Nu vet jag både hur lång, kuperad och makalöst vacker Skåneleden mellan Utvälinge och Ransvik är och det är tack vare Catrine som tog mig med på detta löparäventyr.
Lugnt och fint tog vi oss fram på grusvägar, stigar, spång, ängar, ett kalkbrott ute i typ ingenstans, en cool hängbro och hagar där man fick passa vad man satte fötterna. I alla fall om man ville undvika att lyan skulle lukta ko/får-bajs för obestämt lång tid framöver.
Precis innan Arild fick vi zick-zacka mellan får och kossor. De brydde sig inte ett skvatt om oss men jag hade allt lite skrämselhicka när dessa låg precis vid grinden vi skulle ut genom men de var lika lugna som de var söta. Vet i sjuttsingen om de ens märkte att vi passerade.
Efter Arild söta lilla hamn och gulliga hus börjar b-a-c-k-a-r-n-a. De är branta både upp- och nedför så benen fick verkligen jobba men utsikten topparna gav var värt allt. Catrine är en sjukt duktig ultralöpare med tokstarka ben så jag fick kämpa på för att hänga med henne. Men hon är också en perfekt guide och utan både prestige och krav på fart. Hon liksom jag har bara längtan efter att få röra oss ute i naturen.
Vi var även förbi Kullamannens grav. Eller åtminstone legenden om den.
Sista biten ner till Ransvik var det mest nedförsbacke. Jag har aldrig varit där och det var minst sagt en positiv upplevelse! Supermysigt ställe där vi badade och fick sällskap av våra snälla män som hade med sig både mat och torra kläder.
30 km blev det och många höjdmeter. Så himla tacksam både över äventyret och sällskapet!
Min och Anders dag var dock inte slut där. Via en (gratis)dusch på campingen i Mölle så åkte vi till Flickorna Lundgren på Skäret för att ffa fira Anders födelsedag som var för en vecka sedan men även för att få uppleva deras ”Lyktafton”. Har aldrig varit här heller och jösses så fint, mysigt och gulligt ställe!
Maten var absolut god och helt ok men jag tror det är för fikat och miljön man ska åka omvägen hit.
Jag kommer somna med ett leende på läpparna i kväll.
Kram från Ingmarie