Löpning

Hoppfull och några fler tips

Hoppet är det sista som överger en heter det ju och tur är väl det. För skulle man ge upp hoppet varje gång det tog emot hade man inte kommit långt här i livet. Det kanske t.o.m är som så att vi ska ha motgångar för att utvecklas. Precis så som Anders Hansen pratade om i ”Sommar”.

Är det för enkelt och lätt finns en hög risk att man tröttnar och tappar intresset har jag märkt. Det är också lätt att tro att ”alla andra” har flyt och framgång mest hela tiden men vet du, det är inte sant. Ingen har (hittills) glidit fram genom livet på en slät väg utan minsta gupp. Alla möter hinder av olika varianter utmed livets väg. A-l-l-a. Dock hanterar och tacklar vi dem olika.

För mig handlar det nog om hur starkt jag vill något. Och hur mycket kraft jag har för tillfället. Och tid. Allt går ju faktiskt inte att lösa pga just tidsbrist. Ex går ju ett lopp när det går oavsett vad en deltagare råkat ut för. Då handlar det mer om att acceptera och veta att inget varar för evigt men också att det kommer nya chanser! Om man vill.

Under de mer än 35 år jag hållit på med löpning har jag haft fler motgångar än jag kan räkna till. Ändå har jag aldrig gett upp. Med en dåres envishet har jag tagit mig igenom och ur skador och svackor gång på gång och tro det eller ej men för varje gång har det blivit enklare. Och jag har blivit starkare. Kanske delvis för att jag inte längre har löpning som profession. Det är ju trots allt en vis skillnad om man lever på sin idrott. Men mest tror jag det beror på att jag numera vet att det (mesta) kommer gå över. Och att det faktiskt kan bli något både nytt och bra även av elände.

Benet börjar sakta, sakta bli gladare. Det går långsamt och trögt. Det är tungt och den fina formen jag byggde upp i USA är gone by the wind för längesedan.

Men det går framåt och jag känner stort hopp just nu!

Att just detta ljuset kom när jag yogade lite efter dagens löptur är inte planerat eller fixat på något vis men visst är det en smula coolt? Är man på det humöret kan man ju t.o.m tro att det är någon slags (krigar)tecken!

Som du kanske vet är simning inget som varit ”naturligt” för mig. Det är inget som varit enkelt, lättsamt och lustfyllt. I alla fall inte de första åren. Ändå har jag fortsatt. Lika dåraktigt envist. Helt enkelt för att jag någonstans långt inne så har jag verkligen, verkligen velat kunna simma.

Nu kommer belöningen. Jag är inte varken snabb eller simmar ”bra” men jag grejar att simma utan några större problem. Jag kan och vågar simma i grupp, ensam, i bassäng och i öppet vatten. Det är det som varit mitt mål och nu är jag där. I dag simmade jag först 2 km utan våtdräkt och sen drygt 2,2 med. Utan problem. Något jag inte var i närheten av förra sommaren. Flit och envishet lönar sig!

Simningen och swimrun har ju också gett mig en massa nya vänner. Fredrik är en av dem. Efter mitt första simpass i dag satt vi länge i solen, åt lunch och snackade om livets alla (härliga) kringelikrokar.

Jag har också börjat klura på några nya (sim)mål. Jag känner och tror nämligen att det är dax att ta ännu ett steg på ”simstegen”.

Vill du bli inspirerad lite extra så rekommenderar jag denna boken. Låt dig inte skrämmas av titeln. Boken handlar ffa om livet, om hur lågt man kan sjunka och ändå ta sig upp igen.

Liksom ex denna podden när Rich Roll blir intervjuad av Dr Chatterjee. Och förstås hans egen podd.

Enjoy!

Kram från Ingmarie

Det lilla kan vara det stora

Jag sov ruskigt dåligt i natt. Så där du vet när natten känns evighets-evighetslång. Ingen aning om varför. Det var bara en sån natt.

När klockan ringde var jag övertrött, typ lipfärdig, men jag tog mig ändå upp och ur sängen. Och ja, jag funderade faktiskt på att sjukskriva mig för en trött skalle är inte någon vidare hit på mitt jobb. Men jag bestämde mig för att ge kroppen en chans för att se hur det utvecklade sig.

Yogade, meriterade, åt frukost och stack ut på en helt kravlös tur i skogen. Och minsann!Ddet vände! Inte så mycket att jag plötsligt kände mig utsövd men det där luddet i skallen gav i alla fall vika. 70 min varav 90-95% jogg!

Besöket hos Micke på Kiropraktorkompaniet var som alltid både upppiggande och upplyftande. Det där ställer är verkligen bra för både in-och utsidan av kroppen. Klokskap och tänkvärdheter ingår.

Till synes små saker som gjorde dagen väldigt bra trots att natten var så obra. Jobbpasset tog dessutom slut ovanligt fort. Vilket det ju sällan brukar när man är trött.

Kram från Ingmarie

Kurerad?

Något har hänt. Med benet. I alla fall i dag. Kunde inte kuta 100% av den timmen jag var ute men åtminstone 90! Som ett mirakel!

Det där att simma långt kanske gjorde susen? Eller är det vetskapen om att det kommer bli en MR som gjorde det? Vem vet…

Nu vet jag i och för sig inte hur det är i morgon, ett ok pass är ju liksom inte någon garanti för att det blir ett andra, men härligt var det!

Eftersom tvådagars-ledigheten var slut, och resten av dagen/kvällen alltså skulle tillbringas i landstingsuniformen, passade jag också på att använda Hellas utegym. Som mest var vi typ 3 pers där. Lyxigt värre! 🤩

Och sprada såklart! Ingen dag är fullkomlig utan att kroppen doppats i vatten på något vis. (Duscha/bada badkar räknas inte.)

Kram från Ingmarie

Fina vägen

Jag har en runda som vi (jag och Anders) kallar ”fina vägen”. Helt enkelt för att den är så bedårande vacker!

Det är en sån där runda som är fin oavsett hur man tar sig fram. T.o.m gå är ok. Då är den fin! Benet var dock på så bra humör att det lät mig springa mestadels. (Tack!)

På slutet ligger fina Söderbysjön och väntar. Funkar alltid lika bra att simma som att sprada i. (Förutom när isen är i vägen alltså…)

Det var ”tur” att jag inte visste hur resten av dagen skulle bli för då hade jag garanterat inte njutit lika mycket.

Extremt mycket på jobbet och rejäl övertid. Så sent att jag var ensam på bussen.😱 Och galet trött. Två dagars (midsommar)ledigt kommer sitta extra fint nu!

Kram från Ingmarie

Fördel skiftjobb

När man jobbar oregelbundna (och obekväma) arbetstider har man fördelen att vara ledig på vardagar. Vara ledig en solig och varm måndag är ruskigt fint! Särskilt nu innan alla semestrar drar igång.

Det är oftast gott om plats i skogen oavsett men extra mycket en vanlig vardag. Samma på utegymen. Jag håller mig fortfarande till jogg-gång för att inte förvärra något och varje steg framåt är bra. Även om de är långsamma.

Benet är varken bättre eller sämre men jakten på en MR-tid har i alla fall börjat för nu vill jag veta vad som felar. Inte tro.. Tur jag är envis för det är ingen enkel uppgift. 😱

Simma är däremot (hyfsat) enkelt för det mesta. Och härligt! 20 grader i plurret nu. Makalöst ju!  Det må se lugnt ut i vattnet men jag kan berätta att långt där borta var det rejält guppigt och en hel del vita gäss. Men det gick bra! Jag höll mig filbunks-lugn trots en hel del (våg)kallsupar.

Jag hängde inte riktigt med de här grabbarna i vattnet men hänga på bryggan med dem grejar jag däremot galant!

Kram från Ingmarie

När slutet åter gör sig påmint

Det känns ju onekligen både knasigt och märkligt att inte kuta race när start och mål är i princip utanför husknuten. Nu har jag i och för sig aldrig kutat Bagisloppet, trots dess närhet, men orsaken har alltid stavats j-o-b-b. I dag är jag ledig! Men det blev ändå inget lopp. Så bra är mitt ben nämligen inte ens i närheten av att vara så det skulle klara något sånt. Men jag är på riktigt glad ändå! En timme med väldigt mycket mer jogg än gång är ett stort steg i rätt riktning!

Ett ont ben är heller verkligen inget att gnälla över. Det går över. Liksom faktiskt det mesta man/jag gnäller över… Men det är lätt att glömma när allt rullar på i en vansinnig fart. De flesta av oss tar för givet att vi vaknar varje morgon, kommer upp ur sängen, gör det vi ska och vill under dagen, somnar, vaknar, lever, somnar, vaknar… Osv i typ all evighet. Eller åtminstone väldigt länge till. Döden är mest något avlägset långt bort ”sen”.

Men vi vet inte. Vi vet absolut ingenting om när döden kommer. Så sent som i förrgår blev jag än en gång varse och påmind över livets extrema skörhet. Och att ingen går säker.

Första gången jag träffade Terese Alvén var för många år sedan när vi pluggade journalistik tillsammans. Sen blev det på Sats, i löparspåren och på olika event. En otroligt driven, levnadsglad, inspirerande, positiv, vacker, ödmjuk och hälsosam tjej. En sån människa som berör och som man blir berörd av och som man minns med värme även om tiden mellan mötena kan bli väldigt långa.

Terese hann precis fylla 37 år innan hon dog. En elakartad cancer tog hennes liv bara några veckor efter diagnosen. Två barn, man, familj, vänner och följare sörjer. Jag tror de flesta befinner sig i samma hemska chocktillstånd som mig. Hur kan någon som älskar livet så mycket drabbas av något sånt här? Och så snabbt! Det är fasen inte rättvist! För även om vi inte var nära vänner så var hon en vän. En vän som ville gott, som gjorde gott, som hjälpte andra och som var synonymt med allt vad hälsa står för.

Men som sagt var. Ingen går fri.

Jag tänkte på allt detta, på mitt eget liv och på vad som verkligen är viktigt den stund vi har här på jorden under den lilla simturen jag gjorde i dag. Det jag kom fram till, som alltid, är hur oerhört viktigt det är att verkligen leva medan man lever. Inte vänta till ”sen” för då kan det mycket väl vara för sent.

Livet går upp och ner, ibland är det t.o.m platt, men det är livet. En unik gåva och det enda liv vi får. Och har. Så lev det väl och ta tacksamt emot varje dag oavsett vad den bjuder på. ❤️

Kram från Ingmarie

Fridag

En helt ledig dag. Inte en tid att passa. Inga förpliktelser. Ingen SL att åka. Och inte ett moln på himlen.

S-å-h-i-m-l-a-h-ä-r-l-i-g-t!

Jag packade en stor väska, cyklade till fina Flaten och parkerade mig jämte i och runt den hela, hela dagen. Som jag längtat efter detta!

Började med en löp-gå tur. Funkade ok. För att inte benet ska bli ledset går jag i uppförsbackarna. Platt och nedför verkar det gilla bättre.

Sen blev det simning i finsjön. Två gånger t.o.m. Lite småguppigt och jättehärligt!

Mest har jag slöat. Raklång under solens strålar. Sovit, ätit matsäck och läst. Sämre utsikt kan man ju ha.

Mitt i allt detta ljuva kom fyra goa vänner och gjorde mig sällskap. Vilken lycka! Richard, (fyrbenta) Tage, Joakim och Inger.

Kram från Ingmarie

Nationaldagen

Man kan fira Sveriges Nationaldag på många sätt och vis och faktiskt precis hur man vill! Bara det är värt att fira! Att vi har demokrati, frihet och allemansrätt.

Jag firade ute så länge jag bara kunde innan plikten kallade. Med löpning (blandat med korta gåpauser), utegym och simning i Söderbysjön. Så obeskrivbart härligt!

https://blog.yoging.se/wp-content/uploads/2019/06/img_0231-1.mov

Så fantastiskt och även om jag helst skulle vilja vara ute resten av dagen så är jag tacksam för de timmarna jag fick. Liksom att även bästa Micke jobbade i dag och hans fortsatta hjälp för att få mitt ben helt lyckligt igen. Texten på skylten av Kristian Gidlund är förresten en av de vackraste och samtidigt de sorgligaste jag vet.

Sen har jag alltså jobbat, jobbat, jobbat. Mycket att göra. Som för det mesta. Men jag påminner mig alltid att jag åtminstone är frisk och får gå ut när passet väl är över.🙏🏻

Hur har du firat vårt fina lands dag?

Kram från Ingmarie

Slutet

Sista dagen i hemstaden. Aldrig roligt men nu är det som det är och det har varit superhärligt in i det sista! Jag är ju som bekant en mästare på att fixa det bra för mig och att njuta av stunden.

Jag följde med mamma ut till stallet i Steninge både för att få mer tid tillsammans med henne och för att gosa häst. ❤️

Det är verkligen tokhärligt där och nu finns även superfina stugor att hyra!

Rosenlund är både ett människo- och djurparadis. Så här skulle alla fyrbenta ha det! Alltid.

När mamma och Eva var ute och red passade jag på att gå-jogga. Eller kanske snarare jogg-gå.🤩 Det går inte fort men det går åtminstone framåt. Och jag är säker på att hela min kropp blev gladare av allt detta!

För att inte tala om havs-spradan! En dam jag träffade sa det var 16 grader i vattnet för några dagar sedan men jag tror det t o m var varmare i dag. Det svalkade ju nästan inte! 😳

De här fyra hade haft en lika skön tur. Dock utan havsbad.

Min mamma är förresten världens coolaste! 71 bast och rider en sprallig hingst i brunst-tider!🤩

Men nu är jag i 08a land igen. Fulltankad på energi och längtar redan till nästa bästkust-resa.😍

Kram från Ingmarie

Tankar energi

Det är i princip omöjligt att beskriva hur underbart det är att vara här igen. Allt blir så enkelt när det mesta finns på gång-och cykelavstånd. Och det känns så lugnt. Jag är inte så korkad att jag inte begriper att det kan vara (och är) stressigt även här, det vet jag ju att det kan vara, men tempot är långsammare än i 08a land. Helt ärligt vet jag få, om ens några, ställen i världen som har ett så uppskruvat tempo som just Stockholm. Vare sig man vill eller ej så dras man med i hetsen och det är egentligen först när jag lämnar allt som jag verkligen märker det. Folk har bråttom nästan jämt och de flesta ”har inte tid”. Varken att ta det lugnt eller att ses.

Det är ganska läskigt när man tänker efter. .😳

Att då komma hit där kompisarna och lekkamraterna finns nära är überlyxigt! Bara i dag har jag träffat en hel bunt vänner, lekkamrater, nära och kära. Sara ingår i alla kategorierna så min eftermiddag tillsammans med henne tillhör de där stunderna som klassas som ”minne för livet”.😍

Liksom maten och kaffet på Cortado.

Kanske är det lugnet, kanske luften, kanske all sömn, kanske någon planet, kanske Cellexiret, kanske skogen, Kanske all extra gurkmeja jag äter, kanske allt det där och något mer men i dag kunde jag i alla fall springa smärtfritt riktigt länge! Jag håller bara på tills det börjar nypa i rumpan/benet. Sen går jag en stund. Springer igen, går, springer osv osv. I den här miljön måste det ju förresten vara snudd på omöjligt att vara ett ledset ben.

Kram från Ingmarie