Forever young

Nej, det är inte någon ny slogan jag har eller vad jag tror om mig själv. Det har varit raceday igen och loppet heter just Forever Young . 😀

Jag har sprungit det en gång för tre år sedan och det var bl. a därför jag ville kuta det igen. Som jag minns det var det nämligen supertrevligt, välorganiserat och en härlig bana. Allt stämde! Men jag hade glömt all mat efter. Återkommer om det.

Loppet går på trailsen i Placitas som ligger på norra delen av Sandia mountain. Som en liten parentes kan jag berätta att det var på dessa trailsen, samt i Albuquerque, som Paula Radcliffe tränade innan hon satte världsrekord 2003.

This race is a celebration in memory of Albuquerque Roadrunner member Charlie Young, an avid runner, cyclist and outdoorsman, who was killed in a cycling accident in Colorado in August 2004. Since Charlie always ran without a shirt even in the dead of winter,shirtless (not topless) participants are given a two buck refund at the finish line. 

Så för att göra som honom sprang jag såklart shirtless.🤪 Vilket jag antagligen gjort ändå för det var rejält hett redan kl 9 när starten gick. Dvs perfekt Ingmarie-väder!

Det var deltagarrekord i år och jag kan verkligen förstå det. Inte bara för vädret. Loppet är så himla trevligt, mysigt, familjärt och liksom superhärligt! Man kan välja 3 eller 6 miles. Jag körde 6 som förra gången. Tuff runda där 4 miles är i princip bara upp och 2 brant ner. Sånt som jag tokgillar! Jag är inte så snabb (flera minuter långsammare mot för 3 år sedan) men jag är stark nu! I dag också! Och antagligen en av de gladaste.

6:a totalt och 1:a i min AG som festligt nog kallas “Grand Master”! 😍

Efteråt hänger folk kvar och minglar till långt efter prisutdelningen. Snackar, gosar med alla hundar (vet inget lika hundrikt lopp någonstans och det är supermysigt!), dricker kaffe och käkar. Man bjuds på ett överflöd av übergoda burritos (vegan också ) och kakor.

Extra roligt var det att få träffa min forna klubbkompis Simon Guiterrez igen. Det är tack vare honom jag hittade Albuquerque ö h t och det är säkert över 10 år sedan vi sågs. Han är sig lik och fortfarande lika snabb! Överlägsen over all segrare i 3 mile loppet!

Hans mamma, 70+++, är en riktig superwoman och en överlägsen AG vinnare i 3 mile loppet! (Nr 972)

Jag blir superinspirerad av att se alla dessa stentuffa Masters! Jag hade några 60+ män före mig så det går minsann att köra hårt även i mogen ålder!

Ett verkligt “bevis” på att det varit hett i dag är detta.

Keps på mig händer typ aldrig annars. Tror det var i Australien sist. När det var 35 grader eller något. Riktigt så många grader var det inte här i dag men höghöjden gör solens strålar väldigt mycket starkare.

Så kanske inte så konstigt simningen gick så bra! Jädrans alltså! Bästa i år!!!

Kram från Ingmarie

En erfarenhet rikare

Jag håller i min snor-tidiga morgon-jogg följt av kall-sim i Cochiti lake. Det gäller att passa på för snart är det ju för varmt för att kallas kall-sim. Inte för att värmen i vattnet stiger i någon raketfart precis. Trots att det är i snitt 20 grader i skuggan och säkert 25-30 i solen har det inte hänt mycket sen förra gången. (52.3 F är ca 11 C.)

Det var makalöst vackert vid sjön. Vindstilla, klarblå himmel och 20 grader i luften trots att det var tidigt.

Lorraine kunde tyvärr inte haka på i dag så det var “bara” jag och Erin. Den bönan ska ju snart simma ett riktigt tufft lopp. 17 miles (27.3 km) i Apache lake. Jag kan inte ens föreställa mig hur långt det är. Och kallt! I bästa fall 15-16 grader och det skulle garanterat vara svalt med våtdräkt. Hon gör det utan. That’s the rules.

Så ja, vi simmar utan våtdräkt. Har inte ens med mig någon så jag behöver inte ens vela.🤪

Förutom den första minuten, som alltid är en smula chockerande, kändes det väldigt bra! Vi simmade på och stämde av med varandra med jämna mellanrum. Det kändes som om jag skulle kunna simma i princip hur länge som helst. Eller i alla fall 30 minuter. Men så efter drygt 20 minuter är det som om hela kroppen stängs av. Det blir jobbigt att andas, armarna är snudd på obrukbara och det surrar i huvudet. Faktum är att det var lite samma upplevelse som de (få) gånger jag blivit överhettad och dehydrerad. Känslan var riktigt obehaglig för jag visste ju liksom inte vad som hände. Har ju i princip ingen aning om när jag går över gränsen i det här. Jag vet bara att den är ruskigt tunn och att det kan gå jäkligt fort. Dessutom har man vattnet man helst ska ta sig ur innan. 🤪 Det är ju liksom inte som att kollapsa på land. Men jag fick aldrig panik utan behöll lugnet. Något jag faktiskt tackar yogan och meditationen som jag skrev om i går för. Ett simtag åt gången och jag kom, som du förstår, välbehållen i land. 6 minuter från att ha klarat de där 30 jag trodde, och 4 min. längre än innan. 😀 Erin hade konstigt nog samma upplevelse och avslut. (Hon var dock i 30 min.) Märkligt!

Sen skakade vi i kapp samtidigt som vi försökte prata och ta på oss kläderna mellan fnitterattackerna.

Jag kan förstå om man tycker detta är tokigt men jag är verkligen så himla glad att Erin och Lorraine ville ha med mig från början och att jag fått fortsätta hänga med dem. De är fantastiska vänner och det är som en helt ny värld för mig det här. I definitely got the bug!

Helt klart tar detta en himla massa energi. Jag störtsomnade när jag kom hem. Så där så jag sov innan jag ens hunnit blunda. Klassiskt för mig när jag frusit och sen blir varm. Värsta och bästa sömnpillret alla kategorier. Särskilt i kombo med detta. ☀️😍

Men det räckte med 20 minuter. Sen har jag varit varm hela dagen. T o m svettig!

Kram från Ingmarie

Planerat oplanerat (eller vice versa) och det är skönt att inte vara dödssjuk

Kroppen är märklig. Liksom hjärnan. För att inte tala om livet. Man tror man har en plan och att läget är under kontroll men icke heller. Utan att man fattar ett jota så kan kroppen/knoppen/livet helt förändras och plötsligt har man varken en plan eller kontroll.

I går t ex fick jag helt oväntat en märklig värk i ryggen. Det var som om ett tajt bälte drogs åt hela nederdelen samtidigt som bröstryggen förvandlats till ett järnspett. Hade svårt att både stå och sitta men ligga funkade fint så sova var tack och lov inga problem. Tvärtom! Vad det var eller var det kom från har jag fortfarande ingen aning om. Med den “uppladdningen” hade jag i alla fall inga förväntningar om att ens kunna jogga i dag. Ännu mindre kunna köra de planerade intervallerna. Såg för min inre syn hur jag med stor möda istället skulle vara tvungen ta mig till kiropraktorn och sen i bästa fall få träna något lätt. I bästa fall. Men eftersom jag jobbar med det jag gör, och får se alldeles för många “skumma fall”, så tänker jag alltid värsta scenariot när sådana här till synes oförklarliga smärtor dyker upp. Dvs de är något livshotande. Ja så knasig är jag men det finns som sagt var en förklaring till varför…

Så blev det morgon. Jag gick upp. Yogade och mediterade som vanligt. Åt frukost. Och kände att ryggen märkligt nog var ganska ok. Så pass ok att jag trots allt bestämde mig för att köra de planerade 30 x 30-30 sek. i Academyparken. Dvs 30 sek hårt -30 sek lugnt 30 ggr.

Åkte dit. Värmde upp och började. Den första var som att springa med blyskor i gyttja men redan den andra kändes helt ok. Sen flöt det bara på. Backe upp och backe ner. (Enklast nerför förstås…🤪) Inget ont någonstans och hela kroppen kändes pigg. Då började hjärnan blanda sig i. Du vet så där när den liksom dealar med sig själv. “30 st har jag ju gjort en massa gånger innan – let’s go for 40!”

Så då blev det bestämt. En stund. Sen började det igen. Av någon anledning tyckte nämligen hjärnan att 50 var en mycket bättre siffra och därmed hade den dealat till sig även det.

Ja jösses! Det var svettigt värre. Men så kul! Avslutade med hopp & skutt-övningar i backe innan nedjoggen.

Men inte nog med det. Både kroppen och knoppen tyckte att ett rejält gympass också var en bra idé. Och vattenlöpning.

Som sagt var. Det finns mycket som är märkligt och som man troligtvis aldrig kommer begripa. Särskilt döds-sjuk verkar jag i alla fall inte vara. Åtminstone inte i dag…

F.ö rekommenderar jag ännu en podcast med Rich Roll.   På tal om vad man tycker är kul här i livet.

The paradox of passion with Brad Stulberg and Steve Magness.

Enjoy!

Kram från Ingmarie

Petroglyfer och ännu en bassäng

Jag antar att de flesta vet att de som kallas amerikaner inte var de första människorna i detta gigantiska land. Om inte så läs gärna detta. Indianerna, som även ofta kallas Native Americans har troligtvis funnits här så länge som i 130 000 år enligt ny forskning. Så Amerikas Förenta Stater är egentligen rena barnet.

Under 1800-talet fram till 1930-talet utvandrade förresten nästan 1,3 miljoner svenskar till USA för att få ett bättre liv och en framtid. I praktiken var det en fjärdedel av hela befolkningen och de flesta var av naturliga anledningar unga och starka. Personligen tycker jag det är något att tänka på i dessa tider när man mer och mer vill stänga landsgränser och neka människor en chans till en (bättre) framtid…

Petroglyph National Monument bildades 1990 för att bevara och skydda en av Nordamerikas största samlingar av Petroglyfer. Det finns över 24 000 bilder ingraverade och etsade i sten där. Förenklat kan man beskriva Petroglyfer som olika slags bild-beskrivningar gjorda av just ursprungsbefolkningen här. Trots att många är 1000-tals år gamla kan man fortfarande se dem. Vad de betyder vet väl egentligen bara de som gjort dem men man tror att de beskriver olika slags andliga budskap, viktiga (vardagliga) händelser och kulturella ritualer. Bäst är att först besöka monumentets Visitor centret. Förutom bra allmän info finns det en hel del att kolla på även där!

Det finns flera olika områden att besöka och vandra omkring i. Jag valde Boca Negra Canyon i dag. Kunde nämligen inte minnas om jag varit där innan.🤪

Det är en ganska utmanande trail om man vill upp till toppen av berget.

Men så väl värt mödan!

Det finns många lärorika skyltar och såklart många olika slags Petroglyfer att se. Och fundera på vad de egentligen betyder…

För mig känns sådana här ställen, med en mer “djup” historia, på något vis alltid lite extra speciella. Jag vet inte riktigt varför. Eller ens hur. Lite som att det finns en annan närvaro än det jag hör, ser och känner. Andaktigt på något vis.. Låter kanske helknasigt men hur som helst är det mer än väl värt ett besök! Och en väldigt fin plats att meditera på om man vill.❤️

Inte långt därifrån ligger Riverpoint-gymet så jag passade på att testa även deras ute-bassäng. I går testade jag ju Highpoints. Riverpoints är inte “dålig” men den som är minst, lika kall som Highpoints och varken den eller deras inne-bassäng är tillräckligt djup för pool-run så av de tre jag testat är den helt klart “sämst”. Del Nortes solskens-bassäng är fortfarande bäst!

Löpningen på trailsen, och Yael´s yoga, var lite mer “som vanligt”. Dvs väldigt härliga!

Kram från Ingmarie

Fler bassänger!

Jag har nästan beslutsångest för nu har ytterligare fler ute-bassänger öppnat!

Förutom min “vanliga” solskens-bassäng så finns nu även t ex den på Highpoint-gymet.

Fördelen med den, förutom att den ligger  jättevackert och jättenära där jag bor, är att den är tillräckligt djup för pool-run. (Något tyvärr inte solskens-bassängen på Del Norte gymet är så där får man köra inne.)

Nackdelen är att vattnet var ganska svalt. Trots att jag både övat i Cochiti lake, och gymat mig svettig precis innan jag hoppade i, så frös jag ganska duktigt efter en timmes spring.

Men det var det värt för det var såklart superhärligt så visst ska jag i där igen!

Och såklart jag har varit i solskens-bassängen också. Det är ju tisdag! Körde bl.a 30 x 50 yards hard med kort-kort vila enl. Coach Jennys instruktioner. Med och utan padlar. Jobbigt och skojigt!

Även om jag har beslutsångest så är det lyxigt att ha så många val och snart nog ska jag även testa en tredje bassäng.

Kram från Ingmarie

Det är inte alltid så enkelt

I går var det både vinterkallt och höstvindar på en och samma gång. Det t o m snöade lite i går kväll! (No, it’s not an April fool joke..)

I morse var hela Albuquerque inbäddat i en slags vit, fuktig bubbla. Inte snö och inte egentlig frost heller utan mer som något fluffigt vitt kallt vatten-täcke. Norrut syntes inte ens Sandia-berget. Fascinerande! Det kändes som om jag var mitt i en sagobok.

Det var mer eller mindre helt vindstilla och inte direkt kallt men inte heller varmt så klädvalet var inte helt enkelt. Det blev såklart helt fel. Inte de första 20 minuterna kanske men sen försvann det där vita fluff-fluffet och byttes mot solens strålar. Och de är härligt varma.

Så det blev att ta av det som kunde tas av för att inte helt smälta bort under långpasset. Ett långpass som f.ö var rackarns segt. Höghöjd och backar är tufft oavsett men när man grejat flera timmar trots cement i skorna, då är man banne mig extra glad och nöjd! Och helt ärligt så var det ändå mest härligt för vem kan annat än älska att ha det så här?

Yogan i kväll var också extra svettig, yogafröken Yael är nämligen enormt påhittig, och bra och välbehövlig. Som yoga ju i princip alltid är. Kanske särskilt när den är extra utmanade för man lär sig väldigt mycket om sig själv då. Det brukar stämma väldigt bra på mig det där man säger att “så man gör och reagerar på yogamattan är en spegling av hur man gör och reagerar  i övriga livet”. 🙏🏻❤️ Hur är det för dig?

Kram från Ingmarie

Miles for Minds

Som de flesta lopp här finns det någon slags tema och insamling/stöttning till något.. Bra tycker jag! Miles for Minds är ett lopp för att uppmärksamma och samla in pengar till barns utveckling både fysiskt och psykiskt.

I just detta loppet fanns “bara” 5 km att välja på så det gjorde ju det hela enkelt på det viset men 5 km är tufft! Det är ju liksom bara att tuta och köra direkt. Och hoppas man överlever hela vägen.🤪

Det blir inte direkt enklare av att det helt plötsligt blev en köld-och blåsknäpp de maximum. Från 20-25 grader ( i skuggan) till 2-4 grader och hård vind från typ alla håll.😱

Men det var bara att gilla läget. Det var ju likt för alla. Värmde upp så mycket jag kunde och hann i långbrallor, 2 tröjor, 2 jackor, mössa, pannband och vantar innan jag tog bort åtminstone några lager.

Vid starten var det som alltid fullt ös. Jag hade ju inte laddat över huvudtaget men ville såklart få ett bra pass. Försökte därför strunta i hur de andra sprang och i stället direkt hitta en fart som kändes ok för mig i dag. Och jag tror jag lyckades ganska bra. Jag körde verkligen vad jag kunde och hade inte kunnat snabbare. Benen kändes helt ok men andningen sista kilometern var inte att leka med! Milde himmel! Måste ha hörts över hela stan! Eller i alla fall över hela parken. .. Höghöjd kan verkligen, verkligen göra luftrören smalare och tunnare än dock-sugrör!

Etta i min agegroup (slog bl a hon som slog mig på första loppet här) och fyra totalt. 11 sekunder från att komma trea och få en check. Verkar vara mitt öde just nu.🤪

Men jag är nöjd. Känslan var bra och jag gjorde mitt bästa. Vad mer kan man begära av sig själv? 1-3an var dessutom 20-30 år yngre. Som sagt var, få se hur snabba de är när de är 50+.😄😄😄

Jag har märkt att min återhämtning är riktigt bra nu! Härligt tycker jag! Så hur trött jag än var där på slutet så fanns det ändå bra med energi kvar för ett rejält simpass med Mastergruppen.

Och solskenspoolen är härlig även om solskenet (tillfälligt) saknas.😍

Kram från Ingmarie

Tidsändring och lopp-laddning

Vi fick sommartid här för flera veckor sedan men i natt är det visst Sveriges tur. Jag tycker mest hela påfundet är väldigt onödigt men en som verkligen har nördat ner sig i detta, och är extremt finurlig om det, är Anders. Kolla gärna in denna sidan om du vill lära dig mer! Det är mer komplext än man tror!

Själv har jag mest hängt med vänner och njutit av solen. Helt ärligt tror jag att jag är gjord för att leva (och träna) i värme under solen!

“Problemet” är att det är ruskigt svårt att hålla sig stilla för solen ger mig som alltid massor av energi och (livs)glädje! Så laddningen inför loppet i morgon har väl gått si sådär.

Å andra sidan anmälde jag mig inte förrän i eftermiddags så hur skulle jag liksom ha vetat?🙄🤪

Kram från Ingmarie

En riktig hot-cold mix

Planen var att slöjogga max 50 min efter gårdagen men kroppen tyckte och ville visst annat. Benen var hur studsiga som helst så det blev både bra distansfart och tröskelfart i 70 minuter på trailsen. Egentligen hade jag kunnat längre men jag hejdade mig faktiskt och hoppas det var klokt.

“The girl” är förresten fortsatt lika glad. Jag också.

Min pigghet beror delvis garanterat på vädret. Solen alltså! Vilket energiklot det är! Och det är varmt! T o m jag behöver skydda mig när solen skiner som mest. Då är det hothothot.😍

 

Solskenspoolen är lika härlig som alltid men den svalkar bara i typ 8,5 sekunder precis när man hoppar i. Sen värmer både solen och själva “jobbet” så mycket att jag typ aldrig vill gå upp. Men det gjorde jag förstås. Jag blev ju både kissnödig och hungrig.🤪

Något som inte är riktigt lika varmt, trots heta dagar, är Cochiti lake. Vi trodde alla i vår enfald att den skulle vara många grader varmare sen i söndags. Och det var den väl egentligen men en halv celsius-grad gör ingen revolutionerande skillnad precis. 🤪

Men det var såklart ändå härligt på sitt speciella och unika lilla vis!

Jag älskar verkligen det här och jag älskar hänga med Lorraine och Erin. De är härliga kvinnor som inspirerar mig på alla sätt och vis!

Dessutom är det väldigt mycketenklare att frysa tillsammans.

Kram från Ingmarie

Bästa i år!

2,5 timmar upp och ner för trailsen under Albuquerques heta sol. Många höjdmeter på höghöjd och det kändes bra!

Kutade först uppåt mot Sandia-berget och sen längst ner i Bear Canyon Open Space park. Vilket innebär att det är 40-50 min konstant uppför sen.

Blir jag inte backstark här blir jag det aldrig.

Kroppen känns bra och jag tror jag håller en bra balans med allt just nu. Och jag har en plan för att fortsätta att ha det så. Sen vet man såklart aldrig riktigt hur det blir. Ingen plan är ju idiotsäker. That’s life!

Men yoga i solen vet man alltid är härligt!

Kram från Ingmarie