Mumsmums

Back in Perth

Phju! What a day! Började tidigt i Albany med yoga och frukost som vanligt innan packning av alla pinaler och en fin löptur i skogen. Plus ett bra kiropraktorbesök. Nu ska förhoppningsvis ryggen vara som den var innan den där vågen ställde till det. Axeln är redan jätte-mycket bättre! 😍

Klockan 11.30 hade vi sagt goodbye till både vår fantastiska husvärd och fina Albany.

Hade vi kört non-stop till Perth hade det tagit ca 4,5 timme men eftersom vi inte hade bråttom och vi (ffa jag) behövde undvika sitta stilla för länge blev det ganska många stopp. Nu är denna sträckan inte direkt full av varken hus eller samhällen. Men väldigt mycket raksträckor, vidder, gigantiska fält, stora gårdar och oändlig skog.

Och Road trains förstås!

Och rastplatser.

Och bensinmackar för vätskepåfyllning av både oss och bilen. Plus rengöring av rutor för den röda sanden gör ju inte bilen renare precis…

Det verkliga guldkornet hittade vi i Kojonup. 1257 personer bor det tydligen där så utan Google maps hade vi ganska säkert bara susat förbi. Men jag hade googlat ”swimmingpool” och en swimmingpool fick jag minsann!

Som jag önskade jag kunde ha simmat där! Så som Anders gjorde…

Men vattenlöpning är inte fy skam även om jag fick hålla till på kortsidan för att få tillräckligt djupt.

Vi var rörande överens om att det var ett av de bästa roadstoppen ever! Och priset! 2 AUD/person!!!! ( Ca 14 spänn!)

Efter nästan 7 timmar kom vi fram till Perth.

Och ännu en ny lya för några dagar. Känns helt ok.

Från balkongen kan vi se The super blue blood moon ovan gatlamporna! Sjukt coolt!

En annan lite cool och festlig grej är att trots att vi har åkt många mil norrut, vilket oftast ju betyder svalare väder, så är det över 10 grader varmare här. 😍 Inget ovanligt för hur det än är så är ju Albany ett av de första ställena Southern Ocean vindarna kommer till.

Kram från Ingmarie

Enochenhalv-axlad

För varje dag som gått sedan olyckan har axeln blivit bättre och bättre men det betyder dock inte att den är bra. Mitt rörelsemönster är högst begränsat och gör jag för mycket gör det ont på riktigt. Plus att eftersom jag aldrig varken varit med om detta, eller ens haft problem med en axel, så vet jag heller inte vad som är normalt eller hur man får den hel och glad igen. Nu är sjukvården här så himla smidig att läkaren fixade tid till en sjukgymnast på ett Sports medicine center direkt och i dag var det dax för visit!

Om det nu hade varit att jag hade känt mig hopplös och missmodig så hade Stacey som jag träffade garanterat ändrat på det. Whata girl! Hon höll på i över en timme med först behandling, sen övningar och hela tiden fyllde hon på med pepp om att det här kommer att bli bra! Det enda som krävs är tålamod och flitig rehab. Två av mina bästa grenar! 😜 Och det bästa? Jag får göra allt som inte gör ont. Eller som riskerar att jag vurpar.

Gymet kändes som en bra plats att öva vidare på.

Och är man ändå där kan man ju lika väl passa på att svetta ner den där hojen ännu lite mer.

Och lite senare även testa lite mer ”ordentlig” poolrun nu när jag vet det är ok. Albany Leisure center  är förresten nog det enda stället på många mils avstånd som är mindre bra. Litet, trångt, halvsunkigt, dålig service och dessutom bara typ 12 m med tillräckligt djupt vatten för vattenlöpning. Men man får, och har, det inte roligare än man gör det och oavsett var det bättre än ingenting.

The Alkaline café däremot! Lika bra som förra gången! Faktiskt så bra att det är värt att åka till nästan andra sidan jorden för ett besök!

Kram från Ingmarie

Mt Barker, Porongurup och snuvad på Sky walk-konfekten

Undra om det inte väldigt ofta är som så att det finns oerhörda upplevelse-skatter att finna om man bara börjar kolla runt där man själv befinner sig just nu. Men ofta så tänker man nog ”ska göra sen” om det som finns i ens närhet. I alla fall funkar jag ofta så även om jag blivit bättre med åren på att göra små hemmautflykter.

Även om jag skulle ha bott här ett helt liv skulle jag nog kunna hitta på nya grejer att se och göra bara i och runt Albany. Det är mycket därför vi håller oss inom ett ganska litet område med Australien-mått mätt. Jämför gärna Australien och Europa om du inte redan gjort det. Det ger perspektiv. Och den lilla hörna vi håller oss i är som en liten flugskit i det stora hela. Om ens det…

Ca 45 km norr om Albany ligger Mt Barker. Det är ingen särskilt speciell plats egentligen men det finns bl.a en extremt fin och bra turistinformation där med en av de trevligaste ”informations-personer” jag någonsin träffat, och bara några kilometer från själva ”city” kan man få a picnic with a real view!

Den lilla kullen där borta är inte så liten och ligger i Porongurup National park. Där finns t.ex ett Tree-in-the-rock. Ännu ett av naturens under!

Egentligen är den där kullen inte bara en kulle utan flera olika berg och stenformationer. Den plats som drar mest besökare är nog utan tvekan Balancing rock och Granite sky walk. Vi hade läst innan att det var en 2,2 km (och ca. 300 höjdmeter) one-way trail för att komma dit, att den var ”hard and diffucult” och att det krävdes 2-3 timmar för att göra den tur och retur.

Hittills har det stämt ganska bra med graderingarna men vi tänkte lite att ”ja ja, hur svårt kan det vara?”

Så vi traskade i väg. Upp, upp, upp, upp.Men även om det var brant var stigen helt ok och vi gick förbi flera andra. I typ en kilometer. Sen började det. Klättrandet. Över stenar och rötter och de låg inte i ordning om jag säger så. Men vända fanns inte på världskartan.Inte ens med bara en fullt fungerande arm.

Först kom Balancing rock.

Några ytterligare meter till var så den sista lilla biten upp. Men där fick jag ge mig. ”Stege” på stenblock och sen ytterligare en inkl. balansgång med en arm. Så crazy är inte ens jag…

Anders kravlade sig dock upp och om det var för att vara snäll mot mig eller om det var sant lär jag aldrig få veta men han sa att det inte var värt mödan. Det fanns dessutom en mesvariant så lite utsiktsvy fick jag trots allt.

Upp är en sak men sen skulle vi ju ner igen. Trots att det i och för sig var lättare rent ansträngningsmässigt så var det så mycket svårare. Tror jag hade samma puls som när vi gnetade på uppför.

Med facit i hand vet i sjuttsingen om det var värt risken men det gick ju bra. Och när vi var nere igen fick vi ändå en upplevelse som var värd hela resan och lite till! Tror det var 7-8 st kängurur, varav en med bebis i pungen, som lät oss titta på dem en stund! Vilka härliga djur!

Totalt tog det 80 min för oss upp och ner så vi traskade nog på ganska bra ändå. Och helt ärligt var det jobbigare än den 90 min löptur jag gjorde i morse. Men det kan bero på att jag dels tycker det är triljoner gånger roligare att kuta och dels för att rundan jag hittade var magic.

Kram från Ingmarie

En del fattar sent…

Ju mer jag tänker på det ju mer ofattbart är det.

Här har jag under mina snart 52 levda år rest kors och tvärs över hela världen, varav det är fjärde gången jag är i detta landet, och ändå har jag lyckats missa denna pärla som Albany är. Har jag inte lyssnat? Eller har ingen sagt något och i så fall varför?

Men bättre sent än aldrig såklart!

Och tänk att vi, nu när vi äntligen hittat detta kalasplace, även lyckats hitta ett lyxboende som ligger precis vid början av Bibbulmun-trailen.

I ärlighetens namn sprang jag lite fel på ”utvägen”, låt dig nämligen inte luras av den enkla asfaltsrakan där i början för det blev snart skogsstigar, men hemvägen och mittemellan lyckades jag pricka rätt och det var som typ att vara i (löpar)himmelriket. Även fastän det mestadels var en massa 2- minutersintervaller och många av dem blev på cykelbanan utmed havet.

Kanske var det just omgivningarna och Albanys energi. Kanske var alla stjärnor, planeter och solar i perfekt symmetri, kanske det var vädret eller kanske det var de nya pjuxen.

Eller så var det allt ihop eller bara en av de där dagarna då allt liksom stämmer. När höger-vänster-upp-ner och diagonalt är synkade. Det kändes helt enkelt bra!

Allt är så mysigt här. Omgivningarna med alla sina berg, skogar, stränder och vyer. Själva Albany city går man igenom på 15-20 minuter (om man inte pausar i någon av alla butiker, cafeer eller historiska byggnader vill säga) och det är precis lagom om du frågar mig! Sen har jag tröttnat för längesedan.

Och mitt i allt finns ett vegohak med stort, stort V. The Alkaline är inte bara djurvänligt utan även ett café med stort miljö- och hälsotänk. T.o.m toapappret var rättvisemärkt! Och maten. O lalalaaaa!

Gymet är väl inte det bästa jag besökt men absolut ok. Sjukt stort och hur lätt som helst att bli svettig och trött i.

Sen har vi ju den där ocean-poolen. Egentligen kanske lite svalt för kvällssim men såååå skönt att få sträcka ut i havets mjuka vatten.

Kram från Ingmarie

Vyer, vyer, vyer! Och den där känslan…

Det finns några få platser i världen man direkt både känner och inser att man aldrig kommer tröttna på hur mycket man än försöker. Som har löpvägar man skulle kunna kuta vareviga dag utan att bli uttråkad. Du som följt mig ett tag vet att jag upplever det exakt så i bl.a Albuquerque. Och nu även här. Du kommer snart förstå ännu bättre varför.

Vi tog oss några kilometer bort till Albany windmill farm. Sammanlagt är där nu 18 vindkraftverk som förser Albany med 80% av all ström som behövs. Mäktigt som attan! Hela stället ligger vid Torndirrups National park där även Bibbulmun track passerar. Den som börjar utanför Perth, slutar här i Albany (eller vice versa såklart) och är nästan 100 mil lång.

Jag hade läst innan att sträckan mellan Albany och Denmark är en av de vackraste på hela Bibbulmun och även om jag bara testat några småpluttar av trailen innan längre norrut så vet jag att de två timmarna jag kutade där i dag var två av de bästa och vackraste jag gjort hittills i mitt + 35-åriga löparliv. Ja du fattar va? Inga bilder i världen kan förklara men här är ett litet försök.

Och efteråt, då blev det Sprada och picknick här!

Men dagen var ju inte slut efter detta och Nationalparken är stor.

Vi har fikat på Albany Historic Whaling station.

Beundrat utsikten vid Jimmy Newell´s Harbour och….

…the Blowholes som förvisso var väldigt lugnt just i dag men ändå så himla coolt!

Inte långt därifrån ligger sen The Gap och The Natural bridge. Så himla mäktigt men inget för någon med höjdskräck.

Plus att vi varit uppe på två av stadens berg.

Inte konstigt jag känner mig en smula mör nu. Och liksom vimmelkantig av alla intryck och upplevelser. Men mest är jag förbenat glad och tacksam!

Kram från Ingmarie

Trail, sprada och megalyx

Some have a lot of luck! Så här fint har vi det nämligen nu! Jag kan inte komma ihåg att jag har bott i en så vacker och lyxig lägenhet någonsin.

Och bilden visar bara en minidel av lyan vi hyr här i Albany far south. Det är så fint och mysigt att jag liksom nästan inte vill sova bara för att jag vill börja på allt skoj som ska upptäckas här!

Det enda vi hunnit hittills nämligen är att reka huvudgatan, handla mat och installera oss. Vi började ju i Collie. Och jag valde Collie river trail till slut. Med lite extra knorr för den var inte 10 km one way som det stod. Men drygt 18 km blev det till slut fram och tillbaka och vilka kilometrar!

Hade sällskap av Anders en bit och tja, du ser ju vad han tycker!

Men inte nog med att det var fint att springa vid floden. Den bjöd på en av de mest härliga Sprada ever! Just as God made me (or whoever det nu var) för badkläderna låg lååååångt nerpackade.

Och picknick-vyer!

Ja du fattar va? Allt detta har lätt varit värt att sitta i bilen med rumpskav en faslig massa timmar. för.

Kram från Ingmarie

Som en äkta svensk sommardag

Dvs 20 grader och regn. Hela dagen. Non stop. But that’s Perthlife har jag förstått. Det kan svänga snabbare än slänggungorna på Liseberg.

Men regnet behövs! Både för naturen och för att bilen behövde bli ren.😜 Röklukten har även lagt sig och jag tror de har kontroll på branden från i går. Skönt!

Dessutom är regnväder ett superbra tillfälle att svettas inomhus. Nytt gym. Ny cykel. Nya intervaller. Ny svett. Men samma goa efteråtkänsla. Och alltid alltid ett yes och ett tack kroppen efteråt. Alltid!

< strong>Vad kan sen bli bättre än att testa ett vegohak i närheten?

Veggie Mama hade förvisso fått högsta betyg på alla (!!!) recensioner men du vet hur det är. Folk kan hitta på. Eller överdriva. Eller skriva fel siffra. Men i detta fallet stämde det till 100%! Alltså detta var bland det smarrigaste jag ätit ever! Vego såklart!😍

Tur jag inte jobbar där eller i närheten, eller bor typ jämte. Skulle bli både övergödd och pank.😜

Regndagar är också fantastiska simdagar. Vattnet blir ännu ljuvligare och det är (oftast) massor av plats i bassängen.Blöt blir man ju liksom oavsett.

Men tro inte på allt du läser. Särskilt inte sånt som står på en simmössa.😜

Jag hittade den här.

Att jag skulle åka omvägar för enbart detta är lika ofattbart för mig som för Anders. Och kanske dig. Men så kan det bli när man följer sin inre flow.😍 Och har världens bästa sambo.

Kram från Ingmarie

Heritage trail och Lake Leschenaultia

Om det är något jag är bra på här i livet så är det att leta upp bra springställen. Och simställen. Det finns två idiotsäkra sätt att hitta guldklimpar på. Google och (vissa) turistbyråer. Sure, ibland blir det botten-napp men de allra flesta gångerna blir det typ högsta vinsten.

Som i dag!

Mundaring må verka bara vara en liten, liten pytteliten prick på kartan men en riktig juvel i verkligheten med ett fint litet centrum (hittade bl.a första boken av hen som skrivit den där tokbra jag avslutade i går), vacker natur och ( trumvirvel) flera olika trails att välja på.

Jag valde Railway Reserves Heritage Trail.

Totalt är den runt 59 km men riktigt så mycket var jag (läs kroppen) inte sugen på. Men typ 25 km är inte fy skam och det kändes hur bra som helst! Extremt lättsprunget (förstås-det är ju mestadels ett gammalt järnvägsspår), extremt välmarkerat och vansinnigt både vackert och fridfullt. Jag njöt precis hela vägen!

På hela tiden träffade jag bara på 3 cyklister, en walker och denna lilla fina filuren.

Och Anders när jag kom fram till Wooroloo.

Båda ställena har väldigt intressanta historier. Aboriginernas namn på Mundaring är ”Mindah-lung” vilket betyder ”high place”. Och man förstår varför för det är en otrolig utsikt mot Perth därifrån.

Även Wooroolo var förstås också Aboriginernas land ända till 1880-talet då européerna byggde sågverk där. Senare fanns där även bl.a ett sanatorium för människor med tbc och spetälska.

Överallt finns Aboriginernas namn kvar men man ser inte många av dem. Det är en fruktansvärd historia som det finns massor att läsa och skriva om, och jag lär återkomma i ämnet, men nu var det ju egentligen inte det jag skulle skriva om. Lätt att spåra ur om man har en livlig hjärna som min. Sorry!😜

Hur som helst så åkte vi direkt till Lake Leschenaultia för bad och picknick. Stackars Anders hade (som vanligt) fått vänta medan jag roade mig och hunnit svalna rejält så han tyckte det var småkallt. Jag tyckte det var underbart! I alla fall när det inte blåste. Vi börjar nog bli klena för i Sverige hade 25 plus-grader varit som värsta värmeböljan!

Vi var där i december 2016 också och precis som då så simmade jag i dag. Så härligt!

Så himla glad och tacksam för allt i dag och för att kroppen pallade trots gårdagen.😍🙏🏻

Kram från Ingmarie

Ibland blir det inte som man tänkt och trott 😳

Det här att testa nytt blir inte alltid som man tänkt sig. Men provar man inte så får man aldrig veta och du vet ju att jag inte vill dö nyfiken. Alltså kan det ibland bli mindre lyckade tester.😜

Ända sen jag sprang en av delsträckorna på Bibbulmun track har jag velat testa flera. Helst alla men det krävs en del både tid och pengar för att ta sig de 100 milen mellan Kalamunda i Perth Hills och Albany. Det här är en ren vandringsled med varierande terräng. Vissa delar är superlätta och fullt springbart. Andra är betydligt besvärligare och ospringbara om man inte är en extremt skicklig traillöpare a la Killian.

Det där var något jag inte riktigt begripit förrän i dag när jag gav mig ut på trailen från den ena ändens start

Det började inte ens bra. Stenar och rötter i överflöd och rullgrus på backar från hell. Jag kämpade på och trodde det skulle ändra sig, vilket det väl hade gjort förr eller senare, men jag skulle ju tillbaka också.

Så jag hoppade på en annan väg som tog mig upp till starten igen och sen vidare på Kalamunda Heritage trail där jag hittade Anders.

Väldigt mycket mer lättsprunget och jag hittade roliga MTB-trails att leka lite extra på!

Och bara någon kilometer därifrån finns en Waterpark så nu har jag simmat även där!

Anders också! Han körde fjärilsim så det stod härliga till!

Sen kom en massa (ovanliga) moln och vi tyckte det blev ”kallt” så det blev en innefika i fåtöljer man nästan försvann i.😳

Så du ser! Det blev väldigt bra till slut även om det blev lite ”fel”. Trailen är lång och det kommer fler test-chanser!

Kram från Ingmarie

Munda Biddi, skogspool, rumpskav och ny huskompis

Bara här i sydvästra Australien finns flera riktigt långa trails. En är ju Cape to cape som vi testade lite på nyårsdagen.. En annan är Munda biddi trail. Den startar utanför Perth och slutar i Albany. Eller vice versa såklart. Totalt är den ca 1000 km och räknas som en av världens längsta off-road cykelleder i världen! Naturligtvis kan man både springa och gå på den också. Vi tog oss till fina lilla Nannup och hoppade på trailen där. Makalöst fint!

Jag fick super-feeling och körde intervaller så svetten stänkte. (Vilket i och för sig inte är så svårt när det är över 30 grader…)

Anders körde lite andra vägar, han tyckte nämligen trailen var för smal på sina ställen och att det var för mycket prassel i buskarna.😜

Jag hörde också prasslet men de enda djur jag såg var 2 kängurur som skuttade i väg när jag kom flåsande.

I Nannup finns det även en perfekt gräsplan för hopp&skutt-övningar. Sen var jag tokslut!

Det finns även fint ordnat med duschar där men vem vill ödsla tid på sånt när det finns en helt perfekt liten Barrabup-sjö bara några mil in i skogen. Så underbart!

Och ett perfekt ställe för picknick!

Sen har vi kört en vansinnigt massa mil genom ändlösa skogar med unika träd, genom böljande vidder, förbi vingårdar och stora äppelodlingar, på raksträckor som aldrig verkade vilja ta slut och genom både välmående byar och ställen som Gud verkar ha glömt. Men även i de minsta små hålor finns det glass!

Lite närmre Perth roade vi oss på gymet i Mandurah en stund. Det där med att sitta still i timmar är ju liksom inte riktigt min grej…

Att vi nästan var framme vid vårt nästa uppdrag spelade ingen som helst roll För att orka sista biten så krävdes det lite gofika.

Och nu är vi i Perth igen! För att bo hos Billy ett tag.😍

Kram från Ingmarie