Löpning

Halmstad dag 2

Det där att kolla på lopp som man gärna velat vara med på är verkligen tudelade känslor för mig. Å ena sidan vill man ju heja på sina kompisar och andra tappra idrottare men å andra sidan vill man ingen ska få ha så där kul när man själv står utanför. Superegoistiskt, jag vet! Den enda anledningen till att jag inte var med på Halmstad swimrun i dag var att det var fullt. 50 lag fick chansen och jag var för sent på knappen helt enkelt. Så kan det bli när man är mer av en spontan-tävlare än en planerings-tävlare. Då får man snällt stå jämte och glo.

Men såklart det var skoj att heja på alla och snacka med (klubb)kompisarna. För att inte tala om att få hänga med mamma, Ulf och (fyrbenta) Morgan både där och på efterfika.

Morgan tycker det är bäst när han själv får bära sitt koppel.

Min swimrun-kompis Karin körde med sin man och jösses vad det for fram!

Loppet gick mestadels  i och runt Nissan. Vackert och lättsprunget. En bana som gjord för mig! Så gissa om jag blev sugen?

Hjälpte inte ett skvatt att jag hade rastat mig så bra i går. Eller ens att jag rastat mig innan jag for in till stan. Det är spring i mina ben just nu. Nästan för mycket faktiskt. Så där så det är snudd på oroväckande. Men jag väljer  ändå att tänka att eländet som hållit i sig sen i påskas (!!!) äntligen har vänt till att bli tjo och tjim igen. Utan att jag planerat för det så blev det ett fartlekspass på “Prinsens” som gjorde mig glad ända  in i märgen. Inget ont och nästan inte ens trött. Det är liksom “bara” benen som ska lära sig att pinna på lite snabbare igen.

Nu gäller det att ha is i magen och fortsätta med allt (p)rehabande. Det är en väldans tur (eller skicklighet beroende på hur man ser det) att jag gillar så mycket att vara på gym.

Här bor förresten jag just nu. I finstugan.

Och så här fint är det bara 50 meter från stugknuten. Prins Bertil-stigen och havet direkt. Hur mycket bättre kan det liksom bli?

Mina “husvärdar”, dvs min kära kusin och kusinman, bjöd dessutom både mig, moster och barnbarn på supergod middag i kväll. Det är minsann inte utan jag börjar bli lite bortskämd…

Kram från Ingmarie

Ledig dag de lux!

Kanske har du också upplevt den där känslan, när du tränar inför något utmanande, att du undrar hur i all sin dar du ska klara målet och hur du ska orka?

Som t.ex när man ska kuta en mara och springer en halvmara och är heeeeelt slut efteråt. Kuta det dubbla några veckor senare verkar liksom både ofattbart och otänkbart. Ändå brukar det gå helt ok om man bara skött träningen hyfsat. Det mesta sitter som bekant i skallen…

Lite där är jag nu. Hur jag ska greja Solvalla med sina 33 km löpning i skittuff terräng och hundratals höjdmeter och 6 km sim om typ 16 dagar är en gåta.

Särskilt efter i dag.🤪

Men oavsett hur det går så vet jag att jag har övat så mycket jag förmått.
I Nackareservatet, med start vid Hellas, går gröna och blå spåret tur och retur till Solsidan.

Jag har kutat det några få gånger innan men det är flera år sedan. Minns bara att det var 18-20 km ruskigt tuff trail. Mitt minne är det verkligen inget fel på för det är precis vad det är. I alla fall för mig.

Jag kutade en omväg dit (och hem) men mest var  det rötter och sten i en salig blandning.

Bra med markeringar!

Vissa (korta) sträckor är det dock så här springvänligt!

Längre än så här blev det inte trots nästan 4 timmar. Vet inte om det säger mer om mig än om terrängen. Eller kanske båda..

Enda energin var 2 gel. Plus 1 flaska sportdryck och 1,5 flaska vatten.

Så gott med vatten efteråt! Och mat! Vego som alltid.

Dagen var ju dock inte slut där. Maten och en superkort powernap gjorde susen. Tog hojjen ner till Söderbysjön och simmade 1900m. i det ljuva vattnet. Som du kanske ser var jag inte ens ensam!

Såklart jag är trött nu så den där undran hur jag ska palla Solvalla är ju inte direkt mindre. Då ska ju jag och Ulrika både kuta och simma längre. Utan matpaus och  powernap. Men såklart mer energi under tiden än i dag och mer vila innan. Jag längtar faktiskt!

Kram från Ingmarie

En present med eftertanke. (Och mätta magar)

När Anders fyllde år gav jag honom bl.a ett paket till Fotografiska. Med mig inkluderad. (Smart va?)

I paketet ingick först en Brunch på deras restaurang högst upp.

Så här presenterar de sig själva: “Att vi serverar hållbar njutning som är god både för planeten och våra gäster är väl känt”.

Vidare: “Med Fotografiskas Hållbara Brunch ser vi tillsammans till att spara än mer på planetens resurser, de som det ofta slösas med vid bufféer. Att slänga mat är helt mot vår filosofi och vi finner ständigt nya vägar att kunna recycla/återanvända och upcycla/skapa ny råvara. Att upcycla, alltså att återanvända en produkt som ny råvara, gör vi till exempel med våra bullar. De som inte går åt mals ned och blir nytt smakrikt mjöl vilket nya bullar kan bakas av.”

Hur coolt som helst!

Om det var gott? O ja! Faktiskt obeskrivbart! En njutning för både mun, öga och mage.

Utsikten ingår! Och den finfina servicen.

Present-paketet fortsatte sen på själva muséet för att se utställningar som visas där nu. Jag är fortfarande tagen. Det var oerhört gripande, hemskt, vackert, sorgligt, fascinerande och extremt viktigt. Det handlar om hur vi behandlar, och har behandlat, varandra. Både två- och fyrbenta. Det är om vad vi gör med vår jord, om fantasi, skönhet, tidlöshet, uttryck och om hur viktigt det är att inte glömma vår historia.
Om du kan så gå dit och se detta!

Jag är extra tacksam över löpturen jag fick i morse. Förvisso tunga ben men vad gör väl det? Jag är fri, frisk, (hyfsat) hel och jag får vistas i sagoskogarna hur mycket jag vill. Det är äkta rikedom om du frågar mig.

Men jag ska erkänna att jag ändå är både ledsen och bedrövad över att utomhus-säsongen på Eriksdalsbadet är över för i år. Sista passet här ute på väldigt många månader… J-a-g-v-i-l-l-i-n-t-e.

Kram från Ingmarie

Bra med olikheter

De flesta av mina arbetskamrater tycker jag är lite ”konstig” som tränar innan jag ska gå på ett jobb-pass. Ännu konstigare om jag gör det även efter. Själv tycker jag ju att jag är högst normalt och lever ”vanligt” även om jag såklart begriper att inte ”alla” lever som mig. 🤪 För mig är det obegripligt hur man inte tränar utan istället ägnar majoriteten av sin lediga tid åt t ex shopping, smink och tv-tittande.😱

Men visst är det härligt med dessa olikheter! Och bra! Så tråkigt det skulle bli annars! Och trångt! Det är verkligen superbra att inte alla vill kuta i skogen eller gyma samtidigt. Hur skulle det då liksom bli? Om alla skulle göra latsdrag samtidigt.

Och bra att människor kan, vill och pallar jobba olika tider. Hade blivit ohållbart annars i vårt samhälle. Denna fredag kväll loggar jag ut och tar hel-ledig helg medan en del av mina kollegor knegar. Det är jag väldigt tacksam över.

Kram från Ingmarie

Världens sämsta (?)

Jag är högst troligt en av de sämsta trail-löpare man kan hitta på den här planeten. Eller förresten, jag kan inte ens kallas trail-löpare. Snarare trail-gångare. Jag får liksom inte ihop det här med rötter, stenar, stubbar och sly. Särskilt inte när jag samtidigt ska kolla var markeringarna är för att slippa springa vilse.

Periodvis har jag verkligen försökt bli bättre men helt ärligt är jag ett hopplöst fall. Jag är för feg helt enkelt. Och för lat. Och för klumpig. Mitt steg är energisnålt och jag lyfter inte mer än precis det jag behöver på plan mark. Att det blir bröte i vägen gör ingen större skillnad. Mina fötter är för stora för finns det minsta liten gren/rot så fastnar garanterat mina skor där. Och under varje sten verkar det finnas små troll som håller fast mina fötter. Eller så fastnar jag även där. Mellan stenarna.

Men nu innebär ju swimrun garanterat alltid en viss del trail och obanat. Solvalla ÖtillÖ Merit race är känt för en extra besvärlig första halva. Den andra hälften har jag ju kört innan  så där vet jag vad som väntar. (Även om minnet är kort och man glömmer ju fort du vet…) Egentligen hade jag velat öva tidigare men inte vågat/kunnat pga benet. Nu när det är ok, och loppet är ruskigt nära, så känner jag att det är hög tid att väcka liv i det pytte-lilla trailminne min kropp har.

Jag testade några trails som jag “duktigt” undvikit trots att de finns max 500m från lyan. Fortsatte sen på gula spåret vid Hellas. Det är maxat tekniskt (något även de riktiga trailnördarna tycker) så hur man kan köra MTB där är mig en för evig gåta! (Jag är inte riktigt lika skräckslagen som jag ser ut att vara…)

Utsikten från andra sidan Hellas-sjön är alltid lika bedårande vacker och magnifik!

Där är fika-klippan.

Och där är bryggan vi brukar hänga vid. I mitten är “lill-ön. Den vita golfbollen längst bort är Globen.

När jag passerat Hellas igen fortsatte jag på 5-kilometrsspåret till ännu en trail som tog mig till den nya fina bryggan över Söderbysjön.

Dvs “min” närmsta sjö. Verkligen en liten pärla! Ungefär hälften så stor som Hellas sjön (som egentligen heter Källtorps-sjön) och underbara att både simma, vattenlöpa och sprada i.

Det blev faktiskt två simturer i den i dag. Totalt drygt 4 km. Hur härligt som helst! Att den är poppis syns väl? Dock är de flesta vid kanten. Ute i sjön är det absolut trängselfritt.

Ännu en härlig ledig dag och jag är oerhört tacksam för att ha haft dem precis när Ingmarie-vädret kom på tillfälligt kort-besök. Kanske t.o.m sista gången för i år?
Extra tacksam är jag över att jag höll mig på benen där bland brötet i skogen…

Kram från Ingmarie

 

Plötsligt händer det!

Det är inte utan att det känns som om jag behöver nypa mig själv för att riktigt fatta. På något mirakulöst sätt har jag nämligen två helt lediga dagar på raken samtidigt som sommar-värmen och Ingmarie-vädret gjorde come back.Snacka om lyckoträff!!☀️

Det gick riktigt bra att kuta i dag. Blev någon slags fartlek vilket inte betyder att det gick snabbt. Det betyder helt enkelt bara att jag då och då kunde trycka på lite mer och få upp en fart som åtminstone var snabbare än jogg. Nej jag skojar inte. Men det räcker fint för att jag ska känna mig lycklig och glad! Simningen och vattenlöpningen gick som tjohejsan. Vinden gjorde att det blev roliga små vågor på Flaten-sjön.

Det är vid Flatensjön jag hängt i och runt mestadels av dagen. Käkat, läst, lyssnat på Adam Pålssons ”Sommar” (mycket bra!), skrivit ner både ett projekt som börjar ta form och en plan A, B och C för hur jag ska forma mitt liv närmsta tiden.

Det känns pirrigt, spännande, läskigt som attan, utmanande och roligt blandat med en rejäl portion av både hybris-varning och självförtroende-svikt. Allt på en och samma gång! Men det värsta som kan hända är att det inte blir som jag tänkt och det är miljoners miljarder gånger bättre än att inte prova alls. Eller hur?

Kram från Ingmarie

DNS

Jag hade verkligen sett fram emot att äntligen få köra ett swimrun-lopp, och då särskilt dagens fina Brotorps swimrun, men det blev en DNS. (Did Nor Start.) Förklaringen är enkel. Som jag skrev i går är det fortsatt tufft på jobbet och jag är helt enkelt ganska slutkörd. Både fysiskt och psykiskt. Det känns som att jag inte har varken någon inre glöd eller något ”go” i mig. För lite prana helt enkelt. Jag är liksom dränerad på inte energi. Och även om anledningen högst sannolikt är jobbet så vet jag att det är jag som får göra något åt det hela. Dels för att arbetsbelastningen troligtvis inte kommer förändras (åtminstone inte till det bättre) och dels har jag ett eget ansvar över mitt liv. Man kan be om hjälp men förändringen måste jag stå för själv. (Det är väl det som gör att man så ofta drar sig för att göra just det…)
Nåja.
Eftersom jag ännu mer än att köra ett lopp, hur fint det än är, vill hålla mig frisk och hel så fick jag tänka om och prioritera sömnen. Det svider i hjärtat att inte ha fått vara med men jag försöker intala mig om att det var rätt gjort. Faktum är att jag kände inte ens någon riktig lust till att vara med på kalaset fastän jag vet hur skoj det är. Då är det illa…

Jag hade egentligen ingen lust att gå upp ur sängen över huvudtaget i dag (då är det jätte-illa!😱) men av erfarenhet så vet jag att inget hos mig blir bättre av att jag blir passiv.

Så jag tog mig upp. Och tog mig så småningom även ut. Som från ingenstans visste jag nämligen plötsligt vad dom skulle kunna göra mig glad igen!

Hammarbybacken såklart!

Jag må bli gladare av den men jag blir nog inte direkt piggare. Fast denna slags trötthet som blir av fysisk träning mår jag bra av! Hur motsägelsefullt det än kan verka så ger träning mig energi. Något jag tror de flesta som provat vet.

Fem varv à 2 km (= 10 gånger upp och 10 gånger ner) + kuperade omvägar både dit och hem blev till slut 135 svettiga minuter.

Den sena lunchen avnjöt jag nere vid Söderbysjön. Vilken liten pärla den är!

Följt av 2,3 km simning. Jättehärligt!

Så det blev en väldigt bra ledig dag ändå trots att det inte alls blev som jag tänkt och planerat. Och jag är tacksam för det. Allt kunde ju ha varit så väldigt mycket värre. Må nu bara denna energin få stanna kvar tills jag kan fylla på den igen!

Kram från Ingmarie

Multidag

Vissa lediga dagar alltså. De där när man kan strunta i klocktider och bara go with the flow. Jag kan plättlätt vänja mig vid dem. Faktiskt.

Löpturen blev runt vackra Flaten med en liten extra knorr runt ängarna vid Ältasjön. Där slår man hö på “gammalt” vis och jag älskar verkligen både lukten och synen av det.

Helst hade jag helt velat undvika SL denna dag men jag har bestämt mig för att köra lite Powerplate igen under en period. Jag vet ju att det är bra men närmsta ligger inne i stan så då får jag liksom snällt åka dit. Och betala snordyr timpeng. 😱 Men det var och är det värt!

Simningen blev runt Söderbysjön. Det låter kanske mycket att simma runt en hel sjö men den är inte så stor så det är avklarat på typ en halvtimme. Lyxigt värre att ha en sån “bassäng” bara en kilometer från ytterdörren!

Och just det ja. Jag har även yogat, tagit en powernap, målat, limmat swimrundräkten, gjort matlåda och handlat. Så var den lediga dagen slut och det är inte utan att jag funderar på hur den kunde ta slut så snabbt… 😳🙄

Kram från Ingmarie

Sko-test

Att hitta löpardojjor som passar mina känsliga fossingar har varit knepigt i många, många år. Tills jag hittade Newton-skorna. De kommer nog vara och förbli mina favvoskor resten av livet.

Men, det finns ju alltid ett men, de har inga skor som riktigt funkar för swimrun om man vill ha bra grepp. De “vanliga” trailsko-märkena har inga skor som passar mina kräsna fötter. Tro mig, jag har verkligen, verkligen provat många skor.

När jag var i USA i vintras provade jag för första gången Altra och blev lite förälskad redan efter en ynka löptur. De där första Torin-skorna är mer eller mindre helt utslitna nu så det är väl dax köpa ett par nya. Superior-skorna är däremot (fortfarande) nya och jag tror de kan bli en ruskigt bra swimrun-sko. Efter att ha kutat en timme i skogen med dem i dag utan att fötterna gnällt så känns det faktiskt som de borde funka.

Nu återstår bara att se om de släpper igenom vatten så bra som det är sagt. Annars blir det ju en smula kämpigt…

 

Kram från Ingmarie

Alltid redo

Helgjobbet avklarat. Så skönt!

I går fick jag jag dessutom jobba lite “extra” i skogen på min löptur före sjukan-kneget. Två MTB-cyklister hade frontalkrockat varav den ena hade flugit in i skogen, slagit i nacken och bl.a fått känselbortfall i ena armen. Är man sjuksköterska så är man. 24-7 året runt. Och framförallt hjälper man såklart en (sportande) medmänniska! Så jag gjorde vad jag skulle/borde tills ambulansen tog över. Jag tror och hoppas allt gick bra! Det är bl.a sådana händelser som gör mig extra tacksam att jag kan röra på mig, att jag kan andas och att mitt hjärta slår. Allt det där man så lätt tar för givet men som kan tas ifrån oss på en millisekund…

Dagens vattenlöp/simpass var däremot helt odramatiskt. Skönt det. I fredags blev det klart att jag och Ulrika ska köra Solvalla ÖtillÖ merit race så nu försöker jag ladda med att ha “rätt” badmössa. Tveksam till om den hjälper men vem vet? 🤪 Det kommer bli ett av mina tuffaste race ever

Kram från Ingmarie