Om man vill vara neggig, cynisk och krass så kan man tänka att livet är mer eller mindre en kamp mot (ständiga) stora och små hinder som kommer i ens väg. Man kan t.o.m tänka att det är kört så fort det inte blir exakt som man tänkt sig eller planerat för.
Eller så kan man vara en obotlig optimist som mest blir förvånad varje gång miljonvinstlotten visar sig vara en nitlott. Igen! Eller att solen inte skiner trots att väderprognosen sa regn.
Sån är jag.
Vägrar tro att något är kört fastän det kanske både verkar och är så. Helt enkelt för att jag tycker livet skulle bli så sjukt trist om jag tänkte på det viset. Plus att jag tänker att om jag bara håller i tillräckligt länge så kommer det förr eller (väldigt mycket) senare att vända och bli som jag vill och önskar. Det kanske inte blir exakt som jag tänkt mig men åtminstone mer nära själva målet än att det är helt kört. För inget varar som bekant för evigt. Inte ens eländet.
Ta vädret t.ex. Nu har jag varit i Halmstad i snart 4 veckor utan en enda ynka liten stranddag. Molnen, blåsten och regnet verkar ha parkerat sig här och t.o.m jag har börjat tvivla på om det verkligen är bästkusten.
Men så hände det! Solen och värmen kom. Inte ett moln på himlen och jag har njutit av strandhäng, sand mellan tårna och mys tillsammans med mamma och Ulf hela dagen.
Och just den här tillägnar jag cappuccino-fantasten numro one. Du vet, hon världens bästa Anna.
Många som en gång tränat mycket och/eller på hög nivå slutar den dagen det liksom “går utför”. När tiderna inte längre förbättras och resultaten dalar. Nej, det är inte “roligt” att bli sämre men vad är alternativet? Lägga sig ner och ge upp? Eller dö tråkdöden?
Som den obotliga optimist jag är så inser jag förstås någonstans att det är så det är, att mina toppår har varit, men jag vägrar ge upp! Gör jag det så kommer tiderna och resultaten garanterat att bli ännu sämre och hur kul vore det på en skala? Mål kan man ändå ha oavsett. Mina är att det ska vara skoj och lustfyllt, att jag ska hålla mig hel och frisk och att jag ska utvecklas inom så många olika områden som möjligt.
Det är bl.a därför jag envisas med mina intervaller och styrkepass. Jag kan ju så varför inte liksom? Tröttheten är densamma oberoende av farten så länge känslan är på den övre halvan av “jobbighetsskalan”.
Däremot är jag noga med att vänta in kroppen tills den är redo för fortkörning. I dag var den tydligen det. 6 x 5 min + 12 x 15-15 + styrka på det där braiga utegymet.
Jag kommer heller aldrig att bli någon supersimmare men jag ska banne mig bli så bra jag bara någonsin kan. Att lära sig något nytt är ofta knepigt, särskilt när man inte är 40 längre, men det positiva är att man märker förbättring fort som attan i början. Nu är jag inte längre sist upp ur Nissans vatten efter simningen. Att det kan bero på att det har tillkommit fler nybörjare bryr jag mig inte om. 😉
Stort gäng som skulle med på kvällens Sommar-cup. De flesta körde hela Triathlon sprintdistansen men en del simmade “bara” alt. simmade + cyklade och hoppade över löpningen.
Mattias har genomgång innan start.
För mig är att lägga av helt inget alternativ så läge jag själv vill fortsätta, tycker det är skoj och lusten finns.
Och vem vet, en dag kanske det bara smäller till och jag är både supersnabb löpare igen och en riktigt racersimmare.:-)
Det är i alla fall en härlig tanke och dröm att hålla vid liv. Och framförallt är den väldigt mycket roligare, häftigare och positivare än dess motsats. Eller hur?
Kram från Ingmarie.
.
Det här är verkligen inget superstort lopp (ännu) men insatserna och glädjen snålades det minsann inte på!
