Så här kan det se ut 2117 meter över havet.
Linbanan börjar där nere någonstans.
Det tog sin lilla tid och det var emellanåt så långsamt att jag tror klockan nästan somnade för det är brant och med förrädiskt rullgrus går det inte särskilt snabbt utför heller där det är som brantast. Kilometertiderna kan skilja flera minuter men en sak är säker. Det var och är så värt det!
Två timmar senare, eller egentligen var det snarare 2,5 pga fotostopp, utsikts-njutning och hämtaandan-pauser var jag tillbaka och så redo för bassängen. (Efter mat vill säga) Solen värmer lite extra här och höghöjd kräver dessutom extra mycket vätska så det gäller att se till att man får ordentligt med vatten i sig. Och på sig.
Ännu ett härligt simpass i favvobassängen denna fina dag.
Innan solen helt gick ner passade jag på att måla ute igen. Det är så himla härligt och känns så oförklarligt både befriande och inspirerande.
Tre olika projekt jag håller på med men jag har som vanligt ingen aning om vad det kommer bli eller ens OM det blir något.
Kram från Ingmarie