Jobb

Dumsnut och tröttmössa

När man plötsligt glömt det där med att man (i alla fall som löpare) ska svettas in våren och frysa in hösten får man skylla sig själv när man har alldeles för mycket kläder och löppasset blir till värsta svettfesten. Begriper inte hur jag tänkte. Antagligen inte alls… 🙄

Öronvärmare och vantar är väl en sak men långbrallor!

Tur jag gillar att svettas.🤪

Jobbet var svettigt på sitt vis. Faktiskt helt crazy. Jobbade över (igen) och hann precis med en buss till tuben. Efter kl 22 går varken bussar eller tunnelbanor särskilt ofta så väl vid Skanstull fick jag stå där och vänta. Snortrött. Så plötsligt hör jag någon som börjar spela så oerhört vackert på en gitarr att jag nästan gråter en skvätt. Det är en man som sitter lutad mot en av pelarna. Jag lyssnar. Och berörs. Gräver fram de få slantar jag har och ger honom. Säger tack för att du förgyllde min kväll. Han nickar och ler. Måtte fler få uppleva hans magi. Och tänk så lite som behövs för att allt ska kännas fint igen!

Kram från Ingmarie

Bra start!

En dag i taget och att plocka fram varenda liten godbit som serveras får bli denna tokveckas motto. Och den har åtminstone börjat bättre än bra! Morgonens simträning (kryddad med lite vattenlöpning) var lika skoj, bra, utmanande  och jobbig som alltid.

Liksom att Coachen  var precis lika pigg, glad och trevlig som alltid. Och han smittar!

På jobbet var det ovanligt lugnt. Fick både lunchrast, fikapauser (observera plural) och gå hem en kvart tidigare! Plötsligt händer det liksom. Även på sjukan.  Fortsätter det så här kommer det bli en kalasvecka!

Kram från Ingmarie

Rundögon

Det bra med att ha varit på samma arbetsplats ett tag är att  jobbarkompisarna liksom vant sig vid både vad man gör på sin fritid och hur man kan se ut efter de där fritidsaktiviteterna.  Jag  kan t.ex stämpla in även med goggle-eyes utan att någon ens märker det. Eller rättare sagt, de har slutat förvånas. Kanske värre för patienterna . Å andra sidan ör det troligtvis det sista man bryr sig om som nyopererad. Och de försvinner ju. Glosögonen. 😳

 

Och efter jobbet är jag mest glad om jag orkar hålla de där ögonen öppna och orkar ta mig hem. 😱🤪

Hittills har jag i alla fall alltid lyckats! Även i dag.

Kram från Ingmarie

Den började åtminstone bra

Efter gårdagens härliga flow bestämde jag att det var ok att jobba igen. På mitt jobb kan man ju liksom inte vara ”halvfrisk” utan man behöver känna att man är helt återställd för man kan verkligen inte räkna med att kunna vila hur mycket man än behöver.

Dagen började bra i alla fall. Så där lagom slö innan jag kutade iväg för att möta upp bästa Fredrik för en springtur tillsammans.

Härligt höstväder på alla sätt och vis. Ljummet och lite smådimmigt med en sol som ibland tittade fram.

Vi fick en fantastisk tur ihop. Mycket snack och mycket (skogs)syre in i lungorna!

Så kom vi till Hellas-sjön. Så vacker och så inbjudande att det bara fanns en greja att göra.

Precis!

Sprada!

Kanske stämde förra veckans temperatur, kanske inte, men en sak är tvärsäker. Det var ljuvligt!

Och jobbet? Tja. Jag nötte inte stolen om jag säger så och början av dagen var typ 38 miljarder gånger bättre än slutet. Det var väldans skönt att få stämpla ut när nattpersonalen tagit över.

Kram från Ingmarie

Mot det nya och mot äventyret!

Just nu känns det helt obegripligt hur allt det nya på jobbet ska bli brukbart om bara några veckor. Mycket är huller om buller och mycket funkar inte. Men vi får i alla fall hoppas det inte är samma fusk och fördröjning som på NKS. 😱 Landstinget behöver verkligen inte fler sådana pengaslukande skandaler.. Vår lilla ”Post-op” grupp jobbar i alla fall som tokar med våra projekt för att det ska bli bra. Och fint kommer det att bli!

Det var extra skönt att få simma i dag. Särskilt när jag hann innan klockan 17-rusningen. Kort och härligt! Bra kändes det också!

Nu blir det bara lite lätt vattenlöpning i morgon bitti innan jag och Ulrika drar till Finland-landet. För ja, hon är frisk!! Vi åker!

Kram från Ingmarie

Nära nu

Om inget oförutsett händer så kommer dessa ”kläder” inte användas tillsammans med Ulrika igen förrän om mindre än en vecka från nu.

 

Jag hoppas att ett kasst genrep med blytung kropp betyder pigg och studsig kropp när det väl gäller. Annars kommer det bli ett riktigt segt äventyr. 😱 Men kul ska det bli för det har jag redan bestämt.

 

Just nu skyller jag på jobbet för det gör verkligen ingen direkt piggare. Åtminstone inte av personalen…  Oavsett dag är och blir människor sjuka, behöver opereras och tas omhand akut. Men jag har fått rast både i går och i dag.🙏🏻

Kram från Ingmarie

Hemresa

Allra helst hade jag velat simma i Hellas med TS-gänget i morse men efter gårdagens jobbpass med övertid och utebliven rast kände jag att uppstigning strax efter 06 hade blivit lite väl mastigt…

Så jag sov några timmar till och simmade solo i lilla Söderbysjön i stället. Inte lika varken skoj eller ”bra” men minst lika härligt!

 

Sen blev det många timmars rumpnötande men som jag saknat detta! Sitta på tåget (hem) och jobba, läsa, dricka kaffe och planera ett nytt projekt jag innerligt hoppas kommer bli som jag vill och önskar! Jag är jättetacksam för varje tumhållning!

 

Nu ska jag i alla fall njuta flera dagar i min fina hemstad!

Kram från Ingmarie

I stället för att vara med på festen…

Det där att säga ja eller nej till grejer är inte alltid helt enkelt. Ibland är, känns och blir det rätt hela vägen. Ibland inte. Ibland säger man ja men önskar sen att man sagt nej och vice versa. Det är som bekant alltid lätt att vara efterklok. Kanske t o m det enklaste som finns…?🙄

När jag tackade nej till att köra ÖtillÖ med Micke, trots att det var andra gången vi vann en plats, var jag slutkörd pga hög arbetsbelastning och mitt vänsterben fortfarande så ledset att jag inte ens kunde fundera på att kuta 15 km. Ännu mindre 65.

Simningen var lustigt nog det jag var minst orolig över…

Bara någon vecka efter beslutet började det vända. Långsamt men ändå. Det ljusnade. Jag var ledig några dagar och fick vilsamma dagar i Norge. Både kroppen och knoppen började vakna till liv igen och jag sprang timtals utan större problem än att jag blev galet stel efteråt.

I dagsläget känner jag mig hyfsat stark och uthållig. Särskilt i simningen. Jag är löjligt långsam löpmässigt men i den här typen av lopp har man i princip ingen nytta av att vara sprintersnabb. Åtminstone inte om man inte siktar på topp-placeringar.

Så istället för att vara på äventyr i skärgården har jag jobbat extra på sjukan. En ruskigt dålig ”ersättning” men det känns ändå bättre än att ha suttit hemma och grämt mig…

Lite har jag ju roat mig förstås. På fina utegymet.

Och i fina  Söderbysjön. Måste vara ett av de vackraste vattenlöpningsställena på jorden!

Inte i närheten av det stora festen såklart men bättre än inget. Jag får istället se fram emot kalaset jag ska vara med på om mindre än tre veckor. 😍

Kram från Ingmarie

Som en andra sommar!

Det blev sommar igen! Och Ingmarie-väder! Såklart jag då var ute så länge det bara var möjligt innan jobbet. Jag har ju inte bara lyxen av att ha en simsjö (nästan) inpå knuten. Jag har även 4-5 utegym på några minuters cykelavstånd. Brotorps  är min favvo. Stort, bra grejer (särskilt när jag kompletterar med lite egna prylar), soligt och vackert beläget.

Dessutom ligger ”min inpåknuten-sjö” nära även där. (Allt som är viktigt är faktiskt nära i Bagis.😍) Perfekt på alla sätt och vis för vattenlöpning.

Kram från Ingmarie

DNS

Jag hade verkligen sett fram emot att äntligen få köra ett swimrun-lopp, och då särskilt dagens fina Brotorps swimrun, men det blev en DNS. (Did Nor Start.) Förklaringen är enkel. Som jag skrev i går är det fortsatt tufft på jobbet och jag är helt enkelt ganska slutkörd. Både fysiskt och psykiskt. Det känns som att jag inte har varken någon inre glöd eller något ”go” i mig. För lite prana helt enkelt. Jag är liksom dränerad på inte energi. Och även om anledningen högst sannolikt är jobbet så vet jag att det är jag som får göra något åt det hela. Dels för att arbetsbelastningen troligtvis inte kommer förändras (åtminstone inte till det bättre) och dels har jag ett eget ansvar över mitt liv. Man kan be om hjälp men förändringen måste jag stå för själv. (Det är väl det som gör att man så ofta drar sig för att göra just det…)
Nåja.
Eftersom jag ännu mer än att köra ett lopp, hur fint det än är, vill hålla mig frisk och hel så fick jag tänka om och prioritera sömnen. Det svider i hjärtat att inte ha fått vara med men jag försöker intala mig om att det var rätt gjort. Faktum är att jag kände inte ens någon riktig lust till att vara med på kalaset fastän jag vet hur skoj det är. Då är det illa…

Jag hade egentligen ingen lust att gå upp ur sängen över huvudtaget i dag (då är det jätte-illa!😱) men av erfarenhet så vet jag att inget hos mig blir bättre av att jag blir passiv.

Så jag tog mig upp. Och tog mig så småningom även ut. Som från ingenstans visste jag nämligen plötsligt vad dom skulle kunna göra mig glad igen!

Hammarbybacken såklart!

Jag må bli gladare av den men jag blir nog inte direkt piggare. Fast denna slags trötthet som blir av fysisk träning mår jag bra av! Hur motsägelsefullt det än kan verka så ger träning mig energi. Något jag tror de flesta som provat vet.

Fem varv à 2 km (= 10 gånger upp och 10 gånger ner) + kuperade omvägar både dit och hem blev till slut 135 svettiga minuter.

Den sena lunchen avnjöt jag nere vid Söderbysjön. Vilken liten pärla den är!

Följt av 2,3 km simning. Jättehärligt!

Så det blev en väldigt bra ledig dag ändå trots att det inte alls blev som jag tänkt och planerat. Och jag är tacksam för det. Allt kunde ju ha varit så väldigt mycket värre. Må nu bara denna energin få stanna kvar tills jag kan fylla på den igen!

Kram från Ingmarie