Utedag

Visst är det härligt när man kan göra all träning ute? Jag älskar det!

Det fanns inget som kunde motivera mig till att köra styrka inne i dag. Inte ens kälken.Eller box-säcken. 🤪

Vattenlöpningen brukar ju vara utomhus då länge utebadet är öppet men i dag kände jag att det var dax att testa i närmsta sjön. Underbart! Fast jag fuskade med att ha swimrundräkten på. Det märkliga är nämligen att det är mycket kallare att vattenlöpa än att simma så utan “fusket” hade det inte blivit särskilt länge.

En sak blev dock inne. Yin yogan. Helt enkelt för att det var ett arbetspass och jag var (den anställda) instruktören. Då får man lyda.🤪

Men vad jag saknat det! Älskar både att utöva och instruera yin och jag blir såklart extra glad när så många kom fram efteråt för att säga tack.🙏🏻 Och för att de sagt till i repan att de vill jag ska ha fast klass där (igen).😍

Jag tänker att det blir som det är menat. Annars fortsätter jag helt enkelt att leva vikarieliv. Även om det är inomhus.

Kram från Ingmarie

Fördel skiftjobb

När man jobbar oregelbundna (och obekväma) arbetstider har man fördelen att vara ledig på vardagar. Vara ledig en solig och varm måndag är ruskigt fint! Särskilt nu innan alla semestrar drar igång.

Det är oftast gott om plats i skogen oavsett men extra mycket en vanlig vardag. Samma på utegymen. Jag håller mig fortfarande till jogg-gång för att inte förvärra något och varje steg framåt är bra. Även om de är långsamma.

Benet är varken bättre eller sämre men jakten på en MR-tid har i alla fall börjat för nu vill jag veta vad som felar. Inte tro.. Tur jag är envis för det är ingen enkel uppgift. 😱

Simma är däremot (hyfsat) enkelt för det mesta. Och härligt! 20 grader i plurret nu. Makalöst ju!  Det må se lugnt ut i vattnet men jag kan berätta att långt där borta var det rejält guppigt och en hel del vita gäss. Men det gick bra! Jag höll mig filbunks-lugn trots en hel del (våg)kallsupar.

Jag hängde inte riktigt med de här grabbarna i vattnet men hänga på bryggan med dem grejar jag däremot galant!

Kram från Ingmarie

Mer sim

Hellasgården är en oas för simmare och det har blivit världens sim-Mekka. Det är i princip alltid ett par gäng som fyllt “stor-bryggan” med diverse prylar och kör olika slags träning.

Egentligen hade jag inte tänkt simma i dag igen men när Christian frågade om jag ville haka på behövde han inte ens försöka övertala mig. Det var ju minst sagt ett oemotståndligt erbjudande!!!

Två varv à ca 1350 m blev det. Ett utan paddlar och ett med. Kändes bra hela tiden. Hade gärna kört (minst) ett varv till men det var det där som stavas j-o-b-b som hindrade mig.

Att hänga vid Hellas är också galet inspirerande just för att det är så många som tränar där. En del mer än andra. Bästa Sofia & Co hade t.ex kört 10 km. I mina öron låter det galet långt men vem vet. Om viljan, längtan och lusten finns så brukar även kraften att flytta gränser infinna sig. Eller hur?

Jag känner att det där att simma lugnt och “långt” är väldigt härligt. Det är inte utan att jag undrar, och funderar på, vart det här simmandet ska ta mig i framtiden. Jag är supernyfiken! Men egentligen kvittar det för det är just nu som räknas.

För övrigt har jag haft en av mina mest dramatiska jobbkvällar på många år. Men i morgon är jag ledig!🙏🏻😍

Kram från Ingmarie

Dunbarn, sim och plikt

Just nu känner jag mig mer som en simmare än en löpare. Landdjuret har liksom blivit ett vattendjur. Som det kan bli va? Men attans vad jag är tacksam över att inte ha lagt alla sport-ägg i samma korg! Då hade livet varit ganska miserabelt nu…

Och tänk att jag, som inte gillar tidiga morgnar, plättlätt går upp innan tuppen för att cykla till Hellas och simma med TS-gänget. Bara det är ju anmärkningsvärt.

Jag fick äran att köra lite uppvärmningsyoga.

Med sällskap av söta dunbarn och en boxer som mest var intresserad av sin boll.

Tomas var dagens simcoach. Superbra som alltid!

Temat var distans och vi simmade runt nästan hela Källtorpssjön. Vattnet var ljuvligt, solen strålade, vindarna ljumna och jag fick jättebra tips av Tomas. Helt klart en av de där (sim)morgnarna som kommer vara kvar i minnet for ever.

Gissa om jag var osugen på att jobba sen! Men vad gör man? Det är bara att gilla läget och jobba på.

Nu blev det förvisso en ovanligt lugn kväll men känslan att få gå ut från “vita huset” är ändå alltid oslagbar!

I morgon kommer jag (förhoppningsvis) köra en slags repris av detta.

Kram från Ingmarie

Laddar med bubbel

Ännu en jobbhelg vankas (men jag är ledig både midsommarafton och midsommardagen minsann) och jag har laddat så gott jag kunnat. Fredagsmys och fredagsbubbel på en och samma gång tillsammans med Ulrika är ett exempel på väldans bra laddning.

Ulrika höll mig sällskap under hela simpasset, lika kul som alltid, men vattenlöpningen spenderade jag tillsammans med mig själv. Funkade fint det också såklart även om jag älskar hennes sällskap! Och låt dig inte luras av de grå molnen för de försvann!

Perfekt för utelunch, göra en ny låtlista till yogan, läsa och ta en minisiesta.

Innan jag åkte hem var jag även hos Kiropraktor-Micke. Inte mycket mys och bubbel där men gott om fix, nålar, laser och pepp! Även om besöken där är osköna blir jag alltid glad av dem!

Jobbhelg betyder också fredags-städ. Inte för att jag tycker det är särskilt festligt (jag tycker faktiskt det är skittråkigt) men jag gillar att ha fint och att slippa göra det under en (jobb)helg. Så då är det bara att göra.

Som belöning tog jag hojen till Söderbysjön för detta! Kvällsdopp alltså! Svensk sommar när den är som bäst.

Är otroligt tacksam för att jag har detta så nära och att jag får chansen att uppleva ännu en svensk sommar. Det är ju som bekant inte alla förunnat…

Kram från Ingmarie

Simsafari 2019

Precis som förra året var vädret långt från något Ingmarie-väder men det spelar egentligen ingen roll när det är Simsafari med Team Snabbare. Man blir liksom glad och lycklig in i märgen även om det snöar när man är med dem!

Foto: Ulf Hausmann

Första simningen var den längsta, ca 1 km, och det gick så himla bra! Vattnet var varmare än luften och vinden så jag hade nästan hellre varit i plurret hela safarin. Nästan. För även det blir såklart svalt till slut. Allt mitt kallsimmande/badande verkar inte ha gjort mig ett skvatt kyltåligare. Jag frös som en nakenhund redan halvvägs. Dvs jag är precis lika klen som alltid när det gäller att hålla värmen. Men det jag ändå märker är att jag hanterar kylan bättre nu. Jag fryser så jag skakar men jag stressar inte alls upp mig lika lätt längre och jag klarar av att fortsätta andas lugnt. Så någon nytta har jag nog ändå av allt huttrande jag gått igenom.

Foto: Ulf Hausmann

Vi simmade med små gulliga andungar, skrattade, såg fantastiska vyer, guppade bland vågor, ålade oss, flöt fram i stilla vatten, sprang, gick, klättrade, babblade och såklart hjälpte varandra. Precis som alltid med detta fantastiska gäng!

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Efter två timmar var vi tillbaka vid starten. Duktigt fikasugna!

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Benet höll i hop men jag ljuger om jag säger att det är lyckligt. Dock är det inte heller direkt olyckligt och jag är tacksam så länge det låter mig få vara med på sådana här safari-äventyr!

Tack Ulf och hela gänget för en underbar (safari)kväll!

Kram från Ingmarie

Allt man behöver…

…för att förgylla en helt vanlig, ledig och regnig tisdag i juni är väldigt enkla saker.

Ett bra gympass t.ex. Med extra allt. Och garanterad träningsvärk inom 48 timmar.

Behandling av Micke, gott kaffe och häng med min kära vän Inger är några andra säkra kort.

Inger jobbar (bl.a) på WolffWear och förutom att det är jättekul att bara vara där så hittade jag mina favvo guld-goggles! 😍🤩 Som jag letat! Tror faktiskt dessa är bland de sista som finns.

Men jag använde ett par andra på simträningen. Som f.ö var jättehärligt För gråmulet (regn) väder betyder (oftast) gott om plats. Plus att bastun är extra skön! I dag var inget undantag till någon av dem.

Kram från Ingmarie

När slutet åter gör sig påmint

Det känns ju onekligen både knasigt och märkligt att inte kuta race när start och mål är i princip utanför husknuten. Nu har jag i och för sig aldrig kutat Bagisloppet, trots dess närhet, men orsaken har alltid stavats j-o-b-b. I dag är jag ledig! Men det blev ändå inget lopp. Så bra är mitt ben nämligen inte ens i närheten av att vara så det skulle klara något sånt. Men jag är på riktigt glad ändå! En timme med väldigt mycket mer jogg än gång är ett stort steg i rätt riktning!

Ett ont ben är heller verkligen inget att gnälla över. Det går över. Liksom faktiskt det mesta man/jag gnäller över… Men det är lätt att glömma när allt rullar på i en vansinnig fart. De flesta av oss tar för givet att vi vaknar varje morgon, kommer upp ur sängen, gör det vi ska och vill under dagen, somnar, vaknar, lever, somnar, vaknar… Osv i typ all evighet. Eller åtminstone väldigt länge till. Döden är mest något avlägset långt bort “sen”.

Men vi vet inte. Vi vet absolut ingenting om när döden kommer. Så sent som i förrgår blev jag än en gång varse och påmind över livets extrema skörhet. Och att ingen går säker.

Första gången jag träffade Terese Alvén var för många år sedan när vi pluggade journalistik tillsammans. Sen blev det på Sats, i löparspåren och på olika event. En otroligt driven, levnadsglad, inspirerande, positiv, vacker, ödmjuk och hälsosam tjej. En sån människa som berör och som man blir berörd av och som man minns med värme även om tiden mellan mötena kan bli väldigt långa.

Terese hann precis fylla 37 år innan hon dog. En elakartad cancer tog hennes liv bara några veckor efter diagnosen. Två barn, man, familj, vänner och följare sörjer. Jag tror de flesta befinner sig i samma hemska chocktillstånd som mig. Hur kan någon som älskar livet så mycket drabbas av något sånt här? Och så snabbt! Det är fasen inte rättvist! För även om vi inte var nära vänner så var hon en vän. En vän som ville gott, som gjorde gott, som hjälpte andra och som var synonymt med allt vad hälsa står för.

Men som sagt var. Ingen går fri.

Jag tänkte på allt detta, på mitt eget liv och på vad som verkligen är viktigt den stund vi har här på jorden under den lilla simturen jag gjorde i dag. Det jag kom fram till, som alltid, är hur oerhört viktigt det är att verkligen leva medan man lever. Inte vänta till “sen” för då kan det mycket väl vara för sent.

Livet går upp och ner, ibland är det t.o.m platt, men det är livet. En unik gåva och det enda liv vi får. Och har. Så lev det väl och ta tacksamt emot varje dag oavsett vad den bjuder på. ❤️

Kram från Ingmarie