Swimrun

Ibland blir det ännu bättre än man trott

Jag hade en svag (läs jättesvag) förhoppning om att palla två timmar swimrun tillsammans med Ulrika i dag. Och då inkl många, många, många gå-pauser. Simningen är jag inte ett skvatt orolig för. Känns som jag kan mata på tills jag skrumpnar! Vilket är lite festligt med tanke på att jag ser mig själv som en löpare som simmar lite… Fast just nu är det ju faktiskt tvärtom.🤪

Hur som helst så började jag passet redan hemifrån. Numera reagerar i princip ingen när jag, eller någon annan, kommer klädd så här. Allra minst mina grannar. 😀

Ulrika the Superwoman sprang från Södermalm och mötte upp mig. Sen tuffade vi på. I och ur vattnet 14 gånger (tror jag) och dessemellan lugn löpning med bara några få gåpauser uppför de brantaste backarna för där känner jag direkt att benet inte riktigt vill. Och benet är bossen och bestämmer varje steg. Bara för mig att snällt lyda.

Det var magiskt! Spegelblankt vatten med perfekt temperatur, massor av syre i luften, fina skogsvägar och underbart sällskap! Ulrika är en av de där som verkligen anpassar sig och inte hela tiden “måste” dra på. En del gör ju det trots att man bestämt att ta det easy. Du vet så där att de ska ligga steget före oavsett fart. Ulrika är inte sån och det är en av anledningarna till att jag trivs så himla bra i hennes sällskap. I dag var jag lite starkare i simningen så jag drog henne en del men det är bara kul och bra träning! Nästa gång kan det vara tvärtom. I swimrun kan vad som helst hända och man jobbar alltid som ett team. I löpningen bestämmer den (för dagen) långsammaste farten och i simningen drar (den för dagen) starkaste. Enkla regler.

2,5 timme (150 min) blev det! Något jag inte ens kunde drömma om i morse! Och det enda jag i princip känner i benen är att de är trötta och det kan jag både leva med och förstå. Har inte kutat så här långt sen i typ april. 😱 Hur det känns i morgon är det ingen som vet men jag kommer vara glad och tacksam oavsett.

Totalt blev det runt 16-17 km och jag är verkligen obeskrivbart lycklig!

Vi slapp ösregnet också. Inte för att det egentligen spelar någon roll. Vi är ju redan blöta och verkligen perfekt klädda.

Och det varade bara en liten stund. När det var poolrun-dax tittade solen fram igen. Åtminstone på slutet. Vet inte om jag var ovanligt klen, eller om det var fel på  pool-tempmätaren så de missat sätta på varmvattenkranen, men jag tyckte det var ovanligt kallt i vattnet. Fördelen med det var att desto skönare var bastun.

Heja benet och tack för i dag!

Kram från Ingmarie

Hoppfull och några fler tips

Hoppet är det sista som överger en heter det ju och tur är väl det. För skulle man ge upp hoppet varje gång det tog emot hade man inte kommit långt här i livet. Det kanske t.o.m är som så att vi ska ha motgångar för att utvecklas. Precis så som Anders Hansen pratade om i “Sommar”.

Är det för enkelt och lätt finns en hög risk att man tröttnar och tappar intresset har jag märkt. Det är också lätt att tro att “alla andra” har flyt och framgång mest hela tiden men vet du, det är inte sant. Ingen har (hittills) glidit fram genom livet på en slät väg utan minsta gupp. Alla möter hinder av olika varianter utmed livets väg. A-l-l-a. Dock hanterar och tacklar vi dem olika.

För mig handlar det nog om hur starkt jag vill något. Och hur mycket kraft jag har för tillfället. Och tid. Allt går ju faktiskt inte att lösa pga just tidsbrist. Ex går ju ett lopp när det går oavsett vad en deltagare råkat ut för. Då handlar det mer om att acceptera och veta att inget varar för evigt men också att det kommer nya chanser! Om man vill.

Under de mer än 35 år jag hållit på med löpning har jag haft fler motgångar än jag kan räkna till. Ändå har jag aldrig gett upp. Med en dåres envishet har jag tagit mig igenom och ur skador och svackor gång på gång och tro det eller ej men för varje gång har det blivit enklare. Och jag har blivit starkare. Kanske delvis för att jag inte längre har löpning som profession. Det är ju trots allt en vis skillnad om man lever på sin idrott. Men mest tror jag det beror på att jag numera vet att det (mesta) kommer gå över. Och att det faktiskt kan bli något både nytt och bra även av elände.

Benet börjar sakta, sakta bli gladare. Det går långsamt och trögt. Det är tungt och den fina formen jag byggde upp i USA är gone by the wind för längesedan.

Men det går framåt och jag känner stort hopp just nu!

Att just detta ljuset kom när jag yogade lite efter dagens löptur är inte planerat eller fixat på något vis men visst är det en smula coolt? Är man på det humöret kan man ju t.o.m tro att det är någon slags (krigar)tecken!

Som du kanske vet är simning inget som varit “naturligt” för mig. Det är inget som varit enkelt, lättsamt och lustfyllt. I alla fall inte de första åren. Ändå har jag fortsatt. Lika dåraktigt envist. Helt enkelt för att jag någonstans långt inne så har jag verkligen, verkligen velat kunna simma.

Nu kommer belöningen. Jag är inte varken snabb eller simmar “bra” men jag grejar att simma utan några större problem. Jag kan och vågar simma i grupp, ensam, i bassäng och i öppet vatten. Det är det som varit mitt mål och nu är jag där. I dag simmade jag först 2 km utan våtdräkt och sen drygt 2,2 med. Utan problem. Något jag inte var i närheten av förra sommaren. Flit och envishet lönar sig!

Simningen och swimrun har ju också gett mig en massa nya vänner. Fredrik är en av dem. Efter mitt första simpass i dag satt vi länge i solen, åt lunch och snackade om livets alla (härliga) kringelikrokar.

Jag har också börjat klura på några nya (sim)mål. Jag känner och tror nämligen att det är dax att ta ännu ett steg på “simstegen”.

Vill du bli inspirerad lite extra så rekommenderar jag denna boken. Låt dig inte skrämmas av titeln. Boken handlar ffa om livet, om hur lågt man kan sjunka och ändå ta sig upp igen.

Liksom ex denna podden när Rich Roll blir intervjuad av Dr Chatterjee. Och förstås hans egen podd.

Enjoy!

Kram från Ingmarie

Två dagar på raken…

…har jag haft sällskap av allra bästa Ulrika i och runt Hellas-sjön.

I går mest i och med en tidig start så jag skulle hinna till jobbet. Ljummet och guppigt vatten och alldeles, alldeles underbart. Ulrika som är en riktig Super-woman sprang dessutom både dit och hem från Södermalm. Jag fick nöja mig med att cykla genom skogen. Men bättre än inget och absolut jättebättre än ex. bussen eller tuben.

I dag skulle jag egentligen varit ledig och på väg till Halmstad men det blir som bekant inte alltid som man tänkt sig.🤪

Superkris på jobbet så det blev till att jobba extra. Jag kunde dock komma lite senare så vi hann med ett härligt swimrun-pass innan. Det var en sån där dag när naturen var så vacker att det liksom gjorde ont i ögonen. (Tyvärr inga bildbevis. Du får använda fantasin. Tänk bara på gröna skogar, fågelkvitter, klart vatten och blomdofter så vet du exakt. )

Vi sprang och simmade. Sprang och simmade. Sprang och simmade. Benet funkade ok men inte bra och jösses vad både det och det andra benet var tunga. Och långsamma. 😱

Men Ulrika är snäll och har stort tålamod så mitt ben bestämde farten. Som “tack” drog jag henne i simningen.

Inte nog med att sällskapet var det bästa. Hon bjöd på gofika också! 😍

Sen kan jag konstatera att jag fick jobba på extra bra på extrapasset. Multitasking är bara förnamnet. 🤪

Men nu är jag ledig flera dagar på raken och det ska bli väldans skönt. Målet är att inte ha något mål. Jag ska bara go with the flow och göra en sak i taget.

Kram från Ingmarie

Andra gången gillt?

Om du hängde här förra året så minns du kanske att jag och Micke vann en startplats till ÖtillÖ (fastän vi aldrig vinner på lotter) och hur jag sen både bokstavligen och bildligt talat snubblade bort den.

Well. Vi köpte två lotter i år igen. Och vann!

En sån grej är egentligen typ omöjlig!

Chansen att lyckas vinna en biljett är förvisso lite större än att vinna 10 000kr/månad i en massa år på Triss, men den är inte stor. Och absolut inte två gånger! Det fanns bara två platser i mix-klassen och vi knep en av dem!

Det finns ju också nästan alltid ett “men”. I detta sammanhang t.o.m två.

1: Det är snordyrt

2: Mitt ben. Jag vet ju fortfarande inte vad som felar för även om jag kan jogga några dagar i veckan så är det långt ifrån “bra”. 18/7 har jag tid för en MR men det är ju flera veckor dit och innan dess måste vi ha bestämt oss.

Tack och lov har vi några på oss att vela innan vi måste bestämma oss… Så fortsättning följer.

Kram från Ingmarie

Simsafari 2019

Precis som förra året var vädret långt från något Ingmarie-väder men det spelar egentligen ingen roll när det är Simsafari med Team Snabbare. Man blir liksom glad och lycklig in i märgen även om det snöar när man är med dem!

Foto: Ulf Hausmann

Första simningen var den längsta, ca 1 km, och det gick så himla bra! Vattnet var varmare än luften och vinden så jag hade nästan hellre varit i plurret hela safarin. Nästan. För även det blir såklart svalt till slut. Allt mitt kallsimmande/badande verkar inte ha gjort mig ett skvatt kyltåligare. Jag frös som en nakenhund redan halvvägs. Dvs jag är precis lika klen som alltid när det gäller att hålla värmen. Men det jag ändå märker är att jag hanterar kylan bättre nu. Jag fryser så jag skakar men jag stressar inte alls upp mig lika lätt längre och jag klarar av att fortsätta andas lugnt. Så någon nytta har jag nog ändå av allt huttrande jag gått igenom.

Foto: Ulf Hausmann

Vi simmade med små gulliga andungar, skrattade, såg fantastiska vyer, guppade bland vågor, ålade oss, flöt fram i stilla vatten, sprang, gick, klättrade, babblade och såklart hjälpte varandra. Precis som alltid med detta fantastiska gäng!

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Efter två timmar var vi tillbaka vid starten. Duktigt fikasugna!

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Benet höll i hop men jag ljuger om jag säger att det är lyckligt. Dock är det inte heller direkt olyckligt och jag är tacksam så länge det låter mig få vara med på sådana här safari-äventyr!

Tack Ulf och hela gänget för en underbar (safari)kväll!

Kram från Ingmarie

Måndagsvärme

Plötsligt blev det någon slags härlig tropikvärme som parkerade sig över Halmstad och jag tycker (såklart) det är jätteskönt! Livet blir ännu enklare här när jag inte ens behöver ta med extra kläder att byta om till efter gympasset. Jag cyklade helt enkelt hem i en genomsvett tröja utan att frysa det minsta lilla. Då är det varmt! För svettigt var det. Gym i allmänhet brukar ju få igång mig på nolltid och finns där dessutom en boxsäck (och/eller en kälke) så går jag ju all in direkt! 😄

Det var så kul! Svetten fullkomligt skvätte och dröp av mig och jag blev så lycklig! Ja så funkar jag…🤪

Lite packning blev det dock när jag cyklade till Brottet för att simträna. Men leksakerna är lätta och vattnet så varmt att jag fortsatte svettas! Då är det verkligen v-a-r-m-t. Den där bassängen brukar ju dessutom vara känd för att vara ovanligt kall så jag har helt enkelt trott det varit något termostatfel. (Det var ju samma i lördags) Och jag är då inte den som varken skulle gnälla över något sånt eller berätta för de ansvariga. Nu är detta tydligen bara tillfälligt för det har varit speciella aktiviteter där. Attans liksom! Men det är härligt så länge det varar! När jag kommer ner nästa gång kanske det är is-varning.🥶

Jag har även besökt min superduper-kiropraktor Hans och förhoppningsvis har han fixat ännu lite mer för mitt ledsna ben. Fast egentligen är det som jag sagt hela tiden min ledsna rygg. Det är liksom där allt börjar, Må den bli glad snart igen och dra med sig hela kroppen i ett stort brett leende!😄

Helt oplanerat har jag träffat massor av mina klubbisar också när en hel bunt hängde i och runt Nissan-ån. Så himla skoj! Och så enkelt! Några samlas, fler hakar på, några stannar länge, några en kort stund bara för att säga hej, några tränar och några bara babblar. Som typ jag. 🤪 Gofika-lunchen-kombon med bästa Karin var dock planerad och precis som i lördags blev det Cortado och precis som då var det makalöst gott! Testade deras nya vegan-macka plus koffeinfria kaffe (klockan var över 15 nämligen…) och det bästa sammanfattande ordet för det är: rekommenderas! Känns som jag aldrig kommer bli hungrig igen!

Det var Karin jag skulle kört Borås swimrun med i går och det var så kul att höra om hur bra det gått för henne och min “stand-in” Therese. De rockade och kom fyra! Galet bra!

Längtar tills jag kan köra årets första swimrun-race. Det är inte en fråga om om utan om när.🤩

Kram från Ingmarie

Äntligen årets första

Benet är inte helt lyckligt men jag blir inte riktigt klok på det. Ibland känner jag absolut ingenting. Eller i alla fall så lite att jag inte tänker på det. Och det funkar att röra det hur som helst. Tre sekunder senare gör det skitont och vill nära på inte bära mig. 😱 På något vis gör det att jag ännu mer tror det handlar om en nerv i kläm. Men från var och hur vet i sjuttsingen. Ryggen? Inflammerad/överansträngd/svullen muskel i rumpan? Något annat? Nytt besök hos kiropraktor-Micke i morgon. Och snack med Guru-Danne. Kanske de kan ge ett vettigt svar. Men ingen människa har ju, vad jag vet, röntgensyn så det mesta är ändå bara gissningar.

I dag kunde jag i alla fall inte låta bli. Längtan efter att få köra swimrun blev helt enkelt för stark och jag tog beslutet att testa. Sommarvärme, vindstilla och ljummet i vattnet! Bättre än så kan det ju bara inte bli!

Det gick ok men inte bra. Något Borås blir det inte.😔

Men en två-timmarstur blev det inkl 10 simsträckor och härligt brygghäng i solen med Jonas.

http://blog.yoging.se/wp-content/uploads/2019/05/img_9531.mov

En sån här dag gäller det verkligen att passa på att simma tills man är (tillfälligt) nöjd. Och ännu en gång konstaterar jag att det här att simma utan våtdräkt är bra fint och Frihet med stort F.

Kram från Ingmarie

I stället för…

I dag skulle jag åkt till Finland för att köra Solvalla Swimrun i morgon. Det där loppet jag körde med Peter förra året och tokälskade!

Men du vet hur det kan bli. Man planerar, förbereder sig och laddar men så pang händer något och det blir inte alls så. Typ att man först snubblar och pajjar foten för att därefter operera käken, få ont i ryggen plus jobbar häcken av sig på sjukan. Och har det så pass besvärligt vecka ut och vecka in att träningen blir både kass och för skral för att kroppen ska mäkta med ett tufft Swimrun-race.

Så vad gör man/jag?

Jag deppar duktigt en stund och svär över orättvisorna (som ju egentligen bara är lyxproblem) och klurar sen ut hur det ska vända och bli så där bra igen. Sen börjar jag om! Och tar nya tag!

Så istället för en rolig resa med tävlingspirr har jag roat mig med annat. Som att börja träna med PT! Självklart har jag valt den bäste på bästa gymet. Jag tror stenhårt på det här och har redan fått många tips och aha-upplevelser För hur mycket jag än kört innan så finns det alltid nya grejer att lära sig! Och ffa behöver jag bli både utmanad och uppmuntrad. Något Rafael är extremt bra på. (Bland annat..)

Jag har även börjat simma lite mer strukturerat efter schema. Jättekul! Och jättejobbigt!

Hann dock inte till slutet av programmet för jag hade i ett svagt ögonblick lovat att jobba extra i kväll. Vilket ju är en slags träning det också. Åtminstone för skallen och för benen. Och det är i alla fall ingen som helst risk att somna även om timmen blir sen innan man får gå hem.

Nu tar jag helg!

Kram från Ingmarie

Heldag

Min måndag började i ottan med en cykeltur till Eriksdalsbadet för att köra ett simpass med Coach Ulf. Vi var 6 st som drillades med en massa roliga teknikövningar och jag tror minsann min hjärna blev lite överfull där ett litet tag av alla nya grejer den skulle hålla reda på.  Nyttigt och nödvändigt och förr eller senare kommer nog både hjärna och kropp att fatta allt samtidigt. Det gäller bara att hålla i. Oavsett så har jag i alla fall väldigt roligt på vägen!

Dusch, cykel hem, lite mat, byta väska och sen hojen till Coachen för vidare färd till Dalarö och bilbåten till Ornö för att heja på alla som skulle köra ÖtillÖ. (Phju vilken lång mening det blev!)

Bara båtturen var ett äventyr och så vacker att jag nästa svimmade! Kolla vattnet! Och himlen! Bättre swimrunväder än så här blir det inte och det märktes! Jag återkommer till det sen.

Jag och Ulf fick helt oplanerat även sällskap av härliga klubbisen Maggan.

Vi fick verkligen en helt fantastisk dag tillsammans som hejaklackare vid kyrkan på Ornö. Just där är det väldigt enkel löpning men man ska komma ihåg att det mesta av de där 65 km är ren och skär mekkig trail, klippor eller stig. Just där är det även timesplit nr 14 (av 18) och mindre än en mil till sista cutoffen. Det är också ungefär där “The last 15” börjar som jag och Peter körde förra året. Jag hade med mig alla preliminära tider plus nummer på alla jag skulle heja lite extra på.

Det är banne mig tufft att vara supporter! Jag har tjoat, peppat, kramats, fotat, traskat och klappat händer mer under denna dag än sammanlagt under de senaste 10 åren. Men kul har det varit och jag tror jag har gjort nytta! Hur många gånger på en dag får man liksom annars höra: Åh där är Ingmarie! Som jag längtat efter dig!

Alternativt: Åh där är ju Ingmarie! Vilken underbar överraskning!

Inte utan att jag funderar på att bli professionell hejare.🤪

Här är några av alla team:

Coach Tomas och Andreas.

Fredrik SA och Pelle

Olle och Håkan.

Elin och Ville.

Joanna och Lennart.

Johan och Per.

Sofia och Victor.

“Min” Micke och Anna! De gjorde ett kanonlopp! 12.33 och en 44:e plats! 💪🏻💪🏻💪🏻

Åsa och Patric.

Vilka hjältar alla som tog sig i mål är och var! Och gissa om jag var avis… Ingmarie-väder och inte en krusning på havet. Hur ofta händer liksom det första måndagen i september…? Och det märktes som sagt var att det var idealiska förhållande. Fredrik Axegård och Alex Flores putsade banrekordet med nästan 20 min så nu är det 7.39.25. På 65 km (obanad) löpning och 10 km sim inkl 46 gånger i och ur vattnet. Klura på den kilometertiden och försök gör om det! Ofattbart för mig hur jag än försöker förstå…

Men hur avis jag än varit, hur mycket jag än önskade jag hade varit en av de som var med och hur mycket jag än lipat så är jag ändå oerhört tacksam att jag fick vara med på ett litet hörn denna makalöst vackra dag. Mest av allt har jag ändå blivit inspirerad, peppad, glad, lycklig och hänförd. Av alla människor, stämningen, solen, energin och naturen.

Hemfärden över vattnet var lika vacker som ditfärden och det var så både jag och Ulf fick nypa oss lite för att inte tro vi drömde. Har du möjlighet så åk med någon av alla båtar som går ut i Stockholms skärgårdar. Du kommer inte att ångra dig!

Jag har en fundering på varför detta med foten hände som jag kom på när jag mediterade nu i kväll. Men jag tar det en annan dag. Nu ska jag vila. Det tar som sagt var på krafterna att vara hejaklackare.

Kram från Ingmarie

Sorglig men rolig dag

Det var med tungt sinne jag vinkade av alla mina vänner som ska köra ÖtillÖ i morgon. Jag ville ju så gärna vara med men foten har klart och tydligt sagt nej till att ens försöka ta sig fram 65 km. Eller 32.5 för den andra foten är ju också med.🤪. Och jag accepterar. Life goes on anyway. Önskar av hela mitt hjärta alla ett stort lycka till i morgon! Jag vet ju vilket jobb som ligger bakom till att bara tänka tanken på att ens vilja försöka komma med.

Jag kommer stå på Ornö tillsammans med Coach Ulf och heja allt vad jag kan i morgon! Och jag är säker på att min ersättare Anna är den bästa Micke kunde få! Nästa år hoppas jag dock att det är jag som åker med honom i bussen ut till “campen”. 🙏🏻

Men det är som sagt var bara att torka tårarna, snyta näsan och ta nya tag. Eller kanske snarare fortsätta där man är. Det svider över som mormor brukade säga. Det är ju dessutom inte första gången jag haft stolpe ut så jag vet att jag överlever och att det blir medvind igen. Det är en av fördelarna med att bli äldre. Man vet att inget varar för evigt. Inte ens en stukad fot och ett tungt hjärta.

Sen är jag ju faktiskt väldigt bra på att fokusera om, gilla läget och leka med det jag kan leka. För det är ju faktiskt det allt detta sportande är. En rolig lek! Som man absolut kan vara både tokfokuserad på, och 100% dedikerad till, men som man ändå kanske inte bör ta på allt för stort allvar… Åtminstone inte om man är “icke-proffs”. Kanske inte då heller förresten. Livet är ju väldigt mycket mer än enbart en grej.

Foten tyckte i alla fall att 45 min löpning var ganska ok att göra i dag.

Gyma har den okejat hela tiden. Om jag inte får för mig att hoppa enbenshopp eller något annat trams vill säga. Men det finns ju faktiskt miljarder andra grejer att roa sig med!

Min fina Ark-dräkt får ju inte heller vara med på ÖtillÖ-äventyret men vi tog oss i alla fall en vattenlöpningstur i Söderbysjön. Jättehärligt!

Dessutom börjar mitt målarrum bli nästan helt klart!💕🙏🏻

Kram från Ingmarie