Vattenlöpning

And the story goes on…

Klenis-storyn fortsätter och det är som sagt var tur att jag är en envis och stark klenis…

Jag hängde på telefontiden till ortopedmottagningen i Norrtälje och kom faktiskt fram hyfsat snabbt. Nu var det ju inte så enkelt att jag simsalabim fick prata med ansvarig läkare för att få hjälp och klarhet. Nej hen skulle ringa tillbaka ”någon gång under dagen”. Damen i telefonen tyckte att om jag fortfarande hade så ont så  ”borde du ju söka läkare igen”. Efter ännu en övervägande sömnlös natt pga kramper kände jag att jag inte orkade förklara att det var just det jag ville diskutera för om de nu skickade med mig en rejäl påse med piller borde det väl betyda att de skulle användas? Men hur länge? Och hur ofta? Och hur var tanken med att jag skulle klara av att jobba? Efter bara någon timme ringde faktiskt en läkare tillbaka men det enda han kunde hjälpa mig med var ett intyg att jag varit där, haft kramper och varit inlagd. Resten fick husläkaren fixa. Dvs han som är ledig….. Ringde till min vårdcentral igen men det fanns (förstås) noll tider att få. P-å-h-e-l-a-v-e-c-k-a-n. Däremot kunde jag chansa på att få hjälp på ”lättakuten” mellan kl. 10-11.30. Där kan man, enligt infon, få hjälp med lättare åkommor som t.ex halsont, utslag, allergier och småsår. Inte knepigare saker som ryggont, krampsmärta och frågor om piller som inte hjälper.. När jag läste det fick jag allt lite punka men jag gick ändå till kvinnan i receptionen, berättade min story i korta drag och frågade hur i all sin dar jag skulle göra? Jag tror det vände där. Hon såg och förstod. Efter en förvisso ganska lång väntan, med krampont och lipande som gjorde att t o m de andra i väntrummet blev oroliga, fick jag träffa en ytterst trevlig och klok läkare.

Han såg och tog sig tid. Och lyssnade. ”Men så där kan du ju inte ha det” sa han och sen fixade han med både noggrann förklaring, rekommendationer med en plan, mediciner och en sjukskrivning.

Ryggskott är en slags slaskdiagnos men det är det jag har. Faktum är att det mesta som har med ryggen att göra är ryggskott på något vis. Även t ex nackspärr är ryggskott. Det är ingen egentlig medicinsk diagnos utan en beteckning på ett smärtsamt tillstånd i ryggen.  Till allra största delen är mitt stressrelaterat. Först måste jag bli smärtfri annars kan kroppen aldrig tagga ner. Och jag behöver chilla från det som stressar men också röra på mig. Och få behandling. Oron över vad det här är försvann nästan helt där på hans rum. För kom ihåg vad jag jobbar med och får se dagligen. Det är inte helt konstigt jag blir smånipprig och tror det värsta…

Efter ett kort och försiktigt litet vattenlöpningspass hjälpte bästa Micke mig i dag också. Lika oskönt som i går men jag inser det är detta som behövs. Efter alla dessa krampande timmar är högersidan på min rygg som ett betongblock!

Må jag få sova hela natten nu och må morgondagen flyta på med tandis-besök, behandling och vad det nu mer kan bli… Oavsett hur det blir så finns det garanterat något litet ljus jag kan klamra mig fast vid. Det gör det alltid.

Utbildningsdag med Lennart

Den här dockan heter Lennart och han funkar nästan som en ”riktig” människa. Han andas, har hjärta och pulsar, urinproduktion, bukljud och han t.o.m pratar. Dock kan han inte svettas, ändra hudfärg eller röra sig.

Stackars Lennart har fått utså galet många åkommor och trauman i dag när vi haft s.k Ceps-utbildning. Kort innebär det att man simulerar olika akuta situationer där man t.ex som vi övar team-samarbete. Det är så verklighetstroget som det kan bli på låtsas  och allt filmas för att vi sen gemensamt skulle analysera händelseförloppet. (Filmerna sparas inte så du kommer aldrig få se någon Hollywood-produktion av dem. Inte ens ett undanskymt You tube-klipp.)

Hur motsägelsefullt det än kan låta så var det väldigt kul! Och såklart både lärorikt och (livs)viktigt.

Men det har också varit extremt påfrestande! Hjärnan har fått gå på högvarv och jag kände mig som en urvriden gammal sunkig trasa när jag lämnade ”Söders vita pärla”. ( Ja SÖS kallas faktiskt så.)

Men jag hade bestämt mig för att simma och vattenlöpa så då blev det så. Faktum är att just simning är fantastiskt bra när man behöver rensa skallen och tänka på annat. Det går ju liksom inte riktigt att fokusera på så mycket annat än att just simma när man simmar.🤪

Hela lek-bagen var med och jag funderade nyss på om den är så där stor som den är för att jag har så mycket leksaker eller om jag har så mycket leksaker för att den är så stor…😁

Jag tänker i alla fall inte börja med hockey eller stav utan att i så fall även införskaffa en frivillig gratis trunk-bäare… D.v.s det kommer inte att hända.

Kram från Ingmarie.

Inspirerande helg

Ledig helg och finväder! Ändå valde jag att vara inne en massa i går.😱 Men det kan bli väldigt bra ändå!

Först en massa timmar i Eriksdalsbadets ena bassäng. Fick nämligen fint sällskap av Lisa plus att det var nästan solobana på crawlbanan igen! Då får man minsann passa på! Hot vinyasa-yogan lite senare var en av de hetaste jag varit på, och jag har varit på en hel del, och även en av de bästa. Var som en mjuk disktrasa efteråt. Det blir ju lätt den känslan när hälften av ens kroppsvätska ligger som en mindre sjö på ett golv.🤪

Bra lördag men som sagt var mycket inne. Fast jag cyklade åtminstone utomhus!😄

I dag har jag däremot varit ute desto mer! 95 min löpning bjöd kroppen på! Det var ganska ok, i alla fall bitvis, men efteråt kändes det som jag kutat i 3,5 timmar. Minst! Vansinnigt stel och mör. Löpform är utan tvekan en färskvara!

Men den blev i alla fall inte stelare än att jag kunde cykla till Hellasgården för att träffa Fredda en stund. Alltid lika trevligt och inspirerande! Vi testade även en varsin drink från Raw food-cafét. Grymt smarriga!

Fredda stack sen på en löptur och jag hoppade i vattnet för en simtur. Lite svalare nu men fortfarande lika ljuvligt!

Några andra som inspirerat mig denna dag är de här två! Paula och Michaela.

De är grymma tjejer på alla sätt och vis. Och ruskigt bra swimrunners. Det var en helt oplanerad dejt och helt plötsligt har det börjat smidas en massa roliga planer!

Röstat har jag också gjort såklart. För att jag vill, kan och får. Och jag hoppas verkligen att du också gjort det!

Kram från Ingmarie

Tisdags-filosoferande

En del skulle kanske kalla det tröst-shoppande. Jag kallar det investerings-shoppande. För när de gamla leksakerna börjar bli lite väl utslitna måste man ju skaffa nya, eller hur? I alla fall om man vill kunna fortsätta leka och det är väl typ det livet går ut på tänker jag.🤪 Och som i princip alltid så hittar jag de roligaste prylarna på Trispot. 😍

Om jag har något som kan kallas talang så är det väl just att jag är bra på att leka. Själv eller med andra. Efter egen-simmandet (om man bortser från alla andra som simmade vill säga) så blev det poolrun med bästa Lisa. Det där är guldstunder för vi inte bara tränar utan hinner även prata om både små och stora livsviktigheter. Jag tror faktiskt det har bearbetats, avslöjats, funderats, tjurats, filosoferats, skojats, bråkats och förenats extra mycket bakom dessa väggar.

Men jag tror också att skogen och naturen är en av de bästa ställena oavsett var och hur man är i livet. Den är ju på något vis grunden till allt och där vi enklast kommer i kapp oss själva. Det är liksom väldigt mycket svårare att stressa eller ha överspeedade tankar bland stadiga träd, tunga stenar och långsamt växande svampar. Naturen bara är. Kravlös, stabil och icke dömande. Och det smittar. Åtminstone är det så för mig.

Inte ens om jag kutar och rör mig framåt med fart kan jag undgå att tagga ner. Särskilt inte när foten är nästan, nästan, nästan som vanligt. 🙏🏻

Kram från Ingmarie

Sorglig men rolig dag

Det var med tungt sinne jag vinkade av alla mina vänner som ska köra ÖtillÖ i morgon. Jag ville ju så gärna vara med men foten har klart och tydligt sagt nej till att ens försöka ta sig fram 65 km. Eller 32.5 för den andra foten är ju också med.🤪. Och jag accepterar. Life goes on anyway. Önskar av hela mitt hjärta alla ett stort lycka till i morgon! Jag vet ju vilket jobb som ligger bakom till att bara tänka tanken på att ens vilja försöka komma med.

Jag kommer stå på Ornö tillsammans med Coach Ulf och heja allt vad jag kan i morgon! Och jag är säker på att min ersättare Anna är den bästa Micke kunde få! Nästa år hoppas jag dock att det är jag som åker med honom i bussen ut till ”campen”. 🙏🏻

Men det är som sagt var bara att torka tårarna, snyta näsan och ta nya tag. Eller kanske snarare fortsätta där man är. Det svider över som mormor brukade säga. Det är ju dessutom inte första gången jag haft stolpe ut så jag vet att jag överlever och att det blir medvind igen. Det är en av fördelarna med att bli äldre. Man vet att inget varar för evigt. Inte ens en stukad fot och ett tungt hjärta.

Sen är jag ju faktiskt väldigt bra på att fokusera om, gilla läget och leka med det jag kan leka. För det är ju faktiskt det allt detta sportande är. En rolig lek! Som man absolut kan vara både tokfokuserad på, och 100% dedikerad till, men som man ändå kanske inte bör ta på allt för stort allvar… Åtminstone inte om man är ”icke-proffs”. Kanske inte då heller förresten. Livet är ju väldigt mycket mer än enbart en grej.

Foten tyckte i alla fall att 45 min löpning var ganska ok att göra i dag.

Gyma har den okejat hela tiden. Om jag inte får för mig att hoppa enbenshopp eller något annat trams vill säga. Men det finns ju faktiskt miljarder andra grejer att roa sig med!

Min fina Ark-dräkt får ju inte heller vara med på ÖtillÖ-äventyret men vi tog oss i alla fall en vattenlöpningstur i Söderbysjön. Jättehärligt!

Dessutom börjar mitt målarrum bli nästan helt klart!💕🙏🏻

Kram från Ingmarie

Håller i och håller ut

Det här att köra många timmars vattenlöpning är inte enbart väldigt bra (alternativ) träning. Man lär sig som sagt var även att vara kissnödig länge (om nu det egentligen är så himla bra låter jag dock vara osagt) och man bygger pannben och karaktär i kubik! Tack och lov fick jag lite sällskap av bästa Kajsa den sista halvtimmen i dag så jag slapp bli allt för uttråkad och frustrerad över de tokstollar som envisas med att leka plasklekar i rundsims-banorna. 😳

Men fatta mig rätt! Jag gillar det ju egentligen! Det är väl bara nu det känns extra trist när planen var att tokladda inför The Race. Men vad är väl en bal på slottet när man har Eriksdalsbadet…? 🙄

Jag gör i alla fall mitt bästa för att piffa upp tillvaron så gott det går. Som att lasta lite mer vikt på kälken och se till att färgmatcha även de små detaljerna.🤪

Snart vänder det, för det gör det alltid förr eller senare oavsett, och då kommer jag vara extra taggad och pigg!

Kram från Ingmarie

Tvärslut

Första dagen på jobbet efter ”ledigheten” och jag är helt slut och totalt utmattad! Mitt jobb måste vara bland de bästa för att skapa sig uthållighet och för att lära sig nonchalera både törst, hunger och toanöd. 🤪 I alla fall under de flesta arbetspass. Jag må vara klen i dag men jag vet att jag fortare än snart är inne i det igen.

Tiden går i alla fall fort som sjuttsingen när det är full rulle och viktigast (förutom att ta hand om patienterna vill säga) är att foten har hållit sig hyfsat glad och smärtfri hela dagen! Inte bara för allt traskande och stående på de hårda betonggolven utan även för morgonjogg och kvälls-vattenlöpning. Hurra för det! Tröttheten är trots allt snart borta igen. Ska bara ladda om mig lite.😄

Kram från Ingmarie

Deadline-dagen och ett sista för i år

Så kom deadline-dagen då jag och foten skulle bestämma oss för om det skulle bli något ÖtillÖ eller inte. Om jag skulle kört solo, det är ju trots allt en vecka kvar, hade jag kunnat vänta in i de sista. Men nu funkar ju inte Swimrun så utan man är ett team med gemensamt ansvar både för sig själv och varandra. Att starta utan att vara åtminstone ok i kropp och knopp är oschysst mot båda. Och ska/kan man inte köra ett planerat lopp behöver man ju dessutom en ersättare och den i sin tur behöver ju ha lite tid på sig. I synnerhet för ett så tufft lopp som ÖtillÖ .

Därför var Simsafarin/Swimrun-eventet med TS-gänget så perfekt att köra i dag som ett test. Förra gången var supernajs så förväntningarna var ganska höga. Det är ju liksom inte så enkelt att höja ribban när den redan var skyhög. 🤪

Men jag vet ju att när Coach Ulf och Coach Tomas fixar något så kan det liksom inte bli annat än bäst. Alltid! Vi samlades i Hellas för genomgång och avlämning av de grejer vi kunde undvara tills vi var tillbaks. Rundan var nämligen one way med avslut i Drevviken efter ca 13 km traillöp och 4 km sim i 7 olika sjöar. Jag la, som de flesta andra, lite torra kläder i Saferswimmern plus lite nödproviant i strumporna. Hade kittat mig med ”vintermunderingen” men utan väst så då fanns det liksom ingen annan riktigt bra plats.🤪

Vi började direkt med 800 m sim i Källtorpssjön och det var svalt om jag säger så men också fantastiskt härligt! Vi höll ihop bra och de som behövde blev dragna av någon annan så det inte skulle bli för utspritt och därmed både för lång tid i vattnet för en och för lång väntan på land för andra. På land höll vi ihop hela tiden!

Min simning funkade riktigt bra! Känner mig stark och trygg även när det blir brötigt av växter, armar/ben/paddlar/skor från andra eller guppiga vågor. Det sista var det dock inte mycket av i dag och det finns såklart en gräns för hur stora jag mäktar med.😱

Ler- och gegginpackning à la swimrun

Vi sprang på stigar, grusvägar och ibland även asfalt. Vi simmade, babblade och skrattade så jag kommer ha träningsvärk både i ansiktet och i magen i morgon! Mitt i allt så hade Caroline fixat så det fanns fika i sin trädgård! Gissa om det var gott?

Förutom Källtorpssjön simmade vi genom  Sandasjön, Strålsjön, Ulvsjön, Ältasjön, Flaten och Drevviken. Det här att swimrunna sig fram är verkligen makalöst härligt och jag är så himla tacksam att jag fick alla dessa timmar tillsammans med detta supergäng. Plus Ulf förstås som stod bakom kameran. (Tack Ulf och Sabina för bilderna!)

Och hemma hos Ulf blev det ombyte, mer fika ( bl a vansinnigt god hembakad banan/avokadokaka av Ellinore) innan skjuts tillbaks till Hellas.

Och foten då? Den skötte sig förvånansvärt bra men jag har fått inse och acceptera att några 65 km på hala klippor, ojämna trails, obanat och tuffa backar inte kommer att funka för den. Emellanåt gör det väldigt ont, som i rödlampa-ont, så det är med mycket ledset hjärta jag får lämna min plats till en annan. Jag vet inte hur många gånger jag för mitt inre sett mig och Micke kämpa tillsammans och gemensamt korsa mållinjen på Utö. Nu blir det inte så.😢 I alla fall inte i år. Och det svider som fasen! Det finns säkert de som skulle tejpat foten stenhårt, käkat painkillers , bitit ihop och bara kört men jag är inte så ”tuff”. När varningslamporna blinkar backar jag. Kanske är jag klen men jag har också, bl.a genom jobbet, sett hur illa det kan bli med även ”små skavanker” om man går över gränsen så därför varken vill eller vågar jag riskera något. Det finns ett liv även efter den 3/9 och jag vill gärna att min fot ska bli glad igen. Inte mer ledsen… Jag har gjort så gott jag kunnat för att få fossingen hel men tiden har helt enkelt inte räckt till.

Det kommer bli en tung vecka men jag ser framåt och kommer sända all kraft och överskottsenergi jag trots allt har till alla de jag känner som ska köra.

Det där ”sista” var inget värre än att det var sista dagen Eriksdalsbadets utebassäng var öppen. Och jag kunde förstås inte låta bli att köra ett sista poolrunpass.

Kram från Ingmarie

Roar (och oroar) mig

Förlåt att jag tjatar om samma sak i princip varje dag nu men det är ju kanske inte så konstigt egentligen. ÖtillÖ är inget dussinrace precis och chansen att få vara med minimal. Så självklart känner jag en viss stress över att deadlinen närmar sig utan att det skett några grandiosa mirakler.

Men gudarna ska veta att vi försöker jag och foten. Det pysslas, smörjs, tejpas, är högläge och gullegull mest hela tiden känns det som. 😍 I dag blev det även åter en (extra lång) behandling på AG med akupunktur, laser och kinesiotejp. Det har blivit en dyr fossing det här. Hoppas bara inte vänsterfoten blir avis och vill ha samma behandling…

Och visst är den bättre! Men inte bra. Gå/joggade ca 8 km i dag på fina Prinsen och det tog en hel timme! Utan en massa joxs i vägen. 😱Ja du fattar va? Med den farten klarar man inga reptider den 3e september… Sporttejpen klarade förresten inte ens av enbart svett… Kasst.

Men rundan var magisk och jag är tacksam som attan! Det kunde ju varit triljoner miljarders biljoner gånger värre.

Innan jag åkte hit till Halmstad visade varenda väderprognos ruskväder men någon har tydligen sovit på jobbet för det har varit ljuvligt finväder varje dag! Jag och mamma njöt av gudagod lunch i solen vid Nissans vatten på Tillsammans . Rekommenderas! 100kr/person för gigantisk mattallrik, kaffe och kaka. Fin service och vovvevatten ingår också!💕

Och såklart jag var en sväng på Brottet i dag igen. Max 3 min cykeltur från stugan och helt gratis! Hur bra är inte det?😃

Jag har även hängt med en hel bunt av mina goa klubbisar. Eller de hängde väl inte så mycket för det såg jag till att de inte kunde. Ska det drillas så ska det. 🤪

Däremot hängde jag och Karin hemma hos Sara både länge och väl. Och blev galet mätta! Det är kul att fixa mat tillsammans och vi gjorde det jättebra!

Men det gick visst inte lika bra att få till en vettig bild på oss. 😳

Kram från Ingmarie

Kissnödig

Det jobbigaste med vattenlöpning är varken det faktum att man måste ta sig till en bassäng (sjöarna är för kalla för sånt nu om man är frysklen som mig), själva aktiviteten i sig eller att kuta runt, runt, runt, runt utan att egentligen komma någonstans. Särskilt inte i dag när jag hade sällskap över halva tiden av bästa Lisa. Nej, det jobbigaste är att man blir så vansinnigt kissnödig om man kör länge och varken orkar eller har tid att ta sig över den oändliga gräsmattan fram och tillbaka där toan finns. Ja jag vet. Lat är bara förnamnet men egentligen är det för att ett toabesök från utebassängen lätt tar 10 min från den ”riktiga” träningen och det är inte ens en sprängfärdig blåsa värd.🤪

För det är den!

Efter 2,5 timme var jag så kissnödig att jag inte ens kunde kissa trots att jag t o m såg hur full den var! Hade jag använt scannern vi har på jobbet för att kolla urinmängd hade den garanterat flippat ur. Det är grymt obehagligt, och kan såklart vara farligt, men jag har lärt mig hur jag får igång det hela igen och när det väl börjat får jag ränna till toan 5-6 gånger/timme! Då gäller det att även fylla på med vätska för att inte bli ännu mer russinlik. 😱

Ö h t kan vattenträningen oavsett aktivitet vara lurigt på det viset eftersom man ju inte direkt toksvettas men ändå förlorar mycket vätska. Samma som när man tränar i kalla förhållande. Vatten duger dock fint som ersättare!

För dig som undrar över foten så kan jag berätta att den känns ganska ok efter en stel morgonstart. Tror dock det var den ”vanliga” stelheten och nu efter ännu en behandling av Fredrick så känns den nästan som vanligt om än fortfarande lite småfet.🤪

Nu får den i alla fall vila för jag är på väg med tåget igen. Söderut denna gången. Med direkttåg! 😍 Och det är nära till både toan och bistron😄

Kram från Ingmarie