de flesta av mina klubbisar vet.



Så erbjöd sig snälla Fredrik att simma med mig runt och jag tänkte genast att ja varför inte? Nu hade jag verkligen min chans! 2000 m. vet jag ju att jag grejar.


Så vi simmade i väg. Lugnt och fint. Kände ingen oro och ingen rädsla. Vattnet var nästan helt stilla. Sikten till botten helt klar och inte ens blåmaneterna brydde jag mig om.


Vi rundade ena udden och det blev genast vågigare men jag jobbade på. Hade simmat i högre vågor tidigare under dagen utan problem och tyckte mest det var skoj. Vi såg fyren och det lilla röda huset på ön från andra sidan”. Kändes coolt på något vis. Där någonstans börjar det gå trögt. Hur jag än jobbade så kom jag ingenstans. Vid land såg jag två andra simma sida vid sida och Fredrik är snett framför mig. Plötsligt ropar han att vi dras utåt och måste in. Jag ändrar kurs och känner hur vansinnigt stark strömmen är. Det tar en evighet att komma in och jag börjar känna en gnagande oro och en begynnande panik. Har svårt att andas och siktar på att ta mig in och upp på stenarna och sen gå över ön till båten. Men stenarna är såphala och omöjliga att ta sig upp på.

När rädslan, paniken och ångesten sen kom blev det med en kraft jag inte trodde var möjlig. Jag simmade samtidigt som jag grät och nästan inte kunde andas. Fredrik fanns där hela tiden men det hjälpte inte. Jag började tokfrysa och hade till slut ingen ork kvar i armarna för när andningen slutar funka kommer mjölksyran direkt. På något vis tog jag mig in till land igen och upp på några stenar. Jag ålade mig uppåt och greppar det som går att greppa. Hade jag varit tvungen att välja så hade jag hellre ruttnat där än tvingats ner och simma igen. Fredrik kollar så jag är ok innan han simmar vidare och jag stapplar uppåt. För den som inte vet så kan jag berätta att på Tylön finns bara en stig. Den från fyrhuset ner till bryggan. Resten är sten, grästuvor och bröte.

När jag efter en halv evighet ser Micke komma för att leta efter mig brister det sista lilla försvar jag har. Men han fattade direkt och tillsammans simmade vi sista biten ut till båten.

Så hur kunde det egentligen bli så här? 25 år är ju ändå lång tid kan man tycka… Jag tror att kombinationen att jag var lite fysiskt sliten och trött (2 racedagar + 2 timmars träning redan under dagen) plus den nya upplevelsen av kraftigt strömt vatten gjorde att den mentala kraften slut och då hade jag ingen riktig ork att varken tänka eller bemästra demonerna heller. Allt hänger ju samman du vet… Tanken på att livet är så oerhört kort, sårbart och ömtåligt blev också så otroligt uppenbar. Jag är inte rädd för själva döden men jag vill inte den ska komma redan. Aldrig någonsin varken för mig eller mina nära om jag ska vara ärlig. Men det funkar ju inte riktigt så. En dag finns vi inte mer och bara tanken gör mig gråtfärdig på något vis samtidigt som den påminner mig om att verkligen leva.
Jag “vet” ju allt det här men samtidigt blir jag arg på mig själv och nästan skäms. Där fick ju de andra stackarna sitta och vänta på mig för att jag inte kunde behärska mig. Fjantigt-I know…

Men det positiva är att jag i alla fall försökte, att jag inte var rädd för vågorna (tycker bara de är jobbiga-haha) och att varken blåmaneterna eller slemmig botten påverkar mig nämnvärt.? Och att åka båt in till Halmstad igen en ljummen sommarkväll är nästan värt en panikattack. Men bara nästan…


När jag började rida en gång för länge, länge sedan så fick jag lära mig att om man trillar av hästen måste man upp igen för annars kommer man aldrig att våga mer. Nu var det så bra att just i dag gick sommarens första Tylösim. Med hjälp av bl.a  Livräddarna så ordnar Micke ovan gemensam simning mellan Tylösand och Tylön. Tur och retur ca 1600-1800 m. beroende på hur snett man simmar.?


Vi var totalt ett 50-tal som antog utmaningen och det var två starter. De “ej så snabba” startade 5 min före racersimmarna för att vi skulle vara så samlade som möjligt mittemellan. Innan på dagen hade jag bara kört vattenlöpning och yoga. Försökte samla kraft genom att meditera lite extra och umgås med några av mina vänner. När det började närma sig kände jag mest oro men jag var fast besluten att göra det om jag så skulle kollapsa på vägen.(Jag visste ju att jag i så fall skulle bli upp-plockad.) Face your fears Ingmarie var det som for genom skallen. Jag var helt enkelt tvungen. I alla fall om jag ville gå vidare och kunna göra det jag älskar. Och det ville jag.



Vi simmade i väg. Vattnet var helt klart. Inga strömmar mer än möjligtvis i närheten av Tylön. Inga brännmaneter och de andra som kom i min väg struntade jag helt enkelt i. Varje gång jag kollade upp för att navigera tyckte jag ö-skrället låg lika långt bort och en föraning till panik dök upp efter ett tag men jag vägrade ge vika. Jag skulle klara det. Rabblade mina mantran tyst för mig själv inne i skallen. Om och om igen. Och plötsligt var jag framme! Kort paus och sen tillbaks. Då hade allt släppt. Jag simmade på utan stress och kapade t.o.m några minuter.

Känslan av att ha klarat något man är riktigt rädd för är en av de bästa som finns tror jag. För en stund får man känna sig både oslagbar och superstark!



Tusen miljarder tack  alla ni som stöttat och supportat mig.Ni vet vilka ni är.?

Kram från Ingmarie