Löpning

Det blev inget…

Allt ändrades ännu en gång . Bara någon timme innan jag skulle ta tuben till centralen fick stackars Ulrika ta beslutet att hon trots allt inte var frisk nog för något Solvalla Swimrun (Första ändringen var ju att vi fick byta klass)

Så i stället för att jag gick upp i ottan, åkte till E-badet för lite poolrun, hem igen, käka, resa till Finland och köra swimrun i vackra sjöar och magisk (kuperad) skog blir det något helt annat. Med samma start men bara fram till första käket. Sen blev det desperata försök att hitta en ersättare (vilket visade sig omöjligt med så kort varsel), avbokning av allt som var bokat, depp, depp och ännu mer depp. 😢 Naturligtvis är det mest synd om Ulrika som är sjuk men du som följt mig här vet både hur mycket jag missat pga det ledsna vänsterbenet och hur vansinnigt mycket jag verkligen, verkligen velat köra Solvalla. Jag har toklängtat! Men så är det. Swimrun är bland det roligaste jag vet men baksidan kan ibland vara att man är två så kan inte den ena så kan inte heller den andra. I alla fall när det blir ändringar så här nära inpå.

Att åka till Finland för många pengar bara för ett extremt kort (7+1km) solo-sprintlopp kändes varken lockande eller befogat. Flygbiljetten fungerade också av olika anledningar bara om Ulrika åkte med vilket skulle innebära att jag hade behövt köpa en helt ny (snordyr) biljett.

Men om det är någonting jag är så är det flexibel. Och hyfsat bra på att fokusera om. När den största ledsamheten lagt sig började jag fundera på vad jag kunde göra för äventyr hemma i stället men ganska snart började jag i stället kolla om det fanns något annat swimrun jag kunde köra. Jag ville ju roa mig tillsammans med andra. Och få service på vägen.

Koster swimrun krävde både partner och massor av pengar. Tysklands 1000 Lakes hade soloklass men dit hade jag inte hunnit innan startskottet avfyrats ens om jag skippat att sova.

”Vanliga” löplopp då? En hel del 5-10 km lopp men det var och är jag helt och totalt osugen på. Samma med något långt ultralopp på über-teknisk bana. Så hittade jag Black River Run i Västerås. 20 + 50 + 100 miles. Tyckte 20 lät perfekt men loppet var fulltecknat och det var väntelista…

Någonstans där gick luften liksom ur mig. Men innan jag helt fick punka så mailade jag ändå arrangörerna för att kolla och det möjligtvis fanns en plats på 20-miles. Det gjorde det! Så jag slog till. Packade om väskan fortare än kvickt, bokade tåg och boende och drog i väg.

Bara några timmar senare var jag här.

Hotellet är långt från lyxigt men supertrevligt, gästvänligt och jätte-gulligt! Hoppas jag sover bra här i natt!

Och jag tror att jag fick med mig rätt prylar.🤪

Roligast hade såklart varit om det blivit som det var tänk från början. Både för att jag tycker swimrun är roligast och för att just Solvalla verkligen är ett superfint lopp. Sen är det oftast skojigare att göra något tillsammans med en vän. Åka iväg så här är onekligen lite ensamt. Men hur det än blir och går i morgon så verkar det som jag åtminstone kommer att ha tur med vädret! 🤩

Kram från Ingmarie

Bacillusker och laddning

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Min stackars kompis Ulrika som jag ju ska köra Solvalla swimrun med på lördag har haft det jättekörigt så för ett tag sedan bytte vi till den något “enklare” klassen Endurance. Den är drygt 12-13 km kortare än den vi skulle köra men lätt är den inte. Det vet jag sen jag och Peter körde för två år sedan..  25-26 km konstant upp och ner (utom när vi simmar) kommer göra åtminstone mig rejält trött. Dessutom kommer det bli max 10 grader i luften, regn och 12-14 grader i vattnet. Inget Ingmarie-väder precis… Dock slipper vi den mest tekniska delen!  Om bara Ulrika kryar på sig vill säga. Som så många andra just nu är hon nämligen lite krasslig.😱 Men hon är stark och jag är en obotlig optimist så jag kör på som planerat. Sista spradan gjord i dag. Friskt och jätte-härligt i sjön nu!

Körde även ett lätt gympass för att hålla axlar och vänsterbenet smidiga och glada. Men mest var jag där för att ha mitt yinyoga-pass. Full sal och hög mysfaktor!

Håll gärna tummar och tår tillsammans med mig för att Ulrika ska bli frisk och kry fort som attan (och att inte jag blir bacillusk-attackerad) så vi kommer iväg på vårt lilla äventyr!

Kram från Ingmarie

CC igen och höstens fördel

Alla som känner mig vet att jag föredrar att ha träningskläder på mig alla veckans dagar (finns ju liksom inga skönare kläder) men i sommarväder och vid särskilda tillfälle svirar jag gärna om till mitt nästbästa plagg. Klänning! Jag älskar ha det på mig och i dag var ett perfekt tillfälle! En annan av Anders födelsedagspresenter var nämligen Cirkus Cirkörs ”Bloom”.

 

“I Cirkus Cirkörs nya föreställning bjuds du in till en värld full av blommor, klassisk musik och enastående cirkus. Ensemblen består av fem internationella multitalanger som vill göra världen till en gladare plats genom att sammanföra glädje, rädsla och risker med grundliga förberedelser.

Vår vardag är full av stress och rädsla. Vi känner oss pressade att inte sticka ut och att ens försöka vara annorlunda ses som det första steget mot att misslyckas. Vi äger fler saker än någonsin förr och vi ser perfekta ut på alla foton, men gör det oss verkligen lyckliga?

I Bloom omfamnar artisterna vardagens krav och ängslan. Med kreativitet och cirkuskonster desarmeras de negativa känslorna och rädslorna blir till poesi.”

Vi har kollat i princip alla deras föreställningar de senaste 15 åren och inte varit besvikna en enda gång. Inte i dag heller.

S-å-h-i-m-l-a-b-r-a!

Om du bor/är i Stockholm nu så är det snudd på kriminellt att inte kolla på dem. (Om det finns biljetter kvar vill säga…)

Träningskläderna har dock också använts. Jag har ju varit ledig hela dagen! Så jag passade på att njuta av vackra  Flatenskogen. Det märks att det börjar bli höst nu och även om jag är en 100% sommarmänniska så gillar jag färgerna, lukterna och lugnet som kommer nu.

Vinden var stark i dag och det var riktiga vågor på sjön.

Med hösten kommer även starten för den bästa och (enligt mig) “riktiga” sprada-säsongen. jMen ännu är vattnet ljummet och absolut ljuvligt att sprada i!

På gymetr var det knökfullt och svettigt som attan. Men passet gick bra och jag blir alltid glad av att vara där. Styrka + yoga =  fin kombo, eller hur?

Hoppas du också haft en fin-fin söndag!

Kram från Ingmarie

 

Halmstad dag 5

I princip allt jag gillar och behöver finns i min hemstad men det är faktiskt en sak som inte finns här som jag gillar. (Om man inte åker en bit utanför stan som jag t.ex gjorde  i lördags.)

Det som saknas är en Hammarbybacke!

Galgbergets spår må ha sina utmaningar men de är i jämförelse ganska milda. Men Galgberget har däremot något varken Hammarbybacken, eller mina närområden i 08a land, har. Nämligen trappor! Många dessutom som sitter tätt och som därmed tvingar benen till en hög frekvens. Förutom den sista sektionen som är mer lik en rulltrappas steg och mördande jobbiga när man hållit på ett tag. Man kan såklart ta dubbla steg men jag behöver öva och öka frekvens så varenda ett av de 183 stegen ska beträdas. Väl uppe fortsätter jag till höger på asfalten, höger igen ner på en stig som tar mig till asfaltsvägen förbi Hallandsgården och ner till starten igen. Varje varv är runt 600-700 meter och tar mig nu för tiden ca 4.30 min. Inte så snabbt men efter 13 varv (utan vila) är åtminstone mina ben rejält trötta.

Första sektionen

Obs! Det är inte min naturliga speed om nu någon tror det…

Sprang dessutom en extrarunda både dit och hem så det blev över två timmar till slut. Bra tycker jag! Det vackra får man på köpet.

Sen hade jag det så himla bra och lyxigt att jag blev serverad mat direkt efter hemma hos mamma och Ulf. Krämig linsgryta med potatis, bröd, hummus och grönsaker. Så gott! Och mysigt!

Men sen var det hemstads-mysiga, roliga och lyxiga slut för denna gången. Nu är jag tillbaka i 08a land för i morgon är det jobb igen men jag har roliga grejer att se fram emot redan när jag slutat för dagen. Och om bara en dryg vecka åker jag och Ulrika på vårt lilla Finlands-äventyr. Lite modifierat pga att livet kom emellan för Ulrika men det kommer bli en utmaning som heter duga oavsett! Jag har ju kört den en gång innan med Peter så jag vet till 100% att det inte blir en walk in the park. Men ruskigt skoj!

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 4

Man kan verkligen inte besöka Halmstad utan att kuta på Prins Bertils stig. Det vore faktiskt snudd på kriminellt. 🤪 (Och kan man inte kuta kan man gå/cykla. Det finns t.o.m vissa delar som funkar för rullstol!)

Stigen är totalt ca 18 km one-way till Möllegård och börjar egentligen vid slottet inne i stan men jag började hos “mig” några kilometer bort.

Sen är det bara att följa vattnet och de blå träpålarna till Tylösand. Just i dag var det i princip ingen vind alls, soldis och en luftfuktighet som måste varit så nära 100% det kan utan att det börjar regna. Varmt och skönt var det också så jag var väldigt snabbt plaskblöt av både svett och fukt. Sånt tycker jag är jättehärligt! Varför jag hade en jacka på mig när jag startade kan jag dock inte förklara. Den åkte av redan under den första kilometern.

I Tylösand var det folktomt på stranden men i vattnet var det fullt av livräddare. Jag förstod ju att de övade men jag fick lite dåliga vibbar och en klump i magen. Det där påminner mig nämligen alltid om den 1/10 1991 då ett ungt liv tog slut och mitt förändrades för evigt. Det var ju dessutom precis där det hände. Tiden läker inte alla sår, eller tar bort sorg, men tiden gör däremot att formerna av det som gör ont förändras och man lär sig att leva med det.  Det svarta blir lite mindre svart och det smärtsamma lite mindre smärtsamt. Men det går aldrig över. Så tror i alla fall jag utifrån de erfarenheter livet hittills gett mig….

Efter Tylösand fortsätter man utmed havet en bit innan man tar höger in i det jag kallar den halländska regnskogen. Det är som att komma till en helt ny plats! Vilket det ju i och för sig är men du fattar nog vad jag menar.

Stigen tar slut vid Möllegård och då blir det lite asfaltspring antingen in till stan eller ner mot havet igen. Jag tog mig mot det sistnämnda.  Efter två timmar (inklusive en omväg) var jag tillbaka  vid stugan igen. Glad, nöjd och totalt genomblöt.

Stod kvar en bra stund vid havet för att bara njuta av utsikten, flyttfåglarnas svävande och värmen. Och det där ljuset alltså! Bedövande magiskt!

Sen har jag sån tur att mina fina vänner Sara och Karin hade både tid och lust att hänga med mig en stund så det blev lunch på Cortado  i dag också minsann! Some girls har det väldans bra!

Solen sken men jag hade bestämt mig för att gyma så då blev det så. (P)rehaben måste skötas oavsett så att jag (förhoppningsvis) kan fortsätta slippa ha ont och kunna njuta av att kuta.

I princip lika svettigt där som ute och jag blev duktigt trött. Kanske gårdagen spelar en viss roll också…

Körde även extra rörlighet och extra vila efter. Det är såna extra-grejer man kan lyxa med när man har ledigt!

Det blötaste hade dock inte kommit ännu. Det kom nu i kväll. Jag och bästa Micke gick en lång runda ner mot havet från hans fina hus för att verkligen hinna snacka av oss. Jättevackert, varmt och sol-disigt. Men vi såg inte vad som hände bakom oss.. Inte förrän vi vände för att gå tillbaka. Gigantiska kolsvarta moln välde över oss, åskan började dundra och sen kom regnet.

D-e-t regnet. Du vet ösregnet. Men som vi konstaterade. Det är ju bara vatten.

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 2

Det där att kolla på lopp som man gärna velat vara med på är verkligen tudelade känslor för mig. Å ena sidan vill man ju heja på sina kompisar och andra tappra idrottare men å andra sidan vill man ingen ska få ha så där kul när man själv står utanför. Superegoistiskt, jag vet! Den enda anledningen till att jag inte var med på Halmstad swimrun i dag var att det var fullt. 50 lag fick chansen och jag var för sent på knappen helt enkelt. Så kan det bli när man är mer av en spontan-tävlare än en planerings-tävlare. Då får man snällt stå jämte och glo.

Men såklart det var skoj att heja på alla och snacka med (klubb)kompisarna. För att inte tala om att få hänga med mamma, Ulf och (fyrbenta) Morgan både där och på efterfika.

Morgan tycker det är bäst när han själv får bära sitt koppel.

Min swimrun-kompis Karin körde med sin man och jösses vad det for fram!

Loppet gick mestadels  i och runt Nissan. Vackert och lättsprunget. En bana som gjord för mig! Så gissa om jag blev sugen?

Hjälpte inte ett skvatt att jag hade rastat mig så bra i går. Eller ens att jag rastat mig innan jag for in till stan. Det är spring i mina ben just nu. Nästan för mycket faktiskt. Så där så det är snudd på oroväckande. Men jag väljer  ändå att tänka att eländet som hållit i sig sen i påskas (!!!) äntligen har vänt till att bli tjo och tjim igen. Utan att jag planerat för det så blev det ett fartlekspass på “Prinsens” som gjorde mig glad ända  in i märgen. Inget ont och nästan inte ens trött. Det är liksom “bara” benen som ska lära sig att pinna på lite snabbare igen.

Nu gäller det att ha is i magen och fortsätta med allt (p)rehabande. Det är en väldans tur (eller skicklighet beroende på hur man ser det) att jag gillar så mycket att vara på gym.

Här bor förresten jag just nu. I finstugan.

Och så här fint är det bara 50 meter från stugknuten. Prins Bertil-stigen och havet direkt. Hur mycket bättre kan det liksom bli?

Mina “husvärdar”, dvs min kära kusin och kusinman, bjöd dessutom både mig, moster och barnbarn på supergod middag i kväll. Det är minsann inte utan jag börjar bli lite bortskämd…

Kram från Ingmarie

Ledig dag de lux!

Kanske har du också upplevt den där känslan, när du tränar inför något utmanande, att du undrar hur i all sin dar du ska klara målet och hur du ska orka?

Som t.ex när man ska kuta en mara och springer en halvmara och är heeeeelt slut efteråt. Kuta det dubbla några veckor senare verkar liksom både ofattbart och otänkbart. Ändå brukar det gå helt ok om man bara skött träningen hyfsat. Det mesta sitter som bekant i skallen…

Lite där är jag nu. Hur jag ska greja Solvalla med sina 33 km löpning i skittuff terräng och hundratals höjdmeter och 6 km sim om typ 16 dagar är en gåta.

Särskilt efter i dag.🤪

Men oavsett hur det går så vet jag att jag har övat så mycket jag förmått.
I Nackareservatet, med start vid Hellas, går gröna och blå spåret tur och retur till Solsidan.

Jag har kutat det några få gånger innan men det är flera år sedan. Minns bara att det var 18-20 km ruskigt tuff trail. Mitt minne är det verkligen inget fel på för det är precis vad det är. I alla fall för mig.

Jag kutade en omväg dit (och hem) men mest var  det rötter och sten i en salig blandning.

Bra med markeringar!

Vissa (korta) sträckor är det dock så här springvänligt!

Längre än så här blev det inte trots nästan 4 timmar. Vet inte om det säger mer om mig än om terrängen. Eller kanske båda..

Enda energin var 2 gel. Plus 1 flaska sportdryck och 1,5 flaska vatten.

Så gott med vatten efteråt! Och mat! Vego som alltid.

Dagen var ju dock inte slut där. Maten och en superkort powernap gjorde susen. Tog hojjen ner till Söderbysjön och simmade 1900m. i det ljuva vattnet. Som du kanske ser var jag inte ens ensam!

Såklart jag är trött nu så den där undran hur jag ska palla Solvalla är ju inte direkt mindre. Då ska ju jag och Ulrika både kuta och simma längre. Utan matpaus och  powernap. Men såklart mer energi under tiden än i dag och mer vila innan. Jag längtar faktiskt!

Kram från Ingmarie

En present med eftertanke. (Och mätta magar)

När Anders fyllde år gav jag honom bl.a ett paket till Fotografiska. Med mig inkluderad. (Smart va?)

I paketet ingick först en Brunch på deras restaurang högst upp.

Så här presenterar de sig själva: “Att vi serverar hållbar njutning som är god både för planeten och våra gäster är väl känt”.

Vidare: “Med Fotografiskas Hållbara Brunch ser vi tillsammans till att spara än mer på planetens resurser, de som det ofta slösas med vid bufféer. Att slänga mat är helt mot vår filosofi och vi finner ständigt nya vägar att kunna recycla/återanvända och upcycla/skapa ny råvara. Att upcycla, alltså att återanvända en produkt som ny råvara, gör vi till exempel med våra bullar. De som inte går åt mals ned och blir nytt smakrikt mjöl vilket nya bullar kan bakas av.”

Hur coolt som helst!

Om det var gott? O ja! Faktiskt obeskrivbart! En njutning för både mun, öga och mage.

Utsikten ingår! Och den finfina servicen.

Present-paketet fortsatte sen på själva muséet för att se utställningar som visas där nu. Jag är fortfarande tagen. Det var oerhört gripande, hemskt, vackert, sorgligt, fascinerande och extremt viktigt. Det handlar om hur vi behandlar, och har behandlat, varandra. Både två- och fyrbenta. Det är om vad vi gör med vår jord, om fantasi, skönhet, tidlöshet, uttryck och om hur viktigt det är att inte glömma vår historia.
Om du kan så gå dit och se detta!

Jag är extra tacksam över löpturen jag fick i morse. Förvisso tunga ben men vad gör väl det? Jag är fri, frisk, (hyfsat) hel och jag får vistas i sagoskogarna hur mycket jag vill. Det är äkta rikedom om du frågar mig.

Men jag ska erkänna att jag ändå är både ledsen och bedrövad över att utomhus-säsongen på Eriksdalsbadet är över för i år. Sista passet här ute på väldigt många månader… J-a-g-v-i-l-l-i-n-t-e.

Kram från Ingmarie

Bra med olikheter

De flesta av mina arbetskamrater tycker jag är lite ”konstig” som tränar innan jag ska gå på ett jobb-pass. Ännu konstigare om jag gör det även efter. Själv tycker jag ju att jag är högst normalt och lever ”vanligt” även om jag såklart begriper att inte ”alla” lever som mig. 🤪 För mig är det obegripligt hur man inte tränar utan istället ägnar majoriteten av sin lediga tid åt t ex shopping, smink och tv-tittande.😱

Men visst är det härligt med dessa olikheter! Och bra! Så tråkigt det skulle bli annars! Och trångt! Det är verkligen superbra att inte alla vill kuta i skogen eller gyma samtidigt. Hur skulle det då liksom bli? Om alla skulle göra latsdrag samtidigt.

Och bra att människor kan, vill och pallar jobba olika tider. Hade blivit ohållbart annars i vårt samhälle. Denna fredag kväll loggar jag ut och tar hel-ledig helg medan en del av mina kollegor knegar. Det är jag väldigt tacksam över.

Kram från Ingmarie

Världens sämsta (?)

Jag är högst troligt en av de sämsta trail-löpare man kan hitta på den här planeten. Eller förresten, jag kan inte ens kallas trail-löpare. Snarare trail-gångare. Jag får liksom inte ihop det här med rötter, stenar, stubbar och sly. Särskilt inte när jag samtidigt ska kolla var markeringarna är för att slippa springa vilse.

Periodvis har jag verkligen försökt bli bättre men helt ärligt är jag ett hopplöst fall. Jag är för feg helt enkelt. Och för lat. Och för klumpig. Mitt steg är energisnålt och jag lyfter inte mer än precis det jag behöver på plan mark. Att det blir bröte i vägen gör ingen större skillnad. Mina fötter är för stora för finns det minsta liten gren/rot så fastnar garanterat mina skor där. Och under varje sten verkar det finnas små troll som håller fast mina fötter. Eller så fastnar jag även där. Mellan stenarna.

Men nu innebär ju swimrun garanterat alltid en viss del trail och obanat. Solvalla ÖtillÖ Merit race är känt för en extra besvärlig första halva. Den andra hälften har jag ju kört innan  så där vet jag vad som väntar. (Även om minnet är kort och man glömmer ju fort du vet…) Egentligen hade jag velat öva tidigare men inte vågat/kunnat pga benet. Nu när det är ok, och loppet är ruskigt nära, så känner jag att det är hög tid att väcka liv i det pytte-lilla trailminne min kropp har.

Jag testade några trails som jag “duktigt” undvikit trots att de finns max 500m från lyan. Fortsatte sen på gula spåret vid Hellas. Det är maxat tekniskt (något även de riktiga trailnördarna tycker) så hur man kan köra MTB där är mig en för evig gåta! (Jag är inte riktigt lika skräckslagen som jag ser ut att vara…)

Utsikten från andra sidan Hellas-sjön är alltid lika bedårande vacker och magnifik!

Där är fika-klippan.

Och där är bryggan vi brukar hänga vid. I mitten är “lill-ön. Den vita golfbollen längst bort är Globen.

När jag passerat Hellas igen fortsatte jag på 5-kilometrsspåret till ännu en trail som tog mig till den nya fina bryggan över Söderbysjön.

Dvs “min” närmsta sjö. Verkligen en liten pärla! Ungefär hälften så stor som Hellas sjön (som egentligen heter Källtorps-sjön) och underbara att både simma, vattenlöpa och sprada i.

Det blev faktiskt två simturer i den i dag. Totalt drygt 4 km. Hur härligt som helst! Att den är poppis syns väl? Dock är de flesta vid kanten. Ute i sjön är det absolut trängselfritt.

Ännu en härlig ledig dag och jag är oerhört tacksam för att ha haft dem precis när Ingmarie-vädret kom på tillfälligt kort-besök. Kanske t.o.m sista gången för i år?
Extra tacksam är jag över att jag höll mig på benen där bland brötet i skogen…

Kram från Ingmarie