Löpning

Skåneleden Sölvesborg-Östafors

Det blidde tyvärr inget  Stävie Trail av flera olika anledningar så jag får helt enkelt hoppas det är andra förutsättningar nästa år.

I stället blev det ett annat äventyr. Jag har sen vi flyttat hit velat springa Skåneleden nummer 1 och nummer 2. De börjar i Sölvesborg och slutar i Östafors. Totalt ca 30 km. Men det blev inte alls så fast det visste jag ju inte när jag startade.

Lederna räknas som medel-svåra och har många rejäla backar. Den första biten går bara uppåt så inte ens den kalla vinden kunde göra mig kall. Man passerar sen Ryssbergsstugan  (150 m ö h) och jag får lov att erkänna att det såg härligt ut där några satt i lä vid väggen och solade.

Dessa lederna är några av de första som gjordes. Hösten 1978 var den första klar. Skyltarna är något annorlunda och det tog ett tag innan jag fattade att pilarna under även tillhörde just Skåneleden. (På de nya sitter pilarna på själva skylten).

”På skogsvägar och steniga stigar går du vidare genom lövskog, förbi utsikt över Listerlandet, och mot Ryssbergsstugan som ligger på en horst som höjer sig 150 meter över havet.

På åsen möts Skåne och Blekinge län och här finns också Blekinges största bokskog. På skogsvägar genom granplanteringar fortsätter vandringen uppåt, när du närmar dig Grundsjön ändrar naturen karaktär och backar med artrik bokskog kantar leden.”

Efter Grundsjön börjar tvåan. Mest är det skogsvägar men även på stigar över Ryssberget, genom kuperad skog och några steniga hagar. Skåne är inte platt!

Några kilometer innan Näsum mötte Anders mig och vi har följe en bit. Supernajs! Han är en jättebra traillöpare och den dag han är lite mer uthållig kommer han lätt springa med mig på långturer som denna. Just runt Näsum finns ett fint naturreservat med massor av bokskog. Det kommer bli magiskt till våren och sommaren!

En ovanlig syn så den var ju såklart tvungen att förevigas!

Redan här fattade jag att jag inte skulle få ihop några 30 kilometer men ca 25 i alla fall. Sista 6-7 kilometrarna började åtminstone väldigt fint.

Sen började röran med gyttja, en miljard pinnar och annat bröte, djupa traktorspår med is och vatten, hala stenar och när det vara någon kilometer kvar försvann dessutom markeringarna helt. Jag kollade och gick runt åt alla håll men de fanns verkligen inte. Däremot fanns det gott om ännu mer bröte. Ungefär där tröt mitt tålamod. Gå i snigelfart och ändå riskera att bli spetsad/vurpa är inte min grej. Tack och lov har jag en bra kart-app så jag tog mig på något vis ner och ut på vägen så Anders kunde hämta upp mig.

Tre timmar effektiv tid, skitig, uppskrapad och faktiskt lite sur för nu kan jag ju egentligen inte säga att jag sprungit båda sträckorna även om det var väldigt nära.

Sen kom nästa dilemma. Var skulle vi fika någonstans? Vid vägkanten kändes ju inte så lockande och jag ville ju dessutom bada. Trots att jag frös! Ja sånt är det där badviruset. Bryr sig inte ett dugg om de yttre förhållandena.

Vid Ivösjön finns ett riktigt fint badställe med picknick-bord. Bada funkade men picknicken fick bli i bilen för ute hade maten blåst bort inom 3 sekunder. Plus att mina fingrar antagligen hade förfrusit och trillat av…

Någon söndags-simträning blev det inte heller. Jag kan ju inte begära att Anders ska behöva vänta på mig hur mycket som helst. Att han pallar med mig visar bara vilken fantastisk man han är! (Simträningen är i Kristianstad och vi hade inte hunnit hem före.)

Nu är vi hemma, varma, torra och mätta. Igen. Det blir extra njutbart efter ett sånt här äventyr!

Kram från Ingmarie

Helgladdad

Jobba fredag kväll och sen vara ledig hela helgen är en riktigt skön känsla! Särskilt när fredagspasset varit extra långt pga utbildning före.

Undra förresten hur mycket det egentligen går att stoppa in i min stackars skalle.🤪 Jag hann i alla fall med en fin löptur innan och jag inbillar mig att den, och all annan träning, frigör plats i hjärnan utan att radera det som redan finns. Det som är bra för kroppen borde ju vara bra för knoppen och vice versa eller vad tror du?

Kram från Ingmarie

Ett uppköp

När jag stack ut denna soliga förmiddag hade jag bara en halv plan på vart jag skulle springa. Lite i ”min” skog och sen vidare till Äspet och via Horna-skogen hem.

Jag började åtminstone som jag tänkt. Cruisade fram på de fina, mjuka stigarna i skogen och tänkte på absolut ingenting. Tystnaden har ofta den effekten på mig har jag märkt.

Men så kom jag till havet och allt ändrades.

Plötsligt ville jag bara vara där och njuta av värmen från solen, färgerna och dofterna. Så jag tog mig bort till, och förbi, Fårabäck till nya utsikter. Såg en skylt som fick mig att ta en lite annan väg och upptäckte också att stormen Otto hade gått hårt fram.

Otto måste ha varit extremt stark!

Vågade inte chansa…

När jag skulle hem igen sprang jag så länge det bara gick vid havet innan det blev tillbaks in i skogen igen.

20 kilometer på två klunkar vatten. Säger som Anna. Ibland tror jag att jag är en kamel.

När jag inte orkade plugga mer drog jag till gymet. Hade inga större förhoppningar på att benen skulle vara starka men tydligen hade de hunnit vila upp sig bra. Jag klarar förresten en chins med tunnaste gummibandet nu! Är det i mars det kommer ske? En hel utan någon hjälp alls?

Havet drog mig tillbaka. Absolut helt omöjligt att motstå det. Särskilt en sån här kväll..

Att vi flyttade hit har verkligen varit en enormt stor positiv förändring i våra liv och jag är oerhört tacksam jag kan kalla detta mitt hem nu.

Kram från Ingmarie 

 

 

Vårben på knöliga vägar

Jag tokgillar verkligen skjutfältet och försöker vara där så mycket som möjligt när militären inte är där. (Ingen risk att man råkar komma in på fältet vid fel tid om man bara läser på skyltarna vid ingångarna och kollar flaggorna.)
För någon vecka sedan avslutade de den senaste övningen och tyvärr har de härjat runt värre än miljarder vildsvin. Även på grusvägarna. Inte så lätt att springa på detta knöliga…

Nu var det tack och lov inte lika illa överallt. Mestadels var det precis lika fint som vanligt men det kändes allt lite sorgligt att de förstört så mycket. Kanske är det så här varje vår? Jag har ju aldrig bott här innan så jag vet inte.

4 x 10 minuter blev det i alla fall. Eller nej, nu ljög jag för den sista blev 12 minuter helt enkelt för att jag ville tillbaka hela vägen till grinden.

Om det var de där hjul-spåren, de några hundra metrarna sand eller halva passets motvind som gjorde mig trött vet jag inte men trött blev jag! På ett härligt vis! Observera mina vita vinterben!

Det blev inte mycket vila efter för jag hade en tid hos ”min” kinesiolog/kiropraktor-Felix  att förhålla mig till och på vägen hem passade jag även på att handla både lite grejer till vår altan och mat. Ska bli superskoj att fixa där ute!

Innan jag fortsatte mitt ATLS-pluggande så unnande jag mig även lite havssim. Vore ju faktiskt rent kriminellt att låta bli en dag som denna!

Kram från Ingmarie

 

Rivstartar veckan

I dag var kroppen så där lurig igen!

När jag sprang till gymet kändes det nämligen inte alls som jag hade någon power i kroppen men den känslan var tydligen helt fel. Eller så bara ändrades och byttes den för när jag började lyfta kändes allt plättlätt! Då är det bara att passa på att lasta med mer vikter.🤩🏋️‍♀️

 

Lika roligt och härligt varje gång!

Benen kändes med ok så nu hoppas jag inte dagens tok-jobbpass helt förstört dem.🤪 (

Fatta mig rätt, jag gillar att ha att göra och kvällen har gått rasade fort! Men 9 patienter på 7 IVA platser är lite to much.🤪

Hur har din måndag varit?

Kram från Ingmarie

 

 

Bakgårdslöpning, teater och toksim

20 km på min bakgård denna söndag och alltså vilken bakgård jag har! Lyllos mig! Att solen sken från en klarblå himmel gjorde ju inte det hela direkt sämre. I medvinden med solen i ansiktet önskade jag att jag hade kortbrallor. I motvinden i skuggan önskade jag att jag hade mössa.

Egentligen hade vi planerat en utflykt men insåg att tiden inte skulle räcka till för eftermiddagen var vigd åt kulturen. Jag har sett Phantom of the Opera en gång för 130 år sedan i Stockholm, eller i alla fall minst 40 år sen, och minns hur hänförd jag var. Det blev samma känsla i dag även om träsmaken pga dåliga stolar höll på att döda min rumpa och mina ben. (Anders också!) Jag är helt fascinerad över de medverkandes röster och orkesterns musik. Ofattbart när man funderar på hur mycket de måste ha övat och hur de kan leverera föreställning efter föreställning.

Den där musiken klingar fortfarande i mitt huvud och var med mig på hela simpasset utom när jag höll på att dö av mjölksyra och syrebrist. Tufft och skoj! Coach Håkan vet minsann hur vi ska utmanas.

Kram från Ingmarie 

Intervaller och jobb

När jag ska jobba vill jag träna men jag vill inte bli tokslut. Jag behöver verkligen all energi jag kan få till min hjärna när jag är där. Så jag valde 30 x 30-30 sek. Ett rackarns tidseffektivt pass och jag kan absolut bli trött men inte utmattad.

Jobbet är en utmaning men på ett bra sätt. Alla är otroligt snälla och hjälpsamma, det är extremt utvecklande och ingen dag är den andra lik. Om jag skulle lära mig lika mycket i vardagslivet som jag gör där varje pass så vore jag snart en dubbel-professor. Haha!

Det bästa är nog att alla gillar sitt jobb här. Aldrig att man hör något gnäll om att det är tråkigt, stressigt eller dåligt och efter alla år inom vården på olika ställen vågar jag påstå att det är unikt! Sen kan man såklart tycka att vissa saker är mindre bra men då gör man något åt det. Underbart!

Eftersom jag är en liten Alfons som ”ska bara” händer det att min matpaus blir både kort och sen men det är ok för det är (oftast) självvalt.

Kram från Ingmarie

Sportlov

Ledig fredag är guld för då kan jag simma med klubben. Det är tydligen sportlov så det var lite extra gott om plats idag. Underbart! Fast lite konstigt också. Ska man inte sporta mer på sportlovet? Eller har alla åkt iväg för att sporta någon annanstans?

Simningen gick väl si så där men det kvittar för oavsett så är det bra och skön träning med roligt före- och eftersnack.

Kanske var det sportlovet som gjorde det var gott om plats på gymet också fast det borde ju egentligen vara tvärtom…


Hur som helst så sprang jag dit och hem för även om det regnar så vill jag ju vara ute (och sporta). Faktum är att dagsljus är livsviktigt för oss alla på många olika sätt och vis så det borde vara lag på att alla ska ha tillgång till det. Eller vad tycker du?

Kram från Ingmarie

Åt andra hållet

Om man går/springer åt ett annat håll än det man brukar så kan man verkligen få uppleva något helt annat än det gamla vanliga. Nu är ju Skåneleden runt Åhus inte precis det ”gamla vanliga” för mig ännu men du fattar nog vad jag menar.

I stället för moturs så sprang jag den medurs och jag tror faktiskt jag gillar den lite bättre. Började i ”min skog”, tog höger på Skåneleden in mot Åhus och havet.

Efter bryggan, evenemangsområdet och silo-byggnaderna kommer man till den lilla hamnen och centrum. Ännu är det väldigt lugnt där (läs dött) men i april kommer allt att ändras. Ska onekligen bli spännande att uppleva! Husen runt torget och centrum är verkligen modell pluttinuttiga.

Leden fortsätter sen mot, och runt golfbanan, genom Sånnarnas naturreservat, förbi utemuséet, grustaget, fotbollsplanerna och sen in i det jag kallar ”Horna-skogen”.

 

 

Den sista delen är en av mina favvisar här. Mjuka fina stigar som slingrar sig fram genom tallskogen.

Drygt två timmar senare var jag hemma igen. Hade visst inte ens vatten med mig men tydligen behövde jag det inte för jag tänkte inte på det förrän jag skulle ta av mig kläderna och inte hade någon flaska att ta bort. Haha!

När jag sprang förbi havet visste jag att bad-viruset hade vaknat men för att kunna njuta extra länge så fick det lugna sig till lite senare.
Grådis, dimmigt och vindstilla. Mitt absoluta favorit-badväder!

Inne har jag dock vår. Massor av blommor och i dag fick jag ytterligare några av vänner på besök. Tack!

Kram från Ingmarie

Det märkliga livet

Livet är verkligen både fascinerande och konstigt. Lite som en väldigt oförutsägbar berg- och dalbana.
Det går upp och ner, höger, vänster, rakt fram och bakåt. Det blir ljust och mörkt, man blir förväntansfull, rädd, glad, lättad, ledsen, road och helt plötsligt hamnar på ett helt annat spår på en helt annan bana.

En dag tar den slut och vad som händer då vet väl egentligen bara de som är där… Jag ”tror” inte på någon särskild gud men jag inbillar mig att det finns ”något mer” efter jordelivet. Tids nog får jag veta om jag inbillat mig rätt.

Att åldras har sina fördelar men som det mesta annat även nackdelar. Bli gammal, sjuk och behövande är det nog ingen som vill. Mitt mål är att vara frisk så länge det bara går och leva så länge jag lever. Självklart har jag inget recept eller svar på hur det ska gå till men nu för tiden har vi ändå ganska mycket kunskap om hur man håller sin kropp glad länge. Sen kan det såklart ändå hända oförutsedda saker.

Sverige har en förhållandevis bra äldrevård  men den är verkligen inte bra överallt. Min pappa har dock hamnat på ett väldigt fint avlastningshem (på andra kustsidan) och även om han såklart helst vill vara hemma så känns det som ett bra alternativ. Nytt, eget rum, trevlig personal och fina utrymmen.
Det finns även ett stort Fia med knuff spel. Hade nästan glömt hur man gör. Haha. (Pappa vann. Jag var toksist.)

Träningen är ju som bekant lite som livet själv och den där berg- och dalbanan. Jobbet och detta med pappa tär på mig mentalt så har jag har känt att det varit lite tufft att fokusera och pusha mig till att köra ”hårt” på sistone.

Men i dag bara flög jag! Tänkte inte på någonting mer än att kuta. Så härligt! 16 x 2 minuter med 1 min. gå/joggvila

Samma på gymet. Total fokus och med mycket kraft.

 

Kanske var det en effekt av gårdagens vårkänslor och årets första barbens-löpning?

Kram från Ingmarie