Bocksten Swimrun 2018
Det var längesedan sist men jag var faktiskt duktigt nervös inför dagens race redan när jag vaknade! Bocksten Swimrun var liksom det första ”riktiga” racet denna säsongen på så vis att jag och Karin faktiskt hade planerat för det och anmält oss i (ganska) god tid. Det är också en sak att tävla själv. Då får man liksom skylla sig själv om man såsar eller har en kass dag. Det är en helt annan grej att tävla i par för även om jag vet att Karin är en fantastisk människa på alla sätt och vis, och absolut inte skulle klandra mig om jag hade haft blyben och blyarmar, så vill man ju liksom inte vara en bromskloss…🤪
Vi kom dit i god tid och hann med precis allt vi behövde innan det var dax. Ja du vet. Hämta startkitet, ta på sig alla grejer, fila på detaljer och strategi, gå på toa, lämna in väskorna, värma upp, gå på toa igen, noja sig lite och lyssna på genomgången.
Årets bana var lite förändrad mot förra året vilket på sätt och vis var lite synd för då kunde vi ju inte jämföra tiderna. Men mest var det bra för förra årets geggiga sistasim var borta och banan var ca 4 km längre. 8 löpsträckor och 7 sim. Totalt ca 23 km. En väldigt lagom distans om du frågar mig. Man hinner aldrig få långtråkigt men man kan verkligen ta ut sig om man vill.
Vi kom iväg ganska bra i starten och sen hyfsat snabbt i första simmet. Vi struntade i dragrepet där mest för att det var så galet trångt och det funkade finfint. Vi kom upp i princip samtidigt. Resten drog vi varannan. I alla fall nästan så. Ena kroken ”försvann” nämligen på något skumt vis…🙄 Men vi kom snart på att man kunde öppna dragbältet och på så vis ”kroka i” linan. Himla smart. Det gäller att tänka utanför boxen ibland.🤪
Banan är rejält tuff. Kuperat som attan och bitvis väldigt teknisk. Trail med rötter, stenar och klippor är verkligen Karins grej men inte min. Jag bet i så gott jag kunde utan att riskera benbrott och/eller skallfraktur, utslagna tänder eller pinne i ögat. (Jo jag vet att jag är en smula fjantig där men jag är också en smula miljöskadad efter alla år på sjukan…) När det bara är fritt från bröte har jag betydligt mer fart i benen så då kunde vi ligga på riktigt bra. Banan är också väldigt, väldigt vacker! Jag tokälskar bokskog! Om Gud finns är det helt klart en av hens finaste gåvor till mänskligheten! Och den nya bansträckningen var en hit! Även om den var ännu tuffare än den förra. Vi kämpade på så bra att vi kom tvåa! Förra året var vi sjua. Jag tror vi båda blev ganska chockade för vi hade verkligen noll koll på var vi legat. Mest var vi förstås glada!
Så himla kul! Och mysigt! Efteråt bjöds det på mat och solhäng. Vi hann äntligen prata massor och för mig är det helt fantastiskt att ha en vän som Karin! Vilken tur att jag gick med i TT&M och vilken tur att hon valde just den klubben när hon flyttade till bästkusten. 🙏🏻
Tack Karin för en toppendag! Du är en klippa och en guld(team)kompis!💕🙏🏻 Och tack Bocksten swimrun för ett toppenarrangemang!
Det var inte helt fel att få duscha när jag väl var hemma igen. Lera och sjölukt i all ära men den passar trots allt bäst där den hör hemma.🤪 Och jag kunde ju inte komma hur sunkig som helst till min och bästa Saras lilla picknick. Ännu en människa jag troligtvis aldrig hade träffat om jag inte vågat mig på att simma och gå med i klubben. Livet är verkligen fantastiskt om man bara tillåter det vara det!
Vilken dag! Och vilken kväll! Vi satt i flera timmar och bara njöt! Och babblade såklart. Vi hade ju liksom mycket att ta igen. Det blir ju så när det gått alldeles för längesen man sågs .Och vi är dessutom lika bra på det. 😍
Kram från Ingmarie
