Kloka (?) val

Rent logiskt borde jag väl känna mig lite trött efter lördagen men jag känner mig tvärtom skitstark och superpigg. Löppasset i går var inte mer än drygt en timme men jag flög fram. Helt oförklarligt! Eller kanske inte.

Jag har ju faktiskt med en dåres envishet byggt upp ett “team” så jag har väldigt bra hjälp utifrån både för insidan och utsidan. Förutom det vanliga med mat, sömn, yoga, meditation och “rätt” träning förstås.

Insidan stöttas extra av Mighty sport, Alpha-plus, Sven-Bertil och Guru-Danne.

Utsidan av Micke, Camilla och Guru-Danne igen. Han är ju liksom allt i ett. 😍

Det här är ingen som helst garanti för någonting att ha dessa stöttepelare men helt klart hjälper kombinationen mig plus att jag inte är den typ av människa som sitter och väntar på bättre tider. Då kan man få vänta länge och vänta är trist. Bättre försöka göra något åt det som inte funkar är min filosofi. (Och nej, jag är inte sponsrad men får ibland en del rabatt om nu någon undrar.)

Men det var ju inte det jag skulle skriva om! Inte alltid så lätt att ha en fladdrig hjärna minsann. Jag bara kom att tänka på detta att väldigt få saker som inte är bra, t.ex en smärtande rygg eller ledset sinne, blir “bra” helt av sig själv. Ensam är inte stark. Att ta hjälp på olika vis är dessutom både lärorikt och livsberikande! Har ju även lyckats slippa förkylningar på jag vet inte hur många år och det är mest bara väldans skönt.😜 Så mitt tips är att ha ett bra rescue-team! Och välj det med stor omsorg.

Hur som helst så hade jag velat fortsätta flyga fram i löparskorna dag men ibland är jag smart som attan om jag får säga det själv. Så för att inte riskera något bakslag valde jag Hot mojo och styrka i stället.

Hot mojon innehåller förvisso en del styrka, och en vansinnig massa svett, men gymet är ändå min favvo när det gäller denna sortens muskeljobb. Tycker det är skitskoj! Särskilt när man känner sig stark som jag gör nu.

Förhoppningsvis är jag lika pigg och stark i morgon när det är (nästan)ledig onsdag.

Kram från Ingmarie

Bara en till om Solvalla….

….sen lovar jag sluta älta. Tror jag… För förhoppningsvis vet även du hur det känns i kroppen när man fått uppleva något som är så där extra speciellt och som får hela kroppen att bubbla av lycka bara av tanken! När jag kollade igenom alla otroligt fina bilder från i lördagsFlickr blev jag nära på lipfärdig av lycka och fylldes av en enorm tacksamhet för att jag både kunde och fick.

Att leva är en gåva och att få köra Swimrun på makalöst vackra platser tillsammans med bästa Peter är baske mig ett av de största privilegium livet ger mig!

Det var inte enkelt att välja men här är ett urval av alla de bilder som tagits. Den som vill se mer hittar fler på Solvallas hemsida. Tack Janne Räsänen, Petteri Rantanen och Teri Koski för att ni tog er tid att föreviga oss alla under denna magiska dag!

Kram från Ingmarie

Otroliga saker kan hända

Visst är det helt otroligt hur vi nu för tiden kan ta oss på ett litet tjillenix från ett ställe till ett annat långt därifrån?

Vi tar det för givet men det var ju faktiskt inte himla längesedan det tog veckor för att t.ex komma över Atlanten.

Finland är ju som sagt var inte så långt bort men jag tycker det är festligt att tänka att i morse käkade jag frukost i Helsingfors och nu i kväll kvällsmat i 08a land. Bara så där!

Otroligt är det väl också att trots att både kropp och knopp är jätte-jätte-jättetrötta, så där så ögonen går i kors och man nära på kan stå och sova, så vaknar man ändå efter bara 5-6 timmars sömn och kan omöjligtvis somna om. Något som i vanliga fall är hur enkelt som helst.

Fördelen just i dag var att jag fick hela den ljuva hotell-poolen för mig själv. Snacka om ett lyxigt poolrun-pass!

Sömnig är jag fortfarande men kroppen har ganska garanterat varvat ner sig så i natt kommer det krävas ett mindre bombnedslag för att jag ska vakna. Är fortfarande barnsligt lycklig, tacksam och glad över gårdagen och önskar på något vis att jag slapp vänta ända till september 2018 (!!!) för att få göra om det hela. Jag känner mig förresten liksom inte “klar” med swimrunsäsongen 2017. Fatta mig rätt, jag är supernöjd med det jag varit med om i år och ännu är inte träningarna slut. Men det finns ett race kvar i år som jag och Peter skulle vilja göra men då får tomten komma tidigt. Alternativt någon av oss vinna på Triss. Eller att vi hittar en pengapåse. Sannolikheten är med andra ord minimal men minimal räknas också! Och otroliga saker kan hända. Och gör.

Kram från Ingmarie

Solvalla Swimrun 2017

Att sammanfatta en dag som varit mer eller mindre helt perfekt (förutom en liten felkörning på hemvägen) är banne mig ingen enkel grej. Särskilt inte när man samtidigt är både snortrött och jättesprallig! Men jag ska göra mitt bästa.

Morgonen är inte så mycket att orda om. Det vanliga. Lite yoga och meditation, frukost, toabesök och packa. När jag började med Swimrun så tänkte, och trodde, jag att en våtdräkt, ett par goggles och ett par skor skulle räcka. Jag hade lite fel där… 😜

Såklart man inte “måste” ha allt men varje liten pryl har sin funktion och en del är t.o.m obligatoriska. Som t.ex visselpipa och första förband.

Vi kom i precis lagom tid till Solvalla för att svira om innan racebriefingen inne i sporthallen. Också obligatoriskt för i Swimrun är säkerheten A och O och går alltid, alltid först.

Dryroben var förstås med! Jag älskar den! Trots att den tar upp halva packningen. Jag frös inte en enda gång före eller efter loppet tack vare den! Och lite äkta finskhet men jag återkommer till det.😄

Prick kl 11 gick starten. Framför oss hade vi ca 21 km löp med 500 höjdmeter och 4 km sim uppdelat på 11 sträckor. Som den slowstarter jag är så tycker jag alltid att det går tokfort i början. I synnerhet när första backen kommer redan efter max 400m. Första löpet var drygt 3 km och jag lovar att där var inte en enda platt centimeter. Knappt sen heller förresten om jag ska vara petig. Så här med med facit i hand så var nog den där första biten egentligen “enklast” för den var torr och fin helt befriad från gegg, träsk, rötter och stenar. Första simmet är också alltid lite speciellt. Hur kallt kommer det kännas? Kommer det bli trångt? Funkar teamworket?

Vi for i och iväg direkt.700 m och det kändes hur bra som helst. Fantastiskt vatten och samspelet mellan mig och Peter funkade perfekt.

Men jag kände mig redan lite “trött”. Liksom utan glöd trots att jag verkligen njöt och tyckte det var skitskoj! Började oroa mig för om något var fel i kroppen och jag skulle drösa ihop av utmattning någonstans på mitten. Men jag sa inget. Inte ens när jag efter, som jag upplevde det en hel evighet, frågade hur länge vi hållit på och Peter svarade “vi har gjort 7 km på snart en timme” och jag tänkte “jösses-hur ska jag orka? Men jag har också lärt mig att det kan vända snabbt som sjuttsinge, åt alla håll, och det gjorde det! Helt plötsligt kände jag mig urstark och raketsnabb! Eller så snabb jag nu är när det är hala spång, rötter och geggiga myrar som ska passeras. För att inte tala om hundratals trappsteg rakt upp i himlen! Jag kämpade på så gott jag kunde men jag märkte att Peter var lite frustrerad när jag mesade ibland. Men bara lite. Han är ju ingen tyrann och när det väl var hyfsat fast under fötterna höll vi jämna steg. På slutet fick han t.o.m bromsa mig för jag var pigg som satan! Sega backar är min grej!

Simningarna var fortsatt otroligt härliga och jag frös inte en enda sekund. Är så himla tacksam att jag hittat prylar som funkar för detta är verkligen så himla kul!Några av sjöarna var som att simma i guld! Du som gjort det vet vad jag menar. Bubblorna som blir av våra rörelser i de där lite “brunare” sjöarna, samtidigt som solen skiner, ser ut som miljarder små guldkorn och hade jag kunnat så skulle jag både fota dem och tjoa högt av lycka! Det där är magiskt!

Några av uppgångarna var riktigt knepiga och krävde rep så man kunde dra sig upp. På någon fick vi kravla oss upp på sankdynor och på två upp på bryggor. Men det funkade fint! Vi klafsade genom dy, under och över trädstammar, sprang på fina stigar och små grusvägar, upp, ner, upp, ner och plötsligt var det sista simmet. Precis innan hade vi gått om ett ryskt par som vi visste var mycket sämre simmare än oss men (hittills) bättre löpare. Skulle vi kunna hålla undan fram till mål? Direkt efter simningen var ju den där groteska skidbacken och Peters ben hade börjat stumma. Vi matade på för hur det än är bestämt innan så växer de där små hornen ut om man har chans att klättra en placering. Vi hade ingen aning om hut vi låg till men målet var topp 10 och vi var ganska säkra på att det skulle vi klara.

Perfekt simning rakt över till andra sidan. Upp och snabb koll bak för att se att de var en bra bit efter. Uppförsbacke direkt och Peter ville dra ner lite på takten så vi inte skulle dra på oss mjölksyra. Säkert smart men jag ville bara fram, fram, fram. Ut på en väg, lite nerför och sen kom den. The hill! Jag kände mig skitstark och försökte peppa Peter så som han gjort med mig innan när jag fegade. Vi är ett team och man följs åt oavsett. Det är ju det som är grejen! Kunde inte låta bli att snegla bakåt men såg varken ryssarna eller herrlaget som dragit förbi oss innan men som vi kommit i kapp igen.

Sista biten mot mål gick nerför och då var det ju inget att spara på. Bara ösa! När vi passerade mållinjen kände jag mig så himla glad och nöjd och den känslan blev ju inte precis mindre när vi fick veta att vi kommit 3a i Mixedklassen och 4a totalt! Helt ofattbart!

Tid 3.48.29. Ca 10 min efter 1:an och 5 efter 2an så vi hade nog inte kunnat göra mycket bättre just i dag.

Vi blev bl.a bjudande på underbart god tomatsoppa och den var så smarrig att jag tog en portion till. Eller om det var två…

Prisutdelningen dröjde lite och jag hade börjat huttra en smula men jag visste ju att den finska sjöbastun väntade och vem blir liksom inte både varm och glad över att få stå på pallen? Dessutom i Finland!

Och bastun. Alltså så grymt läckert!

Och på äkta finskt vis så hoppade jag såklart i vattnet! Naken! Hör kan vi snacka Lyckorus med stort L!Solvalla Swimrun blev långt över mina förväntningar. Extremt välorganiserat och trevligt. Obeskrivbart vacker, och utmanande, bana. Superbra service och dessutom ingick en mättande buffé efteråt. Den här ska jag absolut göra om nästa år om kroppen och livet är fortsatt med mig. ( Jag hoppas förstås på samma partner…) Det här är en av de där dagarna som kommer bli ett minne för livet och som

Vi kommer kunna säga till varandra: “Minns du Finland?” och veta exakt vad den andre menar. 😍

Kram från Ingmarie

Laddar i Helsinki

Det här att gå upp kl 05 är inte min grej. Känner mig helt förstörd i kroppen och yr i skallen varje gång det sker. Men ibland “måste” man ju om man vill vara med på Party. Nu börjar det förvisso inte förrän i morgon men även om Helsingfors ligger snudd på nästgårds så tar det ändå sin lilla tid att ta sig dit. Och ännu längre för min (tålige) co-partner (Ironman)Peter som fick ta sig ända från Skåneland via Köpenhamn hit. Jag åkte ju bara SL till Bromma. Vilket förresten tog längre tid än flygningen till Helsingfors. 😳 Allra längst tog ändå väntan i vänthallen (kanske därav ordet) men turligt nog fanns där både kaffe och wi-fi så det gick verkligen ingen nöd på mig trots trötthetsgrus i ögonen.

Somnade direkt på planet trots att jag satt så där hopklämd som man bara kan på ett flygplan. Då är jag trött!

Jag och Peter hade lyckats synka flighterna så himla bra att vi landade i princip samtidigt. Käckt! Hyrbilen hämtades ut och med bara en liten felkörning kom vi till hotellet, checkade in och sen rakt ner i plurret. Det här är tydligen den största hotellbassängen som finns i Helsingfors (tack Google!) och vi hade den i princip helt för oss själva. Fatta lyckan!

Hade inte ens behövt släpa med mig bältet… Men vem kunde tro finnarna skulle bjuda på det här?

Däremot hade vi lite pyssel med att hitta mat. Det är liksom en smula knepigt att förstå vad som står på skyltarna… Till slut blev det ett pizza/salladshak som nog aldrig haft en så specialbeställande kund ever som mig. Peter var betydligt enklare. Men bra blev det!

Racet går vid Solvalla sportinstitut i Noux nationalpark. Vansinnigt ackert men vi har också både fått beskrivet och sett att det också kommer bli vansinnigt mycket backar i morgon. Eller som racedirector Mats sa:

Enda gången det är platt är vid start och mål.en sista “lilla” skidbacken som vi ska kravla oss uppför efter att ha simmat över sjön långt där nere…Kommer bli spännande värre.

Det hela känns enormt välorganiserat och vi blev personligt omhändertagna av ovan nämnda Mats och Alexandra som är den andra racedirectorn.

Egentligen har vi ju bestämt att det ska fortsätta vara kul och prestigelöst det här med Swimrun-race men det är en sanning med viss modifikation.

Dels hade jag den viktigaste utrustningen i handbagaget. När hände det sist? Har det ens hänt?

Dels har vi suttit och detaljstuderat både karta och sträckor, klurat på energiintag och diskuterat hur vi gör vid olika scenario. Har definitivt aldrig hänt innan i mitt swimrun-liv. Hur mycket som finns kvar i skallen i morgon efter ett par timmar återstår att se men det känns bra och tryggt att vara två att dela på detta äventyret. För det är det Swimrun är! Ett lekande äventyr som är absolut omöjligt att förutspå.

Precis som för två veckor sedan så ser jag verkligen fram emot morgondagen med pirrig glädje. Nu återstår bara det sista. Sova. Tror inte det ska bli några större problem.

Kram från Ingmarie

Laddar för att orka chilla

Det här att vara (nästan)ledig på de flesta onsdagar är verkligen fett najs som kidsen säger. Och eftersom jag nu måste hålla mig lugn i hela två (!) dagar innan den där lördagsaktiviteten så tänkte jag att det var lika bra att jag rastade av mig ordentligt i dag. Är man endorfinknarkare så är man och “måste” liksom bunkra lite. Om det nu ens går. Men hellre det än annat knarkande tänker jag. Endorfin- begär och abstinens är trots allt mer eller mindre helt ofarligt.

Hur som helst är jag grymt nöjd med denna träningsdag och ännu nöjdare med att hela kroppen ville vara med. För att inte tala om tacksam!

Att kunna bli trött av att kuta hårt är nämligen ingen självklarhet även om man kan springa. Du vet så där så man liksom är slut i kroppen för att den jobbat och inte för att den är seg. Det är milsvidd skillnad kan jag berätta.

Har absolut ingen aning om varken fart eller distans på den där bunten av 2- minutersintervaller jag gjorde men jag vet med bestämdhet att jag blev trött på “rätt” sätt. Och att känslan var bra. Det är viktigast för mig.

Som jag skrivit typ 2317 gånger innan så prioriterar jag en kort powernap så ofta jag bara kan. Inte alltid det funkar förstås men en sån här hemmadag är det perfekt! Sen var jag redo för bassängen och eftersom jag var i intervallmode så blev det lite sånt även där. Fördelen med simintervaller är att jag är så kass på att simma “fort” att när jag väl försöker blir jag snortrött på nolltid. Syrebrist är inte att leka med! Eller jo förresten. Det är ruskigt “skoj” faktiskt. I alla fall när man får vila…

Som avslutning på denna dag hade jag egentligen tänkt att “bara” köra ett Hot vinyasa-pass men så “råkade” jag se att i princip direkt efter var där även ett Heat-pass. Hur skulle jag kunna motstå en sån kombo? Nästan två timmar i hot-salen är ju mjumma om du frågar mig. Jag svettades utan tvekan mest av alla ( bildbevis saknas men vittne finns!) och efteråt ser man ut typ så här.

Och vill helst bara göra det här:

Någon vidare träningsvärk från i går har jag alltså inte. Men den kanske ligger på lur och tänker addera sig med dagens begivenheter. Undra om man kan akutbeställa färdtjänst…😜

Kram från Ingmarie

När inne är ok (och några tips)

Jag är verkligen, verkligen, verkligen kass på att hålla mig inomhus. Även om det snöar på tvären. Jag vill ut! Flera gånger om dagen. Eller allra helst hela dagen. I skogen. Min mardröm är att få rums- eller husarrest och därmed tvingas hålla mig inomhus. Spelar ingen roll om jag blivit förvisad till ett slott med en miljard gigantiska rum. Jag hade vissnat. Inifrån. Och sen ruttnat totalt. Det är väl därför jag valt de sporter jag har antar jag.

Men det finns ändå några undantag till utelivet som jag verkligen gillar. I måttlig mängd. Ett är gymet! Tycker verkligen att det är skitskoj och går nästan alltid all in när jag är där. (Finns förstås undantag även när det gäller det men jag väljer såklart övervägande att tillbringa min tid på såna gym jag gillar och som inspirerar.)

Hade det inte varit för att jag skulle med ett tåg i morse så hade jag kanske varit kvar på Zenit fortfarande. Vet faktiskt inte varför jag hade så mycket extra energi, det var inte direkt någon vilodag i går, men så var det och det är bara att hänga på. And enjoy!

Tror jag använde varenda vaken muskelcell i min kropp och var de inte vakna så blev de.

Om jag inte får träningsvärk av detta kommer jag bli ruskigt besviken för jag är helt säker på att jag inte fejkade darret i armar och ben efteråt. Eller svetten. Extra bra att även träna lite balans då förresten. Jag älskar utmana mig med enbensövningar! Så himla effektivt och liksom avslöjande. Mitt vänsterben är fortfarande lite klent p.g.a att diskbråcket verkar störa nervsignalerna, men det tar sig!

En annan bra grej som jag gillar att avsluta pass med, särskilt om jag liksom behöver tagga ner, är framåtfällningar av olika slag. Spelar i princip ingen roll vad man väljer för övning. De lugnar ner hela systemet oavsett.

Vad har du för favvo-inneaktiviteter?

Kram från Ingmarie

Mer anti-freezing

Att skydda sig mot kyla under ett Swimrun-race går ju bara till en viss gräns. Hur det än är måste jag ju kunna både springa och flyta. Men jag har åtminstone en bra plan till nästa helg. Om den är tillräckligt bra återstår att erfara.

Men jag har i alla fall hittat ett snudd på idiotsäkert sätt att hålla mig varm på både före och efter. En Dryrobe! Har test-lånat några gånger och älskat den så nu har jag investerat i en helt egen.

Finns massor av olika modeller och färger och jag valde en röd långärmad.

Den är varm, vattentät, vindtät och superbra att byta om i. Bye bye frysa före/efter träning/race och bye bye ståochfrysanärmanbyterom.

Kram från Ingmarie

Antifreezing-plan

Det verkar som om Finland tänker bjuda oss på halvvinter till helgen så här gäller det att ha en antifreezing-strategi av rang!

Och för att veta om det funkar så var jag ju tvungen att testa min plan. Det duger liksom inte att tro när det gäller sånt. Kuta i kyla är oftast inga problem ens för mig (inom rimliga gränser förstås) men det är ju det där att vi ska i 12-14 gradigt vatten 11 gånger för att simma som liksom ställer till det. Fast det är ju också det som gör att det är så vansinnigt skoj! Men hur mycket jag än vevar så har jag extremt svårt för att hålla mig varm och 3670 m. sim är trots allt 3670 m. swim. Minst. Få simmar ju spikrakt i OW.😜

Så min plan, som jag alltså testade i dag, består av uppifrån och ner: Neoprenpannband + vanlig simmössa alt. även neoprenmössa. Och öronproppar förstås. Heatseeker+ en lite värmande väst med fickor.

Ett par värmebrallor som jag hittade långt in i garderoben och som påpassligt nog är exakt lika långa som våtdräktens ben.

Långa Gococo-strumpor + ett par vristlånga inkl skenbensskydd och sen våtdräkten över alltihop. Vantarna tar jag med mig om och i fall att.

Nu är ju vattnet här fortfarande hela 15-16 grader, och det var runt 17 i luften, så det blev ju inte helt rätt men jag frös inte! Däremot kände jag mig som en Michelin-gubbe som vaggade fram. Fast hellre det för börjar jag frysa kan jag inte ens vagga fram. Då vinglar jag mest. I bästa fall ska jag kanske tillägga. I värsta fall stelnar jag till på stället och kommer inte ett steg varken framåt, bakåt eller åt sidan. Om det här funkar nästa helg återstår att se.

Mitt i mitt 2-timmars pass fick jag en stunds sällskap av bästa Fredrik. Härligt värre och gjorde det hela extra roligt!

Fem härliga simningar blev det i Söderbysjön och Källtorpssjön. Så himla lyxigt att ha allt detta inpå husknuten!

Liksom Eriksdalsbadet även om det är lite längre bort. Det lustiga är att jag frös mer där när jag vattenlöpte än när jag simmade i sjöarna. Å andra sidan är där en gudaskön bastu så det jämnade ju ut sig.

Och kolla vad naturen bjöd på under min cykeltur hem! Magi!

Jag har ännu en antifreezing-strategi. Något som faktiskt vem som helst kan ha nytta av! Men mer om den i morgon.

Kram från Ingmarie