New York dag 3

Hello!

I dag har det både regnat, varit mulet och varit sol så kläderna har åkt på och av fortare än kvickt. Mest av faktiskt. Men det är bra! Det betyder att våren är på väg!

Roa sig kan man hur som helst göra i denna stad oavsett väder. Den dag man inte kan hitta på något att göra här finns liksom inte. Det mest galna är att man även gillar sånt man i vanliga fall tycker är ganska trist. Gå långsamt och fönstershoppa är så långt från mitt vanliga jag som det bara går , eller glo i/på byggnader, men ändå har jag ägnat flera timmar åt det i dag och tyckt att det varit supermysigt! Å andra sidan hör väl t.ex varken Grand Central, 5th avenue, Empire State building eller St Patricks cathedral till dussinvarorna att glo på precis…🙄

Lunch blev det på helt ok Fresh&Co.

Och fika på Fika såklart! Men nej de snackade inte svenska. Däremot hade de en gammal bild på kungafamiljen.🙄

En av mina absoluta favvobutiker både i NY och i USA är ändå Wholefoods. Åtminstone är det den vi besökt flitigast här och utan konkurrens spenderat mest pengar i!

Det syns även i lyan…

Men jag hittade faktiskt två härliga butiker till i dag som jag inte ens visste fanns i morse. Eller kanske det var de som hittade mig. Vem vet. I den första kom jag ut med en välfylld påse. Jag som inte ens kan komma ihåg när jag köpte “vanliga” kläder sist har plötsligt fem nya plagg i min ägo!🤪

I den andra butiken höll jag dock hårt i plånboken. Mest för att det skulle bli risk för övervikt på hemresan annars. Men den finns ju på internet också… 🙃

Det här är dock varken min bil eller min typ av butik. 🤪 Chaffisen verkade dock vara van både på att vänta och på att bli fotad.

Det har blivit många steg även denna dagen men mina ben och min rygg fick i alla fall vila från att springa. Ibland är jag verkligen precis så klok som jag verkar! Om det hjälper är en annan sak… Jag är ingen crosstrainer-fan men med en hightech-variant där jag samtidigt kunde lyssna på flera superbra TED-talks. så försvann tiden på ett tjillenix. Varför har jag inte kommit på det innan?

Leta efter en simbassäng var däremot inte så skoj. Särskilt inte på kvällen i stadigt stril-regn. Tydligen kan man inte lita helt ens på Google-maps.😳 Men det blev nästan lika bra med ett gympass. Nästan.

I morgon är det mammas stora dag och den egentliga anledningen till varför vi alla är här. En av överrasknings-presenterna har hon redan fått och jag är jätte-avis på den. Ännu mer avis är jag på morgondagens! Just saying…😄

Kram från Ingmarie

New York dag 1

Gårdagens seg-resa är glömd och förlåten efter en många timmars god nattsömn och furstlig (homemade) breakfast i lyxsviten. T.o.m morgonrockarna är så där extra suuuuperlyxiga! (Men nej, vi vann inga miljoner på Triss-lotterna…)

Tur vi vaknade tidigt för det är mycket som ska hinnas med i denna galna, fascinerande, coola, magiska, roliga och ofattbara stad som aldrig sover. Jag tycker det är helt obegripligt hur man kan klämma ihop allt som finns här på en och samma lilla plätt. Att den inte sjunker! Det är en himla tur att Central Park finns för annars vet jag inte om jag skulle pallat ens ett dygn här. Fatta mig rätt, jag gillar NY massor även om den kanske inte är min absoluta favvostad. Kan inte ens komma ihåg hur många gånger jag varit här men första gången var i alla fall 1991. Mycket är sig likt men mycket har också förändrats. Jag återkommer till det. Utan Central Park skulle det hur som helst bli snudd på omöjligt att kuta här och jag skulle få ännu svårare att andas. Hur mycket skit det finns i luften här vill jag inte ens veta. NY-borna har nog inte de sundaste lungorna… Genom åren har jag sprungit oräkneliga varv i den där parken och jag kan nog våga påstå att jag varit på de flesta vägarna och stigarna vid det här lager men ändå känns varje gång lika häftigt. Denna gången bor vi dessutom i princip next door.

Vi startade tillsammans men sen drog jag på mitt håll och Anders på sitt. Någon måtta på umgängestid får det ju lov att vara.🤪

Jag tog mig bort till The reservoir och vidare på grusvägarna. Jag skulle inte vilja kuta här varje dag året runt men jag älskar det lika mycket varje gång jag är här. Precis som det mesta i NY så känns det som att vara med i en film.

En annan grej jag älskar att göra här är att ta (gratis)färjan till Staten Island fram och tillbaka. Så jag drog med hela gänget på en tur. Mamma, (såklart för det är ju henne vi ska fira extra alla dessa dagar) Ulf, Markus, Daniel och Anders.

Vyn när man kommer tillbaka är oslagbar och så galet cool tycker jag!

En av de saker som förändrats här är Ground Zero. Eller rättare sagt, det är en ny grej. Jag var faktiskt uppe i ett av WTC-tornen när de fanns och även om det i sig var hur coolt som helst så är jag förstås extra tacksam med facit i hand. Förra gången vi var här var allt mest bara en byggplats och inte mycket att se. Nu finns både One World Trade Center, Museum och en fin park med två “vattenfalls-pooler”. Hur hemskt och förskräckligt det hela än är så har det på något vis blivit något väldigt fint. Terroristerna må ha skapat skräck och förödelse men de “vann” liksom inte.

Ätit har vi förstås också gjort. Helt ärligt så tror jag man skulle kunna äta på ett nytt vegohak varje dag om man bodde här ett år. I dag blev det lunch på Terri. Vi kan väl säga som så här att det mmmmm:ades mycket och jag är fortfarande mätt.😍

Vi har även tittat lågt och tittat högt. Nackrörlighet är viktigt i denna staden.

Union Square är ett annat av mina favvoställen här. Fråga mig inte varför. Jag bara gillar det! Alltid massor som händer och liksom både mysigt och roligt!

Plus att en av de bästa Sportbutikerna jag vet finns där. Och det slutade som typ alltid…

Det har blivit många trampade steg i dag trots att vi “fuskat” med tuben men jag ville ändå inviga hotellgymet för vem vet hur morgondagen blir?

Kram från Ingmarie

Långfärd

Jag trodde i min enfald att en trip till NY skulle vara en baggis i jämförelse med t ex en resa till Australien. Men tänk så fel jag kan ha…

Dagen, som nu egentligen är gårdagen, började vid 5.30. Fortsatte med flygtaxi vars chaffis verkade ha sin första dag på jobbet. Men vi fick extra många kilometer för pengarna och hann precis i tid till Arlanda. Denna gången flög vi med ett bolag vi inte åkt med innan och kanske det bara blir hem också. Rörig incheckning, dålig info och överfullt plan på första sträckan.Men maten var ovanligt god! Liksom kaffet när vi väntade.

Men värst var ändå när vi väl kom hit. Jag begriper verkligen inte hur ett så “modernt” land som USA kan ha så vansinnigt omoderna och ostrukturerade flygplatser. Nu har man börjat med att man själv ska checka in sig via skärmar när man anländer. Du vet det vanliga med visa pass, fylla i adress var man ska bo, fotas, ta fingeravtryck och garantera att man inte är varken terrorist, har vapen eller har med sig växter.

Min första reaktion var att tjoho nu kommer det äntligen gå lite smidigare. Kanske det blir i våra nästa liv. Köerna till passkontrollerna var lika långa som alltid, vakterna lika sura som alltid, väntan lika oändligt lång som alltid och proceduren med frågor, foto, fingeravtryck och bla bla precis densamma trots att vi ju gjort det en gång innan. Anledningen? Dels beror det på olika ESTA-regler och dels på att på självservice-skärmen tas bara 4 fingeravtryck men det krävs 10. Jösses liksom.

Det tog över en timme bara att ta sig genom det där. Lägg sen till en evighetslång shuttlebuss-tur i rusningstrafik och det blir plötsligt 4 timmar från det att vi steg av planet. Det är banne mig inte riktigt klokt!

Men precis när jag nästan inte orkade mer så kom ett mirakel. Vi blev uppgraderade till värsta bästa sviten utan ett öres extra kostnad! Tror aldrig jag bott på tjusigare hotell!

Och även om staden aldrig sover så ska då jag göra det nu! Ovaggad!

Kram från Ingmarie

Bakvänt

Vårsolen är här i 08a land i dag igen och även om vindarna emellanåt varit isande kalla så hjälper den då mitt välbefinnande massor åt det positiva hållet.

Ändå har jag varit mer inne än ute i dag. Frivilligt!😱

Dels har jag härjat här inne.

Hade både klass och körde eget. Sen drog jag direkt till Eriksdalsbadet.. Där “måste” man liksom vara inne om man inte vill torrsimma ute vill säga. Och det vill jag inte.

I dag var det betydligt mer plats mot i går i alla banor och bassänger. Lyxigt värre!

Har även varit hos bästa Kiropraktor-Micke för lite fix innan NY-resan i morgon. Han fixade även till ett par specialgjorda flip-flops till mig!

Tror dock de får stanna hemma för varmt kommer det inte att bli…

Kram från Ingmarie

Stunder av lycka

Min fantastiska mamma delade i går en flera år gammal artikel men som (tyvärr) alltid kommer att vara aktuell. Inte bara för mig utan för alla oss som någon gång verkligen, verkligen tröttnat på livet. Den är tung som blyfylld gråsten, och jag grät mig igenom den, men den gav mig både en påminnelse och förnyat hopp. Detta kommer att passera. Och jag kommer känna livsglädje igen. Jag vet ju det egentligen. Men det där rackarns hålet gör ju inte enbart att man blir trött på livet. Man blir osmart. Det logiska tänkandet verkar ha gått och lagt sig någonstans väldigt långt bort.🙄 På något vis blir det också extra dumt och liksom ännu mer skämmigt just för att jag ju normalt sett har alla “redskap” som jag dessutom gärna vill alla ska använda. Jag mediterar, yogar, tränar, sover och gör alla andra “rätt”. Men jag är som sagt var bara en simpel människa med allt vad det innebär. Samtidigt är jag ganska säker på att allt hade varit ännu mycket värre utan alla mina “knep”.

Hur som helst så jobbar jag nu stenhårt på att hitta glädjestunder varje dag. För nu vill jag hitta min livsglädje igen. På riktigt. Den finns ju där! Någonstans…

Jag fick några meter då och då på mjuk grusväg när jag sprang i dag och kände mig glad! Det spritte liksom lite i kroppen och stegen gjorde inte ont just den lilla stunden.

Men Sprada lär få vänta… Isen är fortfarande toktjock!

En lunch på ett av mina favvohak här i 08a land med dessa tre finingar gjorde mig ännu gladare. Länge! Och ruskigt mätt.🤪

Det var kanske delvis därför simningen gick så bra. Fast jag tror det mest beror på att jag fick sällskap av två fantastiska glädjespridare.

Att jag är tacksam över dagen och över att ha dessa människor i mitt liv behöver jag nog inte skriva… 🙏🏻💕

Kram från Ingmarie

Klenisen blir coachad

Enda gången jag känner att “åh vad skönt att komma ut” just nu, du vet så där på riktigt skönt med en känsla ända från själen, är som i dag efter ett Hot yoga pass plus en halvtimme i bastun. Det är minsann inte lätt att vara en klenis…

Det är hur som helst en himla tur att de båda finns och att det finns gott om dem. Annars hade jag väl aldrig tinat. Åtminstone inte innan juni. I bästa fall. Man kan ju inte vara riktigt säker ens då.😳

Varm och glad ända in i själen blir jag i alla fall alltid av att träna med Team Snabbare och Coach Ulf. Så mycket att jag tog en extra lektion i dag. Fast det var inte enbart för att bli glad. Jag behöver verkligen coachningen för även om jag “kan” simma nu så finns det massor att utveckla. Simning är skitsvårt om du frågar mig, det finns liksom alltid mer att lära sig och finslipa på, och jag får verkligen jobba stenhårt för minsta lilla framsteg. Men med Ulfs superba hjälp vet jag att det kommer hända grejer. Hjärnan fattar exakt hur det ska vara och se ut . Nu ska bara resten av kroppen också begripa.🤪 Öva, öva, öva!

Kram från Ingmarie

Is-livs varianter

Här i 08a land finns i princip bara två underlag ute att välja mellan nu. Asfalt eller is. Asfalt är väl i princip alltid bara asfalt men is kan visa sig i vansinnigt många olika former har jag kommit på…

Blank-is, knögel-is, skör-is, blöt-is, undersnö-is, puckel-is, vit-is, bilhjulspårs-is, fotspårs-is, cykelspår-is, skridsko-is, undervatten-is, superhalkig-is, fläckvis-is och ler-is. Finns säkert fler varianter men det gemensamma för dem alla är att ingen av alla dessa, inkl. asfalt, är något som min kropp gillar. Inte knoppen heller för den delen… Vi vill ha barmark, skogsvägar, stigar, grusvägar och gräs!

Tack och lov tolererar mina fötter Hokas speedgoat så jag åtminstone har en liten chans mot isen och halkan. (De vill ju annars bara ha Newton-pjux och dubbskor är inte ens tänkbart…)

Hoka-sulan är nämligen av någon särskild sorts gummi som greppar extra bra. Bl.a därför de är så bra för swimrun.🙏🏻 Asfalten får jag liksom bara härda ut för hur ont jag än får av den i kroppen så får jag ännu ondare både i kroppen och själen av att inte kuta.

Så jag kämpar på. En timme och en dag i taget. Nyttjar de få livsgivande andningshål jag har och orkar med just nu. Ett besök hos Kiropraktor-Micke är ett sådant.

Och i morgon ska jag till ett annat faktiskt!

Kram från Ingmarie

Tack!

Aldrig trodde jag det skulle bli så starka, stora och positiva reaktioner över mitt inlägg i går. Jag har fått massor av meddelanden, mail, kommentarer och telefonsamtal från kända och okända.

Från djupet av mitt hjärta: Tack! ❤Det som slår mig mest tror jag är, förutom all den kärlek och omtanke som finns runt omkring mig, hur oerhört många som känner igen sig och som tycker vi ska våga prata mer öppet om det som man väl kan kalla själslig smärta.

Så varför gör vi inte det? Vad är vi så rädda för? Egentligen menar jag… Kanske är det som med sorg. Man vågar inte fråga för man är rädd för att röra upp känslor och påminna den drabbade. Men vet du, man är typ världsbäst på att påminna sig själv och börjar någon gråta så är det snarare något positivt så som jag ser det även om det är “jobbigt”. Instängd gråt är ganska säkert ännu sämre oavsett tror jag…

Själen syns som bekant inte så väl på utsidan så det kan vara väldigt svårt att veta hur det står till med någon om man inte frågar. Sen gäller det förstås att den tillfrågade vågar säga som det är. Man måste inte berätta men jag tror som flera påpekat att det dels behövs och dels minskar faktiskt både skammen och mörkret när jag vågade berätta. Knasigt egentligen. Varför är det “bättre/mindre skämmigt” att ha t.ex en hjärt- och kärlsjukdom än en depression? Är man klenare eller en sämre människa bara för att själen kan bli oerhört sorgsen ibland? Jag är ju t.ex trots allt till 90% väldigt glad! På riktigt. Men så ibland tar det svarta över helt. Oftast känner jag det innan men ibland kommer det ganska oförberett. Och eftersom det inte är så ofta så blir det rejält. Det är förresten så med alla sjukdomar för mig. Jag blir liksom inte småförkyld eller är småhängig. När jag blir sjuk eller skadad snackar vi blodförgiftning med tut-tutbilen och avslitna muskler. Typ… Anders brukar gnälla över att det antingen är ingenting med mig eller så är det panik. Han är ju mer “normal” med äkta man-colds och jagärnogförtröttföratttränaidag-sjuka. 🤪

Men hur som helst. Jag vill inte älta detta till förbannelse. Jag är som sagt var någonstans på den hållbara isen nu annars hade jag inte pallat att skriva. Jag har valt bort och avbokat en massa som jag normalt sett skulle älskat att göra men det får vara så nu. Jag hinner nog det jag ska…

Kroppen har gjort oerhört ont, kanske mest p.g.a moddsliret, men i söndags märkte jag att det börjat ske en förändring när jag sprang. Det fanns liksom ett tryck i steget igen! Och energi! Jag har tränat, det är ju en av mina starkaste livlinor, men bara väldigt lågintensivt. Kanske det också vänder nu. Men jag skyndar långsamt. Det finns förresten inget alternativ där. Pressar jag mig för mycket i detta läge, fysiskt såväl som psykiskt, så kommer det bli en jättevak och då blir det ännu jobbigare att ta sig upp. Om det ens går. Jag tänker i alla fall inte testa! Nu ålar jag mig framåt här tills jag känner fast mark igen. Och det är nära för jag ser den!

Kram från Ingmarie

Den hopplösa skammen

Det här blir ett ganska långt inlägg men jag tycker det är viktigt och kanske en del t.o.m kommer att känna igen sig. Förhoppningsvis kommer även fler att förstå lite mer om detta som kallas “psykisk ohälsa”.

Jag är för det allra, allra mesta en väldigt glad människa. En sån som tycker livet är roligt, spännande och fantastiskt. Som gillar att leva, ser positivt på det mesta och som har både verktyg och knep för att göra vardagen stabil oavsett vad som händer runt omkring. Ja du vet sånt som träna, sova, meditera, yoga, äta näringstät mat, skala bort oviktiga saker, umgås med människor jag gillar o.s.v. o.s.v. Såklart jag även har skitdagar. När det mesta är skräp och tråkigt som attan. När motgångarna avlöser varandra och håret hela tiden står på ända hur jag än försöker tämja det. Men de dagarna är på något vis helt ok för jag vet att de är tillfälliga och att det väntar roliga saker runt hörnet. Saker jag ser fram emot och längtar till.

Men så finns det då den här andra sidan. Den svarta som även är så hopplöst skamlig.

Att ha verklig depression handlar inte om att vara ledsen eller tycka något är tråkigt. Det handlar inte heller om att tycka måndagar är trista för att de betyder ny jobbvecka eller att man gnäller och deppar över (oftast) småsaker. Enligt t.ex Psykologiguiden betyder depression “sänkt, lågt belägen, dämpad”. (Från det latinska ordet depressus.)

Vidare förklaring är: “Sänkt grundstämning, tungsinne, håglöshet. Depressivitet, deppighet” samt “Depression i psykiatrisk mening är ett relativt varaktigt tillstånd av svaghets- och tomhetskänsla, värdelöshetskänsla, skuldkänslor, självmordstankar med mera…”

För mig är det som att hamna i ett svart hål där absolut ingenting känns varken roligt eller meningsfullt. I-n-g-e-n-t-i-n-g. Spelar liksom ingen roll om jag fått alla tidigare önskningar uppfyllda plus 30 miljarder kronor. Den där meningslösheten ligger som ett fett lager över hela mig och in i varje liten cell. Det är ett mörker som är så starkt att jag gråter på dagarna för att hjärtat så envist fortsätter att slå och som på nätterna håller mig vaken för att gråten vägrar lämna mig.

Jag kan ärligt säga att om jag inte haft träningen, och verkligen både lärt mig och förstått dess oerhört positiva effekt på mig, så hade jag inte tagit mig upp ur sängen och soffan och ut överhuvudtaget nu. Jag kanske inte ens hade orkat andas. För när allt är ett mörker, när ingenting betyder något, när hela livet känns som en kamp och ångesten kryper under skinnet, då är det väldigt, väldigt lätt hänt att vilja slippa finnas. Eller som Ann Heberleins boktitel:Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.”

Min livslängtan är dock större än min dödslängtan och det är väl därför jag fortfarande andas och kämpar för att inte fastna i det där hålet när jag ramlat i. Grejen är ju också att jag inte bara försöker ta mig upp och ur det mörka. Jag slåss även mot skammen. För jo den finns där. Hela tiden. Trots att vi skriver år 2018 och är öppnare än någonsin när det gäller det mesta, även psykiska sjukdomar, så är det “skämmigt“. Att vara psykiskt sårbar är inte alls lika ok som att vara benskör, ha cancer eller allergi. Kanske för att i vårt samhälle “ska” man vara glad, pigg, energifull, produktiv, framgångsrik och nöjd mest hela tiden. Eller så ska man bara “ta sig i kragen och rycka upp sig”. Men vet du, det är förskräckligt svårt att ta sig i kragen när man inte ens har någon krage att ta tag i!

Jag vet ju dessutom att jag vunnit högsta vinsten på livets lotteri. Jag har ju liksom egentligen “allt” för att vara övervägande lycklig. Med andra ord borde jag skämmas som inte är det hela tiden. Vilket jag gör. Och det gör förstås inte varken hålet eller mörkret mindre…

 

Varför det blivit så här för just mig vet jag inte riktigt men troligtvis är det genetiskt eftersom det finns i min familj. Jag har en diagnos, men har inte velat utreda vidare för jag finner ingen riktig anledning. Jag tänker ändå inte bli min sjukdom eller ta en massa piller för att dämpa det hela. Första gången jag blev verkligt drabbad är ca 10 år sedan och för att göra en lång story väldigt kort så slutade det med en tvångssjukskrivning som varade i över ett år. Dit vill jag inte igen. Skillnaden då mot nu är att jag dels har en helt annan kunskap och dels har helt andra livlinor. Det gäller bara att jag liksom håller näsan över ytan, fortsätter andas och använder de hjälpmedel jag vet funkar för mig innan det är för sent.

Vi kan likna det vid att du trillar ner i en isvak. Får du panik och börjar kämpa, hyperventilera och fäktas är du i princip körd. Då vinner vaken. Om du däremot låter den första chocken få gå över utan att du grips av panik så kan du andas lugnt, tänka klart, göra de rätta rörelserna för att ta dig upp, försiktigt dra dig glidande över isen tills du känner dig säker och vågar ställa dig upp igen.

Just nu är jag där på isen någonstans mellan vaken precis innan jag vågar och kan ställa mig upp igen. Jag kommer klara det även denna gång, det vet jag nu. Jag ser solen och ljuset igen. Och upplever åter en verklig livslust.

Mina råd till alla drabbade och närstående är väldigt “enkla”. Våga fråga, våga prata, våga be om hjälp, våga ta emot hjälp och våga vara du.

Själv ska jag jobba vidare med den nyfunna livsglädjen och sluta skämmas! För som sagt var, jag är i grunden en väldigt glad person som älskar livet.

Jag vill även passa på att tacka er som på något vis hört av sig, som finns där och som hjälper mig. Ni vet vilka ni är.❤🙏🏻

Kram från Ingmarie

Mörker

Jag vet att jag kan hamna i svackor. Svarta sådana. Särskilt efter långresor och/eller när kylan och mörkret får tag i mig. Det är “min andra”, mörka, sida som är minst lika stark som min ljusa.

Men denna gången är det överjävligt. Inget verkar hjälpa och tro mig, jag har en hel arsenal av “knep”. Känslan av meningslöshet hänger ändå som en tung, blöt filt över mig. Även när jag springer. Eller har egen simbana.

Så kanske jag pausar här en stund. Och hoppas både ljuset och vårvärmen väldigt snart kommer tillbaka. För det gör det. Någon gång.

Kram från Ingmarie