Löpning

Det gäller att förbereda sig när…

…man ska åka tåg oavsett om det är med SJ eller Skånetrafiken för tyvärr kan man ju aldrig lita på att komma fram i tid eller ens att man kommer fram. Helt galet när man tänker efter! Det är 2023 och lever i ett extremt högteknologiskt samhälle, vi betalar en hel del i skatt och det tjatas dagligen om att vi måste minska på bil- och flygåkandet. Ändå är just tågåkandet i princip alltid kombinerat med strul av något slag. Det känns som att det krävs att man har obegränsat med tid för att det ska vara bästa alternativet när man ska resa.  Och pengar för tåg är banne mig inte billigt!

Eftersom jag vet allt det här och ändå valde tåg för att komma till Stockholm så hade jag sett till att förbereda mig så bra det gick för att klara alla eventualiteter.

Sprang först  en fin runda så kroppen var åtminstone lite nöjd innan den skulle tvingas vara ovanligt stilla.

För att vara lite extra tidseffektiv hade jag med material för att göra två nya klasser inför en slags världspremiär på Sats i Halmstad.  Jajjemensan minsann! (Fortsättning följer.) Jag hade även med mig både egen mat och köpt. Man vet som sagt var aldrig och att behöva spä på eländet med att vara hungrig också vore väldigt osmart.

Vi kan väl säga så här. Det var tur jag tänkte som jag gjorde för jodå det blev ett rejält stopp. I metropolen Mjölby. SJ bjöd oss i alla fall på vatten… Oavsett hur mycket man är försenad så betalar SJ inte tillbaka mer än 50% av biljettpriset. Riktigt uselt tycker jag. Där är Skånetrafiken bättre med hästlängder!

Till slut kom vi fram och jag är på hotellet. Det är en kort visit här som är ”ett nödvändigt ont” (fortsättningen på hela den där käk-historien..) men jag kommer göra den till en fest!

Kram från Ingmarie

Även små räknas

Det var ett tag sedan men i dag var det dax igen för min lilla backe. Ja den är liten men även små gupp kan göra ett par 57-åriga ben rejält trötta!

2 x 12 gånger så fort jag pallade uppför och ”flyt” nedför. Varje varv är ca 200 m + uppvärmning 5 km och nedjogg 3 sen får du räkna summan själv om du ens är intresserad. haha!

Det kändes helt ok med tanke på en sen jobbkväll i går och 75 stenhårda minuter på hojen i går. Jag har väldigt svårt för att bara cykla distans när jag sitter på en spinningcykel utan det ”måste” bli någon slags pass/intervaller för att jag inte ska dö tråkdöden… Men jag älskar att svettas!

Nu är jobbhelgen slut och i morgon ska jag packa väskan för en resa norrut.

Kram från Ingmarie

Färg-lurendrejeri

Om man kollar på kartan och ”ansträngningsfärgerna” som blir av Garmin-klockan så kan man ju tro att det var plättlätt för att jag sprang så långsamt utmed havet.

Det var det inte. Däremot stämmer farten. Skåneleden från Åspet till Nyehusen är magiskt vacker men också magiskt jobbig för det är kilometer efter kilometer med djup sand. I dag var den även blöt efter nattens regn. Det blir så där tungt att benen knappt har styrfart. Åtminstone inte mina. De var hel-döda när jag väl fick fast mark under fötterna.

Av de 24 km jag sprang var det nog inte mer än 6-7 som egentligen var så där snorjobbiga men det räckte.  Bara hoppas detta är ett bra sätt att bygga exstra starka ben på! Det är åtminstone roligt! Äspet och vägen hem var betydligt mer lättsprunget och fint var det precis hela vägen!

Det var helt perfekt att simma efter det där. Eftersom varenda utebad har stängt fick det bli inne men det var ok för det var så lugnt och skönt och jag hade egen bana hela tiden.

Nu är jag hyfsat laddad för en jobbhelg i alla fall!

Kram från Ingmarie

Borttappad känsla

Något jag märkt att jag ”tappat” är att hålla hög jämn fart en längre sträcka. jag är liksom inte beredd på vad som ska komma för jag har på något märkligt vis glömt hur just den känslan är. Intervaller är jobbigt men då får jag ju vila emellanåt. Mycket enklare! Det funkar i 3-4 km sen börjar det svida lite i benen och då kommer de där tankarna om att ”oj, nu kommer jag snart att helt krokna och oj vad jobbigt det är”. Ännu har det inte hänt så det är ju jättelöjliga tankar och känslor men de är lik förbenat där. Men så där är tankar och känslor. Ofta väldigt osanna och oresonliga. Därför gäller det att inte dras med i dem allt för mycket. Åtminstone inte de som är negativa och osanna.

Bästa sättet att bli bättre på något, även sånt man en gång kunnat, är såklart att öva. Därför ”utsatte” jag mig ännu en gång för det jag tycker är svårt. 4 km uppvärmning, 6 km snabbdistans, 4 km nedjogg.
Jag. Blev. Jättetrött! 

Men jag var såklart också jättenöjd! När jag kom hem var dessutom bilen städad och fin! Himla käck arbetsfördelning! haha

Styrketräningen gick riktigt bra och jag blev ännu tröttare. Men trött när man gjort något är bara härligt!

Belöningen var en tom brygga och en härlig liten simtur i havet innan jag cyklade hem för att äta en jättegod middag som ju också är en slags belöning!

Har du något träningspass du tycker är extra tufft?

Kram från Ingmarie

Tre olika på tre dagar

Bloggen blev visst lite trött (läs något slags systemfel) så därför det varit klent med uppdateringar.
Men nu så!

På tre dagar har jag lyckats göra tre helt olika löppass på tre helt olika ställen och med helt olika upplägg. Vem sa att löpning är enformigt?

I lördags blev det en lugn runda innan jobbet i Hornaskogen och bort mot golfbanan. En sån där som var varken jobbig eller lätt, tråkig eller rolig. den var liksom lagom av allt.

I går var det upplevelse- och sociallöpning av den absolut bästa sorten. jag är banne mig fortfarande hög på den så det var nog bl.a därför dagens pass gick över förväntan. Jag mötte Anna B och Anna N.  vid Alunbruket. På något vis hade vi lyckats synka oss trots bara några dagars förberedelser! Plötsligt händer det även om det aldrig händer med mina Triss-lotter…
Det var både enkelt och svårt med två Annor för båda svarade men alltså vilka pinglor dessa två är! Anna B:s man (som dessutom är en superduktig ultra-löpare) hade fixat en runda som var så fin att det aldrig går att beskriva. Skog, stigar, grusvägar, asfalt, backar, platt, bäckar , stegar att klättra över och vackra utsikter. För en gång skull är det väldigt lite foto tagna för vi hade så vansinnigt mycket att prata om att vi liksom glömde bort det.

26 km senare kommer vi tillbaka och även om mackan på Kaffestugan var på tok för liten för att mätta så var den väldans god.

Under dessa timmar hann vi prata om allt mellan tonåringar, gamla föräldrar och jobb till klimakteriet, ultralopp, resor, bilar, ekonomi och ätstörningar. Ja du fattar va? Vem behöver en (dyr) terapeut när man kan springa och prata öppet om allt möjligt med så här fina vänner? Min tacksamhet finner inga ord och det extra roliga är att den enda anledningen till att vi känner varandra från början är egentligen för att vi alla bloggade då när det var poppis en gång för längesedan. Två av oss håller fortfarande på och antingen är vi bara korkade som inte fattar att det är ute eller så gör vi det för att vi faktiskt gillar det!

På vägen hem åkte jag inom Verkasjön för lite sim. Jag har varit i den en gång innan för längesedan när jag och Anders var på Österlen för första gången. Då körde jag vattenlöpning där men fattar inte riktigt hur det gick till för sjön kändes väldigt grund.  Den är inte heller så stor och inte den finaste sjön man kan hitta men den dög bra just då! Svanen på andra sidan höll sig dessutom lugn… Jag har ju en enorm respekt för dem efter att ha blivit jagad både en och tio gånger. (Inte trevligt!)

Sen var det då i dag också.
4 km uppvärming + 12 x 2 minuter med 1 minutes joggvila + 4 km nedjogg. Trodde aldrig det skulle gå men tji fick jag för det gjorde det visst! Inte de snabbaste 2-minutarna jag gjort men helt ok känsla.

Tanken är ffa att vänja sig springa med trötta ben. Och tröttare blev de för sen var det gymdax! 50 minuter med extra allt.

Dock ska man veta att mellan dessa sista pass gjorde jag inte många knop. Typ det här.

Visst har jag sagt att jag älskar lediga måndagar?

Kram från Ingmarie

Tvättäkta hatkärlek

Intervaller och fartpass. Jag både älskar och hatar dem. Före kan jag t o m ha lite ångest. Under tiden, åtminstone på slutet, kan jag tro jag ska kollapsa. (Har hittills dock aldrig hänt…)
Efteråt känner jag mig hög och vill göra om det så fort som möjligt.
Konstigt det där.
Antar att det liksom är en del av hela grejen. Att våndas, kämpa, överleva och segra över skallen. Det är ju trots allt oftast den som hittar på alla dessa känslor och tankar. Vad tror du?

För mig blev det 4 km uppvärmning, 5 km så hårt jag förmådde och 4 km nedjogg i dag och jag blev ruskigt trött. Sista kilometrarna på nedjoggen var garanterat ingen vacker syn. haha.

Men rackarns vad nöjd jag var när jag fick slå mig ner på stranden, äta lite och slappa en stund.

På gymet kan jag också bli ruskigt trött men det är på ett annat vis. Att ta i så mycket musklerna klarar av kan ibland ge mig lätt illamående och en känsla av att huvudet ska sprängas. Pulsen kan bli skyhög där också. Särskilt om det är hopp och ”superset” jag kör.
Skoj är det i alla fall och jag är säker på att det är snudd på (livs)nödvändigt också. I alla fall om man som jag har som mål att kunna resa sig från golvet utan att ta i med händerna, sitta hukande, lyfta och bära tungt även när jag är 80+.

 

Kram från Ingmarie

Som vanligt

Tillbaka på jobbet och allt känns som vanligt igen. Hade jag semester alldeles nyss?

Sprang en runda innan och önskade att jag fick vara ledig och kunnat njuta på stranden i dag för åh vilket väder!

Så mycket mer har inte hänt just denna dag. Men igår kväll var det så här fint hos oss!

Kram från Ingmarie

Det bästa på två ställen

Det blev plötsligt sommar igen och jag hade turen att ha intervaller på programmet! På pappret, eller rättare sagt i telefonen, så lät det ganska mediokert.
4 km uppvärmning
16 x 1 min med 1 min joggvila
4 km nedjogg

Nu spelade det nog in att gårdagens SATS-pass satt sina spår i musklerna (läs träningsvärk de lux) men det var bra mycket jobbigare än jag trodde!

Jag vände efter exakt halva passet och kom i princip tillbaka till precis samma ställe som jag började vid. Svettig, nöjd och med mycket trötta ben. Det bästa var nog ändå att kunna stretcha och softa ute efteråt utan att frysa ihjäl.

Jag hade gott om tid att chilla och ta mig till tåget. Hann t o m med ett tidigare tåg från Lund och var 30 min tidigare i  Kristianstad. Toppen tyckte jag!

Men det finns ju andra ”stopp”. Bilar! I Kristianstad var det minst sagt kaos med kilometerlånga köer, avstängda vägar och Anders som skulle möta upp mig fick snällt anpassa sig och jag fick stå och vänta. (Anledningen var ett event så detta tillhör tack och lov inte vanligheterna.)

Vi trodde det skulle lätta på E22 men även där var det trögt. Fråga mig inte varför för plötsligt bara släppte det. Så himla märkligt fenomen det där som jag så gärna skulle vilja ha en förklaring på!

Hur som helst så kom vi till fina Levrasjön och jag fick en fin simtur med några Pan-kompisar. Alltså kolla sjön!

 

Kram från Ingmarie

Recept på en lyckad Halmstad-dag

Så här ser det ut. Receptet alltså.

Börja med en löptur, eller vandring, från stan upp till Galgberget. Ta sen 5ans spår och njut av den vackra bokskogen, utsikten och backarna.

Ta sen vägen förbi I16 och ner till Furet där du tar vänster efter bron över Nissan. Du vet att du är rätt om du hamnat i den grönaste portalen du någonsin sett och med träd stora som höghus.

Fortsätt hela varvet runt Furet, över vägen in i skogen igen och sen utmed Nissan till stan igen.

Ett sånt varv blir 15 km och man har inte tråkigt en enda sekund!

Ta dig sen (helst efter en dusch) till Brunchbaren på Hallands konstmuseum. Där kan du välja mellan en massa godsaker! Allt från ett jättelass med pannkakor extra allt till omelett och (som jag valde) en supersmarrig avocado-macka. På köpet får du jättefin utsikt över Nissan och excellent service. Lika fint sällskap får du dock fixa själv.

Det där ger en massa ny energi så då är det perfekt med ett pass på Sats Halmstad. T ex ett Transformer. Extra bra just i dag när det visade sig vara både längre än det stod och ffa var det sjuuuukt mycket jobbigare än något annat Transformer jag kört innan. Du vet så där så det rinner svett utmed benen och armarna blir helt obrukbara. Dvs sånt som jag ju älskar!

Till slut cyklar man till Östra stranden, badar och fikar med en kär vän. På köpet kan det bli som i dag att man får ringa polisen för det är ett gäng idioter som envisas med att köra vattenscooter precis där folk badar. (Ja, jag både kan och är en riktigt tjur-kärring ibland! Särskilt när det är något förbjudet och/eller som kan skada.)

Eller allra sist cyklar man såklart hem igen samtidigt som man känner sig så där löjligt lycklig i hela kroppen.

Kram från Ingmarie 

Led-mix

När man är på ett ställe som ex Hovdala där det finns x antal leder att välja mellan, så är det lätt hänt att man liksom låser sig vid att springa en och samma led hela passet. I alla fall blir det gärna så i min skalle.

Men i dag lyckades jag verkligen tänka utanför boxen och mixade hela fem olika! Posta-Nilla, Hovdala leden, Höjdarnas höjdare, Jakten på Gullspira och Skåneleden. Plus en del felspringningar pga dålig skyltning. Jo det var faktiskt det för inte ens när jag stannade kunde jag riktigt klura ut hur det skulle vara. Några ställen besökte jag därför två gånger pga att jag sprang i cirklar. De som såg mig undrade nog vad jag pysslade med…
Men det var egentligen bara bra för då fick jag en längre runda utan att behöva förlänga på slutet!

Jag började precis utanför hotellet där starten är för flera leder. Jag säger det igen, Hässleholm har verkligen lyckats med det här med friluftsliv!

Första milen var i princip helt platt. En extrem skillnad mot i går när det gick rakt uppför i början. Solen sken, jackan åkte av efter fem minuter, kroppen var pigg och omgivningarna väldigt fina.

Första felspringningen kom redan efter ett par kilometer men en snäll vägarbetare hjälpte mig tillbaka så jag hamnade rätt. Skylten satt i skuggan och var snudd på helt osynlig så det var inte konstigt jag inte hade sett den. Nästa fel blev i skogen efter backstugan. Följde bara den vackra skogsvägen och missade helt avfarten till den pyttelilla stigen. I stället hamnade jag på den på ”fel håll” och kom tillbaka till Backstugan. När jag sprang nästa gång såg jag skylten så det blev ”bara” ett felvarv. Gjorde samma typ av fel lite senare men sen höll jag mig på banan! Lite funderar jag på vad de som såg mig tänkte…

En väldigt bra grej med att ha kartan med sig, förutom att man vet på ett ungefär var man är, är att man kan se var det finns vatten. Jag hade kanske klarat mig på en flaska men med facit i hand så  hade det blivit kärvt på slutet.

När jag kom fram till ”Höjdarnas höjdare”s blå markeringarna började klättringen. Det var denna jag och Anna sprang i sin helhet i vintras och jag tror banne mig att den är min favvo hittills. Visst, backarna suger men det gillar jag, och den är obeskrivbart vacker och varierande.

När jag var nästan framme vid slottet igen vek jag av och förlängde med Gullspira/Skåneleden-slingan österut. Dvs samma som i går men mitt korta minne hade glömt bort att det var så långa uppförsbackar. Men ljungen på toppen var lika vacker och nedförsbacken till ”målet” var ännu härligare än i går.

Nere vid slottet sprang jag och mötte Anders som traskat hela östra delen av ”Höjdarnas”. Han var lika trött och lycklig som jag. Totalt gnetade jag ihop 27 km och nästan 500 höjdmeter enl Garmin. Hovdala alltså. Vilket ställe!

Vi hade även turen att få se de hästdrivna gräsklipparna! En sån skulle jag vilja ha! Måste bara skaffa större gräsmatta och ett stall också.

Spradan blev i Finjasjön. Ljuvligt! Hade tänkt att simma men helt ärligt var sjön inte så inbjudande just i dag. Dessutom såg jag någon skylt om algblommning så då blev beslutet enkelt.

Nu är vi hemma i Åhus igen. Fullmatade av intryck, trötta ben (nästan 80 000 steg på två dagar), full tvättkorg och tvättmaskin, mätta efter en rejäl (hemlagad) middag och redo för en slappar-kväll. I morgon ska jag packa väskan igen för ett annat äventyr! Men inget långt. Skavsåret efter västen på höger sida måste läka. (Hade ett på vänster som precis läkt..) Nog dax köpa en ny..

Kram från Ingmarie