Hej å hå

Sakta men säkert märker jag att känslan på intervallerna är att det går fortare och fortare. Hur det är i “verkligheten” bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. 😀(Diskbråcks)ryggen är snäll och det är ju trots allt det absolut viktigaste! Jag märker också att jag nu kan springa mig trött på riktigt. Och det är ett gott tecken för framsteg! Blev så trött att jag tappade räkningen på de där 60-30 intervallerna trots att jag hade klocka på mig. Då har man tagit i ordentligt.😜 Det blev 21st istället för 20. 



Jag körde på Galgberget vilket i praktiken innebär en småkuperad och vansinnigt vacker runda. Avslutade med hopp&skutt-övningar i backe precis som i tisdags innan nedjogg. Som tack och lov var mest nedförsbacke…

Så himla glad och tacksam över att kroppen ännu en gång är med mig. Och att jag ännu en gång inte gett upp.


Nu sitter jag på tåget mot 08a land igen. Det kommer bli kul det ocksåäven om det innebär mycket jobb. Och jag har redan minst tre resor inplanerade, varav en hem till Halmstad igen, innan augusti ens är halvvägs.😀


Var förresten en sväng på stan i går. Skulle köpa en pytteliten burk ansiktskräm på Rituals men kommer ut med en hel stor påse! 😳 Nåja. Jag kommer åtminstone vara både ren och lukta gott ett bra tag framöver.


Kram från Ingmarie

Om att våga det man egentligen inte vågar

För några år sedan vågade jag mig i denna sjön för första gången tack vare (eller pga beroende på hur man ser det) klubbisen Mats Silfvers envisa tjat. Tänkte att jag gör det EN gång så han skulle bli tyst.😜


Det var fruktansvärt skrämmande! Men jag visade det inte. Kallt var det med. Jag “simmade” (vill snarare kalla det för ett slags harvande) långsammare än långsamt. Tror jag fick ihop typ 300m. Men trots att jag tyckte det var skitläskigt och tokjobbigt så var det något under den där stunden som ändå gjorde att jag ville fortsätta. Jag ville kunna, jag ville se så där cool ut som de som kunde och jag ville våga och vara orädd. Mycket troligtvis för att stödet och supporten från mina klubbisar var, och är, så otroligt bra! 

I dag simmade jag 1600 m helt ensam kors och tvärs i samma sjö och älskade varenda sekund. Hade det inte varit för att det blev lite småkyligt till slut, och för att kaffesuget blev så akut, hade jag kanske fortfarande legat i. 

För så kan det bli när viljan och längtan är tillräckligt stark.❤️Då vågar man! Både att testa och att stanna kvar i rädslan och obehaget. Den där rädslan och det där obehaget försvinner förr eller senare bara man inte fajtas allt för mycket utan i stället accepterar det. För som jag brukar säga du vet: en känsla börjar med en tanke och tankar kan vi styra. Därmed inte sagt att det är så enkelt alla gånger men det går!

Fick även lite sällskap på slutet av 4-benta Morgan.(Lillebror Hannes goa hund.)


Mamma var med och bjöd på fika så jag slapp fortsätta vara kaffesugen..😍 


Och tro det eller ej men det finns de som inte gillar jordgubbar!






Kram från Ingmarie

Sport-torsdag

Det är väldigt enkelt att börja tro att man liksom inte kommer någonstans med det man håller på med och som man försöker utvecklas i. Jag skrev ju lite om det där här. Och visst, ibland står det stilla och går t.o.m bakåt men i det stora hela går nästan allting ändå framåt på något vis om man utgår från nuet. Faktum är att trots att livet tar slut när man dör så kanske det ändå inte är slut. Vem vet liksom vad som egentligen händer när vi är klara här? Men det där är en helt annan fundering och det var inte det jag tänkte på just här och nu.

Förra gången jag var i Halmstad så sprang jag ett 3-timmars pass på Prinsens stig. I dag kutade jag 2.50 men kom nästan lika långt som då. Inte riktigt samma runda men ändå! Det gick lite snabbare och ffa kändes det mycket bättre! 

Jag kutade först hela Prinsen till slutet vid Möllegård.( Ca 18-19 km) Det är förresten där “berömda” Riccardos ligger.


Jag skippade dock glassen och kutade vidare över Söndrum, ner till Prinsen igen och tillbaka till stan. Jag undrar faktiskt om det finns någon lika fin och varierande runda någon annanstans. (?) Hav, trollskog, grusvägar, backar, platt, öppna fält, fiskeebodar, flådiga lyxvillor och man behöver inte ens ha någon välfylld vattenflaska med sig för det finns massor av ställen att fylla på sitt vätskebehov på.










Det bästa var dock att jag inte hade, eller har, ont någonstans! Tack kroppen och då särskilt ryggen.💕

Lunchen intog jag i gräset. Sen somnade jag i solen. Hur härligt är inte det?

Jag vaknade tack och lov i tid till min och Mickes simträning. Vi ville ju öva ordentligt tillsammans efter Peddas grymma coachning i onsdags. Mycket att pyssla med och hålla reda på men det gick riktigt bra! Kul har vi alltid!


Efter en sån här sport-dag är det riktigt härligt att få avsluta med att se andra kämpa och uppleva lyckorus. Klubben har även i sommar en Triathlon cup där alla har chans att vara med. Många som var med i kväll och vackrare än denna är svårt att få.


Kram från Ingmarie

Livskvalité upphöjt till max

Jag är lättroad och lätt att behaga. Det behövs inte särskilt mycket för att jag ska tycka att livet är supertoppen. Basen är, som för de flesta, sömn och mat i magen. Sen räcker det fint med värmande sol och att jag får umgås med både mig själv och härliga människor. Helst i aktiv form men ligga och slöa i solen som jag och goa Heléne gjorde vid fina Söderpiren i dag funkar alldeles utmärkt det med. 


Älskar det där stället så don’t miss it om (när) du kommer till Halmstad!


Söderpiren ligger ju väldigt nära Brottet (också ett besökstips) så där hängde jag lite med mig själv. Eller ja alltså jag var inte direkt ensam men jag körde vattenlöpningen solo. Ja du fattar säkert hur jag menar.😀

Min vanliga morgonyoga är däremot helt solo. För mig är den där stunden väldigt betydelsefull och viktig. Det är då jag liksom bestämmer hur jag vill att dagen ska bli. Och hur jag vill känna mig när det är kväll igen. Det verkar funka för faktum är att det blir oftast som min intention är. 


I dag visste jag i och för sig att dagen skulle sluta på topp. Swimrun blir ju i princip sällan fel och tillsammans med ett stort gäng härliga medmänniskor i magisk natur så blir det garanterat bättre än bäst! Ja du ser ju… 





Jag insåg också att jag har bebispaddlar i jämförelse med vissa andra. Inte konstigt jag ligger efter och har klenast axlar.😳


Men jag är snabbare i vattnet så det är bara att gneta vidare.😀

Kram från Ingmarie

Spring, sim och mysäventyr

En sak som jag tycker är så extra härligt med livet är att det alltid finns en utvecklingsmöjlighet. Både i det stora och lilla. Jag tror att den dagen man inte vill försöka det längre så är man nog väldigt klar med livet… Som ett simpelt exempel tar jag löpningen. Även om jag är en väldigt mycket långsammare löpare nu mot för 10-20 år sedan, och även mot före diskbråcket, så kan jag ju ändå hela tiden förbättras och utvecklas. Utifrån där jag är just nu. Att jämföra sig mot förr i tiden, eller mot andra, är ju faktiskt ganska meningslöst helt enkelt för att det är absolut opåverkbart. Eller hur?

Så jag kämpar vidare och det känns som det händer grejer. I alla fall små och allt räknas tänker jag! Dagens intervaller var både lite längre och lite snabbare mot förra gången. Och jag blev också väldigt mycket tröttare vilket jag ser som positivt!




Körde också (äntligen) mina hopp&skutt-övningar i backe igen.  (Inte riktigt vågat eller velat pga ryggen.) Jobbigt men underbart! Och här kan jag verkligen utvecklas igen.😄


Simningen är enklare för mig att utvecklas i. Där går min kurva fortfarande uppåt även om jag ser bakåt i tiden.😀 Jag och Micke körde ett PT-pass med Peter, “Pedda”, Pettersson nu i kväll. Pedda är inte “bara” en flerfaldig mästare och olympier, han är  även en vansinnigt bra pedagog. Har aldrig varit med om något liknande! Klockrent!  Dessutom ett skitskoj pass! Nu ska det övas ännu mer! Och nytt PT-pass inbokat.😄

Noga genomgång innan.😊

Mittemellan detta tog jag bussen ut till Paradiset Särdal för att hälsa på Karin igen. Mysigt att se sina barndomsvyer i Harplinge och Haverdal. ( Ja samma Harplinge som Gessle och Gyllene tider.)



Hos Karin var det full rulle med egna barn, andras barn, andra vuxna, hundar och de där fina grisarna! Och så vansinnigt mysigt att jag nära på dog lyckodöden. Igen…


Vi traskade alla ner till havet på den fina grusvägen mellan sädesfälten, ko-och fårhagarna. En idyll man nära på inte tror är sann. Ja du ser ju…



Och jodå jag badade med. Förstås. Och nej, vattnet var inte kallt!



Kram från Ingmarie

Skepp och mys

I dag lämnade alla segel-fartygen i Tall ship race Halmstad för att fara vidare mot nästa stopp i Finland och vidare till Litauen och Polen. Är du i de krokarna rekommenderar jag dig verkligen att kolla in dem.

 Om jag fattat detta rätt så är själva grejen inte ett race som i tävling utan ett sätt att lära upp unga människor hur man seglar och sköter en båt. Ett annat syfte är att man genom seglingen skapar gemenskap, samhörighet och förståelse mellan människor. Plus att det ger både fysisk och psykisk styrka, sinne för ordning och reda och ett sätt att få ökad självkänsla och självförtroende. På varje fartyg måste en viss andel ungdomar mönstra på och vara med. Tänker att det är lite som lumpen men på ett fartyg. 

Hur som helst var vi väldigt många som ville följa och se detta häftiga “tåg”. Utmed hela kusten stod och satt hundratals människor. En del följde dem t.o.m ute på havet i egna (små) båtar. Går inte riktigt fånga känslan och vyn med mobilen men du får fantisera.😀


Mamma, Ulf och jag njöt av utsikten, solen och fika. Supermysigt!




Faktum är att hela dagen varit en njutar- och mysdag. Gym + vattenlöpning efter lite jobb på förmiddagen.


Och härlig hot yoga på kvällen.


I morgon blir det helt annat mys!

Kram från Ingmarie

Bocksten Swimrun 2017 (med xtrabonus)

Nej, det var ingen superbra idé att ladda med Triathlon-arrangemang. Trots att jag somnade toktidigt i går av ren utmattning så var jag helt utslagen när klockan ringde strax efter 06 i morse. Det är tidigt alla veckans dagar för mig och särskilt en söndag! Men vill man vara med och leka får man också följa reglerna. Starten för Bocksten Swimrun var kl 10 så det var liksom bara att gilla läget. 

Karin kom och hämtade mig (lyxigt) och vi for norrut till Öströö fårfarm utanför Åkulla i norra Halland. Det är vansinnigt vackert där uppe med sina berg och dalar, vattendrag, gulliga byar och snudd på oändliga bokskogar.



Någonstans där kvicknade jag till så pass mycket att jag i alla fall kunde fundera på att ta i lite men i stället blev jag skitnervös. Att kuta lopp ensam går ju an trots seg kropp. Då är det ju bara jag som blir lidande. Kuta i par med seg kropp är däremot något helt annat. Kallt var det med. Riktigt skönt få klä sig i neopren. Klenisen jag  garderade mig med både heatseekern och neoprenpannband. Men jag frös heller inte en sekund sen!😄

Vårt tjusiga omklädningsrum. Det är oftast så här det är. Duschar efteråt gör man hemma. Om man inte vill i någon sjö en gång till.😜



Min överdrivna nervositet var (som nästan alltid) onödig. Dels för att Karin är en klippa att köra med och dels för att det kändes faktiskt helt ok. Simningen gick superduperbra! Löpningen var hyfsad. Åtminstone så länge det var  fast mark under fötterna. Det där med gyttja, rötter, stora stenar man måste klättra över, galna uppförsbackar och sumpmark kommer nog aldrig bli min grej. Men när det var grusvägar, nedför, eller mjuka fina stigar utan jox under boklöven, då var det nära på att jag började sjunga en lyckotrudelutt!

Totalt var det ca 16 km löpning (8 sträckor) och 3 km sim (6 sträckor). En sjö var utsatt för en ganska hård vind så det blev guppigt värre. Var himla glad jag lärt mig tvåtakts-andning om jag säger så… Två sjöar hade riktigt grisiga i och ur-stigningar där man var allt annat än ren när man kom upp. En av dem var den sista… Och det var ju det där med den ickebefintliga duschen.😜


Men det fanns en slang att spola av sig med och eftersom alla andra hade gått igenom samma dy så spelade det inte så stor roll när det serverades mat efteråt. Dessutom satt vi ute. Så himla mysigt!

Supergod vegolunch! Ännu en fördel med Swimrun för det ingår i princip alltid mat efteråt.😊


Våra två klubbisar Micke och Magnus var urstarka och kom 3a bland herrarna! Jag och Karin kom 7a av damerna vilket inte var fy skam för vi var största klassen!


Öströö fårfarm är förresten verkligen värt ett besök. Supermysigt och det finns förstås många (lyckliga) får där.




Några som verkligen är lyckliga är grisarna hemma hos Karin och hennes familj. Jag blev helt kär i dem!


Karin bjöd både på kaffe i solen och en massa godsaker från sitt fina grönsaksland. Lyllos mig!



Fatta att jag är lycklig i magen efter en sån här dag!❤️

Kram från Ingmarie

Halmstad Triathlon 2017

Just nu begriper jag inte ens hur jag ska orka få på våtdräkten i morgon. Ännu mindre begriper jag hur jag ska orka simma och springa. I minst 19 km. Jag hoppas en natts sömn ska göra underverk…

Men jag är tacksam, glad och jättenöjda över dagen. Precis som förra året blev Halmstad triathlon en succé! Helt utsålt och alla jag snackade med (och de var en del) var supernöjda! Vädret hade stillat sig och det var absolut perfekt för fysiska aktiviteter. T.o.m Nissan höll sig väldigt stilla.


Det är många intensiva timmar men allt flöt verkligen på superbra!



Förste man ut på 11.3 löpningen. Fyra varv på vår fina bana.😀

Och han fortsatte leda hela loppet och vann precis som förra året.

Tvåan och ettan på damernas 11.3

 

Men för att det ska bli bra gäller det att hela tiden ligga minst åtta steg före. Jag och Micke möttes tidigt, tidigt i morse och fortsatte vårt löpbane-byggande.

Hann t.o.m plåstra om en hemlös stackare innan det var dax för funktionärssamlingen. Faktiskt en av de mest kritiska delarna vid såna här arrangemang för man kan aldrig vara helt säker på att alla kommer. Vilket de inte gjorde heller men det löste sig hyfsat bra ändå för vi hade både en plan B och C. Och en D och E.

Ulf och Staffan var förcyklister. En för herrarnas sprint och 11.3 och en för damernas samma klasser. Rättvisast tycker vi.


Under själva tävlingen var det hyfsat lugnt och vi jobbade på bra även efter för allt som satts upp ska ju liksom plockas in också. Inte en snitsel får finnas kvar! Och ingen stackars funkis eller tävlande får glömmas bort någonstans. 

Det är som jag skrivit många gånger förut otroligt nyttigt och lärorikt att vara på den “andra sidan”.  Man uppskattar tävlingar man är med på själv på ett helt annat vis när man vet vilket otroligt slit som ligger bakom. Bakom varenda liten detalj från vatten att dricka, bajamajor och ordentliga banmarkeringar till hejarop, medalj och after race-service ligger massor av planering och arbete.


Funktionärerna utmed banan var fantastiska och ska ha jordens största medalj! Och tack alla ni som hjälpt till både före och efter. Guld värt och allt vore omöjligt utan er! Extra tack till Micke. Det är en ära att få jobba med dig.🙏🏻

Hur kul det här än har varit så är jag som sagt var tveksam till om det är en vidare smart laddning inför morgondagen… Men det är som det är och jag kommer absolut göra mitt bästa och se till att ha skoj! Leka själv är trots allt roligare än att titta på när andra gör det.😀

Kram från Ingmarie

Bråda dagar

Det här att arrangera race är ett never-ending jobb känns det som. Det är en ruskig tur jag inte är ensam om att fixa allt inför Halmstad Triathlon för då hade jag varit rökt långt före nyår. Mycket går ju heller inte att fixa förrän nu på slutet så vi jobbar som tokar allihop. Jag och Micke har hand om själva löpbanan med allt vad det innebär. T.ex fixa över 35 funktionärer och hitta förcyklister som sen måste lära sig banan ordentligt. Kan ju bli lite sura miner annars. Min (supersnabba) extrapappa Ulf är en av de säkra korten. Gäller bara att hans egna tävlingshorn inte växer ut. 😜


Banan ska förstås markeras med pilar, staket, avspärrningar och miljarder (nåja) meter snitslar. De fläktar åtminstone väldigt fint i blåsten…


Nu ber vi en stilla bön att ingen buse tycker det är festligt och ball att plocka ner allt en fredagskväll så vi får börja om igen. Så kul är det liksom inte.

Betydligt roligare att köra Swimrun med bästa Karin. Det guppade på bra i Torvsjön, och var betydligt svalare än förra gången, men det känns ändå bra inför söndagens Bocksten. 


Karin ska också volontära på tävlingen i morgon så det återstår att se hur pigga vi är på söndag. Men kul blir det garanterat! För det har jag redan bestämt.

Kram från Ingmarie

Flygande vindar och beundransvärt projekt

Milde värld vad det fläktar på bästkusten. Farit som en vante än hit och än dit. Tacksam jag inte är en flugviktare för då vet i sjuttsingen var jag hade hamnat. Men jag har hållit mig på benen. Även på löpturen.


Det var t.o.m vågor i bassängen! Och flaggstängerna böjde sig oroväckande emellanåt. Men jag tänkte en hel del på Colting som just nu simmar runt Gotland som den första ever.  DET är vågigt. Och kallt! Min messimning var verkligen ingenting i jämförelse.


Coltings megasim är ett projekt för att bl.a uppmärksamma den försämrade folkhälsan och behovet av fler simhallar. Du kan läsa mer och följa allt här. Inspirerande och ofattbart på en och samma gång. Och jag hoppas du skriver på namninsamlingen för fler simhallar!

Vill du förresten läsa min korta intervju med honom efter Borås Swimrun så kan du kika in här.


Jag märker att jag blir påverkad inte bara fysiskt av all blåst utan även mentalt. Det är på något vis som om mina tankar blir lika fladdriga och ostyriga som vindarna. Det är tillräckligt turbolent i mitt hjärnkontor annars så det behövs verkligen inte mer fart där. Men jag har ju tack och lov bra knep för att stilla både tjattret och virrvarret. Som t.ex 90 min hot yoga med bästa Pernilla på Yogainstitutet. Det blir magi varenda gång i denna vackra sal. Absolut värt att åka till Halmstad för!


Påverkas du också av kraftig blåst?

Kram från Ingmarie