Jag är ett känslomässigt vrak just nu. Nog för att jag har lätt till både skratt och gråt men det var längesedan jag åkte berg-och dalbana mellan alla möjliga känslotillstånd på så kort tid som dessa dygn.
Särskilt i dag.
Jag var nog helt enkelt inte beredd på vad allt detta målande skulle sätta igång inom mig. Tror förresten inte jag hade trott eller förstått ens om någon hade försökt förklara eller “varnat” mig innan.
I morse när jag var ute på min löptur var jag dessutom lugnare och mer harmonisk än en idisslande ko. No wonder liksom. Ja du ser ju…
“Min” fina vik, som jag simmade i så mycket i somras, låg där så stilla och fin så hur skulle jag kunna låta bli att passa på att sprada?
Planen var att fortsätta måla som i går. Efter känsla, lust och ingivelse. Och det gjorde jag! Inte ett dugg svårt förresten. Miljön i “ladan” är verkligen som gjord för skapande. Älskar den!
Dagen har även innehållit ännu en härlig meditation tillsammans med de andra deltagarna och en superbra föreläsning om bl.a det här med att vara i sin målarbubbla och vad det egentligen innebär.
Förr eller senare känner man ju sen att målningen börjar bli klar. Eller att man kört fast.
Oavsett så är det då man kan/bör ta bort “tejpramen” så att tavlan kommer fram så som den verkligen är. Det är också då man inser hur vansinnigt mycket av sig själv man lagt på och i den där duken.
Det är då man förstår att det inte bara är “kludd”…
I alla fall blev det så för mig inför två av mina målningar.
Känslorna rann liksom över. Av en slags chock tror jag. Men också av enorm glädje! Och stolthet. För att jag vågat och vågar.
Och nej, det blir ingen riktig bildvisning.. Inte nu. För det är mina målningar som jag gjort för min egen skull. Inte för att de ska “bedömas”.
Men det kommer nog. När jag är redo. När jag känner mig ännu lite tryggare, säkrare och verkligen kan stå upp stadigt för det jag skapat.
Helgen är slut, och det känns fruktansvärt trist, men steg 2 är redan bokat. 😀Inklusive stugan. Gissa om jag längtar?
Kram från Ingmarie
