Resan hem (inklusive både panik och en urspårning)

Det började bra. Fick skjuts av min vän Angela. Inklusive mys med Guiseppi.😍

Sen började det… Först med tre timmars försening redan i Albuquerque pga snöstorm i Chicago.😱

På rolighetsskalan var det typ minus 956764324. Jag hade ju kunnat vara ute i stället för att sitta och glo inifrån på detta…

Men vi kom alltså iväg och som alltid kändes det som att hjärtat skulle rivas ur bröstkorgen när vi flög över Sandia mountain.

Sen blev det bara grått…

Och väl på marken i Chicago blev vi fast pga snön och kö till gaten.

Först sa de att det skulle ta 5 minuter. Det gick 5-10-15-20-25 minuter utan ett pip från personalen. Efter 30 min fick vi info om att av-isningen på planet framför var klart och vi skulle få komma in om “några minuter”. Det gick ytterligare 10-20-30 minuter. Inget hände. Ingen info. Jag satt inklämd vid ett fönster och kände hur det blev svårare och svårare att andas. För att göra en lång story kort fick Nilsson en släng av panikattack och fick till slut ha medical assistace.😱 Har aldrig hänt förut och jag hoppas det aldrig händer igen! Det var hemskt! Så mycket för att jag yogar och mediterar…🤪 Å andra sidan kanske det hänt mycket tidigare och blivit mycket värre om jag inte gjort det. När jag väl kom ut blev det bra och jag behövde inte till sjukan. (Eftersom det var i USA behövde jag dessutom skriva under papper på det…) Vips blev jag ännu en erfarenhet rikare…

Mycket senare, via ännu en timmes väntande ute i snökaoset på the hotel shuttle-bus, kom jag till hotellet. Somnade sent och när jag vaknade sken solen!

Jag valde inte hotellet pga att det var lyxigt. Det var helt ok med gigantiskt rum men en typisk amerikansk sockerfrukost. Korvarna ville jag inte ens fota…

Vis av erfarenhet hade jag med mig egen mat. Begriper. Inte hur någon kan vilja äta sån där skrot.😱

Anledningen till att jag valde att övernatta just där var, förutom att flygtiden ändrats redan innan jag åkte, att det ligger precis vid en stor park med trails. I vanliga fall är det säkert jättefint men efter söndagens snöstorm var det mest blött och gyttjigt. Inte precis den löpturen jag tänkt mig men bättre än inget!

Men inget varar som du vet för evigt. Inte en strulig och hemsk resa heller. Har aldrig checkat in och kommit genom security så fort som i går. Hade massor av tid till att slöa i SAS-loungen, käka och snacka med en trevlig norrman.

Gott om plats på flyget, såg en väldigt bra film, några tv-serier, försökte sova (gick inte alls) och käkade. Igen och igen. En gång i tiden tyckte jag långflyg var jättekul. Det gör jag inte nu för tiden…

Väl på Arlanda flöt det på så snabbt att jag nästan inte hängde med. Jag älskar hur effektivt och bra allt trots allt funkar i Sverige.

Förutom möjligtvis badanläggningar. Jag förstår mig verkligen inte på hur en del beter sig. Gapar, lever rövare och beter sig hotfullt, Och var är föräldrarna är till kidsen som missköter sig?. Fast det är väl det som är problemet. Föräldrarna beter sig lika illa… Sen har vi ju de där vuxna männen som “kollar fotboll” samtidigt som de sprider skräck och tar av samhällets resurser. Helt oacceptabelt! Liksom höjdarna i flera banker som mer eller mindre snor kundernas pengar, skamliga politiker som ljuger, köttindustrin som undanhåller den vidriga sanningen om hur djuren behandlas och läkemedelsindustrin som låter $$$ styra. Listan kan göras hur lång som helst. Så kanske det inte är så konstigt att det är som det är på badanläggningar? Men grejen är att det skulle aldrig tillåtas i t ex USA eller Australien. Aldrig. Så summa summarum är att att allt är inte bra även om mycket är det och jag spårade helt ur. Jetlag kan verkligen göra skallen ännu rörigare.🤪

Jag lyckades i alla fall både simma och vattenlöpa utan att bli påhoppad eller få krupp på knäppskallarna.

Men gissa om jag längtar till utebassängen öppnar!

Det känns ännu så länge helt ok att vara hemma.,Solen skiner, luften är ljummen och allt det underbara ljusa, fina ligger framför oss.❤️

Kram från Ingmarie

Allt har ett slut och en sista gång

Min tid här börjar ta slut. Faktum är att jag måste ut ur landet för mitt visum går ut i morgon måndag om jag inte räknat helt tokigt.😱 Så i går var det min sista “hela” dag här. Sorgligt som attan. Har inte, och har inte haft, hemlängtan en enda sekund. Jag mår helt enkelt väldigt bra här. Och nej, det är inte bara för att jag är ledig. Det finns ju liksom en anledning till att jag åkt hit om och om igen i över 20 år. Albuquerque är helt enkelt min speciella plats på jorden. ❤️ Fatta mig rätt. Det finns såklart massor av bra saker i 08a land också och jag längtar naturligtvis efter Anders, mina vänner och min familj. Och såklart det finns många platser i Sverige jag längtar till också. Men det är något speciellt med just Albuquerque. Jag kan bara inte riktigt sätta fingret på vad… Ver du, sen jag kom hit första gången i mitten av 1990-talet så har det i princip inte gått en enda dag utan att jag tänkt på, eller längtat till, denna plats. Ganska märkligt egentligen. Helt ärligt har jag ju besökt “vackrare” platser som gett mig allt från äventyr, varmt väder, ro i själen och bra träning. Ändå envisas mitt hjärta med att dra mig hit. Som sagt var. Märkligt…

Jag kunde verkligen inte ha fått en vackrare och härligare sista löptur än den i morse. Det var som att hela stället ville visa sig från sin allra bästa sida.❤️🙏🏻

Hur ledsen jag än känner mig just nu så är jag oerhört tacksam för att jag haft möjlighet att vara här ännu en gång och under så lång tid. Det kommer bli tufft att komma hem igen men förhoppningsvis inte lika jäkligt som förra året.. Jag har försökt att mentalt förbereda mig på en dipp. Hittills har jag nämligen aldrig lyckats undvika den… Jag har i alla fall många roliga saker att se fram emot redan den första veckan. Hoppas det hjälper.😍🙏🏻

Har jag tur finns den här känslan av att jag känner mig stark kvar länge, länge.

Hemresan har börjat och den började inte särskilt bra. Fortsättning följer…

Kram från Ingmarie

Himmelsdag

Intervaller kan verkligen vara allt mellan himmel och helvete. Ja egentligen kan väl det mesta det när jag tänker efter. Det är kanske det som är meningen och tjusningen för inget kan ju som bekant existera utan en motsats.

I dag var det himmel rakt igenom. Kände mig galet stark! 8 x 5 minuter + hopp&skutt och styrka på gymet.

Simningen hade samma himmel. Jag kommer (antagligen) aldrig bli lika snabb som min simkompis John men det bra med bassäng är ju att man aldrig är längre bakom än 25 yards/meter.

Det slår mig allt som oftast att jag en gång i tiden trodde simning var bland det mest osociala man kunde göra. Så fel jag hade! Det är supersocialt! Jag har träffat så otroligt många härliga människor genom simning i bassäng/sjö och hav. För att inte tala om hur kul det är och vilka äventyr det gett mig. Och det lär bli fler av allt för ännu har jag inte tänkt lägga av.

I morgon kommer det bli en annan typ av himmelsdag som troligtvis inte alls kommer ge samma eufori och glädje. Men som sagt var. Allt måste ha en motsats för att finnas.

Kram från Ingmarie

Rio Grande trail

Minns du när jag var i The Botanical Garden för ungefär en månad sedan och sa att nästa gång jag kom dit då skulle jag testa trailsen där. Well, i dag var den dagen!

Jag hade ganska höga förväntningar efter allt jag läst och hört om området. Hittills har ju dessutom alla andra delar av det gigantiska trailsystemet vid Rio Grande som jag kutat på varit 100% outstanding! Det är garanterat platt överallt där så är man sugen på backar är det väl kanske inte bästa valet. Då är de triljoner trailsen vid Sandia mountain klockrent. Där är det garanterat oplatt. En sak de dock har gemensamt är att det är i princip omöjligt att springa vilse. Floden, alternativt berget, är idiotsäkra landmärken att följa. Däremot är den ändå väldigt enkelt att kuta för långt. Dels för att trailsen ju liksom inte går rakt någonstans. Man kan tro att man snart är framme men vips tog stigen en annan riktning och man får en väldans omväg/extrasväng. Och dels för att när man kutar på dem så försvinner både tid och rum för att det är så fint! Plus det där klassiska att man vill se vad som är bakom nästa krön. Och nästa och nästa och nästa och nästa och.. Ja du fattar! Så blev det i dag. Det tog 45 minuter innan jag ens kollade på klockan. Så där rök den timmens planerade löptid. Jag skulle ju tillbaka också.🤪

Så vackert, rofyllt och energigivande. A true bless!

Men jag hoppade över att besöka The Botanical Garden igen även om jag är säker på att det är magiskt fint där nu. Jag var helt enkelt för snål för tvärtemot förra gången så kostade det pengar och jag hade heller inte riktigt tid att strosa omkring där. Men bara vara utanför är härligt!

Vattenlöpning i en bassäng är väl kanske inte lika varken vackert eller lustfyllt men man springer åtminstone inte varken omvägar eller vilse…Däremot kan man hamna i ett magiskt mindfullness-flow så det blev längre än tänkt även där. Gott så!

Kram från Ingmarie

Sånt jag (kanske) borde begripa

Jag tror jag slog någon slags långsamhetsrekord på dagens löppass. Även nerför. Gårdagens tog visst bättre än jag trodde. Nu efteråt vet jag dessutom att man varnade för “dålig luftkvalité”. No wonder liksom! Jag borde antagligen ha fattat det. Så intervaller kanske inte var så jättesmart. Man andas ju liksom en del då. Men gjort är gjort och jag tror mina lungor klarar av att hantera en hel del damm. Särskilt när det är så sällan som det är.

Simningen däremot! Den du! Det enda jobbiga var egentligen att komma i. Trots att jag vet att det vänder bara jag börjar. Precis samma känsla som att stå inne och titta ut när man ska kuta och man mest vill ligga i soffan under en filt du vet. Väl ute begriper man inte hur man tänkte där bakom rutan. 🙄

Jag borde åtminstone ha lärt mig att vattnet i solskensbassängen alltid är perfekt tempererat. Och att en trög start inte behöver betyda ett trögt pass. Det blev en timmes swimmers high! Med en hagelskur mitt i! En sån som mest gjorde mig full i skratt för det var så tokigt. Och något jag på riktigt fortfarande inte begriper var det kom från.

Kram från Ingmarie

Urblåst

Jag vet sen innan att just våren verkligen är “the windy season with gusty winds” här men hur mycket man än försöker förklara vad det innebär så går det banne mig inte. Det är en sån sak som bara måste upplevas för att helt förstå. Ungefär som att det inte går att förklara hur rosa ser ut för en som är färgblind…

Dessa “gusty winds” gör att det yr skräp från precis alla håll och kanter, gångare och cyklister välter, bilarna skakar och både vägskyltar, trafikljus, staket och flaggor halvt viker sig.

Tack och lov varar de där blåsperioderna inte särskilt länge men när de kommer är de desto intensivare. När jag gav mig i väg till Academy parken i morse för att köra intervaller höll jag på att vända redan innan jag startat klockan. Då är det illa… T o m riktigt illa. Men jag tänkte att det kanske skulle mojna och att jag åtminstone skulle prova.

Mojna gjorde det inte. Tvärtom. När jag körde första omgången av mina tänkta 5 x (3-2-1) min. trodde jag skorna skulle blåsa av alternativt att jag skulle bli begravd under sand och tumbleweeds. De sistnämnda far fram i en jäkla fart från alla väderstreck och sticker som fasen när de träffar en.

Det gäller att vara snabbfotad och parera när de kommer farande. Vilket inte alltid är så lätt när man kör intervaller. Inte ens när de går långsamt som i dag.( Förutom i medvinden!😱)

Det är sällan jag avbryter påstartade intervaller pga vädret, vet förresten inte ens om det någonsin har hänt, men i dag var det väldigt nära. Inte för att det var svårsprunget eller extra jobbigt. Jag ser sånt mest som extra bra träning för hur ofta är egentligen yttre (och inre) förhållanden helt perfekta? Nej det var mer för att jag faktiskt tycker sånt här är lite läskigt. Naturens krafter är oerhörda när de visar den sidan. Fördelen med parken är att där inte är något direkt farligt hårt som kan flyga på en tokig människa som springer. Och du vet hur det kan vara. Man vänjer sig liksom. Eller kanske rättare sagt, adrenalinet gör att man fokuserar på en intervall åt gången och “plötsligt” var alla 15 gjorda. Efteråt ångrade jag mig såklart inte och när man ser det så här så ser det ju ganska najs ut, eller hur? ( Så det där att en bild aldrig ljuger är en lögn!🤪)

Det var oerhört skönt att få vila öronen från blås-dånet inne på gymet efteråt. Och att få yoga i en lugn sal. Vindar rör inte bara om i naturen. Och håret. De verkar röra om i hela mitt inre system också. Men nu är det lugnt igen. På alla plan.

Särskilt bra blev det efter att jag tillbringat flera timmar med mina vänner Erin och Lorraine. Vi bestämde nämligen att vi borde göra något annat än att bara simma, fnissa, äta donuts och huttra tillsammans. 😀 Så vad kunde väl vara bättre än att käka god Vietnamesisk vegan food en dag som denna?

Och smida planer som bara månen vet om.

Kram från Ingmarie

Lätt-lätt

Jag tror alla har åtminstone en grej man är extra bra på. Vet inte om jag vill kalla det talang för jag är inte ens säker på att det finns. Ännu har jag nämligen inte hört talas om någon med “talang” som inte samtidigt lagt ner oräkneliga timmar på att lyckas. 🤪

Jag tänker mer att det är som en gåva. Något man har extra lätt för och som övas upp extra enkelt.

Något jag är bra på, och har väldigt lätt för, är att tåla och hantera värme. Det ska galet mycket till för att jag ska gnälla över den.Tror inte ens det har hänt när jag tänker efter.🙄

140 min svettig löpning i bergen på höghöjd under Albuquerques stekande sol med bara 2 dl vatten utan några som helst problem “bevisar” det ganska bra.

Liksom det “bevisar” att detta är mitt element. Inte något kallt vinterland.🤪 Men jag övar på att tåla även kyla som du vet. Det är bara väldigt mycket svårare.😱

En annan bra grej med värme är att vattenlöpning i Highpoints solskenspool blir ännu bättre och härligare än annars. 😍☀️

Vad är du extra bra på?

Kram från Ingmarie

Forever young

Nej, det är inte någon ny slogan jag har eller vad jag tror om mig själv. Det har varit raceday igen och loppet heter just Forever Young . 😀

Jag har sprungit det en gång för tre år sedan och det var bl. a därför jag ville kuta det igen. Som jag minns det var det nämligen supertrevligt, välorganiserat och en härlig bana. Allt stämde! Men jag hade glömt all mat efter. Återkommer om det.

Loppet går på trailsen i Placitas som ligger på norra delen av Sandia mountain. Som en liten parentes kan jag berätta att det var på dessa trailsen, samt i Albuquerque, som Paula Radcliffe tränade innan hon satte världsrekord 2003.

This race is a celebration in memory of Albuquerque Roadrunner member Charlie Young, an avid runner, cyclist and outdoorsman, who was killed in a cycling accident in Colorado in August 2004. Since Charlie always ran without a shirt even in the dead of winter,shirtless (not topless) participants are given a two buck refund at the finish line. 

Så för att göra som honom sprang jag såklart shirtless.🤪 Vilket jag antagligen gjort ändå för det var rejält hett redan kl 9 när starten gick. Dvs perfekt Ingmarie-väder!

Det var deltagarrekord i år och jag kan verkligen förstå det. Inte bara för vädret. Loppet är så himla trevligt, mysigt, familjärt och liksom superhärligt! Man kan välja 3 eller 6 miles. Jag körde 6 som förra gången. Tuff runda där 4 miles är i princip bara upp och 2 brant ner. Sånt som jag tokgillar! Jag är inte så snabb (flera minuter långsammare mot för 3 år sedan) men jag är stark nu! I dag också! Och antagligen en av de gladaste.

6:a totalt och 1:a i min AG som festligt nog kallas “Grand Master”! 😍

Efteråt hänger folk kvar och minglar till långt efter prisutdelningen. Snackar, gosar med alla hundar (vet inget lika hundrikt lopp någonstans och det är supermysigt!), dricker kaffe och käkar. Man bjuds på ett överflöd av übergoda burritos (vegan också ) och kakor.

Extra roligt var det att få träffa min forna klubbkompis Simon Guiterrez igen. Det är tack vare honom jag hittade Albuquerque ö h t och det är säkert över 10 år sedan vi sågs. Han är sig lik och fortfarande lika snabb! Överlägsen over all segrare i 3 mile loppet!

Hans mamma, 70+++, är en riktig superwoman och en överlägsen AG vinnare i 3 mile loppet! (Nr 972)

Jag blir superinspirerad av att se alla dessa stentuffa Masters! Jag hade några 60+ män före mig så det går minsann att köra hårt även i mogen ålder!

Ett verkligt “bevis” på att det varit hett i dag är detta.

Keps på mig händer typ aldrig annars. Tror det var i Australien sist. När det var 35 grader eller något. Riktigt så många grader var det inte här i dag men höghöjden gör solens strålar väldigt mycket starkare.

Så kanske inte så konstigt simningen gick så bra! Jädrans alltså! Bästa i år!!!

Kram från Ingmarie

En erfarenhet rikare

Jag håller i min snor-tidiga morgon-jogg följt av kall-sim i Cochiti lake. Det gäller att passa på för snart är det ju för varmt för att kallas kall-sim. Inte för att värmen i vattnet stiger i någon raketfart precis. Trots att det är i snitt 20 grader i skuggan och säkert 25-30 i solen har det inte hänt mycket sen förra gången. (52.3 F är ca 11 C.)

Det var makalöst vackert vid sjön. Vindstilla, klarblå himmel och 20 grader i luften trots att det var tidigt.

Lorraine kunde tyvärr inte haka på i dag så det var “bara” jag och Erin. Den bönan ska ju snart simma ett riktigt tufft lopp. 17 miles (27.3 km) i Apache lake. Jag kan inte ens föreställa mig hur långt det är. Och kallt! I bästa fall 15-16 grader och det skulle garanterat vara svalt med våtdräkt. Hon gör det utan. That’s the rules.

Så ja, vi simmar utan våtdräkt. Har inte ens med mig någon så jag behöver inte ens vela.🤪

Förutom den första minuten, som alltid är en smula chockerande, kändes det väldigt bra! Vi simmade på och stämde av med varandra med jämna mellanrum. Det kändes som om jag skulle kunna simma i princip hur länge som helst. Eller i alla fall 30 minuter. Men så efter drygt 20 minuter är det som om hela kroppen stängs av. Det blir jobbigt att andas, armarna är snudd på obrukbara och det surrar i huvudet. Faktum är att det var lite samma upplevelse som de (få) gånger jag blivit överhettad och dehydrerad. Känslan var riktigt obehaglig för jag visste ju liksom inte vad som hände. Har ju i princip ingen aning om när jag går över gränsen i det här. Jag vet bara att den är ruskigt tunn och att det kan gå jäkligt fort. Dessutom har man vattnet man helst ska ta sig ur innan. 🤪 Det är ju liksom inte som att kollapsa på land. Men jag fick aldrig panik utan behöll lugnet. Något jag faktiskt tackar yogan och meditationen som jag skrev om i går för. Ett simtag åt gången och jag kom, som du förstår, välbehållen i land. 6 minuter från att ha klarat de där 30 jag trodde, och 4 min. längre än innan. 😀 Erin hade konstigt nog samma upplevelse och avslut. (Hon var dock i 30 min.) Märkligt!

Sen skakade vi i kapp samtidigt som vi försökte prata och ta på oss kläderna mellan fnitterattackerna.

Jag kan förstå om man tycker detta är tokigt men jag är verkligen så himla glad att Erin och Lorraine ville ha med mig från början och att jag fått fortsätta hänga med dem. De är fantastiska vänner och det är som en helt ny värld för mig det här. I definitely got the bug!

Helt klart tar detta en himla massa energi. Jag störtsomnade när jag kom hem. Så där så jag sov innan jag ens hunnit blunda. Klassiskt för mig när jag frusit och sen blir varm. Värsta och bästa sömnpillret alla kategorier. Särskilt i kombo med detta. ☀️😍

Men det räckte med 20 minuter. Sen har jag varit varm hela dagen. T o m svettig!

Kram från Ingmarie

Livlinor

Vet inte hur det är med dig men jag behöver verkligen min dagliga dos yoga. Och meditation. Inte enbart för att hålla kroppen något sånär smidig och inte helt stelna till rent fysiskt. Hur det än är så blir vi ju inte direkt smidigare eller flexiblare med åren.🤪 Det är ju även det som är tanken med yoga. Och meditation. Att bli och vara mer “mjuka” både i kroppen och sinnet. Som med det mesta så gäller dock use it or lose it. Man måste helt enkelt öva. Hela tiden.

För mig är båda även viktiga för att behålla fokus, lättare vara i nuet, få ökad självkänsla och självinsikt, bli medveten och för att hålla stressen på en ok nivå. Det är ju enkelt att vara “här&nu” och att hålla sig cool här där jag befinner mig just nu när jag i princip styr både klockan, tempot och vad/hur jag vill göra. Det blir en helt annan utmaning när SL, stämpelklocka, schema och andra “måsten” styr. Jag är helt enkelt inte bra på att få tyst på “the monkeymind”, inte älta eller inte oroa mig utan dessa två hjälpmedel och livlinor. Därmed inte sagt att det alltid funkar till 100% men det funkar för mig! Så mycket vet jag. När jag började för många år sedan gick jag enbart på klasser och kurser. Tror det är bra för att få en trygg grund och förståelse. Min egn yogalärar-utbildning är bland det bästa jag gjort hittills. Utmanande och emellanåt väldigt svårt men mest bara utvecklande och enormt roligt. Även om jag gärna både har och går på klasser, tycker liksom det är skönt att bara parkera mig och bli ledd emellanåt, så gör jag det mest för mig själv och på mitt eget lilla vis. Man behöver inte krångla till det så mycket. Det måste inte vara på någon särskild plats med särskilda övningar i särskilda kläder. Det funkar finfint både i nattlinne, baddräkt och svettiga löparkläder!

Simningen gjorde jag i Del Norte-bassängen och löpningen på platten utmed Rio Grande. Träning är några andra livlinor jag har för att t.ex inte hamna i det där svarta hålet och för att hantera tjattret i skallen. Men det är på ett annat vis och något jag inte heller vill vara utan. Tack och lov behöver jag ju inte välja. Inte just nu i alla fall…

 

Det finns enormt mycket forskning och studier som visar yogan och meditationens alla fördelar men för att bli rörlig och mjuk, fysiskt såväl som psykiskt, behöver man såklart inte göra precis det. Kanske gör du på något annat vis som funkar lika fint? Alla lagliga knep för att må väl är ju faktiskt bra. 😍

Kram från Ingmarie