Om någon frågar mig om jag alltid tycker det är kul att träna svarar jag utan tvekan nej. Få, om ens några, saker är väl alltid roliga? Inte ens livet är väl lattjo 24-7?
För det mesta tycker jag förstås det är kul. Både livet och träningen. Men även jag kämpar emellanåt med motivationsbrist, tristess, energilöshet, noll kämparglöd och taskigt självförtroende. Du som följt mig vet ju även att jag mer än en gång hamnat i “det svarta hålet” då det verkligen är en kamp bara att orka och vilja andas.
Tiden har tack och lov lärt mig att inget varar för evigt och jag försöker verkligen påminna mig om det när det är trögt på olika vis. Att inte “vara glad och lycklig” är dessutom skämmigt för jag har ju verkligen ingen anledning i världen till att inte vara det. Tvärtom! Men att sparka på mig själv hjälper typ ingenting så jag har slutat med det. Jag stretar inte ens emot längre utan tänker mer att “jaha, då var jag här igen.”I gråzonen.” Det jag märkt med den “strategin” är att det faktiskt inte blir lika mörkt då. Ungefär som när jag kör intervaller och tröttheten kommer. I stället för att försöka fly den tänker jag att ” jaha, där är du igen. Let’s do this!”
Dagens intervaller var mest tråkiga fastän det gick ganska bra. Samma med simpasset. Men jag är tacksam att det åtminstone var på det viset för om det är trögt både i kroppen och i knoppen så är det verkligen väldigt oskoj.
En helt annan grå-grej är vädret. Nog för att jag tyckte det var härligt med regn så sent som i går men kyla och snö!? Det är inget jag önskat.😱
Kram från Ingmarie