Det här blir ett ganska långt inlägg men jag tycker det är viktigt och kanske en del t.o.m kommer att känna igen sig. Förhoppningsvis kommer även fler att förstå lite mer om detta som kallas ”psykisk ohälsa”.
Jag är för det allra, allra mesta en väldigt glad människa. En sån som tycker livet är roligt, spännande och fantastiskt. Som gillar att leva, ser positivt på det mesta och som har både verktyg och knep för att göra vardagen stabil oavsett vad som händer runt omkring. Ja du vet sånt som träna, sova, meditera, yoga, äta näringstät mat, skala bort oviktiga saker, umgås med människor jag gillar o.s.v. o.s.v. Såklart jag även har skitdagar. När det mesta är skräp och tråkigt som attan. När motgångarna avlöser varandra och håret hela tiden står på ända hur jag än försöker tämja det. Men de dagarna är på något vis helt ok för jag vet att de är tillfälliga och att det väntar roliga saker runt hörnet. Saker jag ser fram emot och längtar till.
Men så finns det då den här andra sidan. Den svarta som även är så hopplöst skamlig.
Att ha verklig depression handlar inte om att vara ledsen eller tycka något är tråkigt. Det handlar inte heller om att tycka måndagar är trista för att de betyder ny jobbvecka eller att man gnäller och deppar över (oftast) småsaker. Enligt t.ex Psykologiguiden betyder depression ”sänkt, lågt belägen, dämpad”. (Från det latinska ordet depressus.)
Vidare förklaring är: ”Sänkt grundstämning, tungsinne, håglöshet. Depressivitet, deppighet” samt ”Depression i psykiatrisk mening är ett relativt varaktigt tillstånd av svaghets- och tomhetskänsla, värdelöshetskänsla, skuldkänslor, självmordstankar med mera…”
För mig är det som att hamna i ett svart hål där absolut ingenting känns varken roligt eller meningsfullt. I-n-g-e-n-t-i-n-g. Spelar liksom ingen roll om jag fått alla tidigare önskningar uppfyllda plus 30 miljarder kronor. Den där meningslösheten ligger som ett fett lager över hela mig och in i varje liten cell. Det är ett mörker som är så starkt att jag gråter på dagarna för att hjärtat så envist fortsätter att slå och som på nätterna håller mig vaken för att gråten vägrar lämna mig.
Jag kan ärligt säga att om jag inte haft träningen, och verkligen både lärt mig och förstått dess oerhört positiva effekt på mig, så hade jag inte tagit mig upp ur sängen och soffan och ut överhuvudtaget nu. Jag kanske inte ens hade orkat andas. För när allt är ett mörker, när ingenting betyder något, när hela livet känns som en kamp och ångesten kryper under skinnet, då är det väldigt, väldigt lätt hänt att vilja slippa finnas. Eller som Ann Heberleins boktitel: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.”
Min livslängtan är dock större än min dödslängtan och det är väl därför jag fortfarande andas och kämpar för att inte fastna i det där hålet när jag ramlat i. Grejen är ju också att jag inte bara försöker ta mig upp och ur det mörka. Jag slåss även mot skammen. För jo den finns där. Hela tiden. Trots att vi skriver år 2018 och är öppnare än någonsin när det gäller det mesta, även psykiska sjukdomar, så är det ”skämmigt”. Att vara psykiskt sårbar är inte alls lika ok som att vara benskör, ha cancer eller allergi. Kanske för att i vårt samhälle ”ska” man vara glad, pigg, energifull, produktiv, framgångsrik och nöjd mest hela tiden. Eller så ska man bara ”ta sig i kragen och rycka upp sig”. Men vet du, det är förskräckligt svårt att ta sig i kragen när man inte ens har någon krage att ta tag i!
Jag vet ju dessutom att jag vunnit högsta vinsten på livets lotteri. Jag har ju liksom egentligen ”allt” för att vara övervägande lycklig. Med andra ord borde jag skämmas som inte är det hela tiden. Vilket jag gör. Och det gör förstås inte varken hålet eller mörkret mindre…
Varför det blivit så här för just mig vet jag inte riktigt men troligtvis är det genetiskt eftersom det finns i min familj. Jag har en diagnos, men har inte velat utreda vidare för jag finner ingen riktig anledning. Jag tänker ändå inte bli min sjukdom eller ta en massa piller för att dämpa det hela. Första gången jag blev verkligt drabbad är ca 10 år sedan och för att göra en lång story väldigt kort så slutade det med en tvångssjukskrivning som varade i över ett år. Dit vill jag inte igen. Skillnaden då mot nu är att jag dels har en helt annan kunskap och dels har helt andra livlinor. Det gäller bara att jag liksom håller näsan över ytan, fortsätter andas och använder de hjälpmedel jag vet funkar för mig innan det är för sent.
Vi kan likna det vid att du trillar ner i en isvak. Får du panik och börjar kämpa, hyperventilera och fäktas är du i princip körd. Då vinner vaken. Om du däremot låter den första chocken få gå över utan att du grips av panik så kan du andas lugnt, tänka klart, göra de rätta rörelserna för att ta dig upp, försiktigt dra dig glidande över isen tills du känner dig säker och vågar ställa dig upp igen.
Just nu är jag där på isen någonstans mellan vaken precis innan jag vågar och kan ställa mig upp igen. Jag kommer klara det även denna gång, det vet jag nu. Jag ser solen och ljuset igen. Och upplever åter en verklig livslust.
Mina råd till alla drabbade och närstående är väldigt ”enkla”. Våga fråga, våga prata, våga be om hjälp, våga ta emot hjälp och våga vara du.
Själv ska jag jobba vidare med den nyfunna livsglädjen och sluta skämmas! För som sagt var, jag är i grunden en väldigt glad person som älskar livet.
Jag vill även passa på att tacka er som på något vis hört av sig, som finns där och som hjälper mig. Ni vet vilka ni är.❤🙏🏻
Kram från Ingmarie
Kommer väldigt plötsligt, rapporterna från Australien gav ingen hint om detta svarta hål. Men dessbättre verkar du ha bra självinsikt och din öppenheten påskyndar säkert läkeprocessen. Inget att skämmas över.
Så kan det vara. Jag trodde det skulle gå över, vilket jag också skrivit. 🙂
❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Kraaaaaaam!
Vilken stark, vacker, sorglig och modig beskrivning av hur du känner. Jag blir tårögd fast jag inte känner dig, texten griper tag, berör på många sätt. Tack för att du delar med dig. Du är en kämpe, en hjälte, den största kramen till dig💕
Tack snälla Anna för dina ord här och ditt fina mail! Jag är oerhört tacksam för det! Stor kram tillbaka!
Åh, blir både ledsen och glad när jag läser det här.
Du är sååå modig som skriver om det! Och nej, du ska inte skämmas (men det vet du ju redan).
Massor av kramar! ❤
Kraaaam!
Ingen mera skam – det blir så tydligt för mig när jag läser ditt grymma inlägg som träffar mig rakt i hjärtat. Tack för att du delar. Kram!
Tack för att du läste! KRAM
Så glad att läsa att du är på väg tillbaka igen. Låt det ta sin tid.
Kram
Ja det är ju omöjligt att skynda på… Och tack! Kram!
Förstår att det är lätt att känna skam. Men det ska du aldrig behöva göra. <3 Jag vet av erfarenhet runt omkring mig hur tufft det är att må psykiskt dåligt. 😥 All kärlek till dig. Och det är viktigt att våga prata om det. Stora kämpekramar till dig. <3
Tack! Och du har rätt! Jag tänker ju inte så om andra… Kraaaam❤️
Fint skrivet. Känner så väl igen din beskrivning. Har varit i det där hålet några gånger. Såå jäkla jobbigt. Jag ber till min högre makt ( inte direkt Gud) för det finns något större som styr oss. Att engagera sig i andra och försöka hjälp dem gör gott, inte bara för dem utan det läker även dig själv… kram plastkusin
Tack!!! Ja det kan verkligen hjälpa att bry sig om andra! Men när man är i hålet orkar man inte ens det du vet… Men jag jobbar på som sjuksköterska och jag tror jag gör det ganska bra. 🙂 Jag är tacksam jag har träningen. Den hjälper mig att hålla näsan över ytan. 🙂 Kram på dig!!!
Så viktigt att prata om vad psykisk ohälsa är – det är så vi motar bort skammen. När människor förstår att det ÄR en sjukdom att vara deprimerad (på riktigt – vi använder ju ordet lite slarvigt ibland och det är inte till hjälp för förståelsen). Så tack för att du hjälper till att mota skammen! Det är modigt.
Fysisk träning påverkar ju samma system som vissa av läkemedlen mot depression och det är fantastiskt att du klarar dig utan mediciner. De är ju inte biverkningsfria… Men jag tycker inte man ska skämmas om man behöver läkemedel heller. Det kan vara en förutsättning för att ”ta sig upp” till en nivå där man orkar träna för vissa.
Du vet ju att jag är nyfiken… Du tränar ju väldigt mycket i grunden – du är liksom på maxdos av ”träningsmedicin” redan om du förstår vad jag menar. Så när kommer depressionen? Har det samband med ofrivillig träningsbrist? Räcker det typ med en lång flygresa?
Tack vännen! jag tror också det. Att vi måste prata om det. Jag har ju förstått att jag inte är ensam om den här skammen oavsett ”grad” av depression.
Jag tror det är en kombo denna gången. Av ffa omställningen från att ha mått tokbra VARJE dag, ha fått sol och värme som jag ju både älskar och behöver, till ”fläng” med SL, tunga packningar, kallt, grått, modd och stressen med helt nytt jobb. Plus tidsomställningen. Mest är det helt klart vädret. Vet att jag inte kan påverka det och att jag bara borde gilla läget men det påverkar mig massor. Mår aldrig såhär på sommaren.
Vet också att det finns läkemedel men som du skriver är de proppade med biverkningar. Läste precis om någon ny studie där det dessutom visade sig att alla inte redovisas. Jag fortsätter med min träning, mina d-vitaminer och melatonin. 🙂 Terapi har varit bra av och till men till slut vet man vad som är bäst att svara för att det ska vara ”bra”. (Knäppt-I KNOW!Men älta är bara bra till en viss gräns.)
Träningen är liksom det som får igång mig ö.h.t. Utan den hade jag inte kommit ut alls. :-O
KRAM
Tack för att du skriver det här. Det finns väldigt mycket att prata om när det gäller psykisk ohälsa, och jag tror att kraven i dagens samhälle i många fall är orimliga och felaktiga. Det finns en förväntan på personer som inte fanns tidigare. Man pratar om introverta, extroverta, högkänsliga…eller hur man nu ska kategorisera folk. För det är viktigt för en del: sätta in en i ett fack. Helt sjukt att det är så. Kan man inte bara få vara, utan andras krav? Det räcker gott med egna krav man har.
Jag har ett öra, två faktiskt, att lyssna med över en kopp kaffe. Utan några som helst krav. Krav finns det nog av ändå.
Ha det bra.
Tack snälla! Kaffeprat är aldrig fel!!!! 🙂
Jag tänker också lite som du. Det ska sättas diagnoser och etiketter i tid och otid och jag undrar just hur många slags bokstavskombinationer det finns! :-O Jag är en glad person med depressiva anlag. Samt en social ensamvarg. 😉