Dagen efter

Planen var att jag skulle passa på att unna mig en lååååång sovmorgon och sen bara plaska lite vatten för att hålla igång cirkulationen i dag. (Plus städa men sånt räknas inte. Inte ens efter 50 km löpning.😜) Hade mentalt förberett mig på att kroppen skulle vara modell kylskåpsstel och vandrande pinne-långsam. Det känns ju liksom som en naturlig följd av gårdagen kan man tycka.

Men det blev ingenting av det där.

Att vakna före 7.30 kallar då i alla fall inte jag sovmorgon. Så där sket sig det på ett bra tag…

Det lilla plaska vatten blev inte så litet som jag planerat. Nästanegen simbana en söndag kan man liksom inte motstå.

Inte heller poolrun-finsällskap av bästa Lisa. Dubbel-lyx!

Jag är helt övertygad om att detta var perfekt för mig och min kropp just i dag! Liksom Yin yogan. Det är ju liksom lite det som är grejen med yoga i allmänhet och Yin yoga i synnerhet. Att tagga ner, andas, skapa ny energi och reparera varendaste liten cell.

Hur återhämtar du dig bäst? Förutom med näringstät mat och tillräckligt med sömn.😍

Kram från Ingmarie

SUM 2017

Jag har funderat på SUM (Sörmlands ultra) i typ flera år men liksom aldrig ”vågat”. 5 mil är sjukt långt i min värld och särskilt när stora delar är i en massa obanad terräng.

Men för några veckor sedan började tanken gro igen om att jag kanske skulle slå till i år men jag la ner det ganska fort. Har ju inte sprungit särskilt långt på flera evigheter, förutom Lidingöloppet då, och diskbråcks-ryggen lever fortsatt sitt egna lilla liv. Vill den inte spelar det liksom ingen roll vad min skalle vill.

Veckan som varit har som jag skrev i går varit tokig och jag körde ju intervaller x 2 så sent som i onsdags. Ändå slängde jag in en fråga på SUMs FB sida för att kolla om någon hade en startplats till salu. I går! Fråga mig inte vad jag lider av för åkomma men någon är det garanterat.

Jag fick flera napp under eftermiddagen och velandet startade. Skulle jag våga? Skulle kroppen, och knoppen, hålla? Skulle jag frysa? Kollapsa? Vurpa?

Vid 18 hade jag bestämt mig. Jag ville! Så jag köpte en startplats. Och började fundera på vad i all sin dar jag sagt ja till. Och vad jag skulle ha på mig, hur många gel jag skulle ha med och hur totalt oförberedd och oladdad jag var.

Men det är tydligen så där jag funkar nu. Vill inte planera utan bara gå på känsla. Fördelen med att spontananmäla sig så här är ju att jag hinner aldrig bli varken nervös eller nojjig.😄

Starten på SUM går i Björkhagen bara några kilometer från mig så jag cyklade dit. Namnbytet och väskinlämningen gick supersmidigt och vips var det dax för start.

Banan börjar med ett varv på elljusspåret innan man springer vidare på själva Sörmlandsleden. Jag försökte hitta en skön känsla och fart och jag tror jag prickade precis rätt faktiskt. Banan är lätt i början på så vis att det är fast mark under fötterna men jag visste att det skulle bli andra tider. Dock inte exakt vilka andra tider…

Trail är som du vet min absolut sämsta gren men när det regnar blir jag om möjligt ännu mer världssämst. Klippor blir som skridskobanor, rötter och spång såphala, jord blir gegga och gyttja blir lervälling. Nu var det i ärlighetens namn långa sträckor med fina skogsvägar och t.o.m asfalt också, men de där milen bland bröte och jox var verkligen en utmaning för mig. Och många andra också visade det sig. Det var fler än en som stöp rejält i backen men på något mirakulöst sätt lyckades jag hålla mig på benen även om det flera gånger var snubblande (!) nära en vurpa. Men jag är duktig på att mesa. Och hålla mig i både träd och grenar. Och krypa på alla fyra alt åka på rumpan om det kniper. Jag märkte också att alla swimrunrace har gjort mig totalt respektlös för blöta och geggiga skor. Klafsade på som värsta treåringen på äventyr från början när andra kämpade för att hålla sig torrskodda.

Foto: Patrik Herwall

Utmed banan fanns fyra, eller var det kanske fem, energistationer med sportdryck, bullar, choklad och saltgurka. Enda jag var sugen på var kaffe!

Men jag tuggade i mig någon liten bullbit och chokladruta varje gång för jag vet att det behövs. De där gelen jag kör med är dock tokgrymma! Kommer aldrig i någon trötthetsdipp varken fysiskt eller mentalt! Magic! Jag är partisk men helt ärligt kan jag säga att jag troligtvis inte klarat det hela så bra utan dem. Att benen stumnar är en annan sak och där hjälper nog ingen (laglig) energi i världen.

Hur som helst. Kilometrarna tickade på även om jag hade noll koll på hur långt jag kommit. Enda gången vi löpare fick info var halvvägs, vid 30, 35,42.2 och 45. Fast egentligen var 45 fel för då var det ”bara” knappt 3 km kvar. Men vilka kilometrar! Man passerade mål men fick bara se det och istället springa en miljard backar (nåja) runt sjön. Vid varje kurva trodde jag att målet skulle synas men icke. Det enda som kom var ännu en backe. Men allt har ett slut. Även ett 5-mils terränglopp. Och även om jag kände mig pigg så får jag ju lov att säga att det var väldigt skönt för benen att få stanna. Och extra härligt att få ett så varmt välkomnande av Janne! Det är han som står bakom det hela och som var den som peppade mig mest till att komma. Är honom evigt tacksam för vet du, jag kom femma! Att det blev PB är ju inte så konstigt. Har nämligen aldrig kutat så här långt innan.

Mållet är i Haninge vid Rudan och gissa vad som bl.a finns där som jag inte kunde låta bli att besöka…

Sprada är aldrig fel men jag tror jag var den enda som fattat det. Så himla härligt!

Skorna fick hänga med i men jag är tveksam till om de någonsin blir sig lika igen. Eller om tårna kommer återfå sin hudfärg…

Tydligen har det aldrig varit sämre förhållande i skogen än i år så det var ju perfekt att jag valde just 2017 till min SUM-debut. Nu kan det ju bara bli bättre! För det här ska jag absolut göra om.

Men då ska jag nog både förbereda mig och ladda lite bättre.😜

SUM är precis så trevligt, tufft, kul och vackert som alla sagt och jag är så himla glad och tacksam att jag tog mitt förnuft till fånga och körde.

Hur de där supersnabba gör är för mig en för evig gåta. Särskilt en sån som Kajsa Friström som år efter år efter år presterar på absoluta toppen. I dag kom hon tvåa efter en spurt(!!!)strid! Makalösa quinna! Dessutom ödmjuk och härlig som få!❤️

Tack, tack, tack allt och alla för i dag!Särskilt kroppen som står ut med allt vad knoppen hittar på.

Kram från Ingmarie

TGIF!

Det händer inte ofta men just i dag säger jag faktiskt tack och lov för att det är fredag!

Veckan har varit precis lika lång, eller kort, som alltid (förstås) men den har varit ovanligt intensiv och jag känner mig faktiskt en smula sliten och trött.😳

Mycket ”vanligt” jobb plus att jag lyckades boka in extra pass på Sats. (Just när jag gjorde det så var kalendern nämligen ganska tom…)

Men på något vis tar man ju sig igenom och det blir helg igen oavsett. 😜

Ett av mina jobb i dag var väldigt nära min favvobutik och kolla skylten! Vem kan liksom låta bli att gå in då och super-fynda? Inte jag i alla fall…

Eriksdalsbadet ligger i princip alltid ”på vägen” för mig och ännu en gång kunde jag vara där på en tid när det var lugnt och gott om plats både för poolrun och simning. Blev ett riktigt bra (och långt) kombopass.😍

Trött eller inte. Nu måste jag turboladda mig för oavsett hur veckan varit så kommer helgen bli… intressant…

Kram från Ingmarie

Same same onsdag

Det vill säga intervall-onsdag!

Och egentligen behöver den ingen närmare förklaring. Intervaller är intervaller och intervaller är jobbigt. Annars är det väl liksom inte intervaller?🙄

Det blev 2-minutare på (de o-platta) spåren i Nackareservatet. 12 för att vara exakt. Vilan var 1 min gå-jogg. Avslutade med mjölksyrestinna hopp&skutt-övningar i backe.

Simpass-intervallerna var inte lika ”långa” men jag blev skittrött ändå. Både av intervaller och de där hypoxi-övningarna. Ändå är det skitskoj på något ytterst märkligt vis. Eller kanske just därför…

Och så perfekt att kunna köra innan ”alla andra” kommer dit. Då var jag istället på Sats och vickade ett lugnt och fint yin-yoga pass.

Balansen mellan Yang & Yin är med andra ord återställd. Igen.

Kram från Ingmarie

SuperTuesday

Oktober har börjat med en rivstart som heter duga och fortsätter den så här kommer den utan tvekan bli min en av mina allra bästa hittills i livet.

Gyma på SoFo är alltid skoj. Spelar ingen roll om det är tidig morgon , mitt på dagen eller sen kväll. När jag är där blir det alltid bra pass just för att jag blir så inspirerad av allt och alla där.

Även i dag!

Kanonbra dag på jobbet, snabbt hem och ombyte till årets Sickla Swimrun Final. Sorgligt såklart för det här är ju en av de roligaste träningarna jag vet! Och kanske det också är årets sista Swimrun. (Dock högst osannolikt när jag tänker efter…)

Jag tog på mig all utrustning jag har innan jag cyklade iväg för att absolut inte frysa varken före, under tiden eller efter. Det är förvisso fortfarande tvåsiffrigt både på land och i plurret men jag chansar inte!

Blev ett riktigt stort gäng. Vi är

Många med samma passion!

Tre saker kan direkt konstateras.

Ett: Vi människor har väldigt olika temperaturer. Gissa vem som hade mest kläder och som höll på att frysa ihjäl bara av tanken att simma utan våtdräkt!?

Två: Den där Dryroben är en ruskigt bra grej! Höll mig varm före, värmde mig efter och gjorde så jag slapp stå och huttra under en handduk när jag bytte om. Helt klart en av mina bästa investeringar!

Tre: Det mörknar tidigt nu och när det mörknar så blir det väldigt mörkt i skogen och vattnet om det inte finns belysning. (I och för sig inte direkt någon raketforskning som behövs för att begripa det…😜)

Men man vänjer sig och våra käcka lysmaskband gjorde att vi både såg varandra och var vi skulle gå upp efter varje simning. Ju mörkare det blev ju bättre syntes de. Superhäftigt!

Det blev en dryg timme i lagom fart och nej, jag frös inte nämnvärt. Men jag svettades inte direkt heller om jag säger så… Första simningen är alltid ”värst”. Ungefär som första intervallen. Man tror man ska dö en smula och undrar hur i all sin dar man ska orka! Men så kommer man in i det och liksom bara kör. Samma sak med simningen. Det är kallt men efter någon minut har kroppen fattat och slappnar liksom av. Lite i alla fall. Fötterna en den mest besvärliga kroppsdelen för mig så där får jag försöka komma på en bra lösning. (Ska bl.a testa mina neoprenstrumpor.) Resten av kroppen var ok men som sagt var, utan Dryroben efteråt vet i sjuttsingen om jag fått upp temperaturen ens nu många timmar senare. Tror förresten jag måste skaffa en bunt med sådan där lysmasklampor. De är ju roliga!

Är det the Grand Final så är det och även om just denna var lite sorgesam, nästa Sickla Swimrun är nämligen inte förrän 1/5 nästa år, så firade vi med ett supertrevligt, och vansinnigt mättande, besök på Urban Deli. Den där rödbetsburgaren satt fint kan jag berätta! Extra plus att det inte var dresscode. Våtdräkterna var förvisso av, och vi var ju inte direkt varken svettluktande eller orena, men jag fortsatte mysa i min Dryrobe. Fast jag tog faktiskt av mössan. 😀

Tack Janne för att du fixat allt så fint med gratis gemensam superskoj träning sen i våras varje vecka. Och nu denna fantastiska avslutning! Du är en pärla!!!

Och tack för bilderna både Janne och Claes! Blir fint att kunna titta på under vintern för att påminna sig om att snart händer det igen.😍

Kram från Ingmarie

Turligt x flera

Och där kom hösten! Himla tur jag inte är en av de som”måste” ha hatt, paraply, högklackat eller kjol för då hade det varit kämpigt värre i dag när det blåst och regnat från precis alla håll och kanter. Jodå, underifrån också.

Så det var ju även en himla tur att min yoga-klass var inomhus och att jag tog mig upp i ottan, när det fortfarande bara var lite höst, för ett cykelpass. Måste ju behålla min solskenscyklist-image. Och inte bli för blötskrynklig…

Kram från Ingmarie

Den där dagen igen

För exakt ett år sedan skrev jag om hur märklig just denna dagen är och hur kluven jag känner mig till den. Nu har det gått 26 år sedan ett alldeles för ungt liv tog slut och mitt kastades om totalt. Jag tror döden har den effekten. Inget blir liksom någonsin detsamma igen.

Och jag tror inte heller den vansinniga smärta man kan uppleva när någon går bort någonsin ”går över”. Den ändrar bara form och intensitet och man lär sig leva med den. För att man måste.

Jag minns hur ofattbart smärtsamt det var den första tiden att besöka graven. Sorg gör så fruktansvärt ont och går ju inte att vila sig fri från. Inte ens painkillers funkar. Man får bara uthärda.

Och jag tror faktiskt att man kan dö av brustet hjärta. Mitt var ungt och starkt då så kanske det var det som gjorde att det inte brast. Jag visste också att det inte skulle hjälpa om även jag dog och jag visste att om det varit tvärtom hade han sett till att leva ännu lite mer. För att han kunde. Det var nog den vetskapen, plus löpningen och all stöttning jag fick, som gjorde att jag härdade ut.

Nu när jag besöker graven gör det fortfarande ont och jag kan uppleva den där sorgen skölja över mig igen. Men jag känner framför allt en enormt stor tacksamhet och glädje över att jag själv lever och att allt ändå blivit så bra.

Jag är på riktigt lycklig 95% av min vakna tid. Visst grubblar, tvivlar, förbannar och irriterar jag mig också men jag försöker verkligen att inte fastna i dystermörkret eller älta det som hänt. Det är inget jag får ”gratis” för jag är en funderare och velare av rang, så passar jag mig inte åker jag dit direkt. Men övning ger färdighet du vet.

Yoga och meditation är verkligen finfina ”redskap”.

Liksom att t.ex springa i skogen. Fick ett riktigt härligt sista pass (för denna gången) i Halmstad innan det var dax att hoppa på tåget igen.

Det känns helt ok för jag vet att i 08a land väntar många roligheter och äventyr på mig!

Kram från Ingmarie

Yang och Yin IRL

Det kan säkert låta klyschigt men med åren har jag försökt att mer och mer verkligen följa mitt hjärta, min magkänsla och intuition. Oavsett vad det gäller. Och faktum är att när jag gör det, på riktigt, så blir det aldrig fel. Aldrig!

Därmed inte sagt att det är så himla enkelt. Hur det än är så är vi ju liksom ”styrda” av både tid, pengar, förpliktelser och annat som vi tror vi ”måste”. I alla fall är det så för mig. Så är man inte uppmärksam är det väldigt lätt hänt att man gör något som man tror man vill bara för att omgivningen intalat en, men hade man stannat upp bara en kort stund och lyssnat inåt så hade man insett att man egentligen vill något helt annat. Någon som känner igen sig?

Jag tror mycket handlar om att våga. Malin skrev så fint om det för inte så längesedan. Hur svårt det kan vara att bryta upp från någon/något trots att man innerst inne vill. Trygghetsbehovet är stort och starkt hos de flesta av oss och absolut inget ”fel”. Men ibland måste man hoppa och flyga lite osäkert för att komma vidare tänker jag.

Och det behöver inte vara så vansinnigt stora hopp! Man måste ju liksom inte säga upp sig från jobbet, sälja sitt bohag och flytta utomlands för att det ska räknas!

Det räcker fint med att t.ex köra några fler varv på min ”Galgbergstrappor-runda”. Jag räknade trappstegen och fick dem till 189 men ser att jag skrev 197 förra gången. Men skit detsamma. Många är de! Och efter 15 varv var de ännu fler. Mina ben var som överkokta makaroner på hemvägen och jag var tvungen att pausa i trapporna upp till lyan. ( Jo det finns hiss men den ”får” jag bara använda när jag har packning och nyckel räknas inte dit… Samma regel oavsett var jag är.😜)

Det var svettigare än jag trodde det skulle bli, höstvindarna är ju ändå här till fullo, så den där smarriga återhämtningsdrycken jag kör med var ovanligt god!

Sen var planen så sent som i går kväll att jag skulle ta tåget tillbaka till 08a land men jag hade fått syn på detta.

Tankarna surrade runt som i värsta retade getingboet och jag vände och vred på hur jag skulle göra. Visst ville jag men det kostar ju och skulle kräva omplanering. Men mitt hjärta fullkomlig skrek ”stanna och gå” så det var faktiskt bara att lyda. Pengar är bara pengar och kalendern går att ändra på.

Och vilken tur att jag lyssnade på hjärtat! Och min magkänsla och intuition. För vilken eftermiddag det blev! Makalös!

Todd Grube är en av få som lärt sig den ”riktiga” Yin-yogan som den är från början. Som så mycket annat har den ”moderniserats” och det är väl i och för sig inget fel i det men mycket går då också förlorat.

Jag lärde mig massor som jag kommer ha nytta av både privat och när jag lär ut. Och gissa om jag är sugen på mer…?

Todd, jag, Pernilla och Mikael.

Pernilla är just den yogalärar-Pernilla jag skriver om här i tid och otid och Mikael är både en fantastisk yogalärare och ägaren till hela härligheten.

En bättre avslutning på september 2017 än så här kan det inte bli om du frågar mig! Inte heller en mer Yin- och Yangbalanserad. ❤️

Kram från Ingmarie

Lätt(?)road

En annan grej jag funderar på förutom den där boken, och en miljard andra saker, är om jag är alldeles ovanligt lättroad.

Inte så där så att jag nödvändigtvis skrattar men så där så jag blir pirrigt glad i magen.

Umgås med vänner är ju ganska ”normalt” att bli glad av. Liksom att se roliga filmer, uppleva en vacker plats eller få ett fint litet meddelande av något slag.

Men hur är normalt är det att bli lyckorusig av att få träna på ett gym?

Eller köra vattenlöpning runt, runt, runt i en bassäng.

I bästa fall kan man få byta varv emellanåt om man är solo i plurret. Eller lyssna på när andra babblar om precis allting. (Skulle kunna bli en bok av det också…) Annars händer det inte så mycket. Man bara rantar på.

För att inte tala om att simma fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och… ja du fattar. När man vattenlöper så ser man åtminstone omgivningen. När man simmar ser man… kakel! Och en svart fet rand med lite streck tvärs över emellanåt. Och kanske något litet plåster, en hårsnodd, ett mynt eller något annat spännande.

Men det är kul! På riktigt! Och supersocialt! Extra skoj blir det när jag som i dag hade sällskap av bästa Micke. Tiden bara flög i väg!

Och kanske det är minst lika oförklarligt att man kan tycka 90 min toksvettig yoga i en verkligen hot sal är bland det roligaste man kan göra en fredagskväll. Men den som upplevt Pernillas klasser på Yogainstitutet vet precis vad jag menar.

Bästa Maria vet! Hon är nämligen minst lika lättroad som jag.

Fyra pass på en dag. Jag kanske inte bara är ovanligt lättroad. Jag kanske även är ovanligt lättövertalad. Särskilt av mig själv. 😳

Kram från Ingmarie