Ibland syns det liksom lite extra mycket vad man pysslat med innan jobbet….De där goggle-ögonen är alltid ruskigt svåra att dölja (mörka solglasögon passar sig ju inte så bra på mitt jobb..🤪) men vissa dagar verkar de liksom bita sig fast extra mycket.
Men det var det värt! Det är det förresten alltid.😍
Kram från Ingmarie
Ledig dag samtidigt som solen skiner! Det är lycka det. Och tur. Det blir ju inte direkt sämre av att man ”råkar” springa ett långpass som inte slutade förrän efter 200 minuter. Hittade några vägar jag liksom var tvungen att testa och eftersom jag hade i princip hur mycket tid som helst på mig så tänkte jag att det var ju liksom lika bra att stilla den där nyfikenheten. Nackareservatet är en guldgruva för oss som gillar att vara ute för det finns i princip hur mycket som helst att springa/cykla/vandra på. Förstå hur bra jag har det som har den precis in på knuten!
Mest blev det dock välkända grusvägar. Plus lite asfalt och trail. Och jo, benen var ganska trötta. Inte konstigt alls med tanke på att de fått kämpa hårt de senaste dagarna! Intervaller i går och vansinnigt tuff styrka i förrgår.
De var dock inte tröttare än att de orkade med en cykeltur fram och tillbaks till Hellas. Jösses vad mycket folk! Överallt! Det var t o m en hel del ”icke.bastande” som tog sig ett dopp! Med tanke på att det var 14,7 grader i vattnet var det kanske inte så märkligt. Makalöst! Förvisso i ytvatten och efter en solig dag men ändå! Snart kanske jag kan simma riktigt länge!
Men det där teet efter lär jag behöva ett bra tag framöver oavsett. Liksom mössan. Åtminstone om jag är i tillräckligt länge.
I morgon vet jag en som ska låta benen vila och simma med dolme. Vet dock inte hur sjuttsingen jag ska motivera jobbet att mina ben behöver lite lugn… (Har du förslag så mottages de tacksamt.)
Kram från Ingmarie
Det går uppenbarligen att köra på även om man har träningsvärk ut i örsnibbarna. Gårdagen känns om jag säger så. Och efter i dag lär det inte kännas mindre i morgon. Men det är bra och helt i sin ordning.
Springa intervaller i favvo-skogen under solen är bra fint det. Särskilt när kroppen är pigg!
Simma med min simpis Veronica (hennes smarta ord för simkpmpis) är lika fint det! Vi övade på det vi lärde oss i måndags och avslutade med 10 x 100 mi ”hyfsad” fart.
Nu återstår bara att se hur svårt det blir att kravla sig ur sängen i morgon bitti…
Kram från Ingmarie
Så seg som jag var i morse är längesedan jag var. Hela kroppen var mer trögstartad än en gammal rostig gräsklippare. Eller en sån där antik traktor. Började t.o.m rensa i garderoben för jag var så himla osugen på att ens gå ut. Trots det fina vädret. Kroppen är bra märklig…
Men jag kom såklart ut och sen jäklar kom motorn i gång! Traktorn blev en racerbil med overdrive! Jag är säker på att det var just den vackra naturen som startade igång mig. Bästa energi-kicken!
Sprada och kall/is-sim är också en garanterad energikick! Just i dag var det helt vindstilla och magiskt vackert i ”min” sjö. Tippar på att det är runt 12 grader i vattnet nu.
Efter det där var trögheten som bortblåst och PT-passet med Rafael gick superbra. Så bra att jag t.o.m körde lite extra efter! Och nej, jag hade inte maskat. Det går inte med honom vid sidan. Svetten rann ohämmat!
Jobbigare än man tror och grymt bra för överkroppen. Det gäller att hålla stången stilla annars kanske man hamnar hos tandis. 😉
Kommer garanterat att vakna med träningsvärk i morgon. Igen… Men det är bra och precis som det ska vara! Det är ju därför jag har PT. För att utmanas och utvecklas och inte fastna i (det förrädiska) bekvämlighetsträsket.
Kram från Ingmarie
Att simma med PT innebär blandade känslor för mig. Samtidigt som det är lite läskigt (hur mycket fel hör jag egentligen?) så är det jättekul! Särskilt med simcoach Anna. Hon är outstanding på alla plan. Rolig som få, pedagogisk, kunnig, lyhörd och finurlig. Jag har ju kört kurs med henne innan och hade gärna fortsatt om det inte vore för att de där kurstiderna är helt osynkade med mina jobbtider. Men detta med PT då och då funkar absolut som ett bra alternativ. Jag och Veronica fick en extremt välfylld timme med oräkneliga aha-upplevelser och tips.
Det är faktiskt så kul och bra att jag lätt skulle kunna bli beroende. Men plånboken skulle bli förtvivlad!
En annan bra grej är att när jag tog mig hem från jobbet vid 22.30 var det fortfarande hyfsat ljust. Hurra!
Jag är ingen ”riktig” orienterare. I alla fall inte om man anser det vara en sån med kompass, orienteringsskor och specialbrallor. Jag följer kartan och kör i de kläder jag har. Det funkar lika bra. Särskilt i dag! Hade 11 kontroller kvar och prickade den ena efter den andra utan problem. T o m de jag inte hittat innan och skippat för att jag tröttnat på att leta. I dag kom jag rakt på dem alla! Inte konstigt jag fick hybris! 😆
Att hitta den där sista kontrollen var en både kul och lite märklig känsla. Tänk att jag grejade det långt innan sommaren är slut och faktiskt har hittat alla 50 kontroller. Mest är jag nog ändå stolt. Jo man får vara det!🤩Särskilt med tanke på att jag inte vurpat en enda gång! (Det är ju ingen autostrada i skogen precis…)
Jag tog absolut inte de snabbaste vägarna för en tanke med detta har ju också varit att hålla igång länge. Totalt blev det över 4 timmar i dag men då var det inkluderat omvägen ner till sjön för sånt här måste ju firas med en sprada såklart!🥳
Som sällskap hade jag 3-4 andfamiljer. Så otroligt söta!
Många timmar i skogen ger också god aptit och som tack till kroppen har jag fyllt på rejält. Det här är busenkelt och går snabbt att göra.
Riv rotfrukter och tillsätt tofu och/eller tempeh-bitar samt ex tomat och broccoli. Krydda med svartpeppar. Lägg i en rejäl kokosfett-klick. Bryn i stekjärn på svag värme tills det blir ”lagom”. mjukt. Dvs med tuggmotstånd kvar. Servera med ex. sallad, kål, färsk ingefära, avocado och sallad.
Jättegott och snällt mot både djur, natur , våra medmänniskor och kroppen!
Kram från Ingmarie
För att bli bra på något måste man öva. Få (om ens någon) blir bra på något utan att ägna x antal timmar till att förbättra sig. De som är så där superbra på något har garanterat också jobbat för det både länge och väl.
Exakt hur bra man sen blir vet man ju såklart aldrig men man kan alltid, alltid bli bättre. Därför övar jag vidare och kommer göra det resten av livet. Vissa saker får man lägga mer krut på ju äldre man blir, t.ex styrka, för där har man absolut ingenting gratis längre. Här snackar vi use it or lose it i sin sannaste form.
Simningen är ett evighetsprojekt även för proffsen har jag förstått eftersom det finns hundraåttioelva små detaljer som kan finslipas. För mig är det antagligen femhundraåttioelva… Men även om tekniken behöver slipas så är 4200 meter inte fy skam så här en helt vanlig lördag i maj Corona-året 2020.
Det underlättar såklart att jag gillar att träna och öva men faktum är att också det är en övningssak.
Kram från Ingmarie
Det finns i princip alltid någon som tycker det man pysslar med är konstigt/knasigt/dumt/idiotiskt medan man själv tycker det är absolut helt normalt.😁
Springa intervaller till exempel. Det är jobbigt, det är ju liksom meningen, och många undviker nog det just därför. Men jag gillar det faktiskt och tycker det är skoj! I alla fall när kroppen är med på det hela. (Å andra sidan är det väl aldrig skoj när kroppen inte är med på det man vill oavsett vad det gäller…) Under alla dessa över 30 år jag varit löpare har jag gjort så många intervallpass att de är snudd på oräkneliga och kanske det är det som också gjort att jag liksom gillar det? För att jag helt enkelt vant mig. Jag har hyfsat bra lärt mig att hantera ”obehaget” av att bli trött och vet på ett ungefär var min gräns går.
Därmed inte sagt att det gör det enklare. Jag är ganska säker på att oavsett vilken nivå man befinner sig på, och oavsett vilken sport man utför, så medför just intervallträning en viss dos av både nervositet, ”ångest”, obehag och fokus.
Intervaller för mig kan vara på hur många olika sätt och vis som helst. Just i dag blev det 8 x 5 minuter ( 1 min. vila) + hopp&skutt i backe och löpskolningsövningar. Plus förstås upp- och nedjogg.
Hemma igen på ”min” gata. Intervaller (och den mesta av min löpning) sker i skogen på grus/stig. För mycket asfalt och min kropp sparkar helt bakut!
Det gick inte ”fort” men känslan var bra och jag kan ju alltid skylla på backarna. 🤪
Sen har vi ju det där med is/kallsim. Vet inte hur många gånger jag fått frågan ”men hur kan du?” Senaste året verkar dock fler och fler verkat fattat grejen och jag ser oftare och oftare folk som badar trots att det är en-siffrig temperatur i vattnet. De som säger att de inte gillar det är till 99% de som aldrig testat alternativt probvat max två gånger.😉Det kan ta lite tid att vänja och ”öva upp” sig men när man väl gjort det så är man fast. (Undantag finns förstås som alltid.)
Själv älskar jag det! På riktigt! Men det tog nog något år innan jag blev helt angripen av ”the bug”. Nu sitter den fast värre än en tatuering. Jag får hjärtvärk när jag springer förbi en sjö och inte har möjlighet/tid att hoppa i. I onsdags var en sån dag trots snöjoxet uppifrån. Eller kanske på grund av… Söderbysjön var så vacker och inbjudande att det var obeskrivbart. Men plikten kallade så det var bara att blunda och springa vidare. Men i dag! Då fanns tid! Och sällskap! Veronica är den mest lättövertalade jag vet när det gäller sånt här!😍Men allvarligt, hur skulle man kunna motstå detta…🤩
Glömde kolla temperaturen men jag tippar på ungefär samma både i vatten och land. (Ca 10 grader.)
Och som alltid varmt te och mys efter!
🥳🥰
Foto: Veronica W
Tror för övrigt vi hade alla årstider utom högsommar-värme under vår stund där. Bara en sån sak liksom! 😁
Kram från Ingmarie
Det här med PT är verkligen ingen walk in the park eller mysträning. Det är svett, mjölksyra, kalkdamm, utmaningar, darriga muskler, tungt och fartfyllt.
Men det är allra mest lärorikt, kul, spännande och vansinnigt skoj! Även om jag blir galet trött så blir jag ändå mest väldans pigg. Och glad förstås! Faktiskt lycklig! Det är ju kul att utvecklas och förbättras! Hur pyttelite det än är.
Sen tycker jag onekligen det är både lyxigt och skönt att emellanåt ha någon som säger vad och hur jag ska göra. Precis som på simträningen. Mitt jobb är ju precis tvärtom där jag hela tiden ska ta beslut och agera. Men jag gillar det också!
För övrigt är jag tacksam för att jag blivit bättre och bättre på att njuta av de där små lycko-stunderna i vardagen. Som utsikten och kvällshimlen från jobbet.
Och för den okände mannen i tunnelbanan som princip varje kväll när jag åker hem sitter där och spelar så vackert på sin gitarr.
Kram från Ingmarie
