En lite annorlunda fredag

Den här coola och härliga tjejen hängde jag med flera timmar i dag.


Men det kändes som max en kvart. Så kul var det. Och inspirerande! Linnea som hon heter är bl.a PT och mat-inspiratör men anledningen till att vi träffades var inte därför utan för att hon skulle fota mig. Det här inlägget är (därför delvis) i samarbete
med Cellexir.

Anledningen till fotograferingen var att jag sedan i våras någon gång har varit ambassadör för Cellexir och Linnea jobbar för dem. Cellexir är ett kosttillskott för just cellerna och innehåller massor av fin-fina ämne som i princip alla behöver men sällan får i sig tilltäckt av. Dels för att maten i dag helt enkelt är mindre näringstät bland annat pågrund av utarmade jordar, och dels för att vi utsätter våra kroppar för mer påfrestning i form av olika slags stress mot vad vi någonsin gjort och därmed behöver extra hjälp för att skydda våra celler. Att det är extremt verksamma ingredienser i Cellexir finns det massor av studier och forskning på så det är verkligen inget ”hitte-på”. PQQ, Curcumin, Q 10, Acetyl L Carnitine, Trans-Resveratrol och Bioperine är alla välkända och välstuderade naturliga ämnen. Det fina med Cellexir är att man liksom får allt i ett. Jag har nog framförallt märkt att jag fixar stress (särskilt den jobbrelaterade) så himla mycket bättre nu mot innan jag började. Du som följt mig här vet ju också att jag har en sida som kan bli väldigt, väldigt deppig och låg emellanåt men faktum är att jag varit helt förskonad från det detta året. Något jag såklart är extra tacksam över. Inbillning eller ej kommer jag (antagligen) aldrig att få veta men oavsett så är jag helt säker på att kapslarna gör mina celler gott. (Det här är inget egentligt ”sponsrat” inlägg även om det är ett samarbete, jag skriver av fri vilja, men om du vill testa så kan du använda koden Ingmarie för 33% rabatt på en månads förbrukning. Och 15% rabatt vid prenumeration. Ingen bindningstid.)

Hur som helst. Bilderna blev superbra och vi hade ju verkligen tur med vädret! Det utlovade regnet kom aldrig. Inte på hela dagen faktiskt. Vi höll till vid Hellas hela tiden så jag fortsatte kuta efteråt. Inte enbart för att komma hem igen utan för att verkligen ta omvägar och njuta av allt det vackra. Hösten är fin!

Och för att sprada! Nu är det (äntligen) en-siffrig temperatur i vattnet och varmare på land. Underbart och jättehärligt!

Efter lite annat jobb valde jag att testa den där Groovy Pilates igen men i form av Hot och i 60 min. istället för 45.

Vi kan väl säga så här. Det finns en viss (läs en stor) förbättringspotential….

Klassen innehåller mycket inslag från pilates men är även inspirerad av andra träningsformer. Det är en hel del balans, mycket rygg, mycket höfter, ben och rumpa och en vansinnig massa core. Jag hoppas verkligen jag får mer träningsvärk än efter förra gången. Annars kommer jag ju tro att jag har fuskat… 😱🤪

Kram från Ingmarie

Tränings-kärlek

Ibland tror jag att de här (ofrivilliga) avbrotten som blir emellanåt, när man inte kan kuta/träna av olika anledningar, på något vis är till för att man ska ”testas”. Liksom bli dubbelkollad att man verkligen gör det man vill göra och inte gör bara för att man ska/bör. Om man inte saknar det, och det gäller ju faktiskt egentligen det mesta, när det är avbrott så är ju frågan om det liksom är ”rätt”.
Om jag t.ex håller på med löpning men sen av någon orsak inte kan på ett tag och ändå inte saknat det ett enda skvatt, ska jag fortsätta då när jag väl kan igen?

Inte helt enkelt att svara på såklart för vissa grejer måste man ju faktiskt bara göra för att det ska bli något och för att man inte helt ska säcka ihop, Eller bli allt för fattig. Ingenting är ju liksom kul alltid. Inte ens det man multumtestats för om man verkligen gillar det och som man därför vet att man älskar att göra.

Det jag vill komma fram till med detta dravlet är att med tanke på hur många gånger jag testats om jag verkligen gillar att kuta/träna så är jag ganska säker på att jo, det gör jag. Eller så är de där avbrotten helt enkelt bara för att jag ska bli påmind och inte ta något för givet. Jag gillar att springa oavsett om det är  långt, kort, platt, kuperat, långsamt, fort, med sällskap, utan sällskap, i regn och  i sol. (Det enda jag absolut inte gillar att kuta i är i modd och på is.)  Intervaller är skitskoj! I lagom mängd alltså. Och jodå, jag kan ha lite små-ångest innan men bara jag är igång så släpper det direkt.

Ännu är det inga märkvärdiga pass. Andra intervallpasset sen i våras bestod av enkla 20 x 60-30 + hopp&skutt i backe och utegym. Glädjen och känslan efter är bästa belöningen!

 

 

Lite senare blev det faktiskt även innegym för jag  skulle ändå jobba där. Men ffa för att jag tycker det är skoj! På riktigt!

Har du ”testats” för något och som du därför numera vet att du verkligen gillar att göra? Eller tvärtom.

Kram från Ingmarie

Dumsnut och tröttmössa

När man plötsligt glömt det där med att man (i alla fall som löpare) ska svettas in våren och frysa in hösten får man skylla sig själv när man har alldeles för mycket kläder och löppasset blir till värsta svettfesten. Begriper inte hur jag tänkte. Antagligen inte alls… 🙄

Öronvärmare och vantar är väl en sak men långbrallor!

Tur jag gillar att svettas.🤪

Jobbet var svettigt på sitt vis. Faktiskt helt crazy. Jobbade över (igen) och hann precis med en buss till tuben. Efter kl 22 går varken bussar eller tunnelbanor särskilt ofta så väl vid Skanstull fick jag stå där och vänta. Snortrött. Så plötsligt hör jag någon som börjar spela så oerhört vackert på en gitarr att jag nästan gråter en skvätt. Det är en man som sitter lutad mot en av pelarna. Jag lyssnar. Och berörs. Gräver fram de få slantar jag har och ger honom. Säger tack för att du förgyllde min kväll. Han nickar och ler. Måtte fler få uppleva hans magi. Och tänk så lite som behövs för att allt ska kännas fint igen!

Kram från Ingmarie

Lekdag med inslag av idioter

En ledig dag innan en sju (7!!!!) dagars arbetsvecka, då gäller det att både leka och rasta av sig! (Och dit räknas inte de där ”måstegrejerna” som städa, tvätta, handla, laga mat som jag också gjort denna ynka dag…)

Sprang bl.a 12-km slingan vid Hellas.. Jättefin och rolig. Precis lagom mycket mekkig trail. (Typ 20%)

Med extrasvängar till och från blev det totalt två timmars löpning till slut plus sprada. Ungarna som lekte på ängen jämte tyckte det var skitskoj att jag skulle i och undrade om det inte var kallt. När de kände på vattnet så skrek de! Jag vill mer säga att det var svalt. Tror faktiskt det fortfarande är två-siffrigt.


En härlig timme på gymet blev det också.

Enda ”skiten” denna dagen har väl egentligen varit hemresan från gymet. Den råkade bli exakt samtidigt som de där idioterna som kallas ”fotbolls-fans” (läs vuxna män som gör saker tillsammans), levde rövare. Om jag fick bestämma skulle fotboll förbjudas alt så skulle klubbarna köra publikfritt. Jag vill inte att mina skattepengar ska gå till sån här skit!  Särskilt inte med tanke på hur ex. sjukvården och vi som sliter där går på knäna. Och jo, det är ett fotbolls-problem. Sånt här, där polisinsatserna är massiva och man (jag) riskerar bli (och har blivit) knuffad och nedslagen händer i princip aldrig vid andra event oavsett sort. Förlåt min svenska men fy fan! Sånt här gör mig arg på riktigt!

Jag var tokilsk där och då men nu är jag lugn igen. Och förhoppningsvis så laddad som det går inför nästa vecka.

Kram från Ingmarie

Tiden

Tiden den går verkligen. Nästan så den försvinner ibland. Nutid blir till dåtid. I dag blir till  i går blir till förra månaden blir till för flera år sedan. Och allt utan att vi egentligen reflekterar så mycket över det.

Men vissa dagar är och förblir fastetsade i hjärnans minne för all tid och evighet. De finns där och hur många år det än har gått så är det som att varje minut och sekund just den dagen nästan går att uppleva om och om igen. Visst är det märkligt?

Just denna dagen, den första oktober för 28 år sedan, upplevde jag den största chocken och sorgen hittills i mitt liv. Kanske även den största förändringen. Men jag minns den. I detalj. Det var den dagen min dåvarande pojkvän försvann i havets djup och hans allt för korta liv hastigt tog slut. Det var den dagen tre veckors ovisshet började. Tre veckor då jag slets mellan hopp och förtvivlan innan han till slut flöt upp på land. Då visste jag, allt hopp försvann för evigt och den verkliga sorgen slog till med all sin kraft.

Det är svårt, till och med omöjligt, att beskriva den smärta som sorg ger oavsett anledning. Den är obarmhärtig och hur mycket man än vill och försöker så finns det ingen lindring. Mer än just tiden. Sorg går aldrig riktigt över men tiden gör att den ändrar både intensitet och form.

För mig innebär denna dagen framför allt en påminnelse om livets enorma skörhet. Hur snabbt allt kan förändras och ta slut.

Kanske är det därför denna dagen på något  märkligt vis alltid känns lite extra viktig och är en av anledningarna till att det jag väljer att göra känts extra roligt, betydelsefullt och viktigt? För hur det än är så ser jag livet som en ovärderlig gåva där varje andetag och varje hjärtslag bidrar till att jag får vara med här på jorden en dag till. Det är banne mig ofattbart när man tänker efter lite.

Och det där gör också att jag verkligen kunde och ville känna att jag lever i dag. Så där på riktigt och så som jag vill.
De var inte många, det var inte superhårt och det var garanterat varken tjusigt eller snabbt men äntligen kunde jag köra ett ”organiserat” intervallpass igen. Så det här gott folk, det är ett ansikte på en väldigt glad och tacksam person! Ett ansikte på en kropp som kutat, gymat och yogat ute. Som andats frisk höstluft, svettats, känt både solstrålar och vinden  i ansiktet, som fått bli så där härligt trött och som levt till fullo både på in- och utsidan även resten av dagen! 😍🙏🏻💪🏻🏃🏻‍♀️

 

Kram från Ingmarie

Typiskt jättebra måndag

Jag älskar verkligen  mina (till 90%) lediga måndagar. Särskilt när de är som i dag. 😍

I 08a land har det varit i princip helt vindstilla hela dagen och jag märker direkt hur mycket bättre jag mår. Det kan låta och verka löjligt men det är någonting i blåsten som rör till det i mig. På ett negativt sätt. Det kanske är för att jag redan är så rörig så den kanske gör att jag blir över-rörig. 🤪 Vem vet liksom?

”Min” skog  är som en sagobok nu.

Och Söderbysjön! O lalalaaaa! 

Så hur skulle jag kunna motstå?

Den ”riktiga” simningen ”fuskade” jag dock med inomhus. Coach Ulf hade snickrat ihop ett bra och utmanande pass som jag gnetade av. Fick dock skippa fenorna för när det var dax för dem hade det hunnit bli knökfullt i bassängen och jag ville fortsätta behålla gruppsämjan.. Man får nämligen inte vara oflexibel när man simmar under rusningstid på E-badet om man inte vill få ovänner för livet. Ja annars också förresten. Gruppdynamik och gruppsämja är viktiga grejer och samsas på simbana är nog det mest perfekta stället för att lära sig sånt på. 😄

Men jag undrar ändå om det allra bästa i dag ändå inte var besöket hos Guru-Danne. Den mannen alltså. Jag vet på riktigt ingen som är så kunnig, sympatisk, professionell, inkännande och galet inspirerande på en och samma gång som han är. Det är omöjligt att sammanfatta allt han hjälpt mig med genom åren men en sak är säker, det är väldigt mycket och jag är honom evigt tacksam. ❤️🙏🏻

Samma i dag. Pusselbit efter pusselbit föll på plats och jäklar vad det kommer att bli bra! 💪🏻 Det som står på tavlan är det nog bara han och jag som förstår men det räcker ju.

Kram från Ingmarie

Den började åtminstone bra

Efter gårdagens härliga flow bestämde jag att det var ok att jobba igen. På mitt jobb kan man ju liksom inte vara ”halvfrisk” utan man behöver känna att man är helt återställd för man kan verkligen inte räkna med att kunna vila hur mycket man än behöver.

Dagen började bra i alla fall. Så där lagom slö innan jag kutade iväg för att möta upp bästa Fredrik för en springtur tillsammans.

Härligt höstväder på alla sätt och vis. Ljummet och lite smådimmigt med en sol som ibland tittade fram.

Vi fick en fantastisk tur ihop. Mycket snack och mycket (skogs)syre in i lungorna!

Så kom vi till Hellas-sjön. Så vacker och så inbjudande att det bara fanns en greja att göra.

Precis!

Sprada!

Kanske stämde förra veckans temperatur, kanske inte, men en sak är tvärsäker. Det var ljuvligt!

Och jobbet? Tja. Jag nötte inte stolen om jag säger så och början av dagen var typ 38 miljarder gånger bättre än slutet. Det var väldans skönt att få stämpla ut när nattpersonalen tagit över.

Kram från Ingmarie

Black River Run 2019

Naturligtvis hade jag allra, allra helst velat swimrunna  i Finland tillsammans med Ulrika men nu blev det som det blev och för mig blev det väldigt bra ändå. Värre för stackars Ulrika som inte fått göra något skoj över huvudtaget.😢 Men en förkylning går över och vi tar nya tag!

Jag somnade före 22 i går och sov non-stop tills klockan ringde strax efter 06. Så skönt! Och välbehövligt. Eftersom frukosten inte öppnade förrän kl 8 hade den extremt service-minded tjejen i repan på hotellet fixat en frukostbag till mig så efter morgonyogan och meditationsstunden gick jag loss på innehållet. Mumsigt värre!

Så himla gulligt! Inte konstigt att jag kände mig lite extra glad! 😍

Inte nog med detta. Hon fixade så jag fick ha rummet extra länge vilket gjorde att jag bara behövde ta med mig en liten bag med ombyte till loppet.. Jättelyxigt! Den tjejen hade verkligen hamnat på rätt plats!

Bussen, inklusive en kort promenad,  till starten tog bara 15-20 min. Jag fick trevligt sällskap av en Australiensk stockholmare som skulle springa 50 miles. Jag insåg ganska snart vilket blåbär jag är i dessa ultrasammanhang. 20 miles är typ ingenting för dessa tuffingar som körde (och kör för en del håller i skrivande stund fortfarande på ) 50 eller 100 miles. Tre varv hade jag gärna kört men 5 eller 10 finns liksom inte ens i min fantasi. Men jag vet också att man aldrig ska säga aldrig… Kanske det en dag blir att även jag har en sån där låda vid varvningen..

Före start var det obligatorisk genomgång av regler och banan.

Varje varv var 10 miles, dvs drygt 16 kilometer,  och det enda jag egentligen kom ihåg av den där genomgången var att det var en del teknisk trail framförallt i början på varvet, att det fanns tre vätskekontroller inkl. den vid varvningen, vi skulle förbi ett koloniområde, att det var en stor väg som skulle korsas och något om en backe på slutet. Att jag skulle kuta två varv hade jag faktiskt koll på.

Kanske kan tyckas som jag kom i håg mycket men det visade sig inte vara tillräckligt för mig ändå.

Starten var på ett brett och fint elljusspår. Jag hade redan innan bestämt mig för att ta det lugnt och bara se detta som ett väldigt bra långpass. Faktum är att jag ju inte kutat så här sammanhållande långt sen Dackefejden. Eller i alla fall sen så långt tillbaka att jag glömt när det var. Hålla på länge kan jag men det är ju liksom helt annorlunda när jag får ”fuskvila” med simning då och då. Efter bara någon kilometer bar det in i skogen över rötter och stenar. När vi väl var ute på fast mark igen kände jag sån lättnad, och njöt så mycket av att få springa på grusstigen, att jag helt glömde bort att titta ordentligt efter snitslar. Så där kom första felspringnigen. Några schyssta killar visslade dock tillbaka mig så det blev ingen jätteomväg. In i skogen igen. Lera, spång, rötter och sten. Hade fullt sjå med att hålla mig upprätt men jag lyckades! På båda varven till och med! Sen blev det härliga grusvägar igen fram till första vätskekontrollen, över den där stora vägen innan (visade det sig) banans bästa del. Hårt packad stig, medvind, sol och platt. Där fick t.o.m mina ben bra fart!

Vid slutet kom en liten backe och vid det omnämnda koloniområdet kom dagens andra felspring. Istället för att ta höger ner på en nästan (nåja) osynlig stig fortsatte jag rakt fram men sen såg jag några längre fram kuta på andra sidan staketet. Bara att vända, göra om och göra rätt. Efter ytterligare några kilometer blev det några partier med asfalt, grusvägar och sista vätskestationen innan den sista biten till varvning. Där kom den där ”riktiga” backen. Som jag lyckades springa förbi och fick springa tillbaka till (tredje felspringningen) och som visade sig vara både brant, innehålla trappor och aldrig riktigt ta slut för det kom nya hela tiden! Nedförsbackarna efter varje uppför kändes märkligt nog betydligt kortare. 🙄 Sista 100 m bestod av gyttja sen började allt om igen.

Jag är jättenöjd över min 5:e plats! Inklusive fyra felspringningar på första varvet (jag lyckades även ta fel och missa vätskestationen vid varvningen), två kisspauser, avtag av tröja och skifta nummerlappen från tröjan till kjolen. Det var nämligen ett riktigt Ingmarie-väder! ☀️😍 Blev alldeles för varmt med långärmad tröja. Benen höll ihop helt ok och enda gången jag egentligen tryckte på var på den där ljuvliga sträckan och sista kilometrarna till mål.

Jag hängde kvar en bra stund efteråt och njöt av solen, drack mängder av vatten och blåbärssoppa, mumsade i mig lite godsaker och hejade på de ”riktiga” hjältarna. Några av de riktigt vassa varvade mig fastän det startat 30 min. senare. Lite knäckande… Men min tröja kommer jag bära med stolthet även om jag är ett blåbär!

Tog åter bussen in till stan, duschade på hotellet och traskade sen till tåget. Unnade mig en riktigt god vego-bowl och vilken härlig känsla att kunna avnjuta den ute i solen! Har jag sagt att jag gillar den? Solen alltså? Och värme. Annars vet du nu. 🤩

Tja, sen var det bara hemfärden kvar. Och upp-packning. Smidigt som attan att ta sig hem och i skrivande stund sitter jag nöjd och belåten i favvo-fåtöljen i mitt målar-rum. Nya äventyrs-planer är redan på gång.

Black River Run är ett jättefint lopp och jag har mest bara positiva grejer att säga.

  • Fin bana
  • Välorganiserat
  • Trevligt och bra stämning
  • Bra med energi vid varvningen
  • Bra med omklädning
  • Massage efter för den som ville
  • Hade önskat någon mer vätskestation utmed banan med tanke på vädret som blev i dag.
  • Lite fler funktionärer vid första varvet (alt fler snitslar/pilar) för virrpannor som mig. Och jag var inte ensam om att ta fel väg(ar)..
  • Maten efteråt var en besvikelse. Jag betalade 700 kr i efteranmälningsavgift (500 kr annars) men det fanns inte ens en vegokorv för oss som inte vill äta döda djur. Dock serverades det vego senare i kväll men då är det ju så dags… Kasst!
  • Om man är ute efter ett digert prisbord så är inte detta rätt lopp

Jag kan absolut tänka mig att kuta igen men då får det nog allt bli fem varv. Så jag får riktig (vego)mat och kan vara en av de där med låda. 😄

Kram från Ingmarie

Det blev inget…

Allt ändrades ännu en gång . Bara någon timme innan jag skulle ta tuben till centralen fick stackars Ulrika ta beslutet att hon trots allt inte var frisk nog för något Solvalla Swimrun (Första ändringen var ju att vi fick byta klass)

Så i stället för att jag gick upp i ottan, åkte till E-badet för lite poolrun, hem igen, käka, resa till Finland och köra swimrun i vackra sjöar och magisk (kuperad) skog blir det något helt annat. Med samma start men bara fram till första käket. Sen blev det desperata försök att hitta en ersättare (vilket visade sig omöjligt med så kort varsel), avbokning av allt som var bokat, depp, depp och ännu mer depp. 😢 Naturligtvis är det mest synd om Ulrika som är sjuk men du som följt mig här vet både hur mycket jag missat pga det ledsna vänsterbenet och hur vansinnigt mycket jag verkligen, verkligen velat köra Solvalla. Jag har toklängtat! Men så är det. Swimrun är bland det roligaste jag vet men baksidan kan ibland vara att man är två så kan inte den ena så kan inte heller den andra. I alla fall när det blir ändringar så här nära inpå.

Att åka till Finland för många pengar bara för ett extremt kort (7+1km) solo-sprintlopp kändes varken lockande eller befogat. Flygbiljetten fungerade också av olika anledningar bara om Ulrika åkte med vilket skulle innebära att jag hade behövt köpa en helt ny (snordyr) biljett.

Men om det är någonting jag är så är det flexibel. Och hyfsat bra på att fokusera om. När den största ledsamheten lagt sig började jag fundera på vad jag kunde göra för äventyr hemma i stället men ganska snart började jag i stället kolla om det fanns något annat swimrun jag kunde köra. Jag ville ju roa mig tillsammans med andra. Och få service på vägen.

Koster swimrun krävde både partner och massor av pengar. Tysklands 1000 Lakes hade soloklass men dit hade jag inte hunnit innan startskottet avfyrats ens om jag skippat att sova.

”Vanliga” löplopp då? En hel del 5-10 km lopp men det var och är jag helt och totalt osugen på. Samma med något långt ultralopp på über-teknisk bana. Så hittade jag Black River Run i Västerås. 20 + 50 + 100 miles. Tyckte 20 lät perfekt men loppet var fulltecknat och det var väntelista…

Någonstans där gick luften liksom ur mig. Men innan jag helt fick punka så mailade jag ändå arrangörerna för att kolla och det möjligtvis fanns en plats på 20-miles. Det gjorde det! Så jag slog till. Packade om väskan fortare än kvickt, bokade tåg och boende och drog i väg.

Bara några timmar senare var jag här.

Hotellet är långt från lyxigt men supertrevligt, gästvänligt och jätte-gulligt! Hoppas jag sover bra här i natt!

Och jag tror att jag fick med mig rätt prylar.🤪

Roligast hade såklart varit om det blivit som det var tänk från början. Både för att jag tycker swimrun är roligast och för att just Solvalla verkligen är ett superfint lopp. Sen är det oftast skojigare att göra något tillsammans med en vän. Åka iväg så här är onekligen lite ensamt. Men hur det än blir och går i morgon så verkar det som jag åtminstone kommer att ha tur med vädret! 🤩

Kram från Ingmarie

Bacillusker och laddning

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Min stackars kompis Ulrika som jag ju ska köra Solvalla swimrun med på lördag har haft det jättekörigt så för ett tag sedan bytte vi till den något ”enklare” klassen Endurance. Den är drygt 12-13 km kortare än den vi skulle köra men lätt är den inte. Det vet jag sen jag och Peter körde för två år sedan..  25-26 km konstant upp och ner (utom när vi simmar) kommer göra åtminstone mig rejält trött. Dessutom kommer det bli max 10 grader i luften, regn och 12-14 grader i vattnet. Inget Ingmarie-väder precis… Dock slipper vi den mest tekniska delen!  Om bara Ulrika kryar på sig vill säga. Som så många andra just nu är hon nämligen lite krasslig.😱 Men hon är stark och jag är en obotlig optimist så jag kör på som planerat. Sista spradan gjord i dag. Friskt och jätte-härligt i sjön nu!

Körde även ett lätt gympass för att hålla axlar och vänsterbenet smidiga och glada. Men mest var jag där för att ha mitt yinyoga-pass. Full sal och hög mysfaktor!

Håll gärna tummar och tår tillsammans med mig för att Ulrika ska bli frisk och kry fort som attan (och att inte jag blir bacillusk-attackerad) så vi kommer iväg på vårt lilla äventyr!

Kram från Ingmarie