100% fredagsmys

Det blåste friskt på bästkusten i dag men jag var ändå sugen på ”Prinsen” Jag skriver ”ändå” för blåst i Halmstad betyder garanterat mycket vind utmed havet. Det är liksom inte frågan om om det blåser utan snarare från vilket håll och hur mycket.

Det var motvindsväggen direkt. Tänkte att jag tar mig åtminstone till Grötvik för där kan man vända upp in i skogen och sen tillbaka igen. Jag slirade och stretade på men hur det än var så tänkte jag mest på hur fint där är!

Väl i Grötvik kommer det en asfaltsraka och ha motvind där är en kamp både med att ta sig fram och med att hålla sig på benen. Det var också där mitt ansikte helt frös till is. Det var nästan tur jag sprang solo för jag hade inte kunnat säga många ord.

Jag vet inte vad som flög i mig där. Kanske förståndet flög bort för jag fortsatte. Tyckte att till Tylösand kunde jag ju kuta och sen ta cykelvägen hem i medvinden.

Vid handikappbadet börjar backarna. De är jobbiga i vanliga fall och blir inte direkt enklare av modd, is och vind. Men utsikten och omgivningen slår även mjölksyrestinna ben.

I Tylösand var det lika öde som det är full rulle där på sommaren. Det blev också medvind och cykelbanan lockade inte alls så jag fortsatte resten av Prinsen. Det gäller att passa på när kroppen och huvudet är med och det inte fanns någon klocktid att passa. Faktum är att det är just den biten mellan Tylösand och Möllegård som jag gillar allra mest.  Isformationerna förändrade allt så det såg helt annorlunda ut mot när det är grönt.

Efter Möllegård blev det vägar och cykelbanor ner till havet igen och det var tur det var medvind för benen var ganska trötta. 2,5 timme senare kunde jag låsa upp ytterdörren och stappla upp till 4e våningen. (Jo där finns hiss men jag har som princip att bara ta den, eller någon annan hiss, om jag har packning.)
Dusch och mat sen promenad till tåget. Det är ju fredag så även om jag jobbar i morgon och klockan var efter 15 så slog jag till med en kaffe. Kl 15 är min kaffegräns om jag vill kunna sova så kanske jag ångrar mig. Men gott var det!

Resan flöt på bra ända till Hässleholm. Där blev det strul och som vanligt får man ingen info. Men jag kom hem. Hann bara in, lämna väskan och sen ut igen för detta drog! Som att vara i en saga!

Stegen var lite isig igen men det funkade fint.

Det fina var att det nu finns ett alternativ för någon har plogat upp en fin väg genom isen, snön och tången rakt ner i havet! Det finns t o m ett hjärta i isen. Kan du se det?

Nu sitter jag i fåtöljen med benen i högläge och jag tänker inte ta några onödiga steg resten av kvällen. Detta borde ju liksom räcka för i dag.

Kram från Ingmarie

Solskensdag på alla sätt och vis

Ja jag har träningsvärk sen i går. Massor! Mest i överkroppen men även benen. Det värsta satte dock inte in förrän nu i kväll och det blev väl kanske inte bättre av att jag fick för mig att jag skulle köra intervaller i morse..

En stor fördel med att kunna ett ställe är att man (oftast) vet var det är bäst att springa beroende på väder och vind. Trapporna och backarna på Galgberget funkar oftast bra men jag var mer sugen på kort med lite fart. Typ 20 x 60-30 sekunder. Nu är det också så himla bra att vi har kvar ett regemente här som behöver kunna köra på vägarna på berget så därför är de prioriterade vid snöröjning. Själva rundan är asfalt och jag har haft den som intervallrunda oräkneliga gånger förr i tiden när det var lite mer fart i benen så jag kan den både utan och innan. 80-90 % var perfekt och resten helt ok.

Det var inte jättelättsprunget men jag kände mig märkligt nog både pigg och stark! Det kanske var bra att blåsa ut hela kroppen dagen innan?

Efter det där satt det hur bra som helst med lunch och jag hade bästa sällskapet av mamma, Ulf och lillebror. Så mysigt!

Brunchbaren är verkligen ett mysigt ställe med väldigt god mat och trevlig personal. Jag hade dock gärna velat ha lite mer mat. Är det bara jag som tycker portionerna blir mindre och mindre trots att priserna stiger?

Sen var det det där badviruset som helt tog över skallen igen. Cyklade ner till småbåtshamnen efter tips om en badstege där och jag hittade den! Men det var helt omöjligt att bada. Isen vek sig inte en millimeter trots att jag stampade allt vad jag kunde.

Vada ut från västra stranden till Danmark (det är vansinnigt långgrunt) lockade inte men var ett alternativ men då kom jag på snilleblixten att fråga i en Fb-grupp om någon kanske skulle bada och jag kunde tigga skjuts. Det var det och vilka quinnor alltså! Lite läskigt var det att åka med främlingar men jag tänkte att om man gått med i en kallbadsgrupp kan man ju inte vara helt psykopat. haha

Vi fick en helt makalöst trevlig stund tillsammans och har redan planerat för fler. Fb har sina fördelar!

Jag älskar verkligen det här att vara i hemstaden varannan vecka och det enda ”måste” jag har är torsdagens jobb på Sats. Det är å andra sidan så skoj att jag mest tycker jag är ledig. Tänk att få betalt för att ha roligt och se till så att andra blir både snortrötta (Indoor running) och sovtrötta (Yin yoga).

 

Vinter-lycka

Oj oj oj! Vilken förmiddag alltså! (Eftermiddagen vet jag inget om för då var jag instängd.) Om vintern är så här varje dag hade jag t o m kunnat överväga att flytta långt norrut igen. (Jag skriver ”igen” för Falun är ju ändå ganska långt norrut.)

Knarr under skorna, absolut perfekt underlag, strålande sol, vindstilla och så där härligt frisk luft som minus 10-12 grader är.

Nu är det som så att vi ska flytta, och vi ska faktiskt flytta norrut även om det inte är så många mil, för vi kommer få ny adress i Helsingborg i mars. När vi flyttade till Skåne var det egentligen dit vi ville men vi hittade inget ok boende där. Åhus är verkligen jättefint och bra på alla sätt och vis men ibland vill hjärtat och magkänslan något så mycket att man liksom måste våga hoppa ut i det okända mer än en gång på kort tid.
För att göra det hela ytterligare lite rörigt och spännande ska jag åka till mitt favvoställe i februari. Du som vet vet. Ni andra får snart veta.

Just nu känns det extra bra att det inte är jättemånga jobbpass kvar med bussresor för det är verkligen inte skoj någonstans att missa bussen med 15 sekunder för att den gick för tidigt (!!!) och jag fick vänta 30 minuter ute i kylan.

Men nu är jag hemma och ledig i morgon!

Kram från Ingmarie

Bra att längta

Jag ”kom på” att jag inte styrketränat sen förra onsdagen så det var ju inte konstigt jag längtade till gymet för jo, jag gillar att lyfta, pressa och bära vikter. Kanske var det längtan som gjorde att det gick så bra?

På vägen dit hade jag medvind och en vackert dramtisk himmel att titta på när jag slirade fram.

Hem var det motvind och isig snö i ögonen. Inte lika najs men bussen var i tid både till och från jobbet, is-snön förvandlades till mjuksnö och tillsammans med många minusgrader så är t o m cykelbanorna mjuka så jag är glad ändå. Hoppas ingen förstör det tills i morgon för nu längtar jag efter att få springa på det!

Kram från Ingmarie

Har inte ändrat mig

Lite snuvad på konfekten känner jag mig allt. Vi flyttade ju från 08a land bl.a för att slippa detta.

Modd och slir hela passet i går. Jag var slut i benen redan innan jobbet! Därav minen. haha!

När jag gick hem från bussen sent i går kväll var det isgata så jag var en smula orolig att jag inte ens skulle ta mig ut på gatan i dag. Det var nästan så jag hade rätt i min oro. Först plusgrader så det tinat lite och sen minusgrader direkt igen är ingen bra kombo.

Jag valde en annan väg till skjutfältet och det började riktigt bra. Provade en ny väg och det såg riktigt lovande ut!

För att slippa springa runt, runt på fältet så tog jag ännu en ny väg bort mot Vanneberga.Jag sprang förbi stora fält med oräkneligt många ungdjur. Jag var tacksam för de där elstängslen för de kom rusande i en hiskelig fart mot mig. Efter allt för många hund-påhopp från utrusande hundar så tycker jag även det är läskigt att springa förbi gårdar utan staket. Särskilt om stället ligger på en lite ödslig väg. Känns som vad som helst kan hända där! Men jag klarade mig.

Då.

Långt in i skogen på skjutfältet kom en hel drös hundar mot mig och även om jag såg att de mest ville hälsa och leka blev jag tokarg på damerna som inte hade pli på dem. De bad om ursäkt minst 37 gånger men jag förblev arg och kunde inte låta bli att säga att det är just sådana här situationer, när hundägarna inte tar ansvar, som gör att så många avskyr och är rädda för hundar.

Underlaget var mestadels bedrövligt efter den första bitens euofori. Varför lägger man stora vassa stenar på vägarna? Och varför finns det is? Väst är den som man nästan inte ser. På något underligt vis höll jag mig ändå på benen!

Det enda som var riktigt enkelt dessa 21 km var att äta den där choklad-bollen och att njuta av solen!

Bada var däremot enkelt till 100%. En likasinnadf hjälte har hackat bort isen på stegen så det var bara att kliva rakt ner igen. Vilken lycka!

Kram från Ingmarie

 

Lycka!

Strålande sol, någon minusgrad, 90 % löpvänliga stigar och vägar, nästan ingen vind och hyfsat pigga ben. Då blir åtminstone jag lycklig.👌😍


Jag sprang längre på den turen än jag gick på jobbet men jobbstegen var betydligt jobbigare.😱 Nu ska jag (försöka) turbo-vila benen.😬


Kram från Ingmarie 

 

 

Den som söker finner

Det känns som flera evigheter sedan jag gjorde någon slags löp-intervaller. Förutom de där trapporna på Galgberget och några tuffa styrkepass är det mest bara en massa (slirig) distans just nu. Det gör mig egentligen inget men jag behöver lite variation för att inte dö tråkdöden i vintermörkret.

I dag ville jag verkligen känna lite fartvind. Så mycket det nu blir och går när det är modd, is och lite barmark i en salig blandning. Det finns en liten runda vid ett sommarstugeområde några kilometer härifrån som är ok så där körde jag runt, runt, runt. Bytte varv efter halva tiden för att inte bli helt snurrig.

30 x 30-30  sek + upp och nedjogg. Lagom och bra!

Efter ett låååångt tandläkarbesök, det är tur jag har hittat en sån toppenkvinna för annars hade det varit ännu jobbigare, så drog jag direkt till gymet. Är man ledig så är man och det där tyckte jag var en fin första belöning till mig själv.

Den andra belöningen var den bästa ever. Äntligen har jag hittat ett badställe. Det var inte helt besvärsfritt att ta sig dit för hela stranden är som om den är sprut-spritzad med isig snö. Väldigt vackert men också väldigt svårframkomligt.

Jag vet att det kan låta märkligt och kanske snudd på ofattbart men detta gjorde mig så oerhört lycklig! Det är som om precis allt jag inte behöver rinner av mig, sinnet stillas, kroppen blir lugn samtidigt som den blir pigg och hjärtat slår volter av glädje när jag får komma i det kalla vattnet.
Du som vet vet. Du som inte vet kan jag bara säga stackars dig till.

Så nu är jag extra glad igen och det var så enkelt som det här.

 

Kram från Ingmarie

Bara fint att titta på

Visst var det coola färger i dag! Makalöst vackert faktiskt!

Men det är nog också det enda. Om du frågar mig så blir precis allt krångligare med snö, kyla och is. Vart jag än ska är det ett stort projekt. Särskilt till jobbet för det är omöjligt att cykla till busshållsplatsen så i stället får jag gå hela vägen. Dvs jag måste börja tidigare och jag kommer hem ännu senare.

Löpmässigt är det pyton. Förutom några partier med plogat, ffa på skjutfältet, så är det skare, slir eller djupsnö. Tack och lov var fötterna gladare i dag så jag åtminstone slapp ha ont och det var tur jag tog mig upp i tid för det är verkligen inga snabba rundor jag får till nu.

Men nu är det som det är och jag får lov att acceptera det även om min själ gråter. ja, jag ogillar vintern JÄTTEmycket. Särskilt när jag inte kan bada… Det är ju liksom det enda bra med vintern och det som får mig glad.
Om en dryg månad flyr jag landet till dit jag längtar mest i hela världen.

Och det är skönt att få gnälla lite.

Kram från Ingmarie

SL 6 Åhus-Kristianstad

Förra gången jag sprang Skåneleden norrut var det juli och sommarfint. I dag var det förvisso fint på sina ställen men kallt, tonvis med snö och motvind. Anders skulle med tåget och ställde bilen vid stationen i Kristianstad och jag tyckte det var en mycket bättre ide att springa in för att hämta den mot att bara åka fram och tillbaka och sen försöka hitta på en runda här.

Så jag tog mig till ”starten” och började följa den. Att det skulle bli tungsprunget emellanåt fattade jag. Ännu har snögränsen inte flyttat norrut för evigt även om meterologer och andra varnat för det i en väldig massa år…

Första delen var i djupsnö och på hårda, knöliga traktorspår.

Det syns nog inte riktigt men mitt på en av dessa traktorvägar tog spåren slut och det blev bara en stor vall följt av meterdjup snö. Vi kan ju säga som så att efter det frös jag inte mer…

Fördelen med denna sträcka är att dels går den mycket på små fina grusvägar (dock stenhårda nu) och dels kan man på ett ställe välja om man vill in i vattenriket eller följa cykelbanan. Den första är absolut finare men den är i princip oframkomlig som det är nu så det fick bli cykelbanan. Bitvis var det som att försöka ta sig fram på en skridskobana men bitvis var det perfekt underlag så det jämnade ut sig. Hela sträckan är också väldigt välmarkerad. Sånt gillar jag!

Det är en hel del långa rakor med bara åkrar och ängar vid sidorna så man absolut inte kan undvika (mot)vinden men sen dyker det upp pyttesmå byar med hus så söta att man glömmer de där isvindarna. Man ser ganska enkelt från vilket håll det brukar blåsa.

Vid Ekenabben tar de stora fina träden vid och det är väldigt vackert utmed vattnet.

19 km senare kom jag fram till bilen, bytte om och körde hem. Så det var absolut en bra idé det här! Förutom för mina fötter… De gillar inte alls det här knöliga, kalla och hårda som är nu. Varje steg gör ont men jag vet att det inte är farligt och det onda håller sig liksom på en konstant nivå. Resten av kroppen känns bra så jag får bara härda ut och hoppas att de är glada snart igen.

Sen ville jag ju bada också…. Men så var det ju den där stormen som kom i veckan, den som inte ens fick ett namn trots att den ställde till med så mycket oreda! Plus kylan! Åhusbryggan är delvis sönder igen men stegen fanns kvar. Obrukbar för den var helt täckt av is. Bastubryggan, som jag var på i tisdags, är paj och helt obrukbar. Igen Stranden är full av tång och snö och i princip omöjligt att ta sig igen för att komma till vattnet. Kanske verkar det tramsigt men jag blev riktigt ledsen. Det har blivit så förstört och kommunen verkar inte bry sig.

Men så kom jag på att det finns ju de som har äönnu sämre möjlighet till bad och därför använder sig av snön! Jag hade aldrig testat det heller så det fanns ju inget att tveka på!

Hur det var?

Långt ifrån detsamma som att bada på riktigt men det var ett bra substitut som gjorde mig glad!

Kram från Ingmarie

Låtsaslopp

I november förra året avslutade Emilia Brangefält sitt liv. Hon blev bara 21 år gammal. För att hedra henne och uppmärksamma psykisk ohälsa har Idre Fjällmarathon i dag haft ett virtuellt lopp i samarbete med Suicide Zero. Man lägger valfri summa som anmälningsavgift och springer valfri sträcka i valfri fart.

Självklart ville jag vara med på det. Det är oerhört viktigt att detta uppmärksammas och tas på allvar.

Varje år tar nära 1 500 personer i Sverige sina liv, och cirka 10 gånger så många personer gör självmordsförsök. De som tar sina liv lämnar närstående i livslång sorg som i sin tur kan leda till depressioner, sjukskrivningar och förlorad livslust. Men självmord kan förebyggas. Suicide Zero arbetar hårt för att visa på hur. Det är ett långsiktigt arbete och varje gåva är betydelsefull. Eftersom det finns mycket tabu, okunskap, rädsla och stigma kring självmord och psykisk ohälsa arbetar vi för att öka kunskapen hos politiker, journalister och allmänheten. Det gör vi genom lobbying, debattartiklar i Sveriges största nyhetsmedier, utbildningar och föreläsningar för olika yrkesgrupper.

På mitt jobb ser vi tyvärr dessa försök alldeles för ofta. En del går att rädda men långt ifrån alla. Det handlar inte heller enbart om unga människor utan det är även äldre. Jag har själv haft långa perioder med svår depression men tack vare stöd, träning och terapi av olika slag vågar jag nu sen lång tid tillbaka tro att jag kommit över på ”rätt sida” det svarta hålet för alltid.

Men man vet aldrig. Livet har också lärt mig att man aldrig ska säga aldrig. Vi förändras och jag vet inte vad som kommer att hända i framtiden. Att hamna i en situation där livet känns totalt meningslöst kan drabba vem som helst. På så vis är det ”rättvist” men också något ingen ska behöva göra. Det finns hjälp att få. Vet du t ex att man t o m kan ringa 112 för att få prata med någon om det är akut kris? Det kan vara bra att veta…

Jag hade ingen plan alls varken på runda eller längd. Farten blir som den blir i – 12 grader med ömsom djupsnö, barmark, upptrampade knöliga spår och ännu knöligare traktorspår. och sol! Som du vet är jag ingen vinter-människa men när det är så här då älskar jag vintern. (Minus det knöliga…)

Lite över en timme blev det innan jag behövde hem för att hinna till jobbet.

 

Helt ärligt så trodde jag aldrig det skulle se ut så här på vår lilla uppfart när vi flyttade hit. Man ska som sagt var aldrig säga aldrig…

Kram från Ingmarie