Happy life

Intervall-dag

Nästan-ledig onsdag betyder att det finns massor av tid till att träna. Och vila. Båda behövs som bekant för att det ska bli progress.

Är kroppen dessutom (fortsatt) pigg så är det lika bra att passa på att gasa tänker jag. Lite vill jag ju allt spänna den där välkända bågen.

4 x 3-2-1 min. med gå/joggvila på förmiddagen. Plus upp-och nedjogg och hopp&skutt i backe. Jobbigt, ja, men på något märkligt vis också vansinnigt skoj!

Eftermiddagen tillbringades i Eriksdalsbadets vatten. Tillsammans med halva 08a land. Okej, överdriver väl en smula där men många var det. Fast jag tänker att det är bra för så är verkligheten i Open water. Där får man parera och vara beredd på att både trängas och andas minimalt när det skvalpas som livligast. Men jag var pigg och kände mig lite kaxigt tuff så jag körde mina tänkta intervaller. Skitskoj det också!

Som sagt var, jag är lättroad. Och det ska jag fortsätta med för det är roligast tycker jag!😄

Kram från Ingmarie

Bara en till om Solvalla….

….sen lovar jag sluta älta. Tror jag… För förhoppningsvis vet även du hur det känns i kroppen när man fått uppleva något som är så där extra speciellt och som får hela kroppen att bubbla av lycka bara av tanken! När jag kollade igenom alla otroligt fina bilder från i lördags på Flickr blev jag nära på lipfärdig av lycka och fylldes av en enorm tacksamhet för att jag både kunde och fick.

Att leva är en gåva och att få köra Swimrun på makalöst vackra platser tillsammans med bästa Peter är baske mig ett av de största privilegium livet ger mig!

Det var inte enkelt att välja men här är ett urval av alla de bilder som tagits. Den som vill se mer hittar fler på Solvallas hemsida. Tack Janne Räsänen, Petteri Rantanen och Teri Koski för att ni tog er tid att föreviga oss alla under denna magiska dag!

Kram från Ingmarie

Solvalla Swimrun 2017

Att sammanfatta en dag som varit mer eller mindre helt perfekt (förutom en liten felkörning på hemvägen) är banne mig ingen enkel grej. Särskilt inte när man samtidigt är både snortrött och jättesprallig! Men jag ska göra mitt bästa.

Morgonen är inte så mycket att orda om. Det vanliga. Lite yoga och meditation, frukost, toabesök och packa. När jag började med Swimrun så tänkte, och trodde, jag att en våtdräkt, ett par goggles och ett par skor skulle räcka. Jag hade lite fel där… 😜

Såklart man inte ”måste” ha allt men varje liten pryl har sin funktion och en del är t.o.m obligatoriska. Som t.ex visselpipa och första förband.

Vi kom i precis lagom tid till Solvalla för att svira om innan racebriefingen inne i sporthallen. Också obligatoriskt för i Swimrun är säkerheten A och O och går alltid, alltid först.

Dryroben var förstås med! Jag älskar den! Trots att den tar upp halva packningen. Jag frös inte en enda gång före eller efter loppet tack vare den! Och lite äkta finskhet men jag återkommer till det.😄

Prick kl 11 gick starten. Framför oss hade vi ca 21 km löp med 500 höjdmeter och 4 km sim uppdelat på 11 sträckor. Som den slowstarter jag är så tycker jag alltid att det går tokfort i början. I synnerhet när första backen kommer redan efter max 400m. Första löpet var drygt 3 km och jag lovar att där var inte en enda platt centimeter. Knappt sen heller förresten om jag ska vara petig. Så här med med facit i hand så var nog den där första biten egentligen ”enklast” för den var torr och fin helt befriad från gegg, träsk, rötter och stenar. Första simmet är också alltid lite speciellt. Hur kallt kommer det kännas? Kommer det bli trångt? Funkar teamworket?

Vi for i och iväg direkt.700 m och det kändes hur bra som helst. Fantastiskt vatten och samspelet mellan mig och Peter funkade perfekt.

Men jag kände mig redan lite ”trött”. Liksom utan glöd trots att jag verkligen njöt och tyckte det var skitskoj! Började oroa mig för om något var fel i kroppen och jag skulle drösa ihop av utmattning någonstans på mitten. Men jag sa inget. Inte ens när jag efter, som jag upplevde det en hel evighet, frågade hur länge vi hållit på och Peter svarade ”vi har gjort 7 km på snart en timme” och jag tänkte ”jösses-hur ska jag orka? Men jag har också lärt mig att det kan vända snabbt som sjuttsinge, åt alla håll, och det gjorde det! Helt plötsligt kände jag mig urstark och raketsnabb! Eller så snabb jag nu är när det är hala spång, rötter och geggiga myrar som ska passeras. För att inte tala om hundratals trappsteg rakt upp i himlen! Jag kämpade på så gott jag kunde men jag märkte att Peter var lite frustrerad när jag mesade ibland. Men bara lite. Han är ju ingen tyrann och när det väl var hyfsat fast under fötterna höll vi jämna steg. På slutet fick han t.o.m bromsa mig för jag var pigg som satan! Sega backar är min grej!

Simningarna var fortsatt otroligt härliga och jag frös inte en enda sekund. Är så himla tacksam att jag hittat prylar som funkar för detta är verkligen så himla kul!Några av sjöarna var som att simma i guld! Du som gjort det vet vad jag menar. Bubblorna som blir av våra rörelser i de där lite ”brunare” sjöarna, samtidigt som solen skiner, ser ut som miljarder små guldkorn och hade jag kunnat så skulle jag både fota dem och tjoa högt av lycka! Det där är magiskt!

Några av uppgångarna var riktigt knepiga och krävde rep så man kunde dra sig upp. På någon fick vi kravla oss upp på sankdynor och på två upp på bryggor. Men det funkade fint! Vi klafsade genom dy, under och över trädstammar, sprang på fina stigar och små grusvägar, upp, ner, upp, ner och plötsligt var det sista simmet. Precis innan hade vi gått om ett ryskt par som vi visste var mycket sämre simmare än oss men (hittills) bättre löpare. Skulle vi kunna hålla undan fram till mål? Direkt efter simningen var ju den där groteska skidbacken och Peters ben hade börjat stumma. Vi matade på för hur det än är bestämt innan så växer de där små hornen ut om man har chans att klättra en placering. Vi hade ingen aning om hut vi låg till men målet var topp 10 och vi var ganska säkra på att det skulle vi klara.

Perfekt simning rakt över till andra sidan. Upp och snabb koll bak för att se att de var en bra bit efter. Uppförsbacke direkt och Peter ville dra ner lite på takten så vi inte skulle dra på oss mjölksyra. Säkert smart men jag ville bara fram, fram, fram. Ut på en väg, lite nerför och sen kom den. The hill! Jag kände mig skitstark och försökte peppa Peter så som han gjort med mig innan när jag fegade. Vi är ett team och man följs åt oavsett. Det är ju det som är grejen! Kunde inte låta bli att snegla bakåt men såg varken ryssarna eller herrlaget som dragit förbi oss innan men som vi kommit i kapp igen.

Sista biten mot mål gick nerför och då var det ju inget att spara på. Bara ösa! När vi passerade mållinjen kände jag mig så himla glad och nöjd och den känslan blev ju inte precis mindre när vi fick veta att vi kommit 3a i Mixedklassen och 4a totalt! Helt ofattbart!

Tid 3.48.29. Ca 10 min efter 1:an och 5 efter 2an så vi hade nog inte kunnat göra mycket bättre just i dag.

Vi blev bl.a bjudande på underbart god tomatsoppa och den var så smarrig att jag tog en portion till. Eller om det var två…

Prisutdelningen dröjde lite och jag hade börjat huttra en smula men jag visste ju att den finska sjöbastun väntade och vem blir liksom inte både varm och glad över att få stå på pallen? Dessutom i Finland!

Och bastun. Alltså så grymt läckert!

Och på äkta finskt vis så hoppade jag såklart i vattnet! Naken! Hör kan vi snacka Lyckorus med stort L!Solvalla Swimrun blev långt över mina förväntningar. Extremt välorganiserat och trevligt. Obeskrivbart vacker, och utmanande, bana. Superbra service och dessutom ingick en mättande buffé efteråt. Den här ska jag absolut göra om nästa år om kroppen och livet är fortsatt med mig. ( Jag hoppas förstås på samma partner…) Det här är en av de där dagarna som kommer bli ett minne för livet och som

Vi kommer kunna säga till varandra: ”Minns du Finland?” och veta exakt vad den andre menar. 😍

Kram från Ingmarie

Laddar för att orka chilla

Det här att vara (nästan)ledig på de flesta onsdagar är verkligen fett najs som kidsen säger. Och eftersom jag nu måste hålla mig lugn i hela två (!) dagar innan den där lördagsaktiviteten så tänkte jag att det var lika bra att jag rastade av mig ordentligt i dag. Är man endorfinknarkare så är man och ”måste” liksom bunkra lite. Om det nu ens går. Men hellre det än annat knarkande tänker jag. Endorfin- begär och abstinens är trots allt mer eller mindre helt ofarligt.

Hur som helst är jag grymt nöjd med denna träningsdag och ännu nöjdare med att hela kroppen ville vara med. För att inte tala om tacksam!

Att kunna bli trött av att kuta hårt är nämligen ingen självklarhet även om man kan springa. Du vet så där så man liksom är slut i kroppen för att den jobbat och inte för att den är seg. Det är milsvidd skillnad kan jag berätta.

Har absolut ingen aning om varken fart eller distans på den där bunten av 2- minutersintervaller jag gjorde men jag vet med bestämdhet att jag blev trött på ”rätt” sätt. Och att känslan var bra. Det är viktigast för mig.

Som jag skrivit typ 2317 gånger innan så prioriterar jag en kort powernap så ofta jag bara kan. Inte alltid det funkar förstås men en sån här hemmadag är det perfekt! Sen var jag redo för bassängen och eftersom jag var i intervallmode så blev det lite sånt även där. Fördelen med simintervaller är att jag är så kass på att simma ”fort” att när jag väl försöker blir jag snortrött på nolltid. Syrebrist är inte att leka med! Eller jo förresten. Det är ruskigt ”skoj” faktiskt. I alla fall när man får vila…

Som avslutning på denna dag hade jag egentligen tänkt att ”bara” köra ett Hot vinyasa-pass men så ”råkade” jag se att i princip direkt efter var där även ett Heat-pass. Hur skulle jag kunna motstå en sån kombo? Nästan två timmar i hot-salen är ju mjumma om du frågar mig. Jag svettades utan tvekan mest av alla ( bildbevis saknas men vittne finns!) och efteråt ser man ut typ så här.

Och vill helst bara göra det här:

Någon vidare träningsvärk från i går har jag alltså inte. Men den kanske ligger på lur och tänker addera sig med dagens begivenheter. Undra om man kan akutbeställa färdtjänst…😜

Kram från Ingmarie

Otippat

I går jobbade jag på en mässa från tidig morgon till sen kväll. Riktigt skoj trots att det väl inte egentligen precis var mitt ”favvo-område” men det är lite bra att vidga sina vyer. Man lär sig alltid något nytt. Om inte annat att man onekligen kan nörda in sig på det mesta.

Dessutom lyckades jag vinna ett jättefint pris i en tombola trots att jag precis sagt att jag aldrig vinner på lotteri. Ibland är det bra när man har fel!

Att stå så där rakt upp och ner timme efter timme är inte direkt ” jobbigt”, och absolut helt osvettigt, ändå förvandlades benen till två stumma stockar och det var nära på att jag inte orkade cykla hem efteråt. Märkligt fenomen det där…

Hade därför inga som helst förväntningar på pigga ben i dag men något måste hänt under natten för de ville testa intervaller! Bara så där! Något jag inte gjort sen tre evigheter tillbaka pga ryggen men t.o.m den var på bra humör. Hjärnan var ändå lite klok så jag hejdade mig efter 16×60-30, hopp&skutt i backe och utegym.

Snacka om att det svänger snabbt. Åt alla håll. Bara tacka och ta emot när det svänger framåt.😄

Simningen gick också bra. Känns hyfsat stabilt där just nu och jag är tacksam som attan för det!

Vattenlöpningen var mest för själen och det blev liksom dubbelbra när jag hade hela härligheten för mig själv. Ja alltså inte hela badet utan egen bana.😄

Kram från Ingmarie

Avdammade godingar

Ibland är det bra, kanske t.o.m nödvändigt, att pausa från saker och ting. Förhoppningsvis blir man varse om man saknat det eller inte och oavsett så är ju ”svaret” bra. Så slipper man fundera menar jag.

Jag har ”upptäckt”’ två saker när det gäller det bara i dag.

Den ena var när jag var på Sats Zenit i morse. Minns inte när jag var just där sist och det var så kul! Gillar att man kan välja om man vill träna i tysta rum eller med musik. Dessutom var (evighets)renoveringen klar så det kändes som ett helt nytt place.

( Ja jag är lättroad…)

Den andra var att få löpcoacha med Urban Tribes igen. Stort glatt gäng som ska köra Lidingöloppet om några veckor.

Jag och Björn tog hand om ett gäng och även om de blev trötta av allt backdrillande så är jag säker på att de mest av allt var supernöjda. Vi också. 😄

Kram från Ingmarie

Mini-traingcamp

Man behöver minsann inte åka långt bort för att ha lite trainingcamp. Det funkar alldeles utmärkt att börja utanför sin egen dörr. Åtminstone för mig. Antingen en weekend eller så här mitt i veckan om man har turen vara ledig som jag varit i dag. För ledighet är nästan ett måste. Särskilt om man vill få till en powernap mitt i allt. Och det vill man för det är ju en del av hela grejen.

Planen var till så sent som i går kväll att jag skulle köra Swimrun med Annelie och fransmannen JC men de fick förhinder så jag tänkte om. Var helt enkelt inte så sugen på att simma solo. I stället blev det Hammarbybacken . Dels för att det var väldans längesen sist och dels för att jag garanterat kommer ha nytta av det om en och en halv vecka.

Körde typ samma som förra gången. Sex varv á 2.4 km och 2 backar upp och ner. Dvs totalt 12 backar upp och ner. Sträckan får du räkna ut själv.😄

Jag är ingen ”krigare” men jag gillar att tänka och agera som om jag vore det. Annars hade jag nog aldrig ens börjat på det här backprojektet för det är inte precis något myspass. Totalt med dit- och hemlöp på kuperade spår så blev det 2.5 timmars svettigt jobb.

Jag är ganska mör efter sånt där. Det är då den där powernapen är så himla skön! Efter dusch och mat vill säga. Och på tal om mat så var detta mitt bränsle på passet.

Bra grejer det där! Dessutom är de extremt noga granskade och finns med på en av få säkra Anti-doping listor.

Eftersom det inte blev Swimrun, och därmed ingen simning, så tog jag hojjen till Eriksdalsbadet. Är det mini-traingcamp så är det. Då fuskar man inte med SL.😉

Fördel ledig dag, förutom att man är just ledig, är att man kan undvika den där tokrusningen som blir när alla som slutat jobbet ska i. Hann precis bli klar! Bra gick det också! Otroligt så mycket skoj man kan ha i en liten 25-metersbana.

Sen var det ju den där påsen jag inte fick med hem i går från Trispot. Cyklade dit efter simningen för att hämta den men det blev ingen påse. Det blev en hel bag!

Men så där blir det ju alltid när jag går in i den affären. Finns nämligen ingen bättre och roligare butik för sportnördar i detta land.

Detta är vad som låg i förresten. 😄 OW-våtdräkt, goggles och väst med fickor för t.ex gels att ha innanför våtdräkten vid ffa Swimrun.

Sista ansträngande aktiviteten denna dag blev att cykla hem. Halvvägs över den där backen…

Ruskigt bra dag tycker jag! I morgon blir det lugnare men därmed inte sagt att det blir lugnt.

Kram från Ingmarie

Fem oväntade!

Det kan hända mycket en helt vanlig (jobb)tisdag minsann.

T.ex det här:

• Hitta denna superpingla ute i skogen och dessutom få hennes härliga sällskap en bit på turen. Det bästa är att det blir repris i morgon. Men då är det planerat. Och helt annorlunda.

• Skatteåterbäring! Tjohooo! Hade helt glömt bort det! Och det var så pass mycket att det är värt att tjoa för!

• Inse att den där nya Hot mojo releasen inte var så dum ändå. Det är som med det mesta. Ibland blir man kär direkt. Ibland inte alls. Och ibland efter en stund.

• Gå in i, och sen ut från, landets bästa shop utan en enda pryl! Trodde inte det var möjligt! Och det är det inte heller. Påsen ligger nämligen kvar där inne för senare avhämtning…

• Spontananmälan till ännu ett Swimrun-race. Tur jag inte är ensam utan har världens bästa Peter med mig ännu en gång. Jihaaaa!

Kram från Ingmarie

Småbakis

Det var inte helt enkelt att somna i går kväll. Eller rättare sagt i dag för klockan blev över midnatt innan jag ens började fundera på att lägga mig. 😳 Men med tanke på all koffein jag fick i mig i går är jag inte ett dugg förvånad. Min kropp blir överspeedad direkt och beter sig som en sådan också. Länge! Typ till kl 17 i dag. Då slog stora gummiklubban till men jag kämpar tappert med att hålla mig vaken. Tror ändå ingen uppskattar om jag är på jobbet kl 04 i morgon…

Hur som helst så var jag därför även ”pigg” när jag gick upp i morse men någonstans har jag nog ändå kloknat. Har därför inte kutat fastän jag både ville och kände för det. Det hade garanterat funkat också men priset hade kunnat bli sjukt högt i dubbel bemärkelse. Kroppen är känsligare för både skador och bacilluskinkräktning när den är slutkörd av en eller flera anledningar. I alla fall min.

Träna kan man absolut göra men det gäller att välja så smart som möjligt tänker jag. Och efter sin (fysiska) känslighet.

Jag har egentligen inget ont-ont men känner mig ganska mör. Den där vurpan i går märks i form av ömhet där jag slog i och en slags stelhet i nacken. Antar det blev eftersom jag ju spände mig som attan vid fallet och omedvetet säkerligen gjorde allt för att skydda skallen. Men annars inget. Inte ens ryggen gnäller något nämnvärt!

Funkade superbra med vattenlöpning och ffa var det gudaskönt!

Lika lugnt som det var i bassängen lika livat var det på gymet. Lättroad som jag är så dras jag direkt med i träningsglöden där alltid är, så det blev ett oväntat bra pass. Inkl lite sköna uppmjukande yogamoves.

Kram från Ingmarie

Final 15

Okej folks. Vi är i mål. Båda i ett stycke med armar och ben i behåll. Och med ett varsitt stort, megabrett leende i ansiktet som nog kommer sitta kvar ett bra tag.

Så vill du inte veta mer kan du sluta läsa här.😜

Vill du däremot veta mer om loppet, vårt teamarbete, Peters upplevelse av sitt första swimrunrace, min vurpa, glömska, ett ilsket getingbo och vansinnigt kaffesug så läs vidare. I will tell you all!

Final 15 må vara en bebis till det ”riktiga” ÖtillÖ men det är inte precis som en walk in the park där man kan komma oförberedd.

Första simningen är ändå 1150m och den kommer redan efter bara ca 600 m löp så det blir lite livat trångt i vattnet när alla vill komma iväg samtidigt.

Vi hade vår plan klar och den bestod i princip bara av två simpla saker. Nummer ett: ha kul. Nummer två: inte komma sist.

Men vi tar det från början. Hotellfrukost är ju hotellfrukost och jag hade lätt kunnat gå all in på den men vis av erfarenhet lät jag bli. Det är nämligen inte så mysigt när den åker hiss varken i löpning eller simning…

Peter var fortsatt väldigt relaxed och jag var mest pirrigt förväntansfull.

Vi kom precis lagom till Utö-färjan för trots gps lyckades vi köra fel. Tips: Man ska inte babbla samtidigt som man kör ny väg.

Båten var smockfull med ffa swimrunners (förstås) men som alltid var det en mysig färd. Tror minsann jag är lite kär i just den båten… Och absolut i Utö!

ÖtillÖ-organisationen är top-of-the top och vi fick vår påse på nolltid.

Michael Lemmel, en av race-organisatörerna, var förstås på plats och hälsade alla välkomna. Även senare när vi kom i mål. Med en kram! Det är så det ofta är i Swimrun-världen! Mycket mys!

När vi åkte ut trodde vi det skulle bli drygt att vänta på avfärd med båten till starten på Ornö men vi hann precis bli klara. Det tar trots allt sin lilla tid att få på allt.

Den lilla båtturen tog ändå 30 min och det var även där Race briefingen var. Liksom sista fixet med kläder och prylar för när vi väl gick av båten åkte också alla väskor tillbaka till målet så det gällde att inte ha glömt något. (Fungerade sjukt smidigt!)

Löpningen till första simningen gick på asfalt och vi höll oss lugna någonstans i mitten av fältet. Om jag inte har helt fel var det ett 70-tal startande lag. Det är lätt att både dras med och invaggas i någon slags tro om att det är så här lätt resten kommer bli när man kan tuffa på med lätta steg utan något bröte i vägen. Vi visste det skulle bli knepigare men exakt hur mycket knepigare hade vi ju ingen aning om. Fråga andra är ju mer eller mindre meningslöst har jag lärt mig. Vi har liksom inte alltid samma referensvärden när det gäller ”tekniskt eller otekniska banor”…

Vi kom i vattnet väldigt smidigt. Linan hakades fast på ett tjillenix och vi hade den sen mellan oss ändå över mållinjen. Även när det blev snärjigt men mer om det sen.

Till en början kändes vattnet ganska svalt men det tog inte många minuter innan jag vant mig och vi fick ett riktigt skönt flyt hela vägen. Jag var dock tacksam jag hade tagit både heatseekern och neoprenpannbandet. Jag var perfekt tempererad hela loppet. Där har jag verkligen lärt mig att inte lita på vad andra tycker och anser. Och om jag skulle bli för varm så klarar jag ändå det 300 gånger bättre än om jag blir nedkyld. Då är jag tokrökt.

Andra löpningen var ca 5 km på mestadels böljande grusvägar. Vi babblade på hela tiden och jag kände mig så jäkla glad! Kroppen kändes helt ok och vi tyckte båda det var ett perfekt tempo. Ett annat mixpar kutade förbi och kommenterade just att vi verkade ha så trevligt som pallade snacka. Kanske var det därför de kom i mål några minuter före oss, för att de inte la energi på babbel, men vi hade ju vår plan!

Andra simningen gick lika fint men sen är det mest ett virrvarr av en massa slirig klipp- och traillöp och upp och ner i vattnet. Någonstans på någon av löpningarna bland stock och sten hör jag en massa surr samtidigt som jag hör Peter ropa ”fortsätt spring!” En hel hop crazy getingar gick till attack och jag flaxade med armarna (och paddlarna) allt vad jag kunde samtidigt som jag försökte hålla mig på benen. Vi klarade oss fint men lite senare när vi skulle ner för en brant, hal stenhäll for jag med en smäll på ändan. Under några fasansfulla sekunder väntade jag på att ryggen skulle skrika men den förblev tyst. Det enda som verkar ha hänt är några rejäla skrapsår vilket jag blev varse först i duschen långt senare.

Vi matade på utan stress och hets och jag vet inte hur många gånger jag sa ”åh så fint”, ”kolla vattnet Peter” och ”tjoho vad detta är kul”! Ibland fick jag dra lite i linan för att bromsa Peter men för det mesta höll vi ett nästan löjligt synkat tempo.

Det var verkligen magiskt vackert även om jag emellanåt (skrattandes) svor över de hala klipporna när jag kravlade på alla fyra. Vid (tror jag) 5e simningen hoppade vi i från en klippa och Peters glasögon hoppade också så det var goodbye med dem. Med facit i hand skulle vi såklart haft ett extrapar eller så skulle jag gett honom mina eftersom han drog. Men man lär av misstagen så nästa gång vi kör (för det blir det) så vet vi!

Likaså ska vi se till att peta i oss energi oftare men det är lurigt med Swimrun för tiden liksom bara försvinner och man glömmer såna där (viktiga) saker. Men vi hade en varsin gel kvar så det var ändå ingen jättefara. Jag fick feeling av mina supergrejer och tyckte de sista kilometerna tog slut på tok för fort. Utom möjligtvis den där sista dödabenenbacken upp till mål vid Utö värdshus.

Mina ben tog tvärslut men jag lovar att vi var bland de gladaste som korsade mållinjen denna dag!

Liksom jag nog hade bland de mest (kanske t o m de allra mest) utslitna skorna av alla. De har tjänat mig väl men nu ligger de i en sopkorg på Utö…

Vi höll vår plan till 100% och kom 10a totalt i mixklassen. MVG om du frågar mig.

Enda minuset med hela loppet är att det inte bjöds på något vettigt ätbart efter målgång. Liksom Tjolöholm Swimrun så känns det på tok för dyrt för det man så att säga får. Särskilt när man vet att det förra året bjöds på en massa godsaker till alla. Kasst. Och snålt…

Så när vi kom på båten var det första jag gjorde att köpa varsin kaffe och inplastad macka till oss och utan att överdriva kan jag säga att det var bland det smarrigaste vi kunde tänka oss just då. Särskilt kaffet! Så jag festade till det med två muggar trots att min sistakaffetidomjagvillkunnasomna var slagen för länge sedan. Är det party så är det!

Over all var detta en av de absolut bästa Swimrun-upplevelserna jag haft och det beror lika absolut till största delen på Peter. Vi är hyfsat jämna på land och även om han är snabbare på att simma så är vi ett perfekt team i vattnet.

Där kan vi snacka flyt!😄

Det braiga är att han tyckte det var lika roligt och härligt som jag så vi har redan nya planer på g. Någon lite mer crazy än den andra men alla garanterat väldigt upplevelserika!

Så tack, tack, tack Peter för att du gjorde denna dagen till ett minne för livet! Bättre 101-årigt team får man banne mig leta efter!😍

Kram från Ingmarie