A Giant day

Man kan hinna mycket på en dag om man vill men fastän vi verkligen gör det, och har både sett och upplevt massor bara på denna resan, så har vi ändå bara besökt en pluttdel av western Australia. För att inte tala om vilken ännu mindre pluttdel av hela landet vi avverkat. (Jag har i och för sig varit runt i hela landet men det var a long time ago.)

Hur som haver har vi verkligen haft en sån där upplevelsedag jag aldrig kommer glömma. Om inte en ev. senilitet suddar ut den vill säga.

The Valley of the Giants Tree Top Walk ligger i The Walpole wilderness. Där finns flera unika växter, djur och träd. Man kan välja att se allt både från marken och luften. Anders valde båda men jag valde enbart marken. Det var så maxat att jag inte ville ha mer upplevelse just där och då. Ibland är det liksom bara fullt i känslo- och upplevelsehjärtat.😍

Men det fanns plats för mer. Vi åkte en svindlande vacker tur längre in i parken med hisnande utsikter.

Djupt där inne ligger The Giant Tingle tree.

Där finns unika Tingle-träd typ såna man tror bara finns i tecknade sagoböcker. But they are real!

Faktum är att t.o.m Anders har varit ”liten” denna Giant-dag! 😄

Och såklart det finns trails att kuta på i dessa skogar! Oräkneliga! Men eftersom min största rädsla just nu är att trilla så valde jag en garanterat snubbelfri Heritage Rail trail. Axeln och ryggen ömmar, är pinnstela och hela jag är ramsne men det är ändå så mycket bättre! Och benen funkar!

Kram från Ingmarie

Happy Birthday to Me!

I dag är det 52 år sedan jag föddes. Härligt, fantastiskt och svindlande på något vis. 52 år är ju inte särskilt länge om man tänker rent historiskt men för en del är det mer än ett helt liv. Just därför älskar jag att fylla år! För att jag fått fortsätta vara med i det som kallas livet ännu lite till. Tänk vilket privilegium det är!

Nu blev dagen inte riktigt som jag tänkt för bara två dagar sedan. Om inte vågvurpan hänt hade jag som sagt var kört ett Australian day-lopp och sen hängt på stranden och simmat i havet.

Men det blev nästan så och väldigt, väldigt bra ändå.

Lugn och fin jogg runt på Greens pool-stranden, en bit på Bibbulmun, upp på Tower hill och avslut vid Elephant rocks. Vansinnigt fint!!!

Anders gick så jag sprang fram och tillbaka både för min egen skull, om jag skulle snubbla och axeln hoppa fel igen så ville jag ju ha min superhjälte i närheten, och för superhjältens skull för när det gäller smala stigar och spindelnät är han inte så modig men he faced his fear and won!💪🏻

Jag var såklart jätteglad över att kunna jogga även om det var lugnt och ”kort”. Så länge jag inte svänger för mycket med armen är det helt ok även om jag känner att det blir lite ”stelt” och att jag är en smula ramsne. Lyfta den är dock inte att tänka på. Men vet du, jag tror på det där världsrekordet i axel-luxationsrehab!

Precis som i går så simmade Anders medan jag vattenlöpte.

Badade gjorde vi såklart också.

Och hemma väntade en liten söt och fin tårta från vår hyresvärd! Hur snällt var inte det?🙏🏻

Och ett riktigt Aussie-memory.😍

Kram från Ingmarie

En-axlad

Det är på något vis lite nyttigt att vara (fysiskt) begränsad ett tag för om inte förr så är det då man inser hur viktig varje liten del av kroppen är. Och jag ska ärligt säga att jag inte ägnat just höger axel någon särskild tanke innan gårdagens händelse. Kanske inte ens någon omtanke!

Förrän nu…

Jag inbillar mig att dit tanken går går också kraften så jag tänker extra många snälla, ömma och vårdande tankar om den just nu. Gullar med den som aldrig förr. Oavsett gör det ju absolut inte någon som helst skada tänker jag. Jag har också bestämt att ta all hjälp och alla råd jag kan få men ffa lita på min känsla för vad som är rätt och fel. Det brukar bli bäst då. Därför har jag t.ex lagt av mig mitellan. Tyckte den gjorde att jag fick mer ont.

Och i dag har jag tagit det mega-lugnt. Har helt enkelt velat det! Testat försiktigt, försiktigt hur mycket axeln klarar och var smärtgränsen är just nu. Och so far är det inte mycket. Prova under en dag, eller bara en timme, att inte använda din högeraxel så fattar du, liksom jag, hur vansinnigt betydelsefull den är! Det mesta klarar jag av med lite lirkande och hjälp av vänster. Du vet sånt där vardagligt som att ta på och av sig kläderna, laga mat, tvätta håret (och torka det), blogga, borsta tänderna och äta. Men det finns två saker jag absolut inte klarar hur jag än klurat. Förutom rent uppenbara grejer som t.ex att göra ” hunden”, cykla, axelpress, ta ner något från en hylla med höger arm eller stå på händer. Fast just det ja. Kunde inte stå på händer innan heller.😜

Den ena grejen är att ligga på mage och läsa.

Den andra, som jag vet Anna haft samma bekymmer med, är att sätta upp håret. Helt omöjligt!

Om någon har någon lösning så please tell me!

Förutom de där två små dilemmana så mår jag ok. Mörbultad och omskakad men hoppfull. Det som grämer mig, nu när jag har livet i behåll, är att jag hade tänkt kuta ett lopp i morgon på Australian Day men det är bara att glömma. Liksom Busselton jetty swim. Skittramsigt såklart men det är så det känns just nu och kanske det är så vi människor funkar. Glömmer fort…

För att rasta mig lite, och testa axeln, har vi gått en lång härlig runda.

Det gick finfint men du förstår kanske hur det gick när rundan blev så här…

Jag var ju bara tvungen att testa springa lite! Det vore kriminellt att inte göra det. Inte långt, bara korta snuttar, och inte fort men vet du? Det funkade! Ja på så vis att det inte gjorde mer ont.

Några vågiga hav har jag såklart inte utmanat. Kanske aldrig mer hur mycket jag än mediterar och jobbar med hjärnan om det vill sig illa. Men man får börja med det lilla och precis som man ska upp på hästen så fort som möjligt igen när man druttat av så tänkte jag att jag måste i plurret a.s.a.p. Tror inte jag kunde valt ett vackrare och lugnare ställe än Emu Point .

Med hjälte-sällskapet.😍

Och när Anders testade simbanorna testade jag vattenlöpning. Lugnt, försiktigt och superkort men även det funkade!

Nu återstår att se reaktionen av dagens tester. En dag i taget. Med tålamod och kärlek.

Och tack från djupet av mitt hjärta till alla som peppat och hjälpt på något vis! Är övertygad om att det gör axeln gott!

Kram från Ingmarie

Det kunde slutat så väldigt mycket värre…

Australien har några av jordens farligaste djur så jag hade tänkt skriva några rader om det här med att vara rädd eftersom många verkar undra hur jag vågar allt. Framförallt springa i skogen, simma och bada. Sen ska jag berätta om det som verkligen kan vara farligt och hur illa det kunde gått för mig i dag..

Jag är mycket väl medveten om att det finns både risker och faror. Dödliga sådana. Ormar, spindlar, krokodiler och hajar är väl det man främst tänker på. Och ja de är alla farliga! Men helt ärligt är det mycket, mycket farligare att sitta i bilen, ligga i soffan för länge eller t.o.m duscha.

Kollade lite statistik och enl den var det förra året 1225 personer som dog i trafikolyckor i Australien. I Sverige var siffran 263 st under 2016. Mellan 1979 och 1998 var det totalt 53 st som dog pga ormbett i Australien. Sedan dess har det stadigt minskat för varje år. Mellan 2000 och 2016 var det totalt 35 st och då hände 50% av de olyckorna i personens hem. Så det gäller väl att ha perspektiv och vara rädd för ”rätt” saker tänker jag… Och att ha respekt för vilda djur såklart men det är ytterst, ytterst sällan (kanske aldrig?) de går till ”attack” utan det de gör är att försvara sig mot det farligaste djuret av alla. Människan.

Under all den sammanlagda tid jag tillbringat i detta land, och det är långt över ett år sammanlagt nu, så har jag sett max 3-4 giftiga ormar, 1-2 hajar far away och kanske 1-2 spindlar man inte vill ha på sig.

Om jag varit allt för ängslig hade jag t.ex missat dagens lugna fina löptur utmed Kalgan River.

Stigen var smal och bitvis tuff med backar och bröte men jag tog det lugnt. Och njöt!

Anders sprang annan runda (läs bred väg) och njöt på sitt lilla vis.

Faktum är att det jag är mest orolig över är att jag ska trilla och slå mig. Det räcker med den gången när jag var i Canberra på läger inför en OS-satsning. Lyckades trampa på en sten i en nedförsbacke, flyga flera meter och spräcka knät så det blev tut-tut bil till hospitalet, stålskrubb och x antal stygn. (Så nej, det blev inget OS. Bara jäkligt mycket smärta och förlorade satsade pengar…)

Jag är mycket, mycket mer rädd för att någon i min närhet ska bli sjuk eller dö, för clownen Trump & Co, för oansvariga bilister, drogpåverkade tokar, att jag själv får en obotlig sjukdom, för att bli inlåst i ett trångt utrymme typ kista/garderob (ja jag vet att det är tokigt tänkt), för att mista någon viktig livsfunktion, för att jorden håller på att förstöras, för utanförskap och för att jag inte ska ”hinna” allt jag vill i livet.

Men olyckor sker dagligen på de mest oväntade ställen och situationer. Har man tur blir det bara ett litet ärr i själen, och kanske på kroppen. Har man otur är livet slut.

Jag hade en väldig tur i dag. Det kunde lika väl varit att jag inte ens hunnit bli 52 år…

Vi for till en av WA absolut vackraste beacher. Little beach. Den ligger i Two peoples bay nature reserve som är ett stort naturreservat ca 30 min från Albany.

Det var många som badade och jag var ju både skitig och svettig så såklart jag hoppade i. Vågorna kändes snälla och jag guppade lyckligt med.

Men sen skulle jag ju upp och utan att jag riktigt fattade hur ligger jag plötsligt under en våg och vet inte varken vad som är upp eller ner. Det enda jag tänker på är att jag måste upp. Men har du någonsin varit ”fel” i suget så vet du att det är omöjligt. Jag tumlades runt som i en tvättmaskin, Anders såg allt från stranden, men kommer på något mirakulöst vis upp till slut. Jag kände direkt att min högra axel gjorde vansinnigt ont och när jag tittade på den ser jag att den sitter helt fel. Anders hjälpte mig upp på stranden och han frågade de som var närmast om någon kanske var läkare och kan hjälpa. But no such luck. Märkligt nog var jag helt lugn. Fokuserade helt på att andas. Inte hur vanställd axeln var. Jag försökte instruera utifrån känsla hur armen skulle dras för att hamna rätt och med Anders, och en okänd kvinnas, hjälp gick det! Den ploppade i hålet igen! På mindre än 3 minuter!

Men såklart det gjorde ont som fasen. Jag kände mig både illamående och svimfärdig. Tankarna for som blixtsnabba pilar i huvudet. Tänk om jag hade hamnat på huvudet. Tänk om jag brutit nacken. Tänk om…

Naturens krafter är verkligen starkare än något annat.

Så det blev ett besök på sjukan. Undersökning, röntgen och hela biddevitten. Lika proffsigt som jag minns det från förra gången.(No pics tillåtna.)

Så nu sitter jag här med armen i mitella. Inget brutet. Axeln sitter där den ska. Fysiologi bokad. No ”normal” training. 4-6 veckors rehab. Min form lär dala och simningen gå i viloläge. Det är surt som fasen såklart. Just nu är jag inte särskilt glad men det är som alltid. Bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Det kunde ju som sagt var slutat så mycket sämre….

Och det finns tack och lov painkillers så jag kan sova.

Hur som helst är detta dagens absoluta hjälte! What a hero! Särskilt när jag vet att han är bland de blödigaste som går i ett par skor. Men när det väl gäller då är han Superman himself! Alltid!

Kram från Ingmarie

En del fattar sent…

Ju mer jag tänker på det ju mer ofattbart är det.

Här har jag under mina snart 52 levda år rest kors och tvärs över hela världen, varav det är fjärde gången jag är i detta landet, och ändå har jag lyckats missa denna pärla som Albany är. Har jag inte lyssnat? Eller har ingen sagt något och i så fall varför?

Men bättre sent än aldrig såklart!

Och tänk att vi, nu när vi äntligen hittat detta kalasplace, även lyckats hitta ett lyxboende som ligger precis vid början av Bibbulmun-trailen.

I ärlighetens namn sprang jag lite fel på ”utvägen”, låt dig nämligen inte luras av den enkla asfaltsrakan där i början för det blev snart skogsstigar, men hemvägen och mittemellan lyckades jag pricka rätt och det var som typ att vara i (löpar)himmelriket. Även fastän det mestadels var en massa 2- minutersintervaller och många av dem blev på cykelbanan utmed havet.

Kanske var det just omgivningarna och Albanys energi. Kanske var alla stjärnor, planeter och solar i perfekt symmetri, kanske det var vädret eller kanske det var de nya pjuxen.

Eller så var det allt ihop eller bara en av de där dagarna då allt liksom stämmer. När höger-vänster-upp-ner och diagonalt är synkade. Det kändes helt enkelt bra!

Allt är så mysigt här. Omgivningarna med alla sina berg, skogar, stränder och vyer. Själva Albany city går man igenom på 15-20 minuter (om man inte pausar i någon av alla butiker, cafeer eller historiska byggnader vill säga) och det är precis lagom om du frågar mig! Sen har jag tröttnat för längesedan.

Och mitt i allt finns ett vegohak med stort, stort V. The Alkaline är inte bara djurvänligt utan även ett café med stort miljö- och hälsotänk. T.o.m toapappret var rättvisemärkt! Och maten. O lalalaaaa!

Gymet är väl inte det bästa jag besökt men absolut ok. Sjukt stort och hur lätt som helst att bli svettig och trött i.

Sen har vi ju den där ocean-poolen. Egentligen kanske lite svalt för kvällssim men såååå skönt att få sträcka ut i havets mjuka vatten.

Kram från Ingmarie

Det här med samband. Och annat som hör ihop

Jag tror stenhårt på att kropp och själ hör ihop. Det går att skita i den ena eller andra men i längden blir det förödande. Antingen blir man sjuk i kroppen eller i själen eller i båda eller så gör man tokiga saker som ställer till det i ens liv. Jag har såklart inga som helst vetenskapliga bevis för att det är så men å andra sidan så finns det väl inga bevis på att jag inte har rätt heller.😜 Ungefär som att ingen kan bevisa varken att Gud finns/inte finns eller att universum är evigt/har ett slut.

Hur som helst så är den här, för mig, så livsviktiga samhörigheten mellan kropp och själ en av många anledningar till varför jag yogar och mediterar varje dag. Det är inte varken så märkvärdigt eller krångligt som det låter. I princip alla kan göra samma sak om man bara vill. Om du inte kan gå till en studio/gym med lärarledda klasser så kan du t.ex ta hjälp av internet och appar. Det fullkomligt kryllar ju av dem! Jona har en massa små filmer man kan haka på och appen Insight timer bjuder på oräkneliga olika slags meditationer. Varför inte prova att i 30 dagar yoga och meditera lite varje dag för att se vad som händer? Nothing to lose!

Jag gillar att göra det direkt på morgonen. Då är hjärnan ren och kroppen orörd. Ofta blir det samma yogaserie (mycket för ryggen) och sen mediterar jag beroende på tid, känsla, syfte eller sinnesstämning. Ibland flyter det på hur lätt som helst och jag är helt fokuserad. Ibland är det trögt och tråkigt. Men det är så det är och det är även en del av grejen. Att lära sig att acceptera, att inte värdera och att vara seriös men inte ta det hela på för stort allvar. It’s only yoga and meditation. ❤️

Och man måste inte ens ha det så här för att det ska bli fint och bra. Alla ställen funkar!

Och det hjälper förstås att ha extra tid men som med allt annat så handlar det om prioriteringar och val. Jag gör ju exakt samma oavsett hur mina dagar ser ut. Det är fortsättningen på dygnet som oftast blir olika. Särskilt här.

Vi har hängt på Cosy corner beach halva dagen. Ja du fattar nog redan på namnet hur mysigt det var!

Och simmat i en vik i The Inlet utanför gulliga lilla Denmark väster om Albany.

Och just det. Jag har lyckats svetta ner ännu en cykel totalt.

Och allt har jag gjort med både kropp och själ. Tillsammans.

Kram från Ingmarie

Vyer, vyer, vyer! Och den där känslan…

Det finns några få platser i världen man direkt både känner och inser att man aldrig kommer tröttna på hur mycket man än försöker. Som har löpvägar man skulle kunna kuta vareviga dag utan att bli uttråkad. Du som följt mig ett tag vet att jag upplever det exakt så i bl.a Albuquerque. Och nu även här. Du kommer snart förstå ännu bättre varför.

Vi tog oss några kilometer bort till Albany windmill farm. Sammanlagt är där nu 18 vindkraftverk som förser Albany med 80% av all ström som behövs. Mäktigt som attan! Hela stället ligger vid Torndirrups National park där även Bibbulmun track passerar. Den som börjar utanför Perth, slutar här i Albany (eller vice versa såklart) och är nästan 100 mil lång.

Jag hade läst innan att sträckan mellan Albany och Denmark är en av de vackraste på hela Bibbulmun och även om jag bara testat några småpluttar av trailen innan längre norrut så vet jag att de två timmarna jag kutade där i dag var två av de bästa och vackraste jag gjort hittills i mitt + 35-åriga löparliv. Ja du fattar va? Inga bilder i världen kan förklara men här är ett litet försök.

Och efteråt, då blev det Sprada och picknick här!

Men dagen var ju inte slut efter detta och Nationalparken är stor.

Vi har fikat på Albany Historic Whaling station.

Beundrat utsikten vid Jimmy Newell´s Harbour och….

…the Blowholes som förvisso var väldigt lugnt just i dag men ändå så himla coolt!

Inte långt därifrån ligger sen The Gap och The Natural bridge. Så himla mäktigt men inget för någon med höjdskräck.

Plus att vi varit uppe på två av stadens berg.

Inte konstigt jag känner mig en smula mör nu. Och liksom vimmelkantig av alla intryck och upplevelser. Men mest är jag förbenat glad och tacksam!

Kram från Ingmarie

More love

Alltså det här blir bara bättre och bättre! T.o.m vädret är på vår sida! Prognoserna har nämligen visat moln och regn i princip varje dag minst en vecka framåt men antingen har jag kollat helt fel, väderspåarna gjort helt fel eller så har jag drömt mest hela dagen. Men i så fall är det en sjuttsingen så bra dröm!

Vi har hängt vid Emu point nästan hela dagen. Det visade sig nämligen vara en riktigt bra plats för en massa aktiviteter. Finns t.o.m en tavla som uppmuntrar till det!

Mellan Emu Point Beach och Middleton beach finns en alldeles perfekt cykelväg för intervaller.

Man skulle kunna tro det var pannkaksplatt men det var faktiskt mestadels upp och ner utom lite i början. Och på slutet. Det festliga är att det kändes som nerför i princip hela tiden. Förklara det den som kan!

Efteråt var det bara att rulla ner i vattnet utan att passera ombyte. För Anders också!

Sen hänger man där tills man blir simsugen. För kolla detta! Måste vara varje simnörds reality-dream! Och jag har visst blivit en sån. Också…

Några (ganska långa) stenkast från denna härlighet ligger gymet så vad kunde väl bli bättre än att avsluta dagen där?

Enda lilla molnet på denna himmel är att när svetten rinner ner i (löpar)skorna så odlas såna här not so nice bubblor.

Håhå jaja. Jag är lika mycket in Albany-love som i går så vad är väl en liten blåsa när man är i himmelriket?

Kram från Ingmarie

Albany-love

I’m in love!

Vid första ögonblicket! Eller i alla fall första dagen. Albany är något helt utöver allt annat. Och därför extremt obeskrivbart…

Här finns stora nationalparker med djupa skogar, höga berg och oräkneliga spring-vandrings- och cykelvägar/stigar. Men även oändliga vidder liksom havet med utsikt både högt och lågt.

Historiens vingslag syns överallt. Både bland byggnader, minnesmärken och parker. Anzac går som en röd tråd genom allt och ett av Australiens prisbelönta museum om just det finns här. Vi besökte bl.a minnesparken i dag.

Stan är inte större än att man kan traska genom den vilket jag tokgillar. Ändå finns det mesta man kan behöva. Inkl sköna parkhäng i solen.

Bassäng finns också (såklart) och jag fick till ett riktigt, riktigt bra intervallpass i förmiddags. Kanske ett av mina bästa ever när jag tänker efter! När man simmat i 50-metersbassäng så långt tillbaka man kan minnas (guldfiskminne ”hjälper till” där) så känns 25-metersbassäng så vansinnigt plättlätt! Som att man bara hinner 3 armtag sen ska man vända. Typ i alla fall.😜 Totalt 2600 m varav 2200 var intervaller av olika slag. Det tar sig!💪🏻 Känner mig i alla fall löjligt stolt!

Men jag vet exakt var jag ska spendera mest simtid. Emu point beach har t.o.m simbanor i havet! Nästan så jag trodde jag hallucinerade men det är absolut verklighet!

Och vår lya! Den är lika sann trots att den är som en dröm. Lyllos oss!

Kram från Ingmarie

Trail, sprada och megalyx

Some have a lot of luck! Så här fint har vi det nämligen nu! Jag kan inte komma ihåg att jag har bott i en så vacker och lyxig lägenhet någonsin.

Och bilden visar bara en minidel av lyan vi hyr här i Albany far south. Det är så fint och mysigt att jag liksom nästan inte vill sova bara för att jag vill börja på allt skoj som ska upptäckas här!

Det enda vi hunnit hittills nämligen är att reka huvudgatan, handla mat och installera oss. Vi började ju i Collie. Och jag valde Collie river trail till slut. Med lite extra knorr för den var inte 10 km one way som det stod. Men drygt 18 km blev det till slut fram och tillbaka och vilka kilometrar!

Hade sällskap av Anders en bit och tja, du ser ju vad han tycker!

Men inte nog med att det var fint att springa vid floden. Den bjöd på en av de mest härliga Sprada ever! Just as God made me (or whoever det nu var) för badkläderna låg lååååångt nerpackade.

Och picknick-vyer!

Ja du fattar va? Allt detta har lätt varit värt att sitta i bilen med rumpskav en faslig massa timmar. för.

Kram från Ingmarie