Snabbspolning

Vad tog det? 1,5 minut? Sen var Halmstadlivet borta och jag tillbaka i 08a lands vardag och rutiner. Nog sjuttsingen är vi människor sjukt anpassningsbara…

Men det känns ändå helt ok för hur det än är så finns det ju många fördelar även här.

Som en fantastiskt härlig lunchtur med sommarkänsla. Gissa om jag hade velat ligga både i och jämte denna vackra sjö..

I 08a land kan man även få till ett (nöjes)jobbmöte med bästa, bästa Camilla.

Hon som är världens absolut bästa naprapat. Min kropp har förresten även fått all pepp och hjälp som finns på denna bänk av just henne i dag. Och nej, det var inte så vilt som det ser ut att ha varit. 😜

Däremot ska jag vägra dras med i 08a stressen så länge jag bara kan.

Kram från Ingmarie

Planerna som försvann

Egentligen skulle jag varit på Island nu. Ridit långtur, badat i varma källor, upplevt oändliga vidder och mytomspunna platser tillsammans med bl.a mamma och Ulf. Doftat höst, ätit matsäck, kollat på valar och somnat till ljudet av vindens sus. Nu blev det ju alltså inte så. När hela resan skulle betalas var min rygg fortfarande besvärlig och jag vågade inte chansa på att det skulle funka. Bli strandsatt ute i ingenmansland för dyra pengar är liksom inte så lockande. I stället bestämde vi att jag kunde vara kattvakt men nu blev det ju inte så heller eftersom även Silver-katten lämnat oss. Men resan hit till Halmstad var fixad och klar så därför är jag ändå här. Och jobbar. En del i alla fall. Och det är svårt att klaga när jag kunde ha kontoret här i dag.

 

 

Och därmed lunchpausa i plurret.

 

 

Och köra AW där! Hur bra är inte det? Passade på att spegla mig lite i glansen av en rykande färsk Ironman. Kanske det liksom återspeglar sig sen?😜

 

Fattar inte ens hur Peter kunde obehindrat. Men han är stark som en elefant och modig som ett lejon för hänga med på sitt första yogapass, som dessutom var i hot-sa, kräver sin man. Men såklart han fixade det! Känns ruskigt tryggt att veta att det är han som ska släpa runt mig på The Final 15.

 

Kram från Ingmarie

Kroppen & knoppen

Det är en smula knepigt ibland det här med kroppen. Hur mycket man/ska/bör testa och våga utmana den. Hur det än är så förändras den ju ständigt så det finns ju liksom inget givet standardsvar. Plus att nu när den är äldre så är den också både lite skörare och behöver annan typ av omtanke mot när jag var 20-30-40 år. Det är liksom bara att acceptera, gilla läget och försöka både förstå och lära sig hur den funkar.

Ryggen är ok men jag vet aldrig riktigt var jag har den eller hur den egentligen mår. Det svänger en hel del. Dock har jag märkt att min lilla morgonyoga-ritual och långsam start oavsett aktivitet är ett måste. Och att den absolut inte vill springa “fort”.

Så alla löppass går i slowmotion i allmänhet och långpass i synnerhet. Men vad gör väl det när man har finaste Prinsen att springa på? I sol!

Jag har nästan alltid nötcreme med mig som lite proviant men har även börjat använda Mighty sport gel. Rena raketbränslet! Även för skallen. Jag brukar annars bli ganska less efter några timmar, i synnerhet när jag kutar solo, men nu fick jag verkligen hejda mig efter tre. Det är ju en dag i morgon med…

Förresten, jag har fått fixat trollhåret med.

Vet inte hur hon gör men Anne lyckas alltid fixa till det för visst syns det?

Jag är i alla fall supernöjd och njuter av att känna mig hårfin.Så länge det varar…

Kram från Ingmarie

Laddar för osvett

Undra just vad som är jobbigast. Köra race själv eller vara den som är jämte. Rent fysiskt är det såklart svettigast att köra själv men puls- och nervositetsmässigt vet i sjuttsingen. Jag tycker i alla fall det är multum-mycket värre att stå jämte. Jag kan ju inte göra ett skvatt mer än att heja. Och kanske sända kraft genom atmosfären. I morgon kommer det därför bli kämpigt värre. Anna ska kuta Ultravasan 90 km.Hur coolt som helst men det kommer ju ta sin lilla tid vilket betyder att det blir en lång dag även för mig som vill hänga med.

Sen har jag en hel bunt klubbisar och andra vänner inkl. Jona som ska köra Kalmar Ironman. Det tar minst lika lång tid som Annas race. Men jag har hittat bra appar till telefonen så att jag i alla fall (förhoppningsvis) slipper sitta still vid datorn.😜För då blir det ju dubbel-jobbigt.

På tal om att stå jämte så är det här med att ordna tävling ganska tufft också. Fel. Det är skittufft! Men på kvällens möte kunde vi konstatera att Halmstad triathlon 2017 över lag var superlyckat! Kul! Nu är det fokus på 2018 som ska bli minst lika bra!

För att orka i morgon har jag laddat så gott jag kunnat i dag.

Vattenlöpning och gym är bra sätt tänker jag. Actic i stan är så himla käckt att allt finns under samma tak. Smidigt!

Det här är f.ö en bra liten övning för att både lugna systemet och öppna upp både fram och baksida.

Mest chill, och mysigast, har ändå utan tvekan långlunchen med mamma varit. Så himla mysigt att kunna ses så här lite hur som helst. Precis när vi slagit oss ner vid mysiga Rotundan och fått våra smarriga smörrebröd så kom dessutom solen. Och ja, det var lika gott som det ser ut.

Kram från Ingmarie

Bara fördelar och (ännu mer) hopp

Halmstad alltså. Så obeskrivbart härligt att vara här igen. Livet är verkligen så mycket enklare i en lagomstor stad. Inte bara för att den är "min", och jag kan den både utan och innan, utan även för att det är nära till allt och (nästan) alla.

Som vackra löpturer. I princip oavsett var man håller till så finns minst en inpå knuten. Jag tog stigen utmed Nissan och bortåt in i skogen i morse. Lugnt och fint helt enligt Camillas instruktioner i går men jag hade velat mer. Ser det som ett gott tecken.😍

Det finns hur många härliga fikaställe som helst lika nära. Jag och min fina mamma hängde en lång stund på mysiga Rotundan. Den var nedstängd ett tag pga (tror jag) både regelverk och personalbrist men tack och lov fixade det sig. Rekommenderas!

Sen har jag ju alla mina goa (tränings)vänner som alltid, alltid gör mig glad! Och ibland även ruskigt trött. Kvällens PT-pass med super-Pedda var inte så fysiskt jobbigt men klurigt, otroligt nyttigt och galet skoj! I ärlighetens namn även galet kallt för den där sköna solen gick och la sig långt innan vi var klara. Fräckt… Men det finns ju bastu!

En annan grej med denna stad är att här finns en av jordens bästa närings- och hälsoterapeuter. Jag har Guru-Danne i 08a land och Sven Bertil här. Lyxigt! Under min elittid hjälpte Sven Bertil mig minst en gång/ vecka. Jag har mycket att tacka honom för. Han är verkligen unik och otroligt kompetent, proffsig och dessutom supertrevlig. I dag hjälpte han mig alltså igen. Nu vet jag vad kroppen behöver för att komma i balans och bli "normal" igen. Det här med kinesiologi är så himla häftigt! Eftersom vi hade så himla mycket att babbla om blev det även en smarrig lunch på Gastro grön.


Om sanningen ska fram så har det varit väldigt tufft ett tag både fysiskt och mentalt, men jag är (för) bra på att hålla skenet uppe och kämpa på. Det svarta hålet har varit skrämmande nära men jag tycker det känns som jag kommer längre och längre bort från den där branta slukande kanten.
Nu känner jag mig dock för första gången på väldigt länge verkligen super-pepp och jätte-hoppfull och det är jag mycket, mycket tacksam över. ❤️

Kram från Ingmarie

Hoppfull

Här sitter jag igen. Going south. Hem till fina Halmstad.

Ska bli så himla härligt! Särskilt nu när ryggen verkar ha blivit lite gladare. Tog en lugn, skön cykeltur i morse och kände i princip ingenting! Hoppas, hoppas, hoppas, hoppas det vänt! Igen…

Var även hos bästa Camilla ännu en gång men i dag räckte det med en timme. Eller räckte förresten Tiden var slut helt enkelt men jag hade lätt kunnat ligga kvar en timme till. För trots att det emellanåt är ganska oskönt (alla som blivit tryckta på ömma triggerpunkter vet vad jag menar) så känner jag verkligen att allt hon gör med händer, laser och den där andra makkapären gör gott-gott för mig. (Och nej, jag är inte sponsrad.)


Så nu känner jag mig extra hoppfull och glad. Jag har ju nytt race-försök redan om två veckor och det vore ju väldans trevligt om jag fick vara med där.😄

Kram från Ingmarie

Kloksmart eller mesfeg?

Nej det blev inget Stora stöten Swimrun. Det enda eventet i år som jag verkligen, verkligen velat vara med på och sett fram emot ända sedan jag sprang i mål med Karl förra året. Och jag är både ledsen, besviken och bitter.


Så nu behöver du egentligen inte läsa mer.
Men om du vill veta varför så får du hänga med lite till. (Läs mycket för det blev en lång text…)

Jag tror mitt medflyt vände för ca 3 veckor sedan. När jag först höll ett Indoor Running-pass och sen ett Outdoor. Efteråt kändes det stelt i ryggen igen och den där tröghetskänslan det bär med sig var tillbaka. Om jag ska försöka förklara så är det som om jag har en metallplattor längst ner på ryggen som gör att det känns fruktansvärt stelt och som om jag springer i ständig motvind uppför. Även när det går nerför och/ eller är medvind. Det där är ganska slitsamt och ffa galet tråkigt efter ett tag.

Men det var ändå liksom inte tokilla. Bara inte så bra som det varit. "Ont" är ju relativt men smärtan kände jag (tyvärr) igen allt för väl så att det var diskbråcket som börjat tjura igen fattade jag. Tack och lov dock inte lika illa som i höstas. Jag kom ur sängen utan hjälpmedel och kunde gå på toa utan att behöva hålla mig i vasken. Alltid något.😜

Nästan samtidigt kom den där eklips-månen som helt verkar ha rört till det hos mig. Över en veckas insomnia gjorde ju liksom inte min rygg särskilt gladare. Inte resten av kroppen heller för den delen. Ändå funkade i princip allt utom att springa, med något litet undantag, som vanligt. Det var, och är, inte att jag inte kan springa ö h t men det känns inte varken lätt eller bra. Och sånt sätter sig i skallen efter ett tag såklart för det är skittrist att hela tiden behöva streta på.

Jag har tagit terapeut-hjälp utan någon större skillnad. D v s tills i torsdags när jag var hos min gamla klubbkompis Camilla på Kropp & själ i Sumpan. Jag har tänkt gå till henne en massa gånger men eftersom det ligger på "fel" sida stan har jag helt enkelt tyckt det varit för krångligt att ta sig dit. Latmasken är stark när den är på det humöret…
Hur som helst kände jag att jag bara var tvungen att få hjälp av henne. Jag visste hon skulle fatta precis. Inte bara för att hon själv är löpare och har haft ett envist diskbråck utan även för att det var hon som fick mig att förstå den där mångrejen.
Min känsla var helt rätt! I nästan två timmar höll hon på med mig. Och hon hittade grejer ingen annan gjort. Än en gång, allt hänger i hop och man är inte starkare än sin svagaste länk…
När jag sen även hade varit på yin yoga lite senare så kändes det riktigt, riktigt bra och hoppet för en start tändes igen. Men då hade jag redan hunnit boka av både resa och hotell. Tydligen är Falun superpoppis för allt till vettigt pris hade redan hunnit bli uppbokat. Helt otroligt! Jag hittade till slut ett hyfsat alternativ i Borlänge men det skulle innebära att jag fick ta ett supersent tåg i går kväll.(Allt annat var fullt.)
Samtidigt var jag osäker för jag hade ju inte testat att kuta efter behandlingen och simningen i går gick uselt. Dessutom var jag fortsatt dödens trött. Jag vet att jag skulle orka de där dryga 3-3,5 timmarna loppet skulle ta men till vilket pris?

Så jag velade. Sköt upp beslutet till i morse. Bestämde att om jag sov bra och var pigg när jag vaknade så skulle jag ta ett tidigt tåg upp.
Så blev det alltså inte. Sov över 9 timmar och var ändå sovtrött. Fattar faktiskt inte mycket av det här men jag tror det är en kombo av allt. Löpbandspasset, lite oro av privata slag, månen, insomnia, reaktion på det och reaktion på behandlingen.

Nu, efter att ha kutat, så vet jag att jag valde rätt. Det funkar men jag har liksom ingen kämparkraft. Det där jäkla anamma du vet. Steget och ryggen känns ok men inte bra och gränsen verkar gå vid 70-80 minuter sen börjar det nypa och stelna. Helt ärligt så var jag nog inte ens riktigt race-sugen och då är något tokigt. A och O måste ju ändå vara att lusten finns annars är det ju meningslöst att vara med på tävling, eller hur?

Vädret var i alla fall skönt i dag när jag lusade fram och kjolen fin.😍


Och jag hade massor av egen plats på utegymet. Sånt får man vara glad över i tider som dessa.

Som jag ser det har jag nu två val. Fortsätta tjura och låta bitterheten, och skämmigt nog även avundsjukan på de som varit med, få frodas i mig. Eller lämna det, gråta en skvätt, tänka att det kommer vända nu och att både Stora stöten och en himla massa andra lopp finns kvar.

Jag väljer det sista för det första hjälper inte ett skit. Tvärtom gör det mig bara illa. Har även tröstat mig duktigt och bokat några fina resor.😍 Det är sånt man får/ska göra när man är lite ledsen i ögat tycker jag.

Kram från Ingmarie

Plogga

Nämnde ju i går att jag varit på mitt livs första "plogg-event" och det här är så bra och viktigt att jag tycker det kräver ett helt eget inlägg.
Det är min vän Erik som startade det hela när han fick nog av att se all skit som ligger slängd precis överallt i vår natur.

"Plogga" står för plocka skräp + jogga men man kan lika väl gå, cykla, köra rullskidor, gå med rullator eller med styltor. Grejen är helt enkelt att plocka skräp. Var som helst när som helst. För det behövs! Fy fan på ren svenska vad folk beter sig illa! Hur svårt kan det vara att plocka upp efter sig? Under mindre än en timme plockade vi ihop ett helt berg med sopor på en pytteliten yta. Jag fick bl.a ihop en halv påse cigarettfimpar. Fatta hur många det är! Äckligt!

Alla borde plogga på något vis. Helst skulle det vara bautafeta böter till de som slänger skräp men nu är det ju konstigt nog inte så i vårt land. Men om alla kunde plocka bara 5 skräp/vecka skulle det göra stor, stor skillnad! Ploggandet sprider sig och det har ordnats event både här och där både i Sverige och utomlands. Kul ändå!
På FB finns en Plogga-länk. Gå med i den!

På Instagram hittar du det under just "plogga".

Tv4 hade ett bra inslag häromdagen där Erik berättar mer om både hur det går till och vad t.ex alla fimpar och all plast ställer till med för elände. Kolla filmsnutten här.
Det hela är egentligen superenkelt! En påse och ev handskar är allt som behövs. Gör det ensam eller ordna något tillsammans med andra så som Erik gjorde i går.


En extrabonus i går var det att min fina vän Thomas var där. Han som bor i Skåneland, springer jättelångt, är klok som en bok och är en hejare både på att skriva egna texter och rätta andras bokstäver.


Har du ploggat?

Kram från Ingmarie

Det oförklarliga blev (nästan) förklarligt

Förrförra helgen, vi snackar slutet av juli alltså, så började jag sova väldigt dåligt. Då menar jag verkligen väldigt dåligt. Klockan blev 24,01,02,03,04 och jag var inte ens sömnig. Någonstans vid kl 05 somnade jag innan jag, utan väckning, vaknade några timmar senare. Natt efter natt. Efter 3-4 nätter började jag få panik. Kroppen var liksom trött men jag var absolut inte sömnig. Inte begrep jag varför heller. Var ju dessutom ledig och absolut ostressad. Provade alla knep jag kunde komma på. La mig i tid men det gjorde bara att jag låg och stirrade i taket ännu fler timmar. Försökte vänta in sömntåget men det kom ju aldrig. Slutade dricka kaffe efter kl 12, tog extra magnesium och sov i annat rum för precis alla ljud (även Anders andning) hördes knivskarpt och störde mig direkt. Jag provade gå upp en stund för att sen " börja om". Jag provade äta lite och jag läste mängder av Kalle Anka för att bli sömnig. Men icke. Pigg som en lärka men ändå slutkörd. Började på allvar tro jag hade en tumör i hjärnan som förstört sömncentrum. Jo faktiskt. Närmsta liknelsen till känslan jag kan komma på är en bil som är i friläge men gasen är i absoluta bottenläget. Jag var t.o.m inne på Apoteket för att få hjälp. Köpte lugnande örter men det hände (förstås) inte ett skit. Minns att jag sa till henne jag pratade med där att jag inte hade en aning om varför det var så här, att jag inte hade varken stress eller fullmåne att skylla på. Det hela var för mig helt oförklarligt.

Men nu vet jag…

I söndags natt sov jag för första gången ordentligt på över en vecka och nu sover jag som en medvetslös. Tror inte ens en bomb hade kunnat väcka mig. Och jag är så sovtrött att jag skulle kunna stå och sova. På riktigt! Somnade nästan på gymmattan och det vet vi ju alla hur omysiga de är…

Löppasset avbröt jag redan efter en timme och plockade blommor i stället.

Ja du fattar va? Kroppen är i total kaos och varenda cell känns som de ska sprängas. I samma veva som denna groteska insomnia startade började även min diskbråcksrygg tjura igen. No wonder... Så om inget underverk händer till torsdag får jag kasta in handduken till det enda eventet jag verkligen vill vara med på i år. Bittert…Som fasen…

Men nu till förklaringen. Som jag av en händelse kom på via en vän.
Så här.
Just nu har det varit en på flera vis extra kraftig fullmåne. Jag trodde ju inte det helt enkelt för det varit för mörkt på nätterna. Den brukar ju lysa upp som attan annars och vara omöjlig att missa. Denna fullmåne, som var som starkast kl 20.10 i går den 7/8., kom även i en eklipssäsong. Det är så det kallas när det blir perioder av månförmörkelse vid fullmåne och solförmörkelse vid nymåne. Tydligen blir alla krafter då extremt mycket starkare så är man känslig för fullmåne i vanliga fall, vilket jag är, så blir det extra kämpigt. Men inte nog med det. Denna fullmåne var i Vattumannens tecken och man får ju tro vad man vill om det men intressant är det! För mig som är vattuman sägs det ha extra stor påverkan på alla plan. Jag kommer t.ex kunna hitta tillbaka till och återuppta sånt jag släppt och tappat bort i livet. Det är även nu jag har chansen att verkligen hitta min identitet, få igenom mina önskningar och utvecklas dit jag vill. Men även skörda det jag sått. Det enda jag egentligen behöver göra är att våga gå utanför min trygghetszon och våga följa mitt hjärta och min längtan. Hjälpen och "peppen" kommer tydligen månen med om jag bara tar mod till mig. Allt detta kan ju låta skumt och generellt men jag ska berätta en festlig grej som hände innan jag visste detta.

Minns du att vi i lördags bl.a helt oplanerat hamnade på en konstutställning i Skaparladan? Något jag (vi) typ aldrig gör. Men jag blev kär i stället! Till saken hör att när jag var yngre tecknade och målade jag jämt. Hade alltid något på gång. Men livet kom s a s emellan och jag la ner det hela men har hela tiden tänkt att jag ska ta tag i det där igen sen.
Sen när jag har plats, tid, lust och mod. Kanske känner du igen argumenten? Har t o m en massa rit-och målargrejer i garderoben som åkt med i alla flyttlass och väntat i över 25 år på att jag ska plocka fram dem. Jag borde banne mig skämmas.
Av en händelse såg jag också en liten lapp om att de just där på Skaparladan har flera olika sommarkurser och innan jag fattade hur så hade jag kollat på nätet vad de hade mer och anmält mig till en av höstkurserna. Och fixat boende.

Någonting inom mig bara ville! Sen hade helt enkelt blivit nu!
Visst är det lite häftigt ändå? Blir det skit kan jag ju alltid skylla på den där otroliga eklipsmånen…😜


Kram från Ingmarie

Skrattar bäst som skrattar sist 😄

Jag är väl en smula hemsk nu men ibland är det väl ändå allt lite skönt med skadeglädje? Som när himlen plötsligt öppnar sig och regnet vräker ner. Folk försöker gömma sig under både tak och jackor men blir plaskblöta på nolltid. Löpare springer vidare i blytunga blöta kläder liksom cyklisterna som dessutom verkar frysa. Då kan jag flina i smyg åt alla de som flinar i smyg åt mig när jag springer omkring i mina neoprenkläder och tänka: pilutta er som inte är swimrunners! För jag var ju redan blöt men slapp ju frysa.😀 När det vräkte ner som mest funderade jag på att kuta med simglasögonen på. Men jag lät bli..😜



Det var skithäftigt att simma när regnet smattrade mot vattenytan. Så där så det liksom studsar! Har aldrig gjort det innan. (Dugg- och fjuttregn räknas inte.) Mest var det ändå uppehåll och jag fick ihop 2,5 timme ren och skär swimrunlycka.






Anders var förresten en av de som cyklade och blev både kallblöt och skitig. Men han brukar inte skratta åt min utstyrsel. Åtminstone inte så jag ser det.😜

Nu skiner solen igen, mina tappra planterade pyttesmå fröer har blivit stora och jag laddar för att jobba i morgon. Bland annat.😍



Kram från Ingmarie