Sunkmåndag

Alla dagar flyter minsann inte framåt eller är ens det minsta lattjolajbans. En del dagar är helt enkelt mest bara sunk och skittråkiga.

Jobba inne när det är typ sommar ute känns ju lagom skoj. Eller att det ännu en gång har varit inbrott i cykelförrådet. Inte heller att smälla i benet i ett av gymmets vassaste kanter så det blir en allmän sörja av blod och hudslamsor. Och när headsetet på min Indoor Running klass vägrade både funka och sitta på plats, utan for runt precis hur som helst på min skalle, hade jag väldigt lätt för att hålla mig för skratt. Prova kuta i fullt ös på ett löpband med en hand vid örat för att hålla eländet på plats så förstår du. Och samtidigt prata, hålla koll på tiden och skapa kontakt med deltagarna. Min simultanförmåga klarar allt utom just det där att hålla headsetet på plats.

Men men. Det är såna här dagar jag får jobba extra med att leva som jag lär. D.v.s se ljusglimtarna Ingmarie och sluta gnäll. För såklart har det funnits bra grejer också och nu när jag fått gnälla av mig så känns det genast betydligt bättre. ?

Vattenlöpningsintervallerna gick som tjohejsan även om även de var inomhus. Där är dock gigantiska fönster så mellan varven sprang jag i solen. Benen är pigga och jag röjde runt på gymet som om det inte fanns någon morgondag. Såret på benet var egentligen bara en skråma när jag väl fick torkat rent och hojen stod kvar trots inbrottet! Ja du hör ju! Mer + än -!?

Och när jag väl varit ute har jag verkligen njutit extra mycket av solens strålar.


I morgon är en ny dag och jag ska satsa järnet på att göra den roligare än i dag. Borde inte vara så svårt.?

Kram från Ingmarie.

Swimrunsöndag med guldkant

Livet snurrar på i en raslig fart för de flesta av oss. Det ska pusslas, trixas och fixas för att få ihop jobb, hemmaliv, vila och träning. Om man sen dessutom vill göra saker tillsammans med andra så krävs det verkligen att man tänker till. Träna tillsammans är ett perfekt sätt att få den delen tillgodosedd samtidigt som man är social. Jag har märkligt nog mest träningskompisar så på så vis är det väldans enkelt. “Problemet” är att alla oftast inte vill/kan göra samma sak samtidigt. En del vill inte ens göra allt. Jag är inget undantag där heller även om jag älskar att träna. Kanske för att jag ännu inte har någon längtan efter, eller ens fattat grejen med, t.ex klättring, hinderbana och kampsport. Men framförallt tror jag det är för att jag helt enkelt inte har tid med hur mycket som helst. För hur det än är så vill man ju känna någon slags utveckling med det man gör så kör man ständigt nya aktiviteter kommer det inte hända så mycket med just den delen. Dock kommer Cv:t för “har provat på” bli extremlångt. 😉

Jag har inte träffat Karin på 18 evigheter, kanske t.o.m fler, p.g.a just det där livspusslet. Våra liv är liksom helt osynkade. När hon kan så kan inte jag och vice versa. Men i dag fick vi äntligen till det. I alla fall en stund och en stund är bättre än noll stunder, eller hur? 🙂 Vi har en stor gemensam (tränings)nämnare, löpningen, men sen tar det tvärslut på just den biten. Det går dock att klura ihop ett halvgemensamt pass ändå. Jag och Lars ville köra swimrun medan Karin och Ingemar av någon anledning inte alls var sugna på det. Så istället för att alla körde var och en på sitt håll möttes vi upp och kutade 4-5 km. tillsammans innan vi delade på oss och fortsatte våra olika sportlekar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag tror Karin och Ingemar fick en härlig tur på slingorna. Svårt att inte gilla dem även om de bitvis är en smula kuperat. Jag och Lars körde två varv på en redan markerad swimrunbana. Ja så bra är det vid Hellas! Två hyfsat långa simsträckor mellan mestadels ganska tuff trail. Lars är en grym simmare men trots att jag fortfarande är långt efter honom så märkte vi båda att jag inte var lika långt efter som när vi körde ihop innan sommaren. Om han nu inte slöade allt för mycket för att vara snäll mot mig vill säga…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag är ju inte så rask på trail heller så det tog sin lilla tid. Karin och Ingemar hade fått vänta på oss vid mötespunkten men de såg glada ut ändå. 🙂

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Men jag är seg, och envis, så när de andra fortsatte hemåt fortsatte jag med mer swimrun. Totalt tre timmar blev det igen och det är jag både glad och tacksam över för helt enkelt var det inte. Gårdagen satt helt klart kvar i kroppen. Vore väl kanske rent konstigt annars. 🙂

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Men sen är det ju så himla bra om du minns att jag går en mini-yogakurs. Två nya fantastiskt sköna timmar med bästa Jenny. Nu är jag som ny igen!
img_6641

Kram från Ingmarie.

Det stora i det stora

Alltså, vilka dagar vi har! Det är ju rena sommarfeelingen. Vem hade kunnat tro att september skulle bjuda på detta kalasväder? Mer än en gång de senaste dagarna har det också slagit mig vilken otrolig tur jag har som lever i detta land. Inga krig. Inga konflikter. Ingen diktatur. Jag får röra mig i princip helt fritt liksom att jag får tänka, tycka och skriva fritt så länge det inte skadar någon. Vårt lands natur är både varierande och vacker. Vi är förskonade från allt för hemsk miljöförstörelse och de allra, allra flesta är skyddade av ett socialt nätverk.

Det är stort. Och fint. Och långt ifrån en självklarhet.

Sånt tänker jag ofta på när det svider i ögonen av svett, lungorna piper efter syre och benen nästan viker sig av trötthet under intervallträning. För egentligen gör jag ju det av fri vilja och för att jag både kan och får. Då ska man banne mig inte gnälla. 🙂

Åsa och Annika som jag körde med i dag, två supergirls som jag träffat via swimrunträningen faktiskt, är ruskigt snabba. Jag kunde ju ha valt att inte ens frågat dem om de ville köra med mig för att på så vis slippa bli avhängd. Men jag tänker som så här, och det är ganska ego egentligen, att om jag kutar med vassare löpare så borde jag ju med bli vassare.

5 x (3+2+1) min. blev det. På en ickeplatt runda i skogen. Kul som attan även om jag var långsammast. Jag bet i vad benen klarade. Fanns inte en chans att jag kunde maska för då hade jag blivit lämnad ensam och grejen var ju att vi skulle köra tillsammans.

img_6622

Det positiva är att även om jag inte är så snabb (allt är relativt-jag vet) så känner jag mig fortsatt stark och min återhämtning är ruskigt snabb. Eller som Åsa sa i en av pauserna: “Du pratar för snabbt efter intervallen!”

Kul att vara lite extra bra på något även om just det där aldrig kommer ge mig något pris.

Himla mysigt var det i alla fall och nu har det plötsligt blivit lite nya planer. Det blir ju lätt så när man pratar med likasinnade du vet. Mer om det framöver. 🙂

Mysigt var det även att cykla till Flaten och käka lunch med världens bästa sambo.Har jag sagt att jag älskar det där stället?

img_6628

Och bada lite.

img_6624

Sen somnade jag i solen. Bästa powernapen om du frågar mig. Plötsligt hörde jag Anders säga att han skulle kuta runt sjön. Kuta? Själv orkade jag bara rulla över på magen och slappa vidare. Du ser, jag är väldigt bra på att slöa också. 🙂 I alla fall en stund för när han var tillbaks, varm och badsugen, var jag snabbt uppe och ännu snabbare redo för att simma. Utan våtdräkt! Magiskt! Och nej, jag frös inte en sekund! Makalöst!

 

img_6632

img_6634

img_6630

img_6636

Torka i solen är bland det bästa jag vet. Ja vara i den överhuvudtaget. Kan riktigt känna hur solens energi liksom går rakt in i varenda en av mina pyttesmå celler. Så när vi cyklade hem, och “råkade” rulla förbi ett av områdets finaste utegym, kunde jag ju inte låta bli. Ett helt gym för sig själv! Snacka om lyx!

img_6640

Kommer fortsätta att suga allt detta gottiga ur sommarvärmen och solens strålar så mycket jag bara kan och förmår. Och fortsätta vara tacksam för allt det jag har och får. Livet kan vara hårt, brutalt och skitjobbigt men i det stora hela är det ändå fantastiskt. Troligtvis den största gåvan vi fått.

img_6612

img_6613

Kram från Ingmarie.

 

AW

Efter en absolut fullproppad dag där jag transporterat mig under tidspress med tub, buss, pendel, cykel och ben mellan olika jobb och möten var det väl egentligen inte så märkligt att andningen satt i halsgropen och hjärtat pickade på med lite för många slag. Tack och lov hade jag både möjlighet lyxen att få det bästa “botemedlet” mot det där onödigt höga stresspåslaget. Yin yoga med allra bästa Jenny.


Måste vara den bästa After Worken alla kategorier.? I alla fall för mig. Vilken är din?

Kram från Ingmarie.

En sån där dag…

Jag tror vi alla då och då vaknar på morgonen och undrar hur i all sin dar man ska orka med den. Så där så man nästan längtar sig fördärvad efter att få få lägga sig igen fastän man inte ens gått upp.

Men på något vis blir det ju alltid kväll ännu en gång och man har både överlevt och klarat av allt. När jag har sådana dagar, som i dag, koncentrerar jag mig stenhårt på att göra en sak i taget. Till 99% funkar det alltid.

Jobbade hemifrån innan jag for in till stora staden för att först  köra egna intervaller. Jag ljuger rejält om jag säger att benen var pigga men passet kändes ändå helt ok. Dessutom var ju vädret fantastico!



Anledningen till att jag körde i stan  var helt enkelt att det kändes bäst att “vara på plats” inför nästa aktivitet. Man kan ju aldrig helt lita på SL och ett coachpass på lunchen med småstressat kontorsfolk betyder start på pricken. Så där blev det ännu lite mer intervaller och transportrännande.



Åter hem. Fixa matlådor, hämta paket på postutlämningen (jobbrelaterat så inte ett skvatt spännande),  jobba lite till och sen in till stan med SL för ännu ett coachpass men denna gång stod jag bara jämte och gastade och såg till att gänget jobbade. Sånt är jag sjukt bra på! ?

Passade på att köra ett eget styrkepass innan jag traskade vidare till nästa gym för ett Hot mojo pass. Det här är typ vad som fanns kvar av mig efteråt..


Nu efteråt så tänker jag att det gick ju hur bra som helst och att jag oroat mig helt i onödan. Men jag antar det är en del av livet. Och kanske en nödvändighet. Att oroa sig, och gräma sig, men sen ändå anta utmaningarna.

Kram från Ingmarie.

Coachat med coachen

Coach Nicolas är inte bara en rackare på att simma, springa och köra swimrun. Han är även en grym traillöpare och har flera olika grupper han tränar. I kväll fick jag äran att vara med som hjälptränare. Nicolas höll i själva traillöpningen, där hade jag garanterat mer stjälpt än hjälpt annars, och jag höll i styrke- och  rörlighetsdelen.

Galet skoj!  Jag lärde mig massor av nya grejer och upptäckte stigar jag absolut inte visste fanns trots att jag kutat där miljarder gånger. ( Ja nästan i alla fall.) Passet innebar långa intervaller på trail och korta på platten med ännu kortare vila.



Jag bjöd på hopp&skutt övningar kombinerat med svidiga styrkeövningar. Tror en del kommer minnas mig i några dagar.?


Men jag var extra snäll på slutet.? Tänja och sträcka ut på trötta muskler  och andas lugnt brukar uppskattas av de flesta.


Ett superhärligt gäng som verkligen gav allt och har jag tur får jag vara med igen. Att Nicolas är en outstanding coach har jag ju ältat några gånger vid det här laget men nu börjar jag på riktigt undra om han verkligen är gjord av kött och blod som vi andra dödliga. För trots att han körde ÖtillÖ i går, där han och partnern kom fyra, så kutade han både lätt och glatt med i dag.

Some guys really have it all. Själv hade jag troligtvis behövt ha benen i högläge i en vecka. Minst. Innan rullatorn fått ta över.

Kram från Ingmarie.

The race of the races

Så sent som i våras så tänkte jag att det där racet ÖtillÖ var något jag aldrig skulle ens fundera på att göra. Totalt 75 km varav 10 simning. Från Sandhamn till Utö. Det är galet långt! Och tufft. Det var där hela den här swimrungrejen startade och anses i dag som ett inofficiellt VM. För att ens komma med måste man kvala.

Men du vet hur det är. Man ändras och förändras. Dagens sanning är inte alltid morgondagens sanning och vice versa. I dag har loppet gått och jag som aldrig brukar vara förtjust i att kolla när andra sportar har tokglott på livesändningen varje möjlig sekund.

När jag inte glott har jag ändå varit där med tanken. När jag simmade och vattenlöpte tänkte jag på hur många timmar alla där ute på loppet nött i bassängen och att alla där en gång varit nybörjare de med.


När jag höll mitt Indoor Running pass påminde jag både mig själv och deltagarna om att det finns de som har det mycket tuffare och är mycket tröttare just då. Vet förstås inte om det hjälpte. De kanske bara tyckte det var en tramsig jämförelse. Men de verkade ialla fall nöjda och jag hade lika kul som alltid.


Vid varje målgång jag sett har känslorna svämmar över och jag har lipat en skvätt. Ja sån är jag. Men fatta vilken grej det är!  Två och två kämpar man timme in och timme ut genom hav och land. Snacka om teamwork och snacka om att vara ett med naturen.

De första i mål, Lelle Moberg och Daniel Hansson, satte ett nytt fantastiskt banrekord. Sub 8 timmar! (7.59.04) Damernas vinnare, Kristin Larsson och Annika Ericson, förbättrade rekordet med 50 (!) minuter. 9.32.03 timmar lyder det. Mixklassen vanns av Eva Nyström och Adriel Young på 8.49.58. Tror även det var nytt banrekord. Men oavsett så är varje lag som klarade cut off-tiderna och kom i mål superkämpar! Swimrun ÄR tufft på ett annat vis än att “bara” kuta eller simma men som en av kommentatorerna sa: “har man en gång börjat är man fast”.

Någonstans djupt där inne inser jag att jag också vill vara med. Och ska. Innan jag fyller 55. Det kommer krävas jäkligt mycket jobb, svett och högst troligt även tårar. Plus att jag måste hitta någon som är tokig nog att vilja köra med mig. Vi pratar ju många timmar tillsammans här då man dessutom kommer bli sjukt trött. Och det vet vi ju alla att trötthet har en viss tendens att plocka fram mindre smickrande sidor av oss själva.? Men så tänker jag att om andra kan så måste väl jag också kunna?

Mål och drömmar är viktiga men man får ta ett steg i taget. Jag har massor av saker jag behöver förbättra och jag har en plan! Funkar inte den får jag helt enkelt tänka om och hitta en plan B, C, D eller vad som nu krävs. För jag tror att om man verkligen vill något innerst inne så har man också kraften att förverkliga det. Vill man inte på riktigt, tja då blir det heller inget. Eller vad tror du?

Kram från Ingmarie.

Super-Sunday med balans

Mat är livsviktigt. I alla fall för mig. Och jag väljer att äta mat som gör både min kropp och knopp glad. Snabbmat och junkfood  tillhör inte den kategorin. Men (den mesta) vegomaten gör det.  Som t.ex den de har på The Plant. Vego och eko. Kan inte bli mycket bättre! Att dessutom bli bjuden efter ett 2-timmars löppass och få sällskap av både lillebror Daniel och sambon gör ju att det hela blir extra guldförgyllt.




Vegomat gör mig pigg så det var bara att fortsätta till gymet och rasta av sig. Eftersom lillebror och jag är släkt (!) så var han inte särskilt svårövertalad att få med. ??



Men som du vet behövs balans mellan Yin och yang så efter alla de här yangaktiviteterna har kvällen under flera timmar tillägnats att balansera just de där två delarna. Bästa Jenny har en kurs som jag har lyckan att kunna vara med på.

Rekommenderar att prova någon av alla hennes klasser och event av hela mitt hjärta. Så otroligt fin kväll och jag känner en oerhörd tacksamhet över allt jag har och får av livet.


Kram från Ingmarie

 

Västerås swimrun

Klockan ringde strax efter 06 denna morgon. Snortidigt om du frågar mig. Särskilt en lördag.?

Men det gäller att passa på när det bjuds på swimrunrace för säsongen är kort som en vindpust. Fick erbjudande om att hoppa in som stand-in på Västerås swimrun för några veckor sedan, eller kanske rättare sagt jag tjatade mig till det, och Fredrik kunde tack och lov tänka sig att dras med mig några timmar. I verkligheten blev det nästan en hel dag för vi skulle ju dit och hem med.?  Vi två samt Karin åkte med Jan-Erik  och med så många pratglada i samma bil tyckte t.o.m jag att det var helt ok att sitta still hela vägen. Annars är ju det också en av mina dåliga grenar…


Loppet gick ute på Björnö. Ett ställe jag tills i dag inte ens visste fanns. Ärligt talat har jag inte varit i Västerås särskilt mycket heller. Kan faktist inte minnas när/om jag någonsin satt ner mina fötter där.  Men nu vet jag att Björnö kan bjuda på både backar, stigar, lera, näckrosor i överflöd, vackra vyer, fårhagar, platta rakor och gyttja upp till armhålorna.

Fredrik och jag hade som enda mål att ha kul och kämpa på så gott vi kunde. Så som jag alltid tänker med swimrun. Det är upplevelsen jag är ute efter! Känslan av att inget stoppar mig samtidigt som jag är ett med naturen. Som lag delar man på allt och det gör verkligen att allt blir dubbelt så bra på något vis. Utom när det är tungt för då delar man bördan och den blir bara hälften. Visst är det fint?

Vi hann precis lagom hämta startkitet och svira om innan den obligatoriska genomgången och sedvanliga fixasistaminutengrejerna.. D.v.s. knyta skorna, kolla utrustning, kissa, jogga, kissa igen, jogga, kissa igen, ställa sig i starfållan och babbla.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har ju lärt mig att inte lyssna på vad andra anser vara lagom mycket kläder så jag litade på min känsla. 15-16 grader i luften, ev. regn och 14-18 grader i vattnet betydde värmetröja för mig och inte ens våtdräkt för andra. Hur de andras val blev vet jag inte men mitt var perfekt! Blev varken för varm eller för kall.



Som så ofta var det tokrusning i början men även om 16 km löp +drygt 2 km sim kallas sprint så tar det sin lilla tid och det gäller att köra smart för att inte krokna allt för långt från mål.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Swimrun går absolut inte att jämföra med samma sträcka löpning varken i tid eller ansträngning. Totalt nio sim där det bitvis var rejält guppigt, bitvis sjukt mycket näckrosor av olika varianter att ta sig igenom ( o de är olika för en del vägrar verkligen att ge efter hur man än vevar med armen), bitvis grumligt lervatten som luktade allt utom hallon och någon kort liten snutt med  mer “simvänligt” vatten.

Plus att det var övervägande knepiga i- och uppstigningar. Fredrik fick se, och höra, en av mina ej så charmiga sidor när jag svor högt över den vansinniga idén att ha en uppstigning på en brygga från djupt vatten. Fördelen med mig är dock att jag glömmer fort så 10 steg senare var jag go och glad igen. ?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA


Löpningen däremot var till 90% helt i min stil med springbara vägar och stigar. Fredrik som haft det lite kämpigt med ett knä och därmed tappat löpträning tuffade på bra och när jag märkte att han började bli lite seg babblade jag så mycket att jag tror han glömde att han var trött och mest önskade att jag skulle hålla tyst. Stackars människa… Men han fick vila både öron och kropp under simningen för där är han i en helt annan liga än min.


Jämn och fin fart ända in i mål och så där lycklig och tokglad som man alltid blir av detta!❤️ Tydligen blev vi nia i mixed! Riktigt bra tycker jag!


Actionfotona är tagna av Swimears.com och här är två bönor jag fick med på bild. Annika och Åsa som har samma coach som mig var snabbare än ljuset. Ruskigt tuffa brudar!


Efteråt var det mingel, fika och slapp i gräset med ” mina boys”. Hög mysfaktor på den och det där regnet SMHI “lovat” såg vi inte skymten av. Gillar sådana felprognoser.


Sammantaget ett jättebra arrangemang, härlig stämning, perfekt service  och fin bana (om man bortser från en del av simningen) som ger 4+ av 5 swimrun⭐️ av mig.

Tusen tack för i dag Fredrik, Jan-Erik, Karin och alla andra som jag träffade! Ni vet vilka ni är. Underbart och härligt som alltid! ?

Kram från Ingmarie.