Fredags-vindar

Det har fläktat bra här i dag. Ändå valde vi att dra till Back beach efter löpturen. Den stranden ligger liksom mer oskyddat och rakt mot havet vilket gör att det alltid är sugande vågor där. I dag mer än vanligt så det blev mest fotbad med stänk.?


Det är väldigt fint där och hur det än är så svalkar ju vinden också. Risbusks-frissan får man på köpet.


Jag yogar varje morgon här, precis som vanligt alltså, men i kväll var jag även på det där Yoga-haket igen. Blev ett härligt yinyoga-pass. En skön kontrast till de fartfyllda vindarna så nu är jag i balanserad jämvikt igen. Det ska förresten bli mitt ledord i år. Balans. Yin & yang i lika delar.


Har du något ledord för 2017?

Kram från Ingmarie

Work, play and do Chinese

Det händer att jag gör lite nytta och jobbar mellan varven. Jag vill ju inte helt förslappas. Har man roliga uppgifter och gott kaffe så är det ju heller ingen större uppoffring.



Men mest leker jag. Ibland så hårt att t.o.m gymcykeln kroknar och vikterna svettas. Det första stämmer i alla fall för växlarna pallade inte med mitt pass. Det andra var väl mer min egen svett.


Och som den omtänksamma människa jag är så ser jag till att inte heller Anders förslappas.?


 

Jag fick t.o.m med honom på ännu ett simpass! Och jag behövde inte ens försöka övertala honom. Det enda jag slog honom i var antalet längder. Klurar på hur jag ska få honom att prova Swimrun med för hur perfekt vore inte det? Vi hade egen 50-metersbana hela passat. En sen fredags-eftermiddag. Lyx i både kvadrat och kubik och absolut otänkbart på Eriksdalsbadet.



Har man jobbat bra ska man belönas så vi testade Chinese deep tissuemassage. Kan väl inte påstå att det var alltigenom superskönt men däremot välbehövt. När min massör sagt “oh you are so stiff” för 8:e gången slutade jag räkna.? 


Kram från Ingmarie

Wadandi trail och Margaret river

Den lilla del av Australien som vi håller oss till är som en flugskit på någon av New Yorks alla skyskrapsfönster. Ändå kan man åka mil efter mil och timme efter timme, se böljande gräskullar, djupa skogar, odlingar, samhällen och ett oändligt hav utan att ha verkat rört sig en millimeter när man kollar på kartan. Det är då man begriper hur liten man är, hur ofattbart stor världen är och hur otroligt lite man egentligen sett och vet. Jag tänker också vilken bra uppfinning bilen är, även om den också förstör, för det hade blivit bra mycket knepigare att resa utan den.


Tänk t.ex att bara här runtomkring finns så många trails i varierande längd och form att kuta på att jag inte skulle hinna med alla även om jag sprang en varje dag resten av mitt liv. Men jag jobbar på att hinna med i alla fall en del av dem.?

Wadandi trail kallas även för “rails to trails” helt enkelt för att den en gång i tiden var ett järnvägsspår. Totalt är den över 10 mil. En sträcka jag inte skulle ens fundera på att springa under en dag även om jag vore fulltränad. I stället blev jag avsläppt i Cowaramup så jag kunde kuta delsträckan till Margaret river.


Jag var lyrisk! Inte bara för att jag trots allt kan kuta utan även för miljön. En dröm för alla som gillar snubbelfria trails, ängar och magisk skog.








15 km lyckorus! Som blev ännu mer lyckorus i mysiga Margaret river. Det är egentligen helfestligt att ett litet samhälle ute i nästan  ingenstans kan vara så fullt av liv och rörelse. Stället är helt enkelt en bra utgångspunkt oavsett om man vill ut i skogen, besöka vingårdar eller vara vid havet. Dessutom finns där massor av bra vego-mathak. Veganbowl och veggieburgern på Margaret river bakery rekommenderas varmt t.ex. Mer orkade jag inte testa för här snackar vi portioner a la USA.?





Det här är ett supermysigt lite udda ställe helt utan dresscode. Tack o lov.  I brist på bad hade det nämligen bara blivit en nödtvätt inne på turistinformationens toa. Ingen verkade dock bry sig. Maten var för god antar jag.





Och hur mätt jag än blev så längtar jag efter att sätta tänderna i brödet jag köpte med mig.


Något vingårdsbesök blev det aldrig men däremot ett stopp i Witchcliffe för att köpa (snordyr) dricka. Nog så spännande…


 Vi var även vid Surfers point. Hur mycket jag än älskar att bada och simma så avstod jag. Det där är ett ställe för de som är modiga på riktigt. Det är där vågorna bryts och kan bli flera meter höga. Inget för mesar som mig.? Men det är coolt att se på!



Kram från Ingmarie

Happy New Year!

2016 har verkligen haft sina ups and downs. Mest ups tack och lov.❤️

Hur som helst har den sista av årets dagar varit en toppendag på alla sätt och vis. 

Swimrun, yoga, vattenlöpning för mig. Löpning för Anders. Bad, strandhäng och picknick i solnedgången för oss båda.?







​​















So bring it on. I’m so ready for 2017!?

Kram från Ingmarie

Långtrip

Första gången jag besökte detta stora land var på 80-talet då jag backpackade mig runt och såg/gjorde typ allt.“Been there, done that”  var vad som gällde. 🙂  Andra gången var jag i Canberra för tränings- och tävlings-läger. Denna tredje gången håller jag mig i WA hela tiden. När man återvänder till ett land flera gånger då gillar man det. Mycket. Faktum är att jag älskar Australien. Här finns nästan allt jag kan önska och lite till.  På min “vill-bo-i-lista” är Australien och USA absolut högst upp. Och Halmstad. 🙂 Så jag har sänt ut min önskan till universum. Vill det sig väl slår den in. Jag tror på sånt. 🙂

Havet är en av de saker jag älskar. Och skogen. Här finns massor av båda. Lane poole reserve, som ligger ca 1,5h norr om Bunbury, täcker över 50 000 hektar av mark och är den största parken i den norra delen av Jarrah forest. Genom hela parken rinner Murray river som är den längsta floden (2520 km) i hela Jarrah forest. Parken är en oas. Här finns triljoner olika trails och vägar, otrolig natur, rikt djurliv och flera superfina dammar att bada och simma i. Som att hamna i himlen men på jorden.

  Jag hoppade av en bit före vårt mål för att springa. Kunde inte låta bli med sådana här vägar.

Men mestadels kutade vi tillsammans. Springa vilse är det inte så stor risk för, googlemaps funkar finfint offline, men man ska komma ihåg att det finns mycket annat som kan hända och i dessa marker är man väldigt liten i naturen och bland dess djur. Jag är inte rädd men jag har stor respekt. Eller som jag brukar säga. I might be crazy but I´m not stupid. Det blev en makalöst härlig runda. Upp och ner. Hit och dit. I en sagoskog!

Det bra med att vara “klen” och löpovan är att man är nöjd med så mycket mindre än när man är stark och löpvan. Tror jag gnetade ihop åtminstone 100 effektiva minuter men i benen kändes det som 3 timmar. Underbart att ha stor utvecklingspotential. 🙂 Och gissa om det var underbart att få hoppa i en av de fina flod-dammarna för att bada och simma.

Och frossa i sig lunchen med denna vyn.

Det var så skönt att bada att vi åkte bara vidare en liten bit innan vi var i en annan damm. Ännu härligare!

För att hinna med lite mer så var vi ändå tvungna att masa oss upp och åka vidare. En knapp mil norr om parken ligger Dwellingup.

En liten, liten håla men som är ett samlingsställe för massor av trails början och genomfart. Bl.a den här som jag mer och mer längtar efter att få testa.

Det finns också några små butiker, en fin park och Blue Wren café där vi passade på att pausa en stund.

Sen drog vi vidare norrut för att ta söderut hemåt vid Pinjarra. Bara att åka bil är ett äventyr. Vägarna är ruskigt bra och trafiken flyter hur fint som helst. Jag gjorde en liten film men har ännu inte lyckats klura ut hur jag får in den här. Återkommer. 🙂

Landskapet är hela tiden skiftande. Stora och små gårdar, skog,  berg och stora ängar där det går kor, får och hästar och betar. T.o.m grisar. Varje litet samhälle har sin lilla stolthet. I Brunswick är det t.ex kor som gäller. Lyckades bara ta ett foto på deras roliga små (ko)konstverk.

Innan vi var hemma igen hann vi även med ett besök vid pampiga Harvey dam och dess amfiteater.

Dammen är en av sex statligt byggda och var klar 1916. 100 män hade då tillsammans med häst och vagn byggt en 12 m hög cementvägg som höll 512 miljoner gallons med vatten. 1931 byggde man till så numera är väggen 18 meter och håller 2275 miljoner gallons. Ofattbart mycket. Utsikten från toppen är verkligen bedövande vacker…

Nästa “långtripp” kommer troligtvis bli söderut. Men den blir inte i morgon. Rumpan måste få vila lite.

Kram från Ingmarie

Ett paradis i paradiset

Om man åker söderut från Bunbury på väg 10 kan man efter några mil ta höger och köra genom den majestätiska Tuart-skogen. En del träd är så höga som 33 m och mäter 10 m i omkrets. Det högsta trädet har visst blivit 39,6 m. Inga småbuskar med andra ord… Efter européernas ankomst och exploatering av landet är detta den enda skog med Tuart-träd som finns kvar så numera är det en nationalpark. Vägen igenom är ett Mekka för cyklister och det är lätt att förstå varför. Platt, bedövande vackert och alltid skydd från träden.


Fortsätter man sen en knapp mil till söderut efter skogens slut hamnar man i Busselton. Om det inte varit för ett tips vi av en händelse fick i en butik hade vi garanterat missat denna diamant. I’m in Love! Det är inget stort samhälle men tillräckligt stort för att inte få lappsjuka. Centrum är så gulligt att man nästan dör gullighetsdöden (tänk små butiker utmed liten gata) och husen utmed kustvägen så magnifika att vi höll på att smälla av. Men det där är bara början. Här finns gigantiska parker, milslånga kritvita stränder, turkost vatten och en pir som är 1,8km lång! Man kan åka ett litet tåg hela vägen till änden om man vill och längst ut finns ett undervattensobservatorium. Allt det där var dock stängt i dag, it’s Christmas Day you know, men vi har ju ben att gå med och ögon att se med vilket räckte mer än väl.




Vi traskade runt i flera timmar. På vissa ställen var det fullt av julfirande picknick-folk. På andra var det absolut folktomt. Och var vi än gick fanns denna magiska bländande strand inom synhåll.


Lunchvyn såg ut så här:


Med korta jämna mellanrum fanns duschar och vätskepåfyllnadsställen. Grymt bra för havsvattnet är toksalt och solen varm.


Men det bästa var ändå “bassängen”. En stor, s-t-o-r nät-inhängnad del i havet så man kan vara i utan någon som helst risk för t.ex hajar. (Observera flugan som kom med på bild 1! 🙂 )



Så gissa om jag simmat? Att få simma i turkost kristallklart vatten är en dröm jag haft i en väldans massa år och i dag blev den verklig!


Anders testade med.?


På andra sidan piren fanns inga nät men det gick lika bra att simma där. Då fick jag dessutom lite småfiskar som sällskap.❤️


Vilken jul jag haft och jag är obeskrivbart tacksam för varje sekund. Sorgen finns kvar men livet känns ljust igen.?

Kram från Ingmarie

På en ynka dag kan man..

… hinna med en jämrans massa. Särskilt om man går upp långt före tuppen.

Man kan t.ex. hinna åka till Wellington Nationalpark som ligger ca 40 min bort med bil. Mattias som vi nu hänger hos skulle köra ett triathlon och vi hängde förstås med för att kolla och träna själva.


Springa och simma gillar jag ju och där fanns förstås massor av möjligheter.? Dessutom är där vansinnigt vackert !







Mattias, som f.ö kommer från samma fina bästkust-stad som mig, körde på bra på sprintdistansen. Han hade utan tvekan även den mest entusiastiska hejarklacken. Och kanske han var den mest fotade också.?




När man är på så där tidiga tillställningar ingår även nybryggt kaffe och lyxfrukost!




Man kan även hinna en extra sightseeingtur, dricka ännu mer kaffe och hänga på en absolut folktom strand. Makalöst!




Sen hinner man leka med katten, leka med kidsen, storhandla, vinka av familjen (som låter oss passa huset och kissekatten),  packa upp, städa, laga mat, käka och vattenlöpa i Koombana bays ljuva vatten.


Typ så. Sen blev det kväll och vi tyckte det räckte. Enda aktiviteten vi mäktar med nu är att nöta soffan.?

Kram från Ingmarie.

On the road

Vi har förflyttat oss söderut en si så där 18 mil till Bunbury. Här ska vi hänga ett bra tag och jag ser verkligen, verkligen fram emot det! Har redan invigt “sim-viken” och blev så exalterad att jag glömde fota.?

Vi for dock inte raka vägen. Det gäller ju att passa på att ta omvägar när möjligheten uppstår för det finns massor av guldkorn att upptäcka utanför de vanliga stråken. Bara att glo ut genom rutan är ett skådespel. Och bakvänt för man sitter ju på “fel” sida oavsett.


Lite utanför Mandurah hittade vi t.ex en nästan helt egen sandstrand. Perfekt för spontanbad och picknick-lunch.




Och inne i stan hittade vi massor av mysiga caféer och ännu en vansinnigt smarrig cappuccino som skulle gjort Anna grön av avund.



Har även besökt ett annat av Goodlife gymen. Re- och pre-haben måste ju skötas oavsett och jag tycker jag sköter mig exemplariskt.?

Kram från Ingmarie

När en förlorad livsande återvänder 

Foto och bilder av alla de slag är fantastiska uppfinningar och utan dem vore vi väldigt mycket upplevelse-fattigare. En bild kan verkligen säga mer än 1000 ord. Men ibland räcker de ändå inte till. Ibland kan ingenting beskriva varken det man ser eller känner helt enkelt för att det är obeskrivbart.

Just så upplever jag det nu. Att oavsett vad jag skriver eller vilka bilder jag än lägger upp här så blir det bara pluttigt i jämförelse med verkligheten. För när  livsanden äntligen kommer tillbaka är det som att få livet tillbaka igen. Bättre förklaring än så kan jag inte ge…

Det är inte bara det att jag redan kan springa mer än jag trodde jag ens skulle kunna göra i slutet av denna vistelse. Du som haft ofrivilligt löpuppehåll vet. Du som inte haft det får försöka föreställa dig hur det känns att längta efter att göra något som man älskar. Att sen dessutom få kuta runt i coola Kings park tillsammans med Anders gör ju inte det hela sämre.










Eller att jag har min yoga-,stretch- och rehabstund på en gräsyta större än hela Drottningholmsparken. Eller i alla fall dess parkering…


Den ligger förresten precis vid vårt lilla hus.


Inte ens det faktum att jag kört vattenlöpning i havet igen kan helt förklara vad som hänt inombords.



Nej det är solen och värmen som har, som alltid får jag väl tillägga, gjort underverk både med min kropp och knopp. När det väl händer så händer det fort!

Jag älskar verkligen att slippa lager på lager av kläder för att inte frysa och jag njuter av att kunna sitta ute och käka oavsett tidpunkt.


Liksom att hitta ännu en magiskt härlig utomhusbassäng som man kan vara i länge, länge utan att frysa sig halvt fördärvad. 10 st. 50-metersbanor varav en enbart för vattenlöpning. Ja du fattar va? Kubiklycka!


Och havet! Detta magiska, otämjbara element. Jag  älskar det samtidigt som jag har oerhört stor respekt för det. Det ger och det tar lika enkelt. Men jag tror bestämt att det mest ger. Anders är som en delfin bland vågorna och vill nästan inte komma upp.



Port beach är ännu en av Perths magiskt vackra stränder med sand så där vit att den bländar du vet.

Och man nästan inte kan välja var man ska lägga handduken för det är för mycket plats att välja på.?


Det känns fantastiskt att jag åter igen kan känna glädje och full livslust. För en vecka sedan trodde jag på fullt allvar att det skulle dröja ofattbart länge. Ibland är det skönt att ha fel.?


Kram från Ingmarie

Hur man snabbast får upp 100-tals badande trots 30 gradig värme

Scarborough beach. Kilometer efter kilometer med kritvit sand. Vågorna i Indiska oceanen är perfekta både för att bodysurfa och svalka sig med i den 30-gradiga värmen. Jag och Anders tumlar runt som fjäderlätta skumgummibollar och skrattar så vi nästan dör skrattdöden.



Efter ett tag tar vi paus och käkar maten i våra lunchlådor. 


Anders tar skydd under nya hatten medan jag nöjer mig med solbrillorna. 


Sen slappar vi duktigt. Siesta är extra fint efter bra gympass. Ett sånt där hela kroppen fått bli trött du vet.



När vi så ligger där och precis tänkt masa oss upp för ännu en badlekstund så börjar sirenerna tjuta. Högt! Livräddarna tar ner “badflaggorna” och sätter i stället upp såna här:


På mindre än 10 sekunder är havet folktomt. Ingen doppar ens tårna.


Livräddarbilen kör fram och tillbaka på stranden och informerar om att helikopterspanaren sett en tre meter lång haj en bit ut i havet och den är på väg från söder till norr. D.v.s mot “vår”strand. Men eftersom man aldrig helt kan veta dels vart den är på väg, eller dels om där är fler, så blev det badförbud på hela stranden. De hänger ihop så det var alltså inte bara där vi höll till. 


Visst, det kan verka läskigt men faktum är att det är, vad jag vet, inte ens 10 personer som blivit dödade av haj under de senaste 100 åren. Det är betydligt farligare att sitta i en bil. Det är faktiskt större risk att du får en kokosnöt i skallen.

Jag känner mig inte ett dugg orolig. Mycket handlar om sunt förnuft och att följa reglerna. 


Ska jag vara helt ärlig tycker jag det var ruskigt spännande och jag hade gärna velat se hajen. Det hade varit en ära!

Simningen och vattenlöpningen får förpassas till poolen men man kan ju faktiskt roa sig drottninglikt på stranden utan att bada.?


Kram från Ingmarie