Author: Ingmarie

Vaddå tråkigt?

Jag undrar hur många gånger jag fått frågorna:

Vad tänker du på när du springer? Är det inte tråkigt?

Egentligen begriper jag inte ens vad det är hen undrar över. Vaddå tråkigt? Varenda löppass är ju olika. Distans, backigt, platt, skog, hus, asfalt, korta intervaller, långa intervaller, långpass, snabbpass, lätt, svettigt, kallt, segt, tungt, vindstilla, blåsigt, med sällskap, utan sällskap, nya platser, gamla platser. Variationen är oändlig.

Samtidigt kan jag förstå frågorna för jag minns ännu att jag funderade på samma sak när det gällde simning. Hur kan det vara “kul” att simma fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka och bara se kakel? Eller rakt ner i en mörk sjö/havsbotten? Lite kunde jag förstå känslan av att simma i klart turkost vatten men det var väl typ det enda. Och med betoning på lite.

Nu vet jag att simning är minst lika varierande och olika som löpning. Minus backarna. Inget pass är likt det andra vare sig man är i en bassäng eller i öppet vatten. Det är distans, skog, hus, korta intervaller, långa intervaller, långpass, snabbpass, lätt, segt, tungt, blåsigt, vindstilla, kallt, varmt, med sällskap, utan sällskap, nya platser, gamla platser som gäller även där. Plus galet mycket teknikövningar. Jag tror faktiskt de är oräkneliga.

I dag blev det t.ex en serie som min swimrunpartner in crime Peter tyckte jag skulle köra:

400+2×200+4×100+8×50 m. Kortare och kortare vila men högre och högre fart.

Med in-och avsim inkl lite teknikövningar så blev det 2000m rakt in på simkontot. Hur bra som helst!

Plus vattenlöpning och lite senare även hot vinyasa. Kände nämligen att jag behövde svettas bort lite klor från porerna efter de där bassäng-timmarna. 😜Och såklart alla de andra yogafördelarna.💕

Så även om löpning och simning förvisso är mycket så är ingen av dem tråkigt. Tycker och tror man det så har man banne mig aldrig haft tråkigt på riktigt!

Kram från Ingmarie

Som en mass-blind date

Tänk dig ett stort gäng tjejer, som gillar att göra samma saker, men som ändå nästan aldrig setts IRL utan bara känner varandra ytligt genom FB. Tänk dig sen att alla dessa möts för en gemensam lunch. Någon kände någon men de flesta var nya för varandra. Med andra ord kunde det sluta lite hur som helst.

Just så var det i dag när en bunt av oss Swimruntjejer träffades på Downtown Camper by Scandic.

Vilka brudar det finns! Det var så vansinnigt roligt, trevligt, mysigt, spännande, intressant och inspirerande att nytt lunch-datum redan är spikat. Som jag kommer missa pga av den långa långresan men detta är bara början. 2018 kommer bli grymt skoj! På många sätt och vis.

Och jodå, maten var god. Men dyr. 😜

Kram från Ingmarie

Utmaningar

Jag tror på att vi alla behöver utmaningar. Ofta. Det behöver inte vara storslagna, dyra eller märkvärdiga saker. Testa en ny aktivitet, gå en ny väg, byta jobb, göra något som känns “läskigt” eller prova göra tvärtemot vad man brukar räcker fint!

Varför?

Jo för när vi utmanar oss och gör något utanför “the comfortzone” så växer vi. Både fysiskt och psykiskt. Och det festliga är att ju mer man gör det ju mer vågar man och ju mer växer man. Skithäftigt när man tänker efter, eller hur? Kanske har du hört talas om hospitalisering? Det är när någon varit på sjukan/en institution med inrutad tillvaro för länge och som blir hyperstressad så fort minsta lilla utanför rutinerna händer. Jag har haft patienter som legat länge på sjukan och som nästan förgörs av ångest över en röntgentid en vecka framåt i tiden. Trots att de kanske inte ens behöver förflytta sig dit av egen maskin. Det är exakt så det blir till slut om man aldrig gör något utöver det vanliga. Dvs utanför sin comfortzone. Allt blir jobbigt, svårt och ångestfyllt till slut.

Så därför ska man utmana sig tänker jag. För att inte krympa som människa och begränsa sin tillvaro mer än nödvändigt.

Sen finns det förstås olika utmaningar beroende på vem man är. Intervaller kommer nog alltid vara en utmaning för mig trots att jag gjort det tusentals gånger. Jag vet ju liksom vad det innebär. Jag kommer bli trött. Frågan är bara när och hur mycket. Efteråt undrar jag alltid hur jag kunde tänka så där knasigt. Särskilt nu för tiden när jag i princip aldrig kör helt slut på mig. Men glad och nöjd blir jag alltid!

Nästan två timmar i hot-salen är en annan slags utmaning. En del klarar det inte alls. Jag stordiggar det!

Kram från Ingmarie

Tisdag och slutet som närmar sig början

Just denna första tisdag i december 2017 har betytt:

• Löpning tillsammans med solens uppgång. Kallt, friskt och vackert! Och gott om plats i skogen.

• Många timmars tågresa till en stad och tillbaka igen. Allt i jobbets tjänst. Men snart är just denna jobb-era slut och det känns helt rätt! En ny väldigt spännande väntar men först en lång långresa. Less than a week away. Som jag längtar!

• Tisdagssim med Coach Ulf och gänget. Lika skoj varje gång och helt klart en av de (få) saker jag kommer sakna under min “bortavistelse”. Men de finns ju tack och lov kvar.😍 Och simma ska jag oavsett. Massor!

Supermånen är kvar och skiner lika starkt som gatlamporna. Inte ett dugg konstigt att den påverkar mig så förbenat. Kanske den har en stråle med i alla mina beslut. Vad vet jag, vad vet jag?

Kram från Ingmarie

Förnuftsmössan på

Hur mångalen jag än må vara så har jag (ännu) inte helt tappat förståndet. Även jag begriper nämligen att efter denna helgen så behöver jag tagga ner oavsett om jag vill eller ej. I might be crazy but I’m not stupid du vet.😜

Så fastän solen skinit en del har jag hållit mig på (yoga)mattan, Mickes kiropraktorbänk och i Eriksdalsbassängen.

Bara hoppas denna enorma klokhet betalar sig i form av fortsatt pigg och glad kropp.

Kram från Ingmarie

Det här med välgörenhets-event

Det här med välgörenhets-spring är verkligen ett toppensätt att förena nöje med verklig nytta. Jag lägger mycket hellre pengar till sånt här än till en massa (oftast) onödiga julklappar. Faktum är att jag inte köper några julklappar ö.h.t. Och man behöver ju faktiskt inte ens svettas för att ge.😄

I dag ordnade t.ex Katarina Spring till BUS då man sprang mellan Malmö och Lund för att samla in pengar till avd 62 och 63 där cancersjuka barn vårdas. Av förklarliga skäl hade jag lite svårt att vara med men bidra med en slant funkar såklart ändå!

Här i 08a land ordnade Pernilla tillsammans med bl.a sin sambo Första advent tre-timmars där man kunde skänka en slant till Musikhjälpen med temat “Barn är inte till salu”. Även här går det såklart bra att bidra även om man inte är fysiskt närvarande.

Vi som var med roade oss furstligt! Varje varv var ca 1900 m och jag tappade räkningen redan efter någon timme. Hade ju fullt upp med att babbla.😜

Och vätskebordet (läs gottebordet) måste ha varit ett av de mest välfyllda ever!

Men jag klarade mina 3 timmar finfint på 4-5 muggar vatten och två sådana här. Ruskigt bra grejer! Så bra att jag egentligen inte vill “avslöja” dem…🙃

Det kan ju verka “tråkigt” att springa runt, runt, runt i 3 timmar men faktum är att tiden gick rasande fort! Bra sällskap kan göra det mesta roligt du vet och det var gott om det i dag. Fredrik dök upp på slutet och höll mig sällskap. Hur det än är så blir det ju ganska utspritt efter ett tag. Och han är tapper som orkar höra mitt babbel trots att det var mindre än ett dygn sedan vi sågs senast.

Enda som egentligen var “jobbigt” var regnet som kom efter ca 2 timmar. Tror minsann det var extra kallt och blött. Så där så benen inte kändes till slut du vet. Men de fortsatte ändå att trumma på hur fint som helst.(Tack!❤️)

Och efter regn kommer… regnbåge! Kolla så coolt!

Foto: Pernilla Otto

Exakt tre timmar efter start blåste Pernilla i hornet igen för återsamling och det roliga var slut. Turligt nog för mig kunde jag även springa både dit och hem så det blev lite bonus.

Känns alltid härligt efter långpass och extra härligt när man känner att man gjort något ” vettigt” av det. Jag är ganska enkelspårig annars i mitt givande. Förutom olika månadsgivande så ger jag ganska ofta extra till WHO, World animal protection, Djurens rätt, Läkare för framtiden och Läkare utan gränser. Inga stora summor men många bäckar små tänker jag. Hur gör du?

Funkar förresten finfint att även simma med springflätor. Om nu någon undrar. Och som extra tips så är sen söndagseftermiddag perfekt för simhäng på Eriksdalsbadet för det finns nästan alltid gott om plats.

Och om du missat så är supermånen som fetast i dag. Tror minsann jag fortfarande är lite mångalen. 😜

Kram från Ingmarie

Mångalen

Du har antagligen också sett att det är fullmånedax igen. Jag tror att alla mer eller mindre påverkas av månens faser. Jag tillhör de som påverkas mer. Typ jättemycket mer. I princip finns det två scenario.

I det ena sover jag skitkasst och är sen helt slut på dagen men kan ändå inte sova. Undantaget var när det var den där eklipsmånen. Då sov jag inte mer än 3-4 timmar/natt men var ändå överpigg.

I det andra scenariot sover jag som om jag vore medvetslös på natten och har energi som om jag vore påtänd på dagen. Det är där jag är just nu. Finns liksom ingen hejd på mig och även om jag begriper att detta är högst tillfälligt så njuter jag och låtsas att jag är odödlig.

Jag har bl.a yogat, städat och skrubbat, adventspyntat, strukit (händer typ aldrig annars!😱), handlat, lagat mat, uppdatera telefonen, fixat ett oplanerat extra yogapass, rensat bland jobbgrejerna som snart ska återlämnas (och plötsligt finns det plats i förrådet igen!), bokat tågresa, planerat pass för en adept och lite annat fix vid datorn.

Plus kört intervaller. 30 sekundare kanske låter som en baggis men om man bara kör tillräckligt hårt, tillräckligt många och tillräckligt kuperat så kan man bli ruskigt trött i benen även av dem kan jag berätta.

Har förstås även Spradat. Gäller ju att passa på så länge det är isfritt!

Gymat har jag också. Tillsammans med bästa Fredrik. Så nu är även han invigd i kälkens underbara värld.

Och klockan är ändå bara barnet! Kanske borde passa på att öppna garderobsdörrarna nu när mån-ångan är uppe…🙄😜

Kram från Ingmarie

Hitta känslan

Man får säga vad man vill om min simning i allmänhet och utveckling i synnerhet men ett är då säkert. Jag kämpar väl!

Blev en hel bunt progressiva 50-metersintervaller i dag. Utan redskap, med paddlar och till slut även med paddlar + dolme mellan fötterna. Paddlarna gör att jag blir något snabbare men de är också jobbigare. Den sistnämnda varianten, den med dolme mellan fötterna, är ett bra sätt att hitta coren och ligga stabilt utan att svajja runt. En del avskyr den men jag älskar den. Ligger som en projektil i vattnet och känner mig skitsnabb. I verkligheten är det konstigt nog ingen större skillnad rent tidsmässigt… Men kul är det! Och känslan är viktig. Det är den man har med sig både därifrån och till nästa pass tänker jag.

Känslan att få tillbringa en timme i hot salen är lika skön fast på ett annat vis förstås. Men jag får erkänna att jag har en smula svårare att behålla den där goa värmekänslan längre än till utanför gymdörren hur mycket jag än tar på mig just nu. Skumt…🙄

Nu har jag i alla fall kopplat på ledighelg-känsla. Det är plättlätt!

Kram från Ingmarie

Vardag

Vissa dagar finns inget spännande, roligt, ovanligt eller intressant att berätta om. De liksom bara är. Helt vanliga. Man går upp, kokar sin gröt och sen rullar det liksom på med löptur, jobb, gym och lite mer jobb.

Men söker man så finner man. För dagen har varit händelserik när jag tänker efter. Har bl.a hängt på Norrtäljes busstation igen.

Det i sig är totalt ointressant men bussfärden tillbaka till 08a land var av den läskiga sorten när en kraftigt påverkad och påtänd man gick bananaz och polis fick tillkallas. 😳

Sen har vi fått tillbaka en av två väggar vid det läckande fönstret. Andra väggen, plus färg, blir till våren.(!!!) Jomensåatt…Får väl hänga blinkande juldekoration för att liva upp det hela. Eller något…

Vi flydde röran och dammet och gick på bio. Bra val på alla sätt och vis.

Kram från Ingmarie

Bli glad igen-tips

När man lipat mycket är det extra härligt när glädjen och skrattet kommer igen. Eller hur? Och hur ledsamt, mörkt och eländigt det än är så finns det i princip alltid något roligt, ljust och glädjefullt.

Kanske verkar det konstigt men “problemet” för mig kan vara att jag fastnar i de där dysterkvisttankarna och har inte ens lust att göra det jag vet jag blir glad av. Visst är det märkligt? Att man liksom nästan väljer att vara deppig.😳

Mitt “knep” för att hamna på rätt spår, förutom sömn, bra mat och andra “självsnäll-saker” förstås, är att mer eller mindre tvinga mig till någon aktivitet jag vet normalt sett gör mig glad i magen och hjärtat. Så jag åkte till tisdags-simträningen i går trots att jag mest ville ligga i soffan med en filt över mig. Som om det skulle hjälpt. Fatta mig rätt. Man ska sörja och vara ledsen men helst inte fastna i det.

Och såklart blev det bra! Finns nog inget hjärta som förblir ledsamt med Coach Ulf och Team Snabbare-gänget.

Bra gick det också! Testade t.o.m fjärilsim för första gången. Utan att ens vara i närheten av att drunkna. Men det behövs helt klart både fler och nya muskler för just den grenen…

Svettastas i hot-sal är ett annat bra knep. Jag piffade till det med extra bastubad. Sen kan vi snacka eftersvett. Länge.

Garanterat effektiv humörsupphöjare är förstås att vara ute. T.o.m gå är bättre än soffan. Men jag valde att kuta. För att jag kan. Och vill. Och hur grått det än må vara så finns det riktigt coola färger i naturen även nu!

<

Hur gör du när ledsamheten och deppigheten håller på att ta över?

Kram från Ingmarie