Att Swimrun är bland det roligaste jag vet är det väl ingen som missat och det enda “knepiga” är väl det där att man till 90% kör i par. Gäller ju att dels hitta någon som kan/vill och dels att denne någon är hyfsad jämn med en själv alt kan tänka sig att anpassa sig. Hittills har jag haft tur för 100% av mina partners har varit guldklimpar på alla sätt och vis.
Nu skulle det bli en ny kompis igen. Johan i min klubb hade bara testat Swimrun ett par gånger men precis som jag blev han snabbt hooked. I alla fall så pass mycket att han kunde tänka sig att både fixa barnvakt och ägna halva dagen till att hänga med mig.(Bara det liksom…)
Tjolöholms Swimrun arrangerades för andra gången och jag minns att jag ville köra det redan förra året för omgivningarna i och runt Tjolöholm är vansinnigt vacker. Som att kliva in i en sagovärld! Detta är ett sprintlopp i swimrunvärlden, Totalt ca 12 km varav ca 2,7 km sim.
Det kan ju låta fjuttigt men en annan sak i denna världen är att sträckan säger i princip ingenting om själva banan. Det kan vara tuffa vågor såväl som stilla vatten. Platta lättsprungna rakor såväl som snorhala klippor.
Så hur skulle det gå? Jag var för första gången på länge nervös!
Hur skulle kroppen kännas? Hur tuffa skulle de där tekniska sträckorna bland klipporna bli? Skulle där vara maneter i havet och hur höga skulle vågorna vara? Skulle jag frysa (ihjäl) och hur skulle Johan reagera på min snigelfart? Han som precis kommit hem från en veckas traillöpning i de franska alperna. Enda sättet att få alla svar var ju att köra.😄
Jag vaknade med ett ryck och var helt övertygad om att jag försovit mig. Hemska tanke för det är ju en sak att sabba för sig själv men nu hade jag ju en till att tänka på. Men jag hade inte försovit mig. Förstås. Hann fint med både yoga, frukost och packa innan Johan hämtade upp mig. Lika nervös som jag visade det sig.
Vi hade ingen plan mer än att vi skulle skippa lina och att vi skulle ta det easy. Det sista är som bekant relativt men eftersom långsammast bestämmer farten måste man ändå vara ärlig. Och man måste ha hyfsat samma mål med racet. Annars kan det bli attans besvärligt.
Vi kom fram i perfekt tid, hämtade västar och chip och bytte om bland alla de andra över 100 lagen. Dvs ute med bara trädkronorna som tak.
Jag vägrade som alltid att frysa och stod med regnjackan över både heatseekeern och våtdräkten ända fram till uppvärmningen. Var nog även den enda med neoprenpannband.😜 Johan är lite mer varmblodig…
I princip alla Swimrunrace börjar med löpning men inte i dag. Kanske kan du föreställa dig röran när hundratals swimrunners så snabbt som möjligt ska ta sig drygt 500 m genom vågorna till två pyttesmå stegar för att komma upp på land och kuta vidare.
Det var paddlar, armar, ben, skor och närkontakt med kroppar mest hela tiden. Och en vansinnig massa sjögräs. Dock inga linor för det var förbjudet på första sträckan. Tack och lov!
Vi kom upp nästan samtidigt till första löpningen. Smal stig med lite lera, stenar och ganska mycket stigning. Svårt att komma förbi men det var nog bara bra för min del för då hann liksom traktorkroppen vakna till liv.😜 Diskbråcksryggen kändes inte alls och mitt vänsterben, som ibland liksom inte vill med pga det, var vaket. Kände mig pigg och Johan kollade hela tiden att jag var ok.
Simning två var exakt samma som ettan men nu var fältet utspritt så det var helt ok med plats. Samma löpning en gång till innan vi gick ut på varv två. Löpvänliga stigar blandat med stentrappor, lera, gärdsgårdslöpning, backar och stenpartier.
(Foto: Anna Sohlberg)
Vi tog det verkligen easy för vi pratade i princip hela tiden. Något inte ens jag klarar om det går för fort. 😜
Simning tre var ingen simning utan 100 m vadande. Kort spring i (för mig) teknisk terräng och sen 400 m sim i vågorna. Även här en massa sjögräs. För den som inte vet kan jag berätta att de är vääääääldigt långa, hala och skitsvåra att bli av med.
Kort löp igen men trots att det bara var dryga 300-400 m så tog det en halv evighet. Har jag sagt att jag är värdelös på klipplöpning i allmänhet och hala sådana i synnerhet. Men snälla Johan höll god min. Sista simmet var ca 600 m och det var lite skönt att ha “medvind”. Sjögräs är tufft att tampas med men både jag och Johan hade bra flyt. (haha) De sista kilometernas löp till mål var superfina och vi kutade på riktigt bra och spurtade t.o.m om ett lag på slutet.
Så himla glad och tacksam för denna dagen! För den härliga upplevelsen, för att kroppen var med mig och ffa för att Johan ville köra med mig. Han är en perfekt swimrunpartner alla kategorier!
Extra mysigt med lite fika på klipporna efteråt.
Och nej, jag frös inte en sekund. Inte ens i “duschen”. Dvs havet. Swimrun är mer hardcore än orientering på det viset. Där har de ju i alla fall utedusch.
Min dusch blev inte förrän många timmar senare. Två timmars (lugn) Swimrun är ändå bara två timmars (lugn) Swimrun så jag härjade lite på Gladius-gymet också. Gillar det jättemycket! Bra grejer helt enkelt! Även den där piggrullen.
Min personliga sammanfattning av dagens race:
• Banan var kul och superbra markerad men det är lite B att ha samma varv två gånger. Dessutom blev den förkortad pga annat event i närheten. Tråkigt för jag är säker på att det hade lätt gått att förlänga. Utan att ta samma varv två gånger… Inte heller bör man starta med simningen.
• Bra med fyra energistationer
• Kul att bästa Trispot var där.
• Dyrt! 1100kr/lag för en tunn badmössa, tidtagning, lite sportdryck, vatten och bananbitar är inte ok! Dessutom fick man betala 30kr för att parkera.
• Man kunde köpa burgare, kaffe, dricka i ett tält för en liten peng men det fanns inget vegoalternativ. Hallå! Det är 2017! Kasst! Borde även ha ingått mat för det priset.
• Snabb resultatservice
• Bra hemsida
• Trevlig stämning
Overall ger jag loppet 2,5 av 5 paddlar just pga priset och den förkortade banan.
Ändras inte detta så var det nog både första och sista gången jag körde loppet. Men Johan-sällskapet vill jag gärna ha igen!
Kram från Ingmarie
