2000 m sim är väl typ en fis i rymden för de riktiga simmarna men jag jämför mig enbart med mig själv vare sig det gäller simning, löpning, lyfta vikter, att måla, utbildning osv osv. Det är ju liksom helt meningslöst. Jag gör mitt bästa utifrån de förutsättningar jag har just nu och med de ev mål jag har i sikte.
Dagens 2000 m var dessutom plättlätta och hade det inte varit för jag skulle till jobbet så hade jag velat fortsätta. Sånt räcker mer än väl för mig.
Kram från Ingmarie
Det är högst oklart hur det hände men när jag frågade Anders om han ville med på intervaller i går så svarade han ja.
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det går alldeles utmärkt även om man inte har varken samma fart eller gör lika många. Varje set var 2 min bort och 3 x 30 sek tillbaka. Tanken är att man ska komma tillbaka till startpunkten på de där 3 x 30 men det är lättare sagt än gjort för en som har max 3 växlar. Jag körde 8 set och Anders 6 och vi hade det galet skoj samtidigt som vi kämpade på riktigt bra.
Mina ben var spagetti efter de avslutande utfallsstegen och grodhoppen och jag tror banne mig jag höjde vattentemperaturen flera grader.
I dag kämpar jag (märkligt nog) varken med träningsvärk eller stela ben men däremot med nattjobbs-baksmälla. Jag ogillar verkligen den känslan. Seg i kroppen och i huvudet, jag vet inte om jag är hungrig eller vill spy, om jag ska andas eller inte, stå, sitta eller ligga. Nu har jag ju varit i den här statusen oräkneliga gånger förr och vet att det inte hjälper att vara passiv och inaktiv. Vara ute, träna, skapa och hålla igång är utan tvekan bästa sättet att komma in i en något sånär normal rytm igen. Allt är dock helt kravlöst och lågintensivt.
Löptur i ömsom regn och sol med en luft som luktade så gott att jag nästan luktade ihjäl mig!
En sväng på gymet samtidigt som jag med emellanåt kollade hur det gick för Truls på OS. Vilken kille alltså!
Sen ner till havet medan regnet strilade och jag inte såg mer än en meter framför mig men jag skulle ju ändå bli ännu våtare så det spelade ju absolut ingen roll. Vattnet var ljummet och jag var helt ensam där. Märkligt…
Avslutar dagen med att kolla på Sarah och de andra superatleterna och förhoppningsvis somnar jag ovaggad i kväll så jag pallar den sista veckan innan 13 dagars semester.
Kram från Ingmarie
Ytterligare två helger + några vardagar med jobb sen har jag semester i 13 dagar och jag måste nog säga att jag längtar en hel del. Jobbpassen försvinner i en rasande fart, ffa för att det är så vansinnigt mycket att göra, men man är också helt rökt efteråt.
Jag brukar dock alltid tänka att jag får åtminstone gå hem. Värre för patienterna..
Jag kunde och fick dessutom vara ute i skogen och springa innan. Inget märkvärdigt men skönt svettigt och energigivande!
Kram från Ingmarie
Kroppen alltså. Kommer jag någonsin att begripa mig på den?
Efter två, för mig, tuffa dagar med långpass, dubbla tuffa styrkepass och ett simpass så tänkte jag ta det riktigt lugnt på löpturen i dag. Dessutom har jag haft en konstig känsla i min vänsterfot från i tisdags då jag t o m hastigt fick stanna en stund för att det gjorde riktigt ont. Så där som om den liksom låst sig. Tack och lov gick det över men sen har jag känt det av och till hela tiden.
Sprang i väg och kände av foten de första 4-5 stegen sen var det helt borta. Benen var trötta och jag flåsade ovanligt mycket i första uppförsbacken. Tänkte att det här kan bli ett ytterst segt lugnt pass..
Men så hände något och fråga mig inte vad.
Efter ganska exakt 15 minuter så tyckte hjärnan att lite tröskelträning nog vore skoj! Bara 15-20 minuter för att väcka kroppen. JA sa benen och sen bar det av. 15 minuter blev 20 blev 25 blev 30 och det kändes bra precis hela tiden!
Jag var inte egentligen inte riktigt trött förrän jag kom hem och då är det ju helt ok! Helt ofattbart!
Sen var tanken att simma lite i havet men även om vågorna inte var jättecrazy så kände jag att det var lite to much for me just i dag och utan sällskap. Fint var det i alla fall och att sprada funkade såklart finfint!
Det blev poolrun i stället och det var inte så illa det heller för jag hade minsann hela bassängen för mig själv! Nu kan jag ju i och för sig bara använda en bana men ändå. Känslan av att vara helt ensam är jättehärlig!
Kram från Ingmarie
Det finns tydligen de som tycker det är tråkigt, jobbigt och krångligt att träna. Själv har jag svårt att förstå det och i stället problem med att hinna med, och för all del orka, allt skoj som det finns att göra.
Det bra med att hålla på med många olika saker är att det alltid finns något man kan och vill göra, Enda kruxet är väl att välja…
Märkligt nog var kroppen inte så mosig i dag som jag trodde efter gårdagen men för att skona fötterna valde jag simning och Crosstraining i dag. Båda kändes toppenbra och båda gjorde mig härligt trött men på olika vis.
Gillar du att träna och i så fall vad?
Kram från Ingmarie
För nästan exakt två år sedan gjorde vi samma grej och sprang mellan Landskrona och Helsingborg. Efter i dag är jag minst lika kär i sträckan som då och jag hoppas och önskar detta kan bli vår lilla tradition.
Den är makalöst vacker och innehåller typ allt. Även industriområden men dels kan de ju faktiskt vara riktigt coola och dels spelar det ingen roll när man har bästa Anna som sällskap. Det finns oändligt många samtalsämnen att beta av och dessutom är hon snäll nog att anpassa farten till min något långsammare än hennes vanliga. (Jag tröstar mig med att hon fortfarande är ungdom även om hon i alla fall kommit upp i vuxen ålder.)
Vi ses i Landskrona och i motsats till förra gången är det sol. Vi kryssar oss fram mot havet och Skåneleden men inte alls samma väg som förra gången tydligen för bilderna blir inte alls desamma. Inte hela tiden sedan heller och jag vet inte riktigt hur det gick till! En del foto från förra årets äventyr minns jag inte alls att jag såg i dag. Har de tagit bort statyerna och bänkarna eller var jag bara helt lost i skallen? Men vem bryr sig? Det var ju lika magiskt och backarna var lika branta för nej Skåne är inte platt.
Många fotostopp och 25 km senare var vi framme vid ”min” brygga, som f ö är precis vid Helsingborg Marathons mål, för en välförtjänt och efterlängtad sprada. Mina fötter var inte jätteglada i dag så det kändes extra skönt för dem att få komma ner i det svalkande havet. T o m Anders badade när han mötte upp oss! Fredrik hade cyklat från Malmö och tyckte säkert det var lika härligt som oss. Hur kan man inte gilla det liksom…?
Sånt här kräver såklart mat och valet var enkelt. Bruket Kaffebar har kanske inte den längsta menyn men både den och kaffet är garanterat gott och man blir precis lagom mätt.
Är osäker på om det var den, solen, det fantastiska sällskapet eller siestan jag tog vid havet efteråt som gjorde det men jag drog till gymet framåt kvällen. Tänkte att lite core och stretch skulle sitta fint.
Så blev det inte…
Det blev ett rejält benpass inkl resten av kroppen plus stretch.
Kan bli en mycket intressant morgondag…
Kram från Ingmarie
Phju!
Jag var inte mycket att hänga varken i julgranen eller ens i garderob i går kväll när jag slutade jobba. Fyra tuffa dagar med högt tryck och många timmar tär på mig ffa mentalt.
Dessutom hade jag kört lite intervaller i går innan jag trampade iväg mot sjukan. Inget avancerat och inget som dränerade mig men ändock. Benen fick jobba lite extra. Å andra sidan får jag energi av träning så jag tror faktiskt att det är enbart av godo att få upp pulsen och svettas lite. Har aldrig begripit hur de som sover nästan fram tills de ska jobba pallar!
Jag var även en sväng ner till havet men jösses vad det var vilt! Jag fick hålla mig stenhårt i stegen för att inte dras med ut och vågorna gjorde att jag blev garanterat både duschad och sköljd.
I dag sov jag längre än klockan… Plus att det blev en siesta i solen på em. Tror jag behövde det…
Simpasset bidrog säkert också. Jag kan verkligen bli jätte-sömnig efter det. 2000 m som kändes riktigt bra blev det i alla fall.
Havet var lugnare och precis lagom busigt i dag. Tror det är minst 20 grader i vattnet nu!
Jag hoppas jag är pigg(are) och på hugget tills i morgon för då blir det äventyr igen!
Kram från Ingmarie
Döden är en konstig grej trots att den är lika naturlig som att födas. I princip oavsett när den kommer så slår den till med en käftsmäll och man blir åter påmind om hur skört livet är och hur kort det kan vara. Livet är inte rättvist och döden är det ännu mindre.
När den slår till behöver jag träningen och naturen extra mycket och jag är också extra tacksam över allt jag har och allt jag kan göra.
Kram från Ingmarie
