Simning

Vad man kan göra en “ledig” onsdag

T.ex kan man:

• skriva klart två artiklar

• skicka fakturor

• göra matlådor

• svara på en bunt mail och rensa undan i alla inboxar

• planera och plugga in ett yogapass + ladda ner en spellista

• fylla kalendern med ännu mer roliga grejer

• minimini-powernappa

• gå hela vägen till tuben för att precis när man kommit fram inse att simgrejerna ligger kvar hemma och därmed “tvingas” gå fram och tillbaka i slasket en gång till

• roa sig på egen (lunch)bana

• köra bästa Glenns spinningpass tillsammans med lika bästa Lena tills det inte fanns någon svett kvar



I morgon ska jag nog bara jobba “vanligt” och träna.?

Kram från Ingmarie

Gogrejer i 08a land

En stor fördel med 08a land är alla dessa bra vegohak som finns. Spelar ingen roll vad man är sugen på. Du hittar det! Och trots att jag tycker att jag testat en himla massa olika ställen så finns det ändå ännu fler nya att upptäcka. Visst är det fantastiskt?

Snälla Lisa hängde med mig till Hälsocafet på Hornsgatan i dag.


Begriper verkligen inte hur jag lyckats att inte käka där under alla dessa år jag bott här. Trots att jag vetat om det! Borde nog verkligen skämmas…?För jösses vad gott! Och så mycket!


Nåja. Bättre sent än aldrig. ? Precis som med simningen. Nästan tre veckor sen sist pga operationen men i dag så äntligen!


Simning är verkligen en färskvara för mig och jag får absolut inget gratis där. Det är hårt jobb, flit, slit och disciplin som gäller till 100%. Förutom de sista 5-10 min. på dagens pass så kändes det mest trögt och segt men det spelar ingen som helst roll. Det var ändå alldeles, alldeles underbart!


Och om du behöver bra klistertejpsplåster som tål tuffa tag så har jag några heta tips.? 


Kram från Ingmarie

Hjärnmagi

Jag tycker det är både fascinerande och festligt hur lätt det ändå är att ställa om hjärnan. För tänk hur man från att ha tänkt och tyckt att något är skittrist, eller t.o.m otänkbart, ändra sig och tycka samma sak är superskoj och kanske även en självklarhet!

För bara några månader kunde jag inte ens tänka tanken att behöva cykla. Framförallt inte inomhus i ett mörkt rum svettandes på en spinningcykel. Men se hur det blivit. När diskbråcket tog kommandot så blev allt vad cykling heter plötsligt min bästa vän. Jag blev ännu en gång påmind om hur skört allting är och hur viktigt det är att ha (minst) ett alternativ och en plan B.  Oavsett vad det gäller faktiskt. Så nu kollar jag racercyklar och jublade högt för att jag fick plats på D.H:s grymma 2- timmarspass tillsammans med bästa Fredda.



Samma Fredda som direkt efter bjöd mig på lunch på Reload superfood. (Han trodde jag fyllt jämt och jag lät honom tro så en stund.?) Megagott! Carola hakade också på och det slutade med att lunchen blev lika långt som spinningpasset. Snacka om balans!


Men tillbaka till ämnet. Skallen. Jag minns med, mest för att det inte alls är särskilt längesedan, att simning var först otänkbart och sen skittrist bara för det var så galet svårt. Jag säger inte att det alltid är så enkelt nu heller men jag älskar det verkligen och badkläderna är nästan alltid med i väskan. Blev ett riktigt härligt pass på vägen hem. Inklusive skön bastu. 


Så visst är det konstigt att man inte lär sig det där att aldrig säga aldrig. Faktum är att jag inte längre skulle bli förvånad om jag anmäler mig till ett triathlon. Eller börjar knyppla.

Sen finns det förstås grejer som man inte säger någonting om utan bara gör för att nyfikenheten är så stor. Som man kommer på redan efter första gången att man vill göra om. Helst redan nästa dag. Mitt första riktiga gongbad gjorde jag ju sent i höstas och jag har verkligen längtat till nummer två som blev i dag.

Vilken grej det där är! Obeskrivbart. Rekommenderar det verkligen! Extra bonus är det att ha allt på cykelavstånd och att det är Pee som är “gongaren”.?


Kram från Ingmarie

Tillbaka i fredagsmyset

Visst är det en smula segt att vara i 08a land så det gäller att hitta tillbaka till alla de godbitar som trots allt alltid finns. Och jag måste passa på för nästa vecka blir det inget ordentligt mys på några veckor. Jag måste nämligen opereras i ansiktet igen så det blir svettfritt med fetförband ännu en gång. Känns ju si så där… Men tydligen fick de inte bort allt så det är bara att gilla läget och vara tacksam över att få så bra hjälp!

Men det är inte ännu! Vem vet, himlen kanske hinner trilla ner eller så var provsvaren fel så jagslipper.?

I dag är det hur som helst fredag och fredag betyder fredagsmys, eller hur?

Först simma och vattenlöpa.


Sen nya releasen av Hot mojo. Hade blivit lite varnad att det skulle vara extra tufft men jag tyckte det var härligt och älskade det! Hjälpte säkert att det var bästa Tonny som instruerade.


Vad har du hittat på för mys?

Kram från Ingmarie

Det är inte alltid att lämna som är det svåraste…

30 timmar tog resan dörr till dörr. Inklusive många timmar ihoppackade i luften, nästan lika många timmars väntande/fraktandes på land och både kaffe och mat på helt galna tider. No wonder hjärnan är mos. Men det flöt på bra och både vi och väskorna är tillbaka i 08a land igen. Sånt ska man vara glad över! 




Men för att komma in i rutinerna gäller det att under några dagar inte helt lyssna på kroppen utan lite kämpa emot den. Du vet, hålla den vaken när den vill sova och inte låta hungern styra helt för det kan betyda precis vilken galenskap som helst. ? Så det var bara att packa upp, kolla posten, tvätta, handla, packa om för i morgon väntar ny resa, fylla på SL-kortet, trotsa kylan och inta Eriksdalsbadet igen.




Men egentligen är varken jetlag, smutstvätt, vardag, gråväder, kyla och frusenhet det jobbigaste med att komma tillbaka. Inte ens att behöva lämna allt det fina och alla härliga människor down under. Eller behöva ha vanliga skor och långbrallor igen efter veckor barbent och (nästan) ständigt traskandes i flipflops.
Nej, det allra, allra värsta är att komma tillbaka, öppna ytterdörren och veta att jag aldrig någonsin mer kommer mötas av lilla Elvira. Aldrig. Det gör ont. Så in i helvetes jäkla ont…


Kram från Ingmarie

Allt har ett slut

Det känns helt ofattbart att vår tid här är slut för denna gången men så är det. I kväll väntar resan tillbaka till Sverige igen. Det känns inte skoj någonstans men jag är samtidigt såklart oerhört tacksam för denna tiden. And I’ll be back! 

Började dagen med två riktigt härliga pass. 

 



Förhoppningsvis hjälper de mig att härda ut 27-timmars resan.?

Kram från Ingmarie

Vattendag

Att simma tidigt, före frukost, är verkligen vansinnigt härligt. Särskilt när solen står rakt upp på himlen och vattnet är sådär perfekt tempererat. Nötte längd efter längd med teknik, intervaller och flytövningar. Är ruskigt nöjd. Och tacksam.



Simning är ju inte så socialt men jag hade i alla fall fint sällskap av både Anders och vår nya vän Sebastian. Man får snacka det man pallar mellan simvarven. Och efteråt. Det behövs inte så mycket för att känna samhörighet och gemenskap. Och vänskap. Ett leende och några uppmuntrande ord räcker ruskigt långt för de flesta. Där är vi alla nog ganska lika.


Havsvattnet är (förstås) inte lika varmt som bassängvattnet men det funkar perfekt för vattenlöpning och “allmän svalka”. Särskilt när sanden är så där varm att det inte går att gå på den barfota.?



Vatten är verkligen coolt. Och framförallt livsviktigt. Utan rent vatten skulle vi snart dö så det gäller att tänka på hur vi behandlar vår jord. 

Att t.ex återvinna allt som går och välja vegomat kan verka som en pyttegrej men i det stora hela är det  jättebra saker för Moder jord. Vi var ännu en gång på samma vego-hak som i går och vi blev ännu en gång så där så vi nästan  dog smarrighetsdöden.?



Kram från Ingmarie

Hej och hej då

Livet är fullt av hej och hej då. Båda kan vara bra och mindre bra. En del är sorgliga, slitsamma, ångestfulla och  tråkiga medan andra är roliga, lustfyllda, spännande och efterlängtade.

I dag har det varit allt av båda. Hjärtat är sorgset samtidigt som det är glädjefyllt. Låt mig förklara. I dag sa vi hej då till Bunbury. För denna gången i alla fall. Lika mycket som vi kommer sakna lilla Dorothy kommer vi sakna fina Amber. Dessa djur. Som alltid, alltid berör mig så djupt in i hjärtat och stjäl en plats i det för alltid.



Jag kommer sakna alla härliga människor jag träffat, cykla under en varm sol, ljudet från syrsorna och fåglarna, yoga ute i trädgården och kaffet från Erikssons kaffemaskin. SÅ gott!


Jag kommer sakna närheten till Koombana beach och  sim/vattenlöpnings-passen där.


Jag kommer sakna att kunna sitta ute och äta varenda måltid och jag kommer t.om sakna att sitta svettas på hojen i garaget. Jag såg därför till att göra det lite extra ordentligt i dag.?



Men allt har ett slut och jag är så himla glad och tacksam för dessa underbara veckor. Och allt är inte elände för vi har sagt hej till ett annat litet paradis. Mandurah. Det är inte utan att vi blivit blixtförälskade båda två. Hittills är allt the top of the top. Hade egentligen räckt med lägenheten vi hittat och utsikten från den.


Men här finns det mesta av det bästa. Som t.ex ett sprillans nytt Sportcenter! Med allt man kan tänka sig vilja ha och behöva. Jag är helt säker på att jag aldrig simmat i en så ny bassäng och hur fjantigt det än kan verka så var det så himla härligt! Varenda linje syntes till fullo och det fanns inte en endaste liten fläck på det vita kaklet. Magic!



Det här är förstås inte allt. There will be more!

Kram från Ingmarie

Värmelyx

Tänk att vara unge här. Vilken ynnest och lyx att ha simskola i havet under den värmande solen. Själv minns jag mest mina simskolesomrar på Flammabadet i Knäred som ett konstant huttrande men jag kan förstås minnas helt fel.?


Kanske därför det känns extra lyxigt att kunna simma flera kilometer i havet, i bikini dessutom, utan att helt frysa till is. Det är inte direkt bassängvarmt i havet men eftersom det är så varmt på land hinner inte ens jag börja skallra tänder.



Jag minns också när jag för många år sedan, vi bodde i Falun då, cyklade en jämrans massa mil. Om jag inte minns helt tokigt så var det för att fötterna krånglade en gång och baksida lår en annan. Två race blev det med. Det första i isande vindar, snöfall och minusgrader. Minns att jag virade plastpåsar runt cykelskorna i hopp om att hålla dem något sånär torra och åtminstone ljumna.( Funkade si så där. Fick mest en massa konstiga blickar…) Det andra var i mer svensk sommartemperatur. D.v.s inte särskilt svettigt.

Så no wonder det är megalyxigt att kunna cykla utan att ens fundera på om jag kommer frysa.Inte ens fastän snälla Mattias drog med mig i ottan innan solen värmt upp allt.


55 km före frukost tycker jag är ganska bra för en newbie för även om jag cyklat en hel del så är det många år sedan och jag har aldrig cyklat riktig racerhoj. Förutom i förrgår men en gång är som bekant ingen gång.

Mattias bjöd på ännu en härlig runda men bildbevisen är få så du får föreställa dig lummiga alléer, hästgårdar, hav, doft av gräs och solvarm asfalt. Är så otroligt tacksam att han orkade valla runt mig.



Som extra bonus denna fina dag har jag varit på ett av mina bästa yogapass ever. Kom in i ett fantastiskt flow och svetten rann ohämmat trots att det inte ens var en hot-class. Har jag sagt att jag älskar värme??


Kram från Ingmarie

Kanske det blir tre

Om jag bott här, eller i ett annat land med samma klimat, så hade jag garanterat varit en “riktig” triathlet. En sån som satsar helhjärtat och verkligen lever triathlon. För livet är enklare när man slipper frysa. Särskilt sportlivet!

Nu har jag ju förvisso sagt miljarder gånger att triathlon inte är min grej med alla dess prylar. För att inte tala om de där (livsfarliga) cyklarna som väger mindre än ett pappersark och vars däck är smala som en blyertspenna. En sten, en punka, en bilist eller en grop och tiden på jorden kan vara över för denna gången.

Men livet är fullt av överraskningar och eftersom ett av mina motton är  face your fears Ingmarie så tog jag chansen när Mattias erbjöd sig att bjuda på en cykelrunda. Varken jag eller Anders hade cyklat på riktiga racercyklar innan plus att det är vänstertrafik, cyklarna inte var anpassade till oss och växelsystemet var helt otestat. Helt ärligt höll jag på att banga ur innan vi ens lämnat gårdsplanen men så tänkte jag att om jag vurpar så kanske jag får stanna i landet lite längre.?

Nu efteråt är jag obeskrivbart glad, tacksam, nöjd och stolt att jag inte fegade ur för vilken upplevelse och vilken runda! Vi trampade fram bland vingårdar, gigantiska hus, hästhagar, fårhagar, kohagar, lummiga träd, raksträckor och slingrande vägar. 




Någonstans under dessa timmar på sadeln, med ett brett leende på läpparna och svettdropparna rinnandes utmed kroppen, så kom den där tanken. Helt som från ingenstans. Tänk om jag skulle testa triathlon. Ingen sprint där det ska gå i racerfart från start utan kanske en halv Ironman. 70.3. I ett garanterat varmt race.

Jag var så exalterad efteråt att jag  fortsatte av bara farten med vattenlöpning och simning. Inte som ett riktigt Tri men bra nära!






Dock krävs det ju en del om det ska bli något. Framförallt pengar för ingenting inom Triathlon är billigt. Det är tokfyrt och det finns alltid någon mer “livsnödvändig” pryl. Så mycket har jag fattat av mina Tri-kompisars snack… Men vem vet, det kanske finns någon som vill sponsra en dam i sina bästa år?? 

Kram från Ingmarie