Alltid redo

Helgjobbet avklarat. skönt!

I går fick jag jag dessutom jobba lite “extra” i skogen på min löptur före sjukan-kneget. Två MTB-cyklister hade frontalkrockat varav den ena hade flugit in i skogen, slagit i nacken och bl.a fått känselbortfall i ena armen. Är man sjuksköterska så är man. 24-7 året runt. Och framförallt hjälper man såklart en (sportande) medmänniska! Så jag gjorde vad jag skulle/borde tills ambulansen tog över. Jag tror och hoppas allt gick bra! Det är bl.a sådana händelser som gör mig extra tacksam att jag kan röra på mig, att jag kan andas och att mitt hjärta slår. Allt det där man så lätt tar för givet men som kan tas ifrån oss på en millisekund…

Dagens vattenlöp/simpass var däremot helt odramatiskt. Skönt det. I fredags blev det klart att jag och Ulrika ska köra Solvalla ÖtillÖ merit race så nu försöker jag ladda med att ha “rätt” badmössa. Tveksam till om den hjälper men vem vet? 🤪 Det kommer bli ett av mina tuffaste race ever

Kram från Ingmarie

Stadtlandet dag 5

En sak som är bra med att Anders inte är lika tokig i att röra på sig som jag är att då kan jag oftare göra äventyr från A till B när vi är på vift och har tillgång till bil. (I 08a land är det SL som skjutsar hem mig.)

Så idag passade jag på att kuta ännu en A till B och till ännu en ny vägs ände. Den i Eltvik på östra sidan av Stadtlandet. Fågelvägen är det inte långt men eftersom jag är ett människoknytt, och får nöja mig med att använda benen, så blir det en smula längre. Dessutom ingår en del backar… Men det är resan som är vägen du vet och jösses så hisnande vackert!

Startade där nere vid “vårt” hus vid andra sjön.

Utan att jag riktigt fattade hur, och utan att kroppen gnällt, fick jag ytterligare några timmar in på löp-kontot. Tacksam är bara förnamnet.

Sista löpstegen för i dag fram till Anders och vägs ände.

Blev också en liten promenad i blandat regnrusk och sol på fina Erviks-stranden där surfarna lekte med vågorna. Det ser så himla enkelt ut när de glider fram på sina brädor men mig lurar de inte. Det krävs många, många, typ jättemånga timmar för att klara det som de gör.

Om man vill lära sig surfa (eller hyra utrustning) är såklart Erviks surfshop ett givet stopp. Vi stannade där mest för att snacka lite med Calle. Han är extremt inspirerande!! Och för att göra ett köp till. Det finns nämligen många bra outdoor-prylar där även för “icke-surfare”.

Och jodå. Lite badsim blev det också. I hagel-regn-blåst. Uppfriskande och karaktärsdanande!

Kram från Ingmarie

Stadtlandet dag 3

Det finns nog de som skulle ha deppat över vädret här för hela dagen har det regnat i olika grad och temperaturen emellanåt knappt två-siffrigt. Jag tänker att det bara är vatten. Och ett bra sätt att vänja sig vid att springa blöt. Kall hann jag märkligt nog aldrig bli. Eller det är kanske inte så märkligt förresten. De norska backarna ser nämligen till att även en fryslort som mig förblir varm. Dessutom hade jag lyxen att kunna springa från A till B. Eller rättare sagt till C även om det inte alls var vad jag planerat.

Jag började direkt utanför grinden. Kutade mot Drage och Indre Fure på andra sidan Stadltandet. Backe upp och backe ner. Före, efter och jämte några av alla de hundratals får som strövar fritt här. De är inte bara otroligt söta. De har trafikvett också!

Pausade lite kort vid St Olav korset där Olav Trygvasson år 997 ska ha sammankallat till ting för att kristna folket. (Om jag fattat det hela rätt fick de välja mellan att döpas och att kriga..)

Där finns också fina platser för picknick och en jättefin liten utomhusteater.

I Drage springer man längs med havet för att komma till Indre Fure och man skulle kunna tro att det är platt där men icke. Helt ärligt tror jag inte det finns några platta vägar här!

Den sista delen mot det som kallas Ytre Fure går på en sytråds-smal liten såphal gräs-stig som kantar till stupet ner mot havet. Där i mitten någonstans vände jag. En del kanske kallar mig feg. Själv tycker jag att jag var smart.

På denna delen av turen passade Anders på att kuta. Och det vi båda fick se och uppleva är bortom förklaring. Ljuset alltså!

Det var också där jag bestämde mig för att fortsätta till Hoddevik. Det kändes nämligen ganska bra och jag visste att vägen dit skulle innebära långa, goa uppförsbackar. I verkligheten var det en lång kringelikrok uppför och en ungefär lika lång nedför. Typ 300 höjdmeter. Sånt jag älskar och går i gång på direkt! Ju längre jag ser backen ju bättre!

Hoddevik är, liksom Ervik, känt som ett bra surf-ställe. Därav bakgrunden. 🙂

När man kutat i över tre timmar i regn upp och ner för de norska backarna (du som varit här vet vad jag menar) då är man mer än väl värd en (vegan)macka och kaffe på Kafé Strandro även om det var lika dyrt som en 5-rätters på en flott restaurang.

Och en försenad sprada. I regn och vackert tjock dimma. Observera vem som är med! Jag tror det bor en sprada-kallsimmare i honom. Han vet bara inte om det ännu…

Kram från Ingmarie

Stadtlandet dag 1

Det är här vi håller till just nu. I The Barn, i Ervik  på Stadtlandet i Norge.

 

Äventyret hit började i torsdags natt med någon slags magsjuka 😱 och fortsatte sen med en galet lång dagsresa. För även om det fågelvägen inte är så långt hit så tar det tidsmässigt en himla massa timmar. Vägen från Ålesund var dock värt rumpskavet. Vägarna är kringilikrok precis hela tiden. 16 mil på nästan 5 timmar säger det mesta. Då ingick dock två färjeresor, flera långa tunnlar, cykelgäng,  fårskådning, utsiktspauser, matpauser och kisspauser.🤪

 

Utsikten från vårt lilla hus är absolut obeskrivbar. Sjön med bergen i bakgrunden är så vackert att det nästan gör ont. Bättre än så här blir liksom inte en morgon-yoga.

Eller en fönstervy.

En av anledningarna till att vi är här är för att i dag är dagen då världens bästa sambo (d.v.s Anders) fyller 50. I snart 18 av dessa har jag fått leva med honom. Bara det är ju värt att fira!

Jag tror han är nöjd med vad dagen gett även om jag roade mig några timmar med att kuta hit och dit och till slut hela vägen upp till Vestkapp.

Gravplatsen i Ervik är bl.a ett minne från andra världskriget.

Sötare publik får man ju leta efter!

Denna lilla stackare träffade jag också på … 🙁

0B92BB56-665A-410E-9A65-93EAC3742D21

Det var där nere jag började. Efter att ha kutat även dit.

Där uppe får man en utsikt som heter duga och en lunch så god och mättande att man nästan dör ljuvlighets-döden.

Åker man sen vägen ner men svänger vänster i stället för höger hittar man bl.a detta.

Och jo självklart är sjön invigd. Lika fantastisk att simma i som den ser ut att vara. Det är förresten första gången jag simmar i Norge! Men definitivt inte den sista. Inte för 50-åringen heller tror jag.

 

 

Kram från Ingmarie

Förberedelser

I morgon ska vi dra lite västerut för att under en dryg vecka bara vara! Och fira Anders.😍

Väskorna är packade med allt som kan behövas för regn, sol och sol bakom moln. Jag ska bara lyckas stänga min också..

Jag har i alla fall rastat av mig med både ett löppass och ett gympass i dag. Bättre än så kan det väl inte göras innan många timmars sittande för även om vi inte ska långt så kommer det ta sin lilla tid…

Benen, ja hela kroppen egentligen, är trötta och du vet väl det gamla djungelordspråket?

Trötta ben (från löpning och annan träning) är glada ben.🤩🤪

Fast den där legcurlen, och de excentriska övningarna för min lilla hamstring, får jag nog erkänna är bäst när den är över.🤪

Kram från Ingmarie

Ben-trött

85 min (långsam) löpning utan att det kändes som om både hand-och fotbroms var i, Och utan något ont! Fatta hur glad jag är över det!

Trött i benen av att kuta är underbart! (Det är fördelen med att vara dåligt löptränad. Man blir nöjd av lite.😀)

Att det sen tog typ 3,5 minut på jobbet innan energin jag fått från mina två dagars ledighet var förbrukad var mindre skoj. Trött i benen av att stå/gå i princip non-stop på hårda betonggolv är extremt o-underbart. 😱 Ja jag vet att det är ohållbart. Och att jag måste göra en förändring eftersom systemet högst troligt inte kommer att förändras hur många avvikelse-rapporter vi än skriver.🤪

Kram från Ingmarie

Fri fredag

Det känns onekligen väldigt märkligt att ha två hela dagar efter varandra ledigt. Och skönt!

Har bl.a kutat i skogen. Långsamt och trögt men inte “ont”. Anledningen till trögheten är (som alltid) mitt lättrörliga bäcken. Det i sin tur påverkas negativt av all slags stress. (Såklart…) Vissa får ont i skallen, ont i magen eller hjärtsnörp som första stressvarning. Jag får ont i ryggen. Så olika kan det vara. Kiropraktor-Erik ( jag kallar honom numera mirakel-Erik) hittade roten till min instabilitet så nu har jag ännu fler övningar att göra. Varje gång jag är där får jag ju även besöka mina tavlor som jag har hängt där. 🤩

Sömnbrist och trötthet tar dock ut sin rätt. Redan kl 13 däckade jag på soffan. Fanns i princip inget som kunde hålla mig vaken. 😱 Men sen piggade jag på mig. Och fick en härlig både prat-och simtur tillsammans med Inger.

Kram från Ingmarie

Kort-paus!

Bästa sättet för mig att klara av det jag beskrev i går är som sagt var att träna och att vara ute i naturen. Helst i kombination. tillsammans  Jag provade att jogga lite i dag. Långsammare än långsamt, och bara kort, plus en sväng på närmsta utegymet. Det funkade åtminstone ok.

Yogade lite extra och vilade en stund i gräset efteråt för att verkligen dra åt mig av jordens energi. Ja, jag inbillar mig att det funkar så. Att naturen läker och ger kraft bara genom sin blotta existens. Eller vad tror du?

Från i dag kl 22 har jag två dagars ledighet framför mig. Gissa om det ska bli skönt?!

Kram från Ingmarie

Bakslag

Allt som händer skrivs (såklart) inte här. För att det är absolut ointressant, för att jag inte vill dela med mig eller för att jag genom att inte skriva om det tror att det ska försvinna. (Jättelöjligt, jag vet, men den där förträngningsmekanismen är väl etablerad i hjärnan verkar det som.)

I söndags, när jag var vid Hellas och bara skulle kliva över en sten, blir jag kraftigt yrslig, vinglar och tappar helt balansen. Det var som om allt gick i extrem slowmotion. Jag märkte liksom hur jag trillade men kroppen funkade inte och plötsligt sitter jag på marken. Tack och lov med huvudet fortfarande över marken och inte i någon sten. 😱

Sen gick yrseln över och jag kunde utan problem resa på mig, gå vidare och sen cykla hem. Men benet/ryggen var kaputt!

I går gjorde det lika ont. Som om nerv kommit i kläm inne i benet. Det bra i eländet är att jag sen innan hade bokat tid hos Kiropraktor-Erik (som är kiropraktor-Mickes jättebraiga stand-in) och han såg direkt att bäckenleden fått sig en rejäl törn. Inkl mitt redan förvisso gladare, men ändock ledsna, hamstringfäste. Han fixade och trixade med nålar och justeringar. Troligtvis sitter mycket av hela hamstringproblemet i min vänsterfot så även den har fått hjälp. Men grundproblemet är (som jag sagt innan) högst troligt jobbet. Det går liksom inte riktigt att förklara hur det är när tempot, pressen, bristen på rast/mat/vätska kombinerat med stort ansvar, svåra beslut, snabba beslut och tuffa situationer fortsätter under varje pass vecka efter vecka efter vecka. Det sliter såklart på kroppen både fysiskt och psykiskt.

Jag är verkligen jättetrött. Så där in i märgen slutkörd och less. Tom, energilös, hjärntrött och nästan lite likgiltig. Och kroppen talar. Jag är väl medveten om det så därför drar jag ner på allt som går att dra ner på. Min situation är inte unik på något vis, de flesta inom vård/omsorg sliter, men “felet” jag nog gjort är att inte ta sommarsemester. Nu har jag liksom ingen riktig paus att se fram emot förrän till vintern. (Förutom två kort tripper men den tiden är “inarbetad”.) Under hösten ska vi nämligen flytta hela verksamheten till den nybyggda avdelningen så ingen kommer beviljas ledighet. Och ja, cheferna är väl medvetna om hur det är men det är inte helt enkelt att förändra ett tokigt system eller att trolla fram mer resurser i form av pengar och personal.

Hå hå ja ja. En dag i taget och en sak i taget. Jag kommer inte kunna/orka göra precis som jag vill och planerat framöver men nu är det som det är och jag strävar efter en lösning. Jag har ju själv valt detta jobbet och därmed är det jag själv som får göra de förändringar som behövs för just mig.

Oavsett så är jag säker på att träningen hjälper mig massor för att orka. Även om vi som håller på och sportar har vetat det det sen tidernas begynnelse så finns det ju en hel del forskning som verkligen bevisat det nu för tiden. Så jag nöter på som vanligt. Funkar inte en grej så funkar något annat. Kroppen må vara hur smart och finurlig som helst men ännu har den inte klurat ut att skilja på var endorfinerna kommer ifrån så den blir glad vare sig de kommer av simning, löpning, yoga, styrketräning, vattenlöpning eller vad det nu är man hittar på. Det är faktiskt himla käckt! Däremot har man sett att ffa löpning är väldigt bra vid/mot depression. kanske därför jag behöver det så mycket..?

Så jag kämpar på tills solen skiner igen. För det gör den alltid förr eller senare. Det är (också) något jag lärt mig av livet.

 

Kram från Ingmarie

Äntligen!

Fördelen (kanske den enda) med kvällsjobb är att förmiddagen är ledig. Hann med både att kuta ( kändes bra!), utegyma lite (svettigt) och vattenlöpa (ljuvligt svalkande) en rejäl stund. Men gissa om jag hade velat vara kvar där ute i solen…

Nu är i alla fall helgjobbet avklarat för denna gången och i morgon är jag helt ledig! Måtte bara solen och värmen hålla sig kvar. Tycker faktiskt jag är värd det.

Kram från Ingmarie