Swimrun

Utö swimrun sprint 2018

Det spelar ingen roll hur “van” jag är vid att tävla, det är ändå alltid mer eller mindre lite pirrigt innan. Faktum är att jag tror det ska vara  så. Annars tror jag det är svårt att liksom behålla fokus och skärpa till sig en smula. Jag är nämligen i ärlighetens namn lite likadan även inför lite mer “seriösa” träningspass. Avslappnad men spänd på samma gång på något underligt vis. Egentligen är det ju absolut inget att vara nervös för men det är ju onekligen mycket trevligare och roligare om hela kroppen är med på det man ska hitta på och det är väl just det man är pirrig för. Hur är den i dag – kroppen? Är det studs i benen eller är det blystövlarna på?

Att tävla i par blir därför ännu lite pirrigare för det är ju liksom en sak att sinka sig själv men att sinka en annan för att man har en kass dag är ju inte särskilt skoj någonstans. Och ännu pirrigare blir man (såklart) när man inte ens träffat den man ska köra med IRL förrän samma morgon. Men det är ju så där det blir när man spontananmäler sig med en okänd några dagar innan.

Så hur skulle det bli att köra Utö swimrun sprint med denna Anna som jag inte visste något mer om än att hon är tillsammans med en av mina idoler. Därav vårt lagnamn: Team Gysings-fans!  (Och för dig som inte vet vem Kenneth Gysing är så kan du börja med att läsa hans blog på RW-sidan.. Eller någon av hans vansinnigt skojiga böcker.)

Hur som helst. Anna, tillsammans med Monique och Alexandra som också skulle köra, plockade upp mig utanför porten i morse (snacka om lyx) och jag kände direkt att det skulle bli noll problem att köra med Anna i dag. Du vet när den där magkänslan bara säger ja – det här är en genuint fin människa och man bara tokgillar personen direkt. Så där rann det värsta pirret bort direkt. Phju liksom.

Vi kom lätt och smidigt med båten till Utö och som alltid älskar jag att stiga av på ön. Och alldeles extra mycket en sån här dag när solen sken och havet var så där stilla och havsblått som bara hav kan.

Monique, Anna, Alexandra och jag making plans. Och försöker ladda upp oss.

Utö swimrun är som alla lopp i denna Swimrun-serie extremt välorganiserat och välplanerat. Supersmidigt att hämta ut startkitet inkl. visa att vi hade allt som krävs för att få starta. (Våtdräkt, kompass, första förband och visselpipa.) Hann precis besöka bageriet för fika innan det var dax för race-briefing. Alltid lika kul att höra Michael Lemmel och Mats Skott berätta historien bakom allt. Hur de en sen kväll på Utö värdshus startade det hela med en vadslagning för över 10 år sedan.

Sen var det bara dax att börja byta om och värma upp. Nackdelen med swimrun är att det där att ta på och av sig tar sin lilla tid. Å andra sidan blir det minimalt med tvätt.

Bevara naturen är en stor grej inom swimrun. Absolut inget skräp får lämnas och absolut inget får förstöras. Då blir man diskad direkt! Nytt för i år var därför också att vi hade egna muggar med oss. Superbra!

Tiden går fort när man har skoj och kanske framförallt när man är fokuserad på något roligt så plötsligt var det dax att gå in i startfållan. Totalt var vi 99 lag från 16 nationer som skulle iväg samtidigt uppför första backen.

 

Foto: ÖtillÖ

Jag gjorde förresten en sån där vild chansning och testade en helt ny Ark swimrundräkt från min favvobutik Trispot. Och nya paddlar eftersom mina andra “försvunnit”. (Läs “jag glömdedempåenbrygga”….)

Första löpet är alltid lite knepigt för det är lätt hänt att man öser på och sen är man halvdöd och flämtar som en lungsjuk när det är dax för första simmet. Som också är knepigt för även om vi doppat oss i vattnet innan (och konstaterat att det var ruskigt kallt) så är det en smärre chock varje gång att börja simma. Det är ju inte bara kallt det är även rörigt och typ 10 000 (nåja) armar, paddlar ben och skor som vill fram åt samma håll samtidigt. Men vi startade så där klokt som man gör när man är i sin klokaste ålder och har lärt av alla sina misstag. Nästan… Linan vi så noga mätt ut visade sig vara på tok för kort så jag hade Annas skor i ansiktet hela tiden. D.v.s omöjligt att simma. Jag kopplade  därför loss mig och hoppades att jag inte skulle vara allt för långt efter henne så hon skulle behöva vara i vattnet längre än nödvändigt. (Man får nämligen vara max 10 m. från varandra.) Men vet du, vi simmade i princip i exakt samma fart! Om det var mina nya paddlar eller om jag hade en ovanligt bra simdag låter jag vara osagt men linan fick förbli oanvänd resten av racet. Förutom en liten snutt då jag drog Anna på löpningen.

Fot: ÖtillÖ

Totalt är banan bara 12 km men man ska inte låta sig luras och tro det är en walk in the park. 7 simsträckor betyder 7 nedstigningar och 7 uppstigningar och sånt tar tid. Särskilt när det är hala klippor och stenar eller annat bröte som man kan trassla in sig i och drutta på ändan av. Plus att när man blir nedkyld så är det förbenat svårt att springa snabbt direkt. I alla fall för en klenis som mig. Men vi kämpade på och jag njöt verkligen hela tiden utom i början av den längsta löpsträckan då mina fötter och ben helt plötsligt förvandlats till någon slags isklumpar (de tinade dock ganska snabbt) och den näst sista simningen för den var lite väl bitig. Banan är otroligt vacker. Upp och ner, stigar, trail, grusvägar, söta hus, klippor och broar i perfekt kombo. Och Anna. O lalalaaaa! Vilken Quinna! Stark, tuff, positiv, rolig, lättsam, ödmjuk och bara så underbar! 12:a totalt på en helt ok tid på vårt första race är banne mig MVG direkt! Så vi håller redan på att smida nya planer.

Av de 99 lag som startade kom 100% i mål. Starkt! Och kanske ett bevis både på att banan är ofattbart fin (man vill liksom inte bryta för då missar man ju det härliga) och att man klarar mer än man tror.

Duschen efter var gudomlig! Och bastun. För att inte tala om min Dryrobe. Som jag diggar den! Det var många som önskade de hade en egen kan jag berätta för även om solen värmde så är man ruggigt sval efter en sån här grej. 9-11 grader i vattnet är trots allt bara 9-11 grader. Och Ark-dräkten? Jag älskar den! Som ett andra skinn! Hade dock en Heatseeker under plus ett neoprenpannband för annars hade jag absolut dött frysdöden.

Alltså vilken dag det blev! Har du tänkt på att spontangrejer blir sällan fel? Mer sånt! Go with the flow, var öppen för vad universum erbjuder dig och var flexibel är mina ledord nu för tiden. Och jäklar vad vi fyra i bilen har skrattat! Det är helt klart magmusklerna som jobbat mest av alla mina muskler denna dag.

Tack, tack, tack alla som jag på något vis träffat i dag! Det här kommer jag leva på länge, länge.

Kram från Ingmarie

Laddar för det kända men okända

Jag skrev ju i torsdags att jag hittat på något galet igen. Och just nu känns det väldigt galet och inte alls så himla kul, härligt och spännande som i onsdags när jag låg varm och go under solen i 28 graders värme.

Men du vet. Man får akta sig att önska för önskningar kan slå in.😀

För några veckor sedan började jag känna att det skulle vara himla skoj att köra ett swimrunrace snart. Närmast till hands låg Utö swimrun. Den jag och Fredda körde för två år sedan. Och som vi tänkte köra den långa varianten av förra året men då mitt diskbråck tyckte annat.

Anyway.

Jag la ner det hela ganska fort för dels hade jag ingen att köra med, något som är absolut nödvändigt, och dels var mitt jobbschema omöjligt att kombinera med ett sånt äventyr. Ändå fortsatte det mala i huvudet. Att det hade ju varit roligt ändå…
Så jag gjorde som så många gånger förr. Via bl.a en meditation så sände jag ut min önskan i rymden, släppte tanken och tänkte att är det menat så blir det.

I onsdags såg jag att någon skrivit på en FB-sida som heter “swimrunpartner sökes”. Den har av förklarliga skäl varit ganska tyst ett bra tag så jag kollade direkt. En tjej som heter Anna undrade om någon ville köra Utö med henne. Sträckan kvittade för hon ville mest göra det på skoj. Ja du fattar va? Jag nappade såklart direkt och messade henne för att fråga om hon skulle kunna tänka sig en långsam men entusiastisk lady i sina bästa år som sällskap? Och såklart jag var nyfiken på henne. Hade ju ingen aning om vem hon var. Eller vilka krav hon hade på sin partner. Anna är en fd elitsimmare som kört en massa coola lopp och flera swimrun. Och hon ville gärna köra med mig!

Sen gick det fort. Jag messade min chef, berättade som det var och frågade om det gick att ändra om lite i schemat? Inom 30 min, eller kanske det bara var 20, så fick jag svar. Inga problem! Jag fixar det svarade hon. Alltså fatta vilken chef jag har! Jag och Anna velade ett tag om vilken sträcka vi skulle ta men efter ett klokt och mycket moget beslut valde vi sprinten. Det är tidigt på säsongen, vi har aldrig kört tillsammans (vi har ju inte ens setts IRL!) och det kommer vara fullt tillräckligt med totalt 3 km sim i 10-gradigt vågigt havsvatten. I alla fall för mig.

Så i morgon beger vi oss till Utö! Jag har “laddat” sen i onsdags med lite jogg, lite vattenlöpning och en jämrans massa jobb vilket i praktiken betyder en massa timmar på benen.

Men mest har jag funderat på vad i all sin dar jag ska ha på mig så jag inte ska frysa mig fördärvad samtidigt som jag behöver kunna röra mig fullt ut. Det är ingen enkel kombo att få ihop kan jag berätta. Högen av valmöjligheter är gigantisk! Och jag kommer garanterat inte frysa varken före eller efter!

Jag är inte ett skvatt nervös över själva swimrun-grejen och sträckan, utan det är just kylan som gör mig orolig. Jag är ju en förskräckligt klen rackare när den tar tag i mig. Typ jätteklenast…

Men ändå vill jag verkligen köra och tycker det ska bli makalöst skoj! Vill det sig väl kan jag veva på så bra i vattnet att jag snabbt är uppe igen och har jag dubbeltur så värmer solen åtminstone lite.

Kram från Ingmarie

Swimrun-kärlek

Om jag inte gått med i den där braiga FB-gruppen “Swimrun-tjejer” så hade jag kanske aldrig fått kontakt med goa Inger. Och hade jag inte det så hade jag heller inte träffat hennes lika goa kusin Richard. Och då hade vi definitivt inte fått uppleva den magnifika förmiddag vi fick i dag. Milde himmel! Det här är Swimrun när det är som allra bäst!

Varmt i luften, sol, perfekt tempererat och klart vatten, nästan helt vindstilla, glad kropp och sen även det där perfekta sällskapet.

 

Inte konstigt jag känt mig hög som Eiffeltornet resten av dagen/kvällen och haft energi som nästan runnit över på jobbet. Och tur var väl det för det behövdes.🤪

Kram från Ingmarie

Swimrun-premiär för 2018!

Äntligen är den här! Swimrun-säsongen! Och vi var väldigt många med samma längtan på årets Sickla Swimrun-premiär! Tror det var nästan 40 pers som samlades på verandan.

Det var kända såväl som okända och erfarna såväl som nybörjare. Precis som det ska vara! Extra glad att Inger var med!

Och såklart Janne! det är ju han som fixar och styr allt detta härliga. Gratis!

Det var så himla kul! Och härligt! Tog det lilla lugna och kände mig nöjd efter 3,5 varv inkl 5 simningar. Hade finfint sällskap av Nina hela tiden. 😍

Och jodå, 8-10 grader i plurret är svalt. Första simningen var en smärre chock men jag har lärt mig att det bara är tillfälligt. Det gäller “bara” att andas lugnt, be in the moment, inte gripas av panik och ta det easy tills det vänt. Och jag har ju min Dryrobe att ta på efteråt. Inte ens jag fryser i den. Jag älskar den!

Det var faktiskt värst för fötterna. Kändes som jag sprang på benpiporna till slut. Resten var ofattbart nog helt ok. T.o.m händerna som jag frös groteskt mycket om på förmiddags-passet. Trots att jag körde på med mina intervaller så hårt att jag fick pausa en stund i trappen innan jag ens orkade gå in…

Men jag är som sagt var så tacksam över att jag är glad både på in- och utsidan igen. Det är ändå det allra, allra viktigaste för mig.

Kram från Ingmarie

Goe-fredag

Efter en (för mig) tuff dag som i går behöver jag ta det easy i 2 dagar. Minst. Sen är ju såklart allt relativt men man ska bara jämföra med sig själv. Alltid! Och man ska vara självsnäll. Inte självtaskig. Ja så tänker i alla fall jag…

Simbassängen har dragit hela veckan men jag har verkligen velat få “halk-axeln” så glad som möjligt och därför tvingat mig själv att avstå. Och jag tror jag lyckats få den go och glad igen! Ett helt pass utan känning i någon av axlarna! Att det var snorjobbigt, långsamt, kändes osynkat och allmänt hemskt struntar jag i. Har ju lärt mig att den rätta känslan kommer tillbaka bara jag håller i. Och håller mig på benen…🙄

Swimrun-säsongen är ju här så nu är det extra viktigt med hela axlar. Och ben. Och rygg. Och händer. Och fötter. Och att ha bra utrustning såklart. Det går att skaffa nästan hur mycket prylar som helst om man vill, har råd och har plats. Efter att ha testat x antal våtdräkter hos Peter på Trispot blev varken jag, Inger eller Richard direkt mindre sugna på Arks nya swimrundräkt. Är den lika skön som snygg blir vi absolut livsfarliga i vattnet!🤪

Jag nöjde mig med en ny lina. Helt enkelt för att det bara fanns provex inne just i dag. Men jag vet minsann när säljleveransen kommer… Liksom jag vet att svett är halt. Men med stor handduk håller även jag mig på benen. Trots svettsjön runt mig. Nu är även Richard och Inger invigda i hot salens magiska värld. Eller nåt. De ser i alla fall glada ut! Och svettiga.😅

Kram från Ingmarie

Som en mass-blind date

Tänk dig ett stort gäng tjejer, som gillar att göra samma saker, men som ändå nästan aldrig setts IRL utan bara känner varandra ytligt genom FB. Tänk dig sen att alla dessa möts för en gemensam lunch. Någon kände någon men de flesta var nya för varandra. Med andra ord kunde det sluta lite hur som helst.

Just så var det i dag när en bunt av oss Swimruntjejer träffades på Downtown Camper by Scandic.

Vilka brudar det finns! Det var så vansinnigt roligt, trevligt, mysigt, spännande, intressant och inspirerande att nytt lunch-datum redan är spikat. Som jag kommer missa pga av den långa långresan men detta är bara början. 2018 kommer bli grymt skoj! På många sätt och vis.

Och jodå, maten var god. Men dyr. 😜

Kram från Ingmarie

Winter is coming!

När jag för ca tre veckor sedan fick höra talas om Winter is coming tyckte jag det lät som ett alldeles ypperligt bra event som avslutning på swimrunsäsongen för just då var det nästan vårvärme och tvåsiffrigt i vattnet.

Så jag anmälde mig.

I morse tyckte jag inte det var en riktigt lika ypperlig idé.

Nordanvind, +4 grader i luften och många grader under tvåsiffrigt i vattnet redan för två veckor sedan…

Hur i all sin dar hade jag tänkt? Att vintern skulle hoppas över? Eller att jag helt plötsligt skulle bli galet varmblodig och toklängta efter kyla?

Helt ärligt var jag nära att banga men jag visste innerst inne att om jag skulle göra det så skulle jag gräma ihjäl mig. Och vem vill dö på det viset?

Sen var jag faktiskt väldigt, väldigt nyfiken och om det är något jag inte vill så är det att dö nyfiken.

Jag ville veta hur galet kallt det skulle kännas. Om mina nya Hoka-skor var så där bra som alla säger och ffa om mina tokfötter skulle tolerera dem. Och jag ville veta vilka som skulle haka på detta äventyr, om jag skulle bli helt avhängd och om Team snabbare var så där trevligt som det verkade.

Så jag packade precis alla attiraljer jag hade för Swimrun och cyklade genom skogen till Hellas. Tillsammans med en hel bunt magfjärilar.

Redan i omklädningsrummet var det några jag kände igen så det kändes ändå lite tryggt. Och det var fler fryslortar för vi klarade inte ens av att vänta på varandra ute utan stod inne och häckade tills alla var samlade.

Tomas var huvudledaren som tillsammans med coacherna Pål och Ulf tipsade och lotsade oss genom uppvärmning och vidare hela Swimrun-rundan runt.

Reglerna var enkla. Egentligen var det bara en.

Ingen lämnas ensam.

Jag tror vi alla var lika spända inför den första simningen. 5-6 grader är trots allt inte mycket ens med heatseeker tröja + brallor, neoprenpannband + mössa, våtdräkt och vantar. Och öronproppar.

Men konstigt nog var det inte alls så ”illa” som jag befarat. Snarare svalt och uppfriskande. Men visst, någon längre simsträcka hade jag väl inte velat ge mig på.

I might be crazy but I’m not stupid du vet.😜

Coach Tomas hade lagt en runda som gick på en (för mig) rejält utmanande bana. Leriga och sliriga trails, under och över grenar och upp och ner för branta klippor. Men du vet hur det är, när man klarar grejer man inte tror man klarar, då växer man! Jag som får svindel bara av att klättra uppför en liten stege fick ta till varenda mindfullness-knep jag kunde komma på och tack vare fantastisk support av de andra gick det superduperbra! Tror jag blivit minst en halvmeter längre i dag!

Det var så himla kul! Och så himla härligt gäng att jag helst hade velat pussa dem allesammans men man får ju behärska sig lite. I alla fall första gången. 😜

Så nej, jag blev inte avhängd. Ingen blev det!

Men ja, det var kallt men inte alls så farligt som jag befarat. Enda jag egentligen frös om under hela tiden var fingrarna. De frös å andra sidan rejält… Det må göra ont när knoppar brister men det vet i fasiken om inte det gör mer ont när fingrar tinar!😱

Och ja, Hoka-skorna funkade fantastiskt bra! Jag är helt nerkärad i dem!

Och ja flera gånger om. Team snabbare är ett fantastiskt härligt gäng! Så mycket glädje, kärlek och gemenskap. Lyllos mig som hittat dem!

Tyvärr missade jag den gemensamma lunchen för jag skulle iväg på ett möte, men det kommer fler chanser och när jag cyklade hem var det med massor av gladimagen-fjärilar!

Var så upprymd att jag tog en extra simtur framåt kvällen. Inomhus. Någon måtta på äventyr får det ju ändå liv att vara. Åtminstone på en och samma dag.

Miljarder tack alla som var med i dag! You made my day!

Särskilt tack till Rebecca för alla fina action-bilder!💕

Kram från Ingmarie

SuperTuesday

Oktober har börjat med en rivstart som heter duga och fortsätter den så här kommer den utan tvekan bli min en av mina allra bästa hittills i livet.

Gyma på SoFo är alltid skoj. Spelar ingen roll om det är tidig morgon , mitt på dagen eller sen kväll. När jag är där blir det alltid bra pass just för att jag blir så inspirerad av allt och alla där.

Även i dag!

Kanonbra dag på jobbet, snabbt hem och ombyte till årets Sickla Swimrun Final. Sorgligt såklart för det här är ju en av de roligaste träningarna jag vet! Och kanske det också är årets sista Swimrun. (Dock högst osannolikt när jag tänker efter…)

Jag tog på mig all utrustning jag har innan jag cyklade iväg för att absolut inte frysa varken före, under tiden eller efter. Det är förvisso fortfarande tvåsiffrigt både på land och i plurret men jag chansar inte!

Blev ett riktigt stort gäng. Vi är

Många med samma passion!

Tre saker kan direkt konstateras.

Ett: Vi människor har väldigt olika temperaturer. Gissa vem som hade mest kläder och som höll på att frysa ihjäl bara av tanken att simma utan våtdräkt!?

Två: Den där Dryroben är en ruskigt bra grej! Höll mig varm före, värmde mig efter och gjorde så jag slapp stå och huttra under en handduk när jag bytte om. Helt klart en av mina bästa investeringar!

Tre: Det mörknar tidigt nu och när det mörknar så blir det väldigt mörkt i skogen och vattnet om det inte finns belysning. (I och för sig inte direkt någon raketforskning som behövs för att begripa det…😜)

Men man vänjer sig och våra käcka lysmaskband gjorde att vi både såg varandra och var vi skulle gå upp efter varje simning. Ju mörkare det blev ju bättre syntes de. Superhäftigt!

Det blev en dryg timme i lagom fart och nej, jag frös inte nämnvärt. Men jag svettades inte direkt heller om jag säger så… Första simningen är alltid “värst”. Ungefär som första intervallen. Man tror man ska dö en smula och undrar hur i all sin dar man ska orka! Men så kommer man in i det och liksom bara kör. Samma sak med simningen. Det är kallt men efter någon minut har kroppen fattat och slappnar liksom av. Lite i alla fall. Fötterna en den mest besvärliga kroppsdelen för mig så där får jag försöka komma på en bra lösning. (Ska bl.a testa mina neoprenstrumpor.) Resten av kroppen var ok men som sagt var, utan Dryroben efteråt vet i sjuttsingen om jag fått upp temperaturen ens nu många timmar senare. Tror förresten jag måste skaffa en bunt med sådan där lysmasklampor. De är ju roliga!

Är det the Grand Final så är det och även om just denna var lite sorgesam, nästa Sickla Swimrun är nämligen inte förrän 1/5 nästa år, så firade vi med ett supertrevligt, och vansinnigt mättande, besök på Urban Deli. Den där rödbetsburgaren satt fint kan jag berätta! Extra plus att det inte var dresscode. Våtdräkterna var förvisso av, och vi var ju inte direkt varken svettluktande eller orena, men jag fortsatte mysa i min Dryrobe. Fast jag tog faktiskt av mössan. 😀

Tack Janne för att du fixat allt så fint med gratis gemensam superskoj träning sen i våras varje vecka. Och nu denna fantastiska avslutning! Du är en pärla!!!

Och tack för bilderna både Janne och Claes! Blir fint att kunna titta på under vintern för att påminna sig om att snart händer det igen.😍

Kram från Ingmarie

Julafton i september?

Tomten är tidig som attan i år eller hur förklarar man annars en sån här dag?

• Har fått ett bautapaket fyllt med “godsaker” från Mighty sport. Jag kommer ha extra energi och näring låååång tid framöver nu! 😍

•Ett helt fantastiskt vattenlöp-simpass mitt på dagen. Skulle kunnat simma forever and ever and ever and ever and… ja du fattar.😍

• Hot vinyasa samtidigt som regnet strilar utanför. Sjukt lyxigt! Och så sköööööönt.

• Möjlighet att gratis få köra Allgau Swimrun om 2 veckor. Jag och Peter vill förstås men plånboken skriker noooooooo. Så där var det bara en halv julklapp. 😜

 

• Besök på bästa Trispot! Igen. Denna gång var det dock även å jobbets vägnar men jag har även lånat med mig två par Hoka-skor för att testa. Rent spontant satt de som gjutna och jag hoppas verkligen, verkligen de funkar på mina krångelfötter.

• Förfrågan en andra gång om jag vill vara farthållare i morgon på Lidingöloppet. Jag hade faktiskt sagt nej innan, för ryggens skull, men jag är ju inte bara galet lättroad. Jag är även galet lättövertalad när det gäller sånt här. Dealen är att jag får hoppa av om jag vill och behöver.

Så jag sa ja!

Det är svårt (kanske t.o.m omöjligt) att tacka nej till långpass med service, sällskap, vacker runda och gratis mat efteråt. 😄

Efter allt detta är frågan förstås om tomten kommer på den “riktiga” julafton också…

Kram från Ingmarie

Bara en till om Solvalla….

….sen lovar jag sluta älta. Tror jag… För förhoppningsvis vet även du hur det känns i kroppen när man fått uppleva något som är så där extra speciellt och som får hela kroppen att bubbla av lycka bara av tanken! När jag kollade igenom alla otroligt fina bilder från i lördags på Flickr blev jag nära på lipfärdig av lycka och fylldes av en enorm tacksamhet för att jag både kunde och fick.

Att leva är en gåva och att få köra Swimrun på makalöst vackra platser tillsammans med bästa Peter är baske mig ett av de största privilegium livet ger mig!

Det var inte enkelt att välja men här är ett urval av alla de bilder som tagits. Den som vill se mer hittar fler på Solvallas hemsida. Tack Janne Räsänen, Petteri Rantanen och Teri Koski för att ni tog er tid att föreviga oss alla under denna magiska dag!

Kram från Ingmarie