Swimrun

Laddar för det kända men okända

Jag skrev ju i torsdags att jag hittat på något galet igen. Och just nu känns det väldigt galet och inte alls så himla kul, härligt och spännande som i onsdags när jag låg varm och go under solen i 28 graders värme.

Men du vet. Man får akta sig att önska för önskningar kan slå in.😀

För några veckor sedan började jag känna att det skulle vara himla skoj att köra ett swimrunrace snart. Närmast till hands låg Utö swimrun. Den jag och Fredda körde för två år sedan. Och som vi tänkte köra den långa varianten av förra året men då mitt diskbråck tyckte annat.

Anyway.

Jag la ner det hela ganska fort för dels hade jag ingen att köra med, något som är absolut nödvändigt, och dels var mitt jobbschema omöjligt att kombinera med ett sånt äventyr. Ändå fortsatte det mala i huvudet. Att det hade ju varit roligt ändå…
Så jag gjorde som så många gånger förr. Via bl.a en meditation så sände jag ut min önskan i rymden, släppte tanken och tänkte att är det menat så blir det.

I onsdags såg jag att någon skrivit på en FB-sida som heter “swimrunpartner sökes”. Den har av förklarliga skäl varit ganska tyst ett bra tag så jag kollade direkt. En tjej som heter Anna undrade om någon ville köra Utö med henne. Sträckan kvittade för hon ville mest göra det på skoj. Ja du fattar va? Jag nappade såklart direkt och messade henne för att fråga om hon skulle kunna tänka sig en långsam men entusiastisk lady i sina bästa år som sällskap? Och såklart jag var nyfiken på henne. Hade ju ingen aning om vem hon var. Eller vilka krav hon hade på sin partner. Anna är en fd elitsimmare som kört en massa coola lopp och flera swimrun. Och hon ville gärna köra med mig!

Sen gick det fort. Jag messade min chef, berättade som det var och frågade om det gick att ändra om lite i schemat? Inom 30 min, eller kanske det bara var 20, så fick jag svar. Inga problem! Jag fixar det svarade hon. Alltså fatta vilken chef jag har! Jag och Anna velade ett tag om vilken sträcka vi skulle ta men efter ett klokt och mycket moget beslut valde vi sprinten. Det är tidigt på säsongen, vi har aldrig kört tillsammans (vi har ju inte ens setts IRL!) och det kommer vara fullt tillräckligt med totalt 3 km sim i 10-gradigt vågigt havsvatten. I alla fall för mig.

Så i morgon beger vi oss till Utö! Jag har “laddat” sen i onsdags med lite jogg, lite vattenlöpning och en jämrans massa jobb vilket i praktiken betyder en massa timmar på benen.

Men mest har jag funderat på vad i all sin dar jag ska ha på mig så jag inte ska frysa mig fördärvad samtidigt som jag behöver kunna röra mig fullt ut. Det är ingen enkel kombo att få ihop kan jag berätta. Högen av valmöjligheter är gigantisk! Och jag kommer garanterat inte frysa varken före eller efter!

Jag är inte ett skvatt nervös över själva swimrun-grejen och sträckan, utan det är just kylan som gör mig orolig. Jag är ju en förskräckligt klen rackare när den tar tag i mig. Typ jätteklenast…

Men ändå vill jag verkligen köra och tycker det ska bli makalöst skoj! Vill det sig väl kan jag veva på så bra i vattnet att jag snabbt är uppe igen och har jag dubbeltur så värmer solen åtminstone lite.

Kram från Ingmarie

Swimrun-kärlek

Om jag inte gått med i den där braiga FB-gruppen “Swimrun-tjejer” så hade jag kanske aldrig fått kontakt med goa Inger. Och hade jag inte det så hade jag heller inte träffat hennes lika goa kusin Richard. Och då hade vi definitivt inte fått uppleva den magnifika förmiddag vi fick i dag. Milde himmel! Det här är Swimrun när det är som allra bäst!

Varmt i luften, sol, perfekt tempererat och klart vatten, nästan helt vindstilla, glad kropp och sen även det där perfekta sällskapet.

 

Inte konstigt jag känt mig hög som Eiffeltornet resten av dagen/kvällen och haft energi som nästan runnit över på jobbet. Och tur var väl det för det behövdes.🤪

Kram från Ingmarie

Swimrun-premiär för 2018!

Äntligen är den här! Swimrun-säsongen! Och vi var väldigt många med samma längtan på årets Sickla Swimrun-premiär! Tror det var nästan 40 pers som samlades på verandan.

Det var kända såväl som okända och erfarna såväl som nybörjare. Precis som det ska vara! Extra glad att Inger var med!

Och såklart Janne! det är ju han som fixar och styr allt detta härliga. Gratis!

Det var så himla kul! Och härligt! Tog det lilla lugna och kände mig nöjd efter 3,5 varv inkl 5 simningar. Hade finfint sällskap av Nina hela tiden. 😍

Och jodå, 8-10 grader i plurret är svalt. Första simningen var en smärre chock men jag har lärt mig att det bara är tillfälligt. Det gäller “bara” att andas lugnt, be in the moment, inte gripas av panik och ta det easy tills det vänt. Och jag har ju min Dryrobe att ta på efteråt. Inte ens jag fryser i den. Jag älskar den!

Det var faktiskt värst för fötterna. Kändes som jag sprang på benpiporna till slut. Resten var ofattbart nog helt ok. T.o.m händerna som jag frös groteskt mycket om på förmiddags-passet. Trots att jag körde på med mina intervaller så hårt att jag fick pausa en stund i trappen innan jag ens orkade gå in…

Men jag är som sagt var så tacksam över att jag är glad både på in- och utsidan igen. Det är ändå det allra, allra viktigaste för mig.

Kram från Ingmarie

Goe-fredag

Efter en (för mig) tuff dag som i går behöver jag ta det easy i 2 dagar. Minst. Sen är ju såklart allt relativt men man ska bara jämföra med sig själv. Alltid! Och man ska vara självsnäll. Inte självtaskig. Ja så tänker i alla fall jag…

Simbassängen har dragit hela veckan men jag har verkligen velat få “halk-axeln” så glad som möjligt och därför tvingat mig själv att avstå. Och jag tror jag lyckats få den go och glad igen! Ett helt pass utan känning i någon av axlarna! Att det var snorjobbigt, långsamt, kändes osynkat och allmänt hemskt struntar jag i. Har ju lärt mig att den rätta känslan kommer tillbaka bara jag håller i. Och håller mig på benen…🙄

Swimrun-säsongen är ju här så nu är det extra viktigt med hela axlar. Och ben. Och rygg. Och händer. Och fötter. Och att ha bra utrustning såklart. Det går att skaffa nästan hur mycket prylar som helst om man vill, har råd och har plats. Efter att ha testat x antal våtdräkter hos Peter på Trispot blev varken jag, Inger eller Richard direkt mindre sugna på Arks nya swimrundräkt. Är den lika skön som snygg blir vi absolut livsfarliga i vattnet!🤪

Jag nöjde mig med en ny lina. Helt enkelt för att det bara fanns provex inne just i dag. Men jag vet minsann när säljleveransen kommer… Liksom jag vet att svett är halt. Men med stor handduk håller även jag mig på benen. Trots svettsjön runt mig. Nu är även Richard och Inger invigda i hot salens magiska värld. Eller nåt. De ser i alla fall glada ut! Och svettiga.😅

Kram från Ingmarie

Som en mass-blind date

Tänk dig ett stort gäng tjejer, som gillar att göra samma saker, men som ändå nästan aldrig setts IRL utan bara känner varandra ytligt genom FB. Tänk dig sen att alla dessa möts för en gemensam lunch. Någon kände någon men de flesta var nya för varandra. Med andra ord kunde det sluta lite hur som helst.

Just så var det i dag när en bunt av oss Swimruntjejer träffades på Downtown Camper by Scandic.

Vilka brudar det finns! Det var så vansinnigt roligt, trevligt, mysigt, spännande, intressant och inspirerande att nytt lunch-datum redan är spikat. Som jag kommer missa pga av den långa långresan men detta är bara början. 2018 kommer bli grymt skoj! På många sätt och vis.

Och jodå, maten var god. Men dyr. 😜

Kram från Ingmarie

Winter is coming!

När jag för ca tre veckor sedan fick höra talas om Winter is coming tyckte jag det lät som ett alldeles ypperligt bra event som avslutning på swimrunsäsongen för just då var det nästan vårvärme och tvåsiffrigt i vattnet.

Så jag anmälde mig.

I morse tyckte jag inte det var en riktigt lika ypperlig idé.

Nordanvind, +4 grader i luften och många grader under tvåsiffrigt i vattnet redan för två veckor sedan…

Hur i all sin dar hade jag tänkt? Att vintern skulle hoppas över? Eller att jag helt plötsligt skulle bli galet varmblodig och toklängta efter kyla?

Helt ärligt var jag nära att banga men jag visste innerst inne att om jag skulle göra det så skulle jag gräma ihjäl mig. Och vem vill dö på det viset?

Sen var jag faktiskt väldigt, väldigt nyfiken och om det är något jag inte vill så är det att dö nyfiken.

Jag ville veta hur galet kallt det skulle kännas. Om mina nya Hoka-skor var så där bra som alla säger och ffa om mina tokfötter skulle tolerera dem. Och jag ville veta vilka som skulle haka på detta äventyr, om jag skulle bli helt avhängd och om Team snabbare var så där trevligt som det verkade.

Så jag packade precis alla attiraljer jag hade för Swimrun och cyklade genom skogen till Hellas. Tillsammans med en hel bunt magfjärilar.

Redan i omklädningsrummet var det några jag kände igen så det kändes ändå lite tryggt. Och det var fler fryslortar för vi klarade inte ens av att vänta på varandra ute utan stod inne och häckade tills alla var samlade.

Tomas var huvudledaren som tillsammans med coacherna Pål och Ulf tipsade och lotsade oss genom uppvärmning och vidare hela Swimrun-rundan runt.

Reglerna var enkla. Egentligen var det bara en.

Ingen lämnas ensam.

Jag tror vi alla var lika spända inför den första simningen. 5-6 grader är trots allt inte mycket ens med heatseeker tröja + brallor, neoprenpannband + mössa, våtdräkt och vantar. Och öronproppar.

Men konstigt nog var det inte alls så ”illa” som jag befarat. Snarare svalt och uppfriskande. Men visst, någon längre simsträcka hade jag väl inte velat ge mig på.

I might be crazy but I’m not stupid du vet.😜

Coach Tomas hade lagt en runda som gick på en (för mig) rejält utmanande bana. Leriga och sliriga trails, under och över grenar och upp och ner för branta klippor. Men du vet hur det är, när man klarar grejer man inte tror man klarar, då växer man! Jag som får svindel bara av att klättra uppför en liten stege fick ta till varenda mindfullness-knep jag kunde komma på och tack vare fantastisk support av de andra gick det superduperbra! Tror jag blivit minst en halvmeter längre i dag!

Det var så himla kul! Och så himla härligt gäng att jag helst hade velat pussa dem allesammans men man får ju behärska sig lite. I alla fall första gången. 😜

Så nej, jag blev inte avhängd. Ingen blev det!

Men ja, det var kallt men inte alls så farligt som jag befarat. Enda jag egentligen frös om under hela tiden var fingrarna. De frös å andra sidan rejält… Det må göra ont när knoppar brister men det vet i fasiken om inte det gör mer ont när fingrar tinar!😱

Och ja, Hoka-skorna funkade fantastiskt bra! Jag är helt nerkärad i dem!

Och ja flera gånger om. Team snabbare är ett fantastiskt härligt gäng! Så mycket glädje, kärlek och gemenskap. Lyllos mig som hittat dem!

Tyvärr missade jag den gemensamma lunchen för jag skulle iväg på ett möte, men det kommer fler chanser och när jag cyklade hem var det med massor av gladimagen-fjärilar!

Var så upprymd att jag tog en extra simtur framåt kvällen. Inomhus. Någon måtta på äventyr får det ju ändå liv att vara. Åtminstone på en och samma dag.

Miljarder tack alla som var med i dag! You made my day!

Särskilt tack till Rebecca för alla fina action-bilder!💕

Kram från Ingmarie

SuperTuesday

Oktober har börjat med en rivstart som heter duga och fortsätter den så här kommer den utan tvekan bli min en av mina allra bästa hittills i livet.

Gyma på SoFo är alltid skoj. Spelar ingen roll om det är tidig morgon , mitt på dagen eller sen kväll. När jag är där blir det alltid bra pass just för att jag blir så inspirerad av allt och alla där.

Även i dag!

Kanonbra dag på jobbet, snabbt hem och ombyte till årets Sickla Swimrun Final. Sorgligt såklart för det här är ju en av de roligaste träningarna jag vet! Och kanske det också är årets sista Swimrun. (Dock högst osannolikt när jag tänker efter…)

Jag tog på mig all utrustning jag har innan jag cyklade iväg för att absolut inte frysa varken före, under tiden eller efter. Det är förvisso fortfarande tvåsiffrigt både på land och i plurret men jag chansar inte!

Blev ett riktigt stort gäng. Vi är

Många med samma passion!

Tre saker kan direkt konstateras.

Ett: Vi människor har väldigt olika temperaturer. Gissa vem som hade mest kläder och som höll på att frysa ihjäl bara av tanken att simma utan våtdräkt!?

Två: Den där Dryroben är en ruskigt bra grej! Höll mig varm före, värmde mig efter och gjorde så jag slapp stå och huttra under en handduk när jag bytte om. Helt klart en av mina bästa investeringar!

Tre: Det mörknar tidigt nu och när det mörknar så blir det väldigt mörkt i skogen och vattnet om det inte finns belysning. (I och för sig inte direkt någon raketforskning som behövs för att begripa det…😜)

Men man vänjer sig och våra käcka lysmaskband gjorde att vi både såg varandra och var vi skulle gå upp efter varje simning. Ju mörkare det blev ju bättre syntes de. Superhäftigt!

Det blev en dryg timme i lagom fart och nej, jag frös inte nämnvärt. Men jag svettades inte direkt heller om jag säger så… Första simningen är alltid “värst”. Ungefär som första intervallen. Man tror man ska dö en smula och undrar hur i all sin dar man ska orka! Men så kommer man in i det och liksom bara kör. Samma sak med simningen. Det är kallt men efter någon minut har kroppen fattat och slappnar liksom av. Lite i alla fall. Fötterna en den mest besvärliga kroppsdelen för mig så där får jag försöka komma på en bra lösning. (Ska bl.a testa mina neoprenstrumpor.) Resten av kroppen var ok men som sagt var, utan Dryroben efteråt vet i sjuttsingen om jag fått upp temperaturen ens nu många timmar senare. Tror förresten jag måste skaffa en bunt med sådan där lysmasklampor. De är ju roliga!

Är det the Grand Final så är det och även om just denna var lite sorgesam, nästa Sickla Swimrun är nämligen inte förrän 1/5 nästa år, så firade vi med ett supertrevligt, och vansinnigt mättande, besök på Urban Deli. Den där rödbetsburgaren satt fint kan jag berätta! Extra plus att det inte var dresscode. Våtdräkterna var förvisso av, och vi var ju inte direkt varken svettluktande eller orena, men jag fortsatte mysa i min Dryrobe. Fast jag tog faktiskt av mössan. 😀

Tack Janne för att du fixat allt så fint med gratis gemensam superskoj träning sen i våras varje vecka. Och nu denna fantastiska avslutning! Du är en pärla!!!

Och tack för bilderna både Janne och Claes! Blir fint att kunna titta på under vintern för att påminna sig om att snart händer det igen.😍

Kram från Ingmarie

Julafton i september?

Tomten är tidig som attan i år eller hur förklarar man annars en sån här dag?

• Har fått ett bautapaket fyllt med “godsaker” från Mighty sport. Jag kommer ha extra energi och näring låååång tid framöver nu! 😍

•Ett helt fantastiskt vattenlöp-simpass mitt på dagen. Skulle kunnat simma forever and ever and ever and ever and… ja du fattar.😍

• Hot vinyasa samtidigt som regnet strilar utanför. Sjukt lyxigt! Och så sköööööönt.

• Möjlighet att gratis få köra Allgau Swimrun om 2 veckor. Jag och Peter vill förstås men plånboken skriker noooooooo. Så där var det bara en halv julklapp. 😜

 

• Besök på bästa Trispot! Igen. Denna gång var det dock även å jobbets vägnar men jag har även lånat med mig två par Hoka-skor för att testa. Rent spontant satt de som gjutna och jag hoppas verkligen, verkligen de funkar på mina krångelfötter.

• Förfrågan en andra gång om jag vill vara farthållare i morgon på Lidingöloppet. Jag hade faktiskt sagt nej innan, för ryggens skull, men jag är ju inte bara galet lättroad. Jag är även galet lättövertalad när det gäller sånt här. Dealen är att jag får hoppa av om jag vill och behöver.

Så jag sa ja!

Det är svårt (kanske t.o.m omöjligt) att tacka nej till långpass med service, sällskap, vacker runda och gratis mat efteråt. 😄

Efter allt detta är frågan förstås om tomten kommer på den “riktiga” julafton också…

Kram från Ingmarie

Bara en till om Solvalla….

….sen lovar jag sluta älta. Tror jag… För förhoppningsvis vet även du hur det känns i kroppen när man fått uppleva något som är så där extra speciellt och som får hela kroppen att bubbla av lycka bara av tanken! När jag kollade igenom alla otroligt fina bilder från i lördags på Flickr blev jag nära på lipfärdig av lycka och fylldes av en enorm tacksamhet för att jag både kunde och fick.

Att leva är en gåva och att få köra Swimrun på makalöst vackra platser tillsammans med bästa Peter är baske mig ett av de största privilegium livet ger mig!

Det var inte enkelt att välja men här är ett urval av alla de bilder som tagits. Den som vill se mer hittar fler på Solvallas hemsida. Tack Janne Räsänen, Petteri Rantanen och Teri Koski för att ni tog er tid att föreviga oss alla under denna magiska dag!

Kram från Ingmarie

Solvalla Swimrun 2017

Att sammanfatta en dag som varit mer eller mindre helt perfekt (förutom en liten felkörning på hemvägen) är banne mig ingen enkel grej. Särskilt inte när man samtidigt är både snortrött och jättesprallig! Men jag ska göra mitt bästa.

Morgonen är inte så mycket att orda om. Det vanliga. Lite yoga och meditation, frukost, toabesök och packa. När jag började med Swimrun så tänkte, och trodde, jag att en våtdräkt, ett par goggles och ett par skor skulle räcka. Jag hade lite fel där… 😜

Såklart man inte “måste” ha allt men varje liten pryl har sin funktion och en del är t.o.m obligatoriska. Som t.ex visselpipa och första förband.

Vi kom i precis lagom tid till Solvalla för att svira om innan racebriefingen inne i sporthallen. Också obligatoriskt för i Swimrun är säkerheten A och O och går alltid, alltid först.

Dryroben var förstås med! Jag älskar den! Trots att den tar upp halva packningen. Jag frös inte en enda gång före eller efter loppet tack vare den! Och lite äkta finskhet men jag återkommer till det.😄

Prick kl 11 gick starten. Framför oss hade vi ca 21 km löp med 500 höjdmeter och 4 km sim uppdelat på 11 sträckor. Som den slowstarter jag är så tycker jag alltid att det går tokfort i början. I synnerhet när första backen kommer redan efter max 400m. Första löpet var drygt 3 km och jag lovar att där var inte en enda platt centimeter. Knappt sen heller förresten om jag ska vara petig. Så här med med facit i hand så var nog den där första biten egentligen “enklast” för den var torr och fin helt befriad från gegg, träsk, rötter och stenar. Första simmet är också alltid lite speciellt. Hur kallt kommer det kännas? Kommer det bli trångt? Funkar teamworket?

Vi for i och iväg direkt.700 m och det kändes hur bra som helst. Fantastiskt vatten och samspelet mellan mig och Peter funkade perfekt.

Men jag kände mig redan lite “trött”. Liksom utan glöd trots att jag verkligen njöt och tyckte det var skitskoj! Började oroa mig för om något var fel i kroppen och jag skulle drösa ihop av utmattning någonstans på mitten. Men jag sa inget. Inte ens när jag efter, som jag upplevde det en hel evighet, frågade hur länge vi hållit på och Peter svarade “vi har gjort 7 km på snart en timme” och jag tänkte “jösses-hur ska jag orka? Men jag har också lärt mig att det kan vända snabbt som sjuttsinge, åt alla håll, och det gjorde det! Helt plötsligt kände jag mig urstark och raketsnabb! Eller så snabb jag nu är när det är hala spång, rötter och geggiga myrar som ska passeras. För att inte tala om hundratals trappsteg rakt upp i himlen! Jag kämpade på så gott jag kunde men jag märkte att Peter var lite frustrerad när jag mesade ibland. Men bara lite. Han är ju ingen tyrann och när det väl var hyfsat fast under fötterna höll vi jämna steg. På slutet fick han t.o.m bromsa mig för jag var pigg som satan! Sega backar är min grej!

Simningarna var fortsatt otroligt härliga och jag frös inte en enda sekund. Är så himla tacksam att jag hittat prylar som funkar för detta är verkligen så himla kul!Några av sjöarna var som att simma i guld! Du som gjort det vet vad jag menar. Bubblorna som blir av våra rörelser i de där lite “brunare” sjöarna, samtidigt som solen skiner, ser ut som miljarder små guldkorn och hade jag kunnat så skulle jag både fota dem och tjoa högt av lycka! Det där är magiskt!

Några av uppgångarna var riktigt knepiga och krävde rep så man kunde dra sig upp. På någon fick vi kravla oss upp på sankdynor och på två upp på bryggor. Men det funkade fint! Vi klafsade genom dy, under och över trädstammar, sprang på fina stigar och små grusvägar, upp, ner, upp, ner och plötsligt var det sista simmet. Precis innan hade vi gått om ett ryskt par som vi visste var mycket sämre simmare än oss men (hittills) bättre löpare. Skulle vi kunna hålla undan fram till mål? Direkt efter simningen var ju den där groteska skidbacken och Peters ben hade börjat stumma. Vi matade på för hur det än är bestämt innan så växer de där små hornen ut om man har chans att klättra en placering. Vi hade ingen aning om hut vi låg till men målet var topp 10 och vi var ganska säkra på att det skulle vi klara.

Perfekt simning rakt över till andra sidan. Upp och snabb koll bak för att se att de var en bra bit efter. Uppförsbacke direkt och Peter ville dra ner lite på takten så vi inte skulle dra på oss mjölksyra. Säkert smart men jag ville bara fram, fram, fram. Ut på en väg, lite nerför och sen kom den. The hill! Jag kände mig skitstark och försökte peppa Peter så som han gjort med mig innan när jag fegade. Vi är ett team och man följs åt oavsett. Det är ju det som är grejen! Kunde inte låta bli att snegla bakåt men såg varken ryssarna eller herrlaget som dragit förbi oss innan men som vi kommit i kapp igen.

Sista biten mot mål gick nerför och då var det ju inget att spara på. Bara ösa! När vi passerade mållinjen kände jag mig så himla glad och nöjd och den känslan blev ju inte precis mindre när vi fick veta att vi kommit 3a i Mixedklassen och 4a totalt! Helt ofattbart!

Tid 3.48.29. Ca 10 min efter 1:an och 5 efter 2an så vi hade nog inte kunnat göra mycket bättre just i dag.

Vi blev bl.a bjudande på underbart god tomatsoppa och den var så smarrig att jag tog en portion till. Eller om det var två…

Prisutdelningen dröjde lite och jag hade börjat huttra en smula men jag visste ju att den finska sjöbastun väntade och vem blir liksom inte både varm och glad över att få stå på pallen? Dessutom i Finland!

Och bastun. Alltså så grymt läckert!

Och på äkta finskt vis så hoppade jag såklart i vattnet! Naken! Hör kan vi snacka Lyckorus med stort L!Solvalla Swimrun blev långt över mina förväntningar. Extremt välorganiserat och trevligt. Obeskrivbart vacker, och utmanande, bana. Superbra service och dessutom ingick en mättande buffé efteråt. Den här ska jag absolut göra om nästa år om kroppen och livet är fortsatt med mig. ( Jag hoppas förstås på samma partner…) Det här är en av de där dagarna som kommer bli ett minne för livet och som

Vi kommer kunna säga till varandra: “Minns du Finland?” och veta exakt vad den andre menar. 😍

Kram från Ingmarie