Om det finns någonting som heter medfödd talang så har jag inte fått ens en halv sådan gen när det gäller simning. (Och då menar jag crawl.) Jag har absolut ingenting gratis och jag får verkligen kämpa för att “få till det”. Jag kan simma, det är inte det, men det är liksom inte naturligt eller “lätt” för mig. Troligtvis spelar det stor roll att simning är oerhört mycket teknik och jag inte lärde mig förrän jag var nästan 50….
Ändå gillar jag det! Jättemycket! När det väl funkar så är det oslagbart! I dag var en ok dag. Fick ihop några kilometer i bassängen utan problem.
Jag började också prata med några män som jag sett simma i havet innan. De är “riktiga” open water simmare som lätt simmar en mil i havet. Utan våtdräkt! Ja du fattar va? Deras ryggar är lika breda som 4 av mina… För att göra en lång story kort så bjöd de med mig på deras eftermiddags-sim i havet och jag är ju inte den som säger nej till ett sånt erbjudande! Självklart begrep jag att jag inte skulle kunna hänga på dem även om jag vevade på snabbare än någonsin, men eftersom jag inte vill simma själv i havet så var det ju perfekt att veta att någon hade koll på mig.
Det jag inte tänkte på var vinden… Det hart blåst galet mycket i dag, mer än när jag skulle i med Veronika och Åsa, men denna gången tvekade jag inte. Jag skulle i!
Det var skitläskigt och jag var rädd men jag greps aldrig av panik. Vågor har en enorm kraft och jag kände mig som en väldigt liten filur när de guppade och föste omkring mig. Ärligt talat känns det som jag fortfarande guppar!
Killarna försvann så jag var ensam sista biten men det gick bra! Jag pratade förstånd med mig själv och tog det lugnt. Det var t o m lite kul trots att jag var rädd! Så gissa om jag är stolt över mig själv!
Det ser kanske inte så vågigt ut men tro mig, det var det!
Min höjdrädsla har kag också jobbat med i dag. Det har jag förresten gjort varenda gång jag är uppe i “Playitas-bergen”. Vissa partier är minst sagt läskiga med branta stup, rullgrus och vassa stenar.
Men mest är där fina stigar och de ger mig garanterat starkare ben!
Har du något du är rädd för att göra men gör ändå?
Kram från Ingmarie
Det där med att trampa upp nya stigar hör ju med nyfikenheten till. Om det är en viss risk inblandad får man göra bedömningen om nyttan/lustan överstiger den kalkylerade risken. Ofta är det ju så 😉
Tänker också lite på Ronja Rövardotter här, när hon skulle “akta sig för storforsen”. Naturligtvis klättrade hon omkring på dom branta klipporna runt forsen, för hur skulle hon annars kunna akta sig för forsen?
Vad gäller obehag i samband med höjder så vänjer sig dom flesta med en gradvis anpassning. Till och med jag 😉
Jag tror att när man slutar vara nyfiken och utmana sig så är man på nedgång i livet. Min höjdskräck har faktiskt kommit “på äldre dar” s¨å jag är tveksam till att jag vänjer mig. Men jag jobbar på det!