Löpning

Inne-mys

Nu märks det att många vill krypa inomhus för att träna. I alla fall kvällstid och den börjar tidigare och tidigare nu känns det som. I synnerhet om man räknar kväll när mörkret infaller. Snart är jag redo för pyjamas kl. 17.?


Gymet är i och för sig nästan alltid knökfullt på kvällarna och man får vara flexibel när det gäller vad man ska köra om man inte vill få ofrivillig vila. Typ tråkig ståochvänta-vila. Men nu är även de flesta  klasserna lika knökfulla och kön för att komma med är lång. Mina är inget undantag. Tack och lov får jag väl tillägga för annars hade jag börjat fundera på varför.?

Det där med att ha pannband så headsetet sitter på plats var förresten grymt smart! Det sitter som klistrat oavsett hur mycket svett jag stänker. Det är så bra att jag har investerat hela 15 riksdaler i ett nytt!


Hade velat ha ett guldigt och glittrigt men något sånt fanns inte att finna. Kanske ska köpa eget blingbling och klistra på för att liva upp det hela ännu lite mer…

I Eriksdalsbadet var det däremot ovanligt mycket plats när jag, Fredda och Roger härjade där i morse.  Ryktet kanske går om vilka vågor vi skapar så de andra helt enkelt inte vågar sig dit??


Måndagsmorgnar är vi där och det är fritt fram att haka på om du är i närheten. Vi har sjukt skoj (nåja…)  och om man inte fuskar så finns det inte en chans i världen att man fryser. Inte ens jag. Fördelen med att svettas i bassäng är att där är man redan blöt.?

Kram från Ingmarie

(Knepigt) knep

Nog för att löpning kan kännas väldigt olika från en gång till en annan men jag tror bestämt att simning är ännu mer varierande.  Lika skitkasst som det var och kändes i fredags lika superbra var och kändes det i dag. Trots lika mycket folk och ett mycket både längre och tuffare pass i dag. Skumt va?


I fredags hade jag dessutom mest nött rumpan på en lång dags föreläsning, käkat gratislunch på fiiiin restaurang och druckit x antal koppar kaffe. Borde med andra ord ha varit laddad långt utanför badmössan. Men icke! Dagen var förvisso både intressant, rolig och med toppen-sällskap men det där med att sitta still för länge verkar ju inte riktigt vara min grej. Blir nästan sjukligt trött och seg av det. Ändå “fuskar” jag ofta och står upp.

I dag hade jag istället kutat en härlig runda med bästa Karin D. och blivit bjuden på en av hennes goda  (vego)grytor innan bassängnötandet.


Jag är säker på att det var en mycket bättre uppladdning och knepet för att få ett bra simpass! Frågan är nu om jag kan låna Karin och tigga till mig hennes mat varje gång det är dax att glo i kaklet…?

Kram från Ingmarie

Mental Health Run 2016

Ska jag vara helt ärlig så var jag inte ett dugg sugen på lopp i dag. Egentligen var det väl ingen särskild anledning. Jag var bara osugen. Eller kanske det finns en anledning när jag tänker efter. Min “säsong” har varit lång, typ hela året, och jag var nog i grunden ganska “färdigtävlad” redan innan Lidingöloppet men ibland blir det ju inte riktigt som man planerat du vet.

Anledningen till att jag ändå tog mig ända bort till Sjöhistoriska muséet på Djurgården för att kuta Mental Health Run var dels p.g.a ett jobb om det hela och dels för att jag tycker syftet med loppet är enastående bra. Psykisk ohälsa är fortfarande, trots att vi skriver 2016, tabubelagt, skämmigt och ofta förenat med stor okunskap. Även inom vården. Jag har ju själv haft perioder med bl.a djup och svår depression så jag kan nog säga att jag vet.

Psykiatriläkaren Anna Malmqvist ville ändra på detta och drog därför igång det hela förra året. Dels för att skapa en mötesplats för drabbade och dels för att anordna en plattform för att nå ut till fler. Loppet kommer gå nästa år också och både Malmö och Storfors (!) har sina egna Mental Health race.

Start och mål var utanför Sjöhistoriska och banan (5 km.) gick runt Djurgårdsbrunnsviken. Det var väldigt många fler löpare än jag hade trott och köerna till nummerlappsutdelningen var lång och ganska seg.

img_6984
img_6986
Kallt var det med. Så in i bängen. Tröja, tre jackor, vantar, mössa, luva och fetbyxor. Ändå frös jag. Hur ska det här gå? Det är ju bara oktober!

img_6982
Tacksamt nog var de på museet supersnälla och lät oss klenisar komma in för att värma oss och nåla på nummerlappen. Det är nämligen inte så enkelt med stelfrusna fingrar och huttrande kropp att hantera säkerhetsnålar. Jag hade tänkt kuta barbent men insåg ganska snart att det skulle inte bli så bra. Isben har liksom en tendens att inte funka så bra om man vill kuta. Inte till något annat heller förresten. Eftersom toaletterna var gemensamma, och jag behövde svira om, så smet jag in här för att inte chocka de andra gästerna. Ett sånt rum borde väl kanske inte behövas men just där och då tyckte jag det var väldans bra. 🙂

img_6985
Det blev långbrallor under kjolen. Plus långärmat, vantar och mössa. Helt rätt beslut.
Mina tår var inte upptinade förrän jag kom i mål.

img_6987
Loppet är inte så mycket att berätta om mer än att det är en otroligt fin bana och jag var skittrött fastän jag sprang skitlångsamt.
Men det blev ett bra pass och man fick en stor påse med både det ena och det andra när man kom i mål.
img_6995
På plats fanns flera olika organisationer och företag som berättade och informerade om psykisk ohälsa och jag lärde mig massor av nya grejer! Med mig fick jag även en hel bunt med läsvärt material.

img_6998
Det blev inte mycket svettande på det där loppet så det fixade jag på gymet i stället. Inomhus. Fortfarande med långbrallor och kjol på. 🙂

img_6997
Du kommer förresten kunna läsa en mycket utförligare artikel om loppet i nr. 3 av Magasin Spring. Don´t miss it!

Kram från Ingmarie

Gör jag det omöjliga?

Vet inte hur många gånger jag har hört kommentarer som att “man kan och ska inte springa efter man fyllt 40”, “det går inte att träna hårt när man blir äldre” eller “det går absolut inte att träna varje dag”.

Var de här människorna har fått de där påståendena från vet jag inte. Jag vet många som långt efter pensionen kör hårdare än de flesta 25-åringar och lika många som sprungit varje dag  i massor av år och gör fortfarande.

Jo förresten. En gång hörde jag att någons läkare sagt att det är farligt för kvinnor över 40 år att springa. Knäna “kunde gå sönder”. ? Var den läkaren fått det ifrån skulle jag bra gärna vilja veta för hittills finns det ingen varken forskning eller studie som visar något sådant vad jag vet. Tvärtom!

Det vi däremot vet är att sitta still är snudd på livsfarligt. Liksom röka, äta för mycket, äta näringsfattig mat, miljögifter, stressa och sova för lite. Och om påståendena ovan stämmer gör jag något man inte kan och ska mest varje dag. Undra vad kvinnorna som jag hörde säga att det inte är möjligt att träna varje dag, det var f-a-r-l-i-g-t och t-r-å-k-i-g-t, skulle säga om de hörde att jag tränar minst en gång om dagen i princip året runt och springer snudd på varje dag. Och har gjort i himla massa år nu. Utan ens en sekunds smärta i knäna. ( Peppar peppar…)

Jag säger inte att det är vanligt, eller ens “normalt”, men omöjligt eller farligt är det inte så länge man inte tokkör för ofta, är sjuk eller gör något som gör ont-ont.

Dessutom tycker jag faktiskt det är skoj nästan alltid!


Kram från Ingmarie.

Relativa betydelser

Ordet, och betydelsen av, “vackert” är verkligen relativt. Liksom “härligt”.

I går t.ex blev det ett (lugnt) 2-timmars i vackra skogen.


Samma vackra skog där vackra Flaten-sjön ligger. Det här håller nog alla med om att det är just vackert. 🙂


Så hur i all sin dar skulle jag inte vilja Sprada där?? Det finns ju liksom inte på livskartan att jag skulle kunna låta bli något så fantastiskt härligt! Här snackar vi Livskvalité med stort L! För mig. 🙂


Eriksdalsbadet är väl kanske inte “vackert” som skogen och sjön men det är det ändå på sitt lilla vis. I min värld är det vackert och härligt att ha en alldeles egen bana under hela passet. Och att inte ge upp trots att det stundtals kändes en smula övermäktigt med Coachens program.


I dag var det inte lika folktomt men då hade jag å andra sidan härligt vattenlöpnings-sällskap av bästa Fredda. Roger den svikaren är på varmare breddgrader. Hur man nu kan välja det istället för detta…?


Lika svårt det är för mig att låta bli att bada i en vacker sjö lika svårt har det blivit att låta bli att simma när jag är i en bassäng just för att jag verkligen tycker det är så härligt. Vem hade väl kunnat tro att jag skulle bli en sådan passionerad kakelstirrare?  Tänk som det kan bli.


Snorigast och svettigast, men lika härligt och roligt, var utan tvekan kvällens Indoor running-pass. Att se så många kämpa utifrån sina förutsättningar och mål är vackert tycker jag. Power by passion.  Trots, eller kanske tack vare, att jag körde hårt med gänget så var det flera deltagare som efteråt tyckte det hade varit ett riktigt roligt pass. Jag som innan mest hade oroat mig över att det kanske var för tufft. Men där ser man. Fler än jag som gillar svett och mjölksyra.?

 Och precis som jag har svårt att låta bli att hoppa i en vacker sjö och simma i en bassäng  när de finns i min närhet, lika svårt har jag att låta bli gymet när jag är där. Blev så trött att jag nästan fastnade på golvet.

Kram från Ingmarie

Dagar man aldrig glömmer

I dag är en märklig dag. Jag både fasar den och hyllar den. För 25 år sedan tog ett ungt liv slut och mitt tog en tvär vändning. På ett vis känns det som flera evigheter sedan, som om det hände i ett annat liv, men på ett annat vis som om det var i går. Jag minns inte lukterna från havet, ljuden från helikoptern och båtarna eller människorna som var där. Men jag minns orden, smärtan och hur jag undrade hur i all sin dar jag skulle orka andas ens en minut till. Sorg gör vansinnigt ont och jag tror inte på det där att den går över eller att tiden läker alla sår. De ändrar bara form och man lär sig leva med dem. Smärtan och ärren. För att man måste.

Vem vet hur mitt liv, 25 år senare, skulle blivit utan den där dagen. Kanske likadant. Kanske helt annorlunda. Så funderar nog de flesta då och då. Jag väljer dock att tänka att livet vill mig väl. Jag har också insett att livet är för kort, oavsett, för att inte göra det jag innerst inne vill. Så samtidigt som jag fasar denna dag så hyllar jag den. Helt enkelt för att jag lever. Ju mer jag tänker på det ju mer fantastiskt tycker jag det är. Livet är skört som den tunnaste tråd och jag är oerhört tacksam att jag får vara mitt i det.?

För att hedra livet denna dag har jag hittat på skojiga saker. D.v.s ungefär som vanligt.?

En bunt 2-minutersintervaller kändes som en bra ide. Följt av oktobers första Sprada! Nu börjar det bli lite sport i det hela men ännu är vattentemperaturen tvåsiffrigt.

I eftermiddag blev det ett riktigt bra pass på gymet där jag snodde några övningar från Annas härliga Tabata-pass.



Vi har alla dagar som troligtvis aldrig kommer raderas ur minnet. Härliga och roliga såväl som sorgliga och hemska. Men de är en del av det som är livet och vi får liksom bara acceptera, gilla läget och njuta. Och även om vi inte kan påverka allt som sker kan vi välja hur vi tänker om det. Kanske inte direkt men absolut efter ett tag.

Så ta vara på livet och varje sekund som ges till dig. Gör det du vill och brinner för. Skit i Jante och våga det du kanske egentligen inte vågar men ändå så gärna vill.

Follow your heart. And take your brain with you.❤️


Kram från Ingmarie

Det ÄR enklare att vara “olydig”

Softa en hel vecka kan låta plättlätt i teorin men visa sig vara skitsvårt i praktiken. I synnerhet om man verkar vara född med myror i brallan och har detta som arbetskläder mest hela dagen.


Så när den gula användes passade jag på att före (coach)passet springa en (lång) skön tur i skogen och njuta av den nyregnade naturen.  Hur kan man inte liksom?


Och när jag hade den svarta, och ändå var på gymet för att drilla andra, så kunde jag ju lika väl passa på att leka själv ute i gymet.


Och svettas i hot-salen.


Men vem har sagt att det ska vara enkelt? Och vem har sagt att man måste följa planen? Inte var det då jag. ?

Kram från Ingmarie.

Lidingöloppet 2016

Du som följt mig ett tag här vet att jag inte är mycket för att planera allt för långt framåt i tiden. I alla fall inte när det gäller löptävlingar. Min hjärna verkar direkt gå in i det gamla elittänket och blir så tokfokuserad att den slutar lyssna på kroppen. Ingen bra kombo någonstans. Något jag lärt mig den hårda vägen… 

När min snälla kompis Åsa frågade för mindre än 2 v. sedan om jag ville kuta Lidingöloppet  30 km tänkte jag först att ” nej det går ju inte”. Har inte kutat långt på 15 evigheter och var egentligen inte alls redo för den där minst sagt kuperade banan. Men så funderade jag lite. Jag gillar ju det där loppet! Med tanke på hur nära det var kunde jag ju heller inte göra ett smack åt formen men bra träning skulle det ju onekligen bli! Ett långpass med service hela vägen är ju faktiskt aldrig fel. Dessutom skulle jag få kuta helt gratis eftersom det var en av huvudsponsorena som fixade min plats. Hur skulle jag kunna säga nej till allt det??

Så i dag var jag en av 10 000-tals andra som drog till Lidingövallen för att sen ta oss till starten på Grönsta gärde. Vet inte hur de andra laddat men jag har tränat och levt precis som vanligt utan någon som helst “formtoppning”. Ska det vara ett hyfsat lugnt tränings-långpass så ska det.


Jag får nog lov att säga att det här är ett av de smidigaste och mest välorganiserade race jag vet. Allt är genomtänkt in i minsta detalj. Fast det är klart. Efter 51 år borde de veta hur sånt här ska skötas.?Och ännu smidigare blev det när jag fick gå i VIP-fållan för att hämta nr.lappen. Snacka om lyx!


Sen var det bara att svira om och lämna in grejerna.Väskan på vallen och överdragskläderna vid starten. Sen efteråt väntar alltihop vid målet. Hur smidigt som helst.


Att starta i en senare startgrupp har både sina för- och nackdelar. Fördelen är att man aldrig behöver kuta ensam. Nackdelen är att det är sjukt trångt! Särskilt i början. De första 5 km gick så långsamt att jag höll på att få spatt. Alltså jag har inga problem att ta det lugnt men det finns liksom en gräns för hur lugnt. Sen släppte det tack och lov och jag kunde springa mer i min egen fart. Vet du, det var så galet skönt och kul att inte ha några som helst krav på sluttid! Jag har aldrig kutat det här loppet så långsamt, typ 35 min. från PB, men jag har heller aldrig haft så skoj! Eller varit så pigg hela vägen. Jag lovar att det finns inte ett enda foto eller en enda filmsnutt där jag inte antingen ler, skrattar, klappar händer eller babblar. Tog mig t.o.m tid att babbla med vätskelangarna.? 

Tiden må vara skrot men jag är på riktigt jättenöjd och så otroligt tacksam att jag både fick och kunde kuta.?


Som “VIP-gäst” till TCS blev jag efteråt dessutom bjuden på massor av god mat och härligt mingel. För dig som inte vet kan jag berätta att TCS skänker över halva sin vinst till välgörenhet! Hur många företag kan skryta med det?


Nästa år vill jag vara med igen för LL är speciellt! Och jag vill kuta “fort”. Så nu ska jag jobba med att lära knoppen och kroppen att bli ett superteam som lyssnar på varandra även när det blir lite mer “allvar” i leken.
Men först ska jag duscha av dammet.?

Tusen tack för allt i dag och tusen tack alla som stod och hejade utmed banan! Ni är fantastiska!

Kram från Ingmarie.

Två ggr/vecka är lagom

Och då menar jag inte träningstillfällen/vecka för där behövs det betydligt mer om man vill bibehålla en god fysik. Och ännu mer om man vill förbättras förstås. Det där är ingen rocket science precis och det finns massor av forskning och studier på hur viktigt det är att hålla igång. Ordentligt! Det här är en bra artikel t.ex som visar att det krävs väldigt mycket mer än vad de flesta tror.

Men nu kom jag visst bort från ämnet. Igen. Inte lätt att ha en spretig hjärnaktivitet.?

Nej det jag tycker är lagom två ggr/v. är att ta på “vanliga” civilkläder. Du vet. Typ jeans.


Och jobba med sånt som  inte har med träning att göra. I alla fall inte direkt. Indirekt har ju kost och näring extremt mycket med träning att göra. Kanske är det omöjligt för mig att bli helt “träningsfri”.?

Det är absolut inget fel på varken civilkläder eller osvettigt jobb men allra bäst trivs jag ändå som i morse när jag får springa (och svettas) i någon fin löparkjol.


Eller som i kväll när jag klev i ett par sköna tajts för ett långt härligt Yin yoga pass.


Ja så tycker jag. ? Vad tycker du är bästa kläderna?

Kram från Ingmarie.

Gladpacks-dag

Jag har förstått att en del människor inte gillar intervallträning. Eller att träna över huvudtaget. Och om de ändå tar sig till någon slags fysik aktivitet är det högst ofrivilligt. Obegripligt i mitt huvud men vi är ju olika tack och lov. När jag håller pass för andra så är jag dock ganska säker på att de gillar både att bli trötta och svettas. Annars ser jag till att de gör det! Hur det än är så är det ju bara träning. Inte ett spel på liv och död. Träning är lyx och ett privilegium tänker jag. En del får ju dessutom göra det på arbetstid. ? Man gör så gott man kan efter de förutsättningar man har för dagen. Mer än så går ju faktiskt inte. Smile and keep it simple.


Just i dag verkar ingen på mina pass haft brist på varken motivation eller lust utan kört järnet hela tiden! Ute såväl som inne! Förhoppningsvis kom de dit frivilligt också.?

Jag var glad och pigg redan när jag vaknade men positiv energi sprids som du vet lika lätt som den tunnaste fjädern i vinden. Så glad blir gladare ich blir piggare. Enkel matematik!

Jag har (oftast) inga som helst problem med att varken ta mig till träningen, svettas eller bli trött. Känns det motigt så tänker jag helt enkelt på

hur det känns när jag väl är igång och hur det är efteråt. Intervaller är jobbigt, det är ju liksom en del av grejen, men känslan efter – den är outstanding! Även när man får ta lite hjälp av ett träd för att stå upprätt.
Eller duscha med darriga armar efter gymet.


Men kroppen är easy to please för det mesta. En braklunch inkl. en riktigt rivig ingefärashot på  ett av mina vego favvohak och det går nästan att känna hur energin sipprar tillbaks in i minsta cell.


Kram från Ingmarie.