Vattenlöpning

Vad man kan göra en “ledig” onsdag

T.ex kan man:

• skriva klart två artiklar

• skicka fakturor

• göra matlådor

• svara på en bunt mail och rensa undan i alla inboxar

• planera och plugga in ett yogapass + ladda ner en spellista

• fylla kalendern med ännu mer roliga grejer

• minimini-powernappa

• gå hela vägen till tuben för att precis när man kommit fram inse att simgrejerna ligger kvar hemma och därmed “tvingas” gå fram och tillbaka i slasket en gång till

• roa sig på egen (lunch)bana

• köra bästa Glenns spinningpass tillsammans med lika bästa Lena tills det inte fanns någon svett kvar



I morgon ska jag nog bara jobba “vanligt” och träna.?

Kram från Ingmarie

The end för denna gången

Det är ruskigt så fort en helg kan gå! Nu sitter jag på tåget mot 08a land igen. Känns ju som jag nyss steg av det!?



Men vilken helg! Jag är verkligen lycklig djupt in i hjärtat! Så himla mysigt att ha kunnat träna, äta och sova utan (upplevd) stress. Och att hänga med lillebror. I dag tog två av mina vänner, först Ann och sedan Midde, sig tid för att träffa mig. Ann följde mig på en härlig promenad och Midde gjorde mig sällskap för lunch på Andrum. (Japp. Samma fina vegohak som i går!) Sånt tycker jag är fantastiskt! Så där så jag blir rörd till tårar. Det är ju faktiskt ingen självklarhet att någon annan vill ge av sin tid till just mig. Vänner är ett privilegium och en stor gåva! 

Två träningspass hann det bli också! Ett på hotellgymets cykel och crosstrainer. Det är lite kul där för man har utsikt mot tågperrongen och allt folk som hastar fram. Passade på att lyssna på en av mina favoritpoddar.

Var även på Valhallabadet. Hängde verkligen på låset ( de öppnar sent på söndagar) och var absolut först i! Tror aldrig det hänt! I 3-4 min. var jag absolut ensam i bassängen! Vilken grej liksom!?


Men det varade som sagt var inte så länge. Göteborg är fantastiskt men när det gäller simställe är de fattiga som kyrkråttor. Valhallabadet är därför i princip alltid knökfullt. Men det är fint! Och personalen är supertrevlig!


Kram från Ingmarie

A (Girl)friends day

Utan vänner skulle jag ruttna. Hjärtat skulle skrumpna och hjärnan stelna. Och jag skulle garanterat bli både folkskygg och börja prata med mig själv. Och glömma kamma håret.? 

Mina vänner väljer jag med omsorg. De gör mig glad och lycklig. Hos dem kan jag både skratta och gråta, berätta pinsamheter och lyckligheter för och få stöttning eller bli ifrågasatt med respekt. Vänner ger perspektiv, lyssnar och berättar om sitt eget liv. Och inger tillit. Jag vet inte om jag är en “bra” vän alltid, men jag vet att jag i allafall försöker. Ibland blir det förstås tok ändå.?

De flesta av mina vänner har jag nog träffat via träningen. Och det är oftast så vi umgås. Det säger väl kanske en hel del om både mig och dem.?

Lisa hängde jag t.ex med i poolen i dag igen. Så länge att vi nästan dog skrumpdöden. Solen sken in genom de stora fönstren så vi låtsades vi var i ett varmare land. Så lättlurade, och roade, är nämligen vi. ?


Och Jenny lekte jag med på en ny Sats-bekantskap.Underbart! Vi två vet verkligen hur vi ska roa oss tillsammans på allra bästa sätt och vis.?? Det  är tur vi inte är grannar för då skulle vi kanske leka ihjäl oss. Men bara kanske. 





Men man behöver ju äta mellan varven också. Dels för att orka med allt skoj, dels för att mat är så gott och dels för att det är näst bästa sättet att umgås på. Anneli och ovan nämnda Lisa gjorde mig sällskap på Yogayama i dag. Vi ses inte så ofta men jag blir lika lycklig i magen varje gång det sker. Vilka inspirerande, och imponerande, girls jag har som vänner!  Och ja, (vego)soppan var verkligen himmelskt god!


Tack tjejer! Den här dagen kommer jag leva på länge!?

Kram från Ingmarie

Det gamla ordspråket stämmer

Du vet det där “I nöden prövas vännen”. Det är verkligen så sant som det är sagt. Jag har inte på något vis ett katastrofliv, det finns väldigt många som har det enormt mycket värre, men jag har upplevt det lite kämpigt med flera grejer på sista tiden. Diskbråck, operation x 2 inkl. oro och Elviras död är det jag öppet berättat om. Som sagt var inget extremt om man jämför men tillräckligt tufft för att jag ska må skrot i min lilla värld.

Men det finns ju alltid två sidor som du vet och den bra sidan, beroende på hur man ser det, är att det automatiskt blir en bra “vän-sortering”. Jag har märkt att några av de jag trodde var mina vänner, som skulle bry sig, inte alls har funnits där. Men  å andra sidan har det dykt upp oräkneliga fler som visat sig vara gjorda av guldhjärtan. ❤ Som undrat hur jag mår och har det. Som frågat om de kan hjälpa på något vis. Alla ni, från djupet av mitt hjärta, TACK!

Tänk ändå så otroligt mycket medmänsklighet och kärlek det finns och så många som bryr sig om varandra. Visst är det fint? Och extra viktigt att komma ihåg med tanke på all oro och ondska i världen som verkar finnas.

En jag vet finns där, även om det kan dröja mellan gångerna, är bästa Lisa. I vått och torrt finns hon där. Kanske särskilt i vått.?


Som en sköld sprang hon vid min sida så inga vattenstänk skulle nå min nuna. Förstå vilken lyx det är! Och vilken vän hon är! Att jag blev extra lycklig  bara av att ens kunna är väl kanske inte heller så svårt att förstå?


Kram från Ingmarie

Det är inte alltid att lämna som är det svåraste…

30 timmar tog resan dörr till dörr. Inklusive många timmar ihoppackade i luften, nästan lika många timmars väntande/fraktandes på land och både kaffe och mat på helt galna tider. No wonder hjärnan är mos. Men det flöt på bra och både vi och väskorna är tillbaka i 08a land igen. Sånt ska man vara glad över! 




Men för att komma in i rutinerna gäller det att under några dagar inte helt lyssna på kroppen utan lite kämpa emot den. Du vet, hålla den vaken när den vill sova och inte låta hungern styra helt för det kan betyda precis vilken galenskap som helst. ? Så det var bara att packa upp, kolla posten, tvätta, handla, packa om för i morgon väntar ny resa, fylla på SL-kortet, trotsa kylan och inta Eriksdalsbadet igen.




Men egentligen är varken jetlag, smutstvätt, vardag, gråväder, kyla och frusenhet det jobbigaste med att komma tillbaka. Inte ens att behöva lämna allt det fina och alla härliga människor down under. Eller behöva ha vanliga skor och långbrallor igen efter veckor barbent och (nästan) ständigt traskandes i flipflops.
Nej, det allra, allra värsta är att komma tillbaka, öppna ytterdörren och veta att jag aldrig någonsin mer kommer mötas av lilla Elvira. Aldrig. Det gör ont. Så in i helvetes jäkla ont…


Kram från Ingmarie

Vattendag

Att simma tidigt, före frukost, är verkligen vansinnigt härligt. Särskilt när solen står rakt upp på himlen och vattnet är sådär perfekt tempererat. Nötte längd efter längd med teknik, intervaller och flytövningar. Är ruskigt nöjd. Och tacksam.



Simning är ju inte så socialt men jag hade i alla fall fint sällskap av både Anders och vår nya vän Sebastian. Man får snacka det man pallar mellan simvarven. Och efteråt. Det behövs inte så mycket för att känna samhörighet och gemenskap. Och vänskap. Ett leende och några uppmuntrande ord räcker ruskigt långt för de flesta. Där är vi alla nog ganska lika.


Havsvattnet är (förstås) inte lika varmt som bassängvattnet men det funkar perfekt för vattenlöpning och “allmän svalka”. Särskilt när sanden är så där varm att det inte går att gå på den barfota.?



Vatten är verkligen coolt. Och framförallt livsviktigt. Utan rent vatten skulle vi snart dö så det gäller att tänka på hur vi behandlar vår jord. 

Att t.ex återvinna allt som går och välja vegomat kan verka som en pyttegrej men i det stora hela är det  jättebra saker för Moder jord. Vi var ännu en gång på samma vego-hak som i går och vi blev ännu en gång så där så vi nästan  dog smarrighetsdöden.?



Kram från Ingmarie

Kanske det blir tre

Om jag bott här, eller i ett annat land med samma klimat, så hade jag garanterat varit en “riktig” triathlet. En sån som satsar helhjärtat och verkligen lever triathlon. För livet är enklare när man slipper frysa. Särskilt sportlivet!

Nu har jag ju förvisso sagt miljarder gånger att triathlon inte är min grej med alla dess prylar. För att inte tala om de där (livsfarliga) cyklarna som väger mindre än ett pappersark och vars däck är smala som en blyertspenna. En sten, en punka, en bilist eller en grop och tiden på jorden kan vara över för denna gången.

Men livet är fullt av överraskningar och eftersom ett av mina motton är  face your fears Ingmarie så tog jag chansen när Mattias erbjöd sig att bjuda på en cykelrunda. Varken jag eller Anders hade cyklat på riktiga racercyklar innan plus att det är vänstertrafik, cyklarna inte var anpassade till oss och växelsystemet var helt otestat. Helt ärligt höll jag på att banga ur innan vi ens lämnat gårdsplanen men så tänkte jag att om jag vurpar så kanske jag får stanna i landet lite längre.?

Nu efteråt är jag obeskrivbart glad, tacksam, nöjd och stolt att jag inte fegade ur för vilken upplevelse och vilken runda! Vi trampade fram bland vingårdar, gigantiska hus, hästhagar, fårhagar, kohagar, lummiga träd, raksträckor och slingrande vägar. 




Någonstans under dessa timmar på sadeln, med ett brett leende på läpparna och svettdropparna rinnandes utmed kroppen, så kom den där tanken. Helt som från ingenstans. Tänk om jag skulle testa triathlon. Ingen sprint där det ska gå i racerfart från start utan kanske en halv Ironman. 70.3. I ett garanterat varmt race.

Jag var så exalterad efteråt att jag  fortsatte av bara farten med vattenlöpning och simning. Inte som ett riktigt Tri men bra nära!






Dock krävs det ju en del om det ska bli något. Framförallt pengar för ingenting inom Triathlon är billigt. Det är tokfyrt och det finns alltid någon mer “livsnödvändig” pryl. Så mycket har jag fattat av mina Tri-kompisars snack… Men vem vet, det kanske finns någon som vill sponsra en dam i sina bästa år?? 

Kram från Ingmarie

Gnomesville

Lika lite som man inte kan vara i Margaret river area utan att besöka en vingård, lika lite kan man ha varit i Bunbury utan att ha besökt Gnomesville. Det här är en liten pytteplats som man normalt sett skulle ha missat om man blinkade två gånger men som ändå är ett ställe folk åker omvägar för. Här finns nämligen tusen-tusen-tusentals Gnomer.Det började med att någon på 1990-talet satte några gnomer i vägkanten. Efter hand blev det fler och fler och fler och nu är det en hel by av Gnomer i alla möjliga former och situationer. Hela legenden kan du läsa här.


Vi åkte med Mattias, Janine, Ethan och Amahlie. Kidsen var perfekta guider så nu vet vi precis allt om guldgnomer, rödhattsgnomer, nakengnomen, smurfgnomerna, prinsessgnomen och allt däremellan.?






Vilken grej liksom! Jag kanske ska starta ett syskon-Gnomesville i Sverige för jag har faktiskt ett gäng Gnomer där.? 

Det är svettigt att gå på äventyr så på hemvägen stannade vi på prisbelönta Moody cow brewery och svalkade oss lite. Så himla skönt att kunna hänga ute trots att det börjar bli kväll!


Jag har joggat lite med. Jag har ju inga direkta “förbud” så jag får väl helt enkelt testa mig fram. Det gjorde inte ont i dag men var trögt som attan. Skönt att få svettas i alla fall.


Faktiskt roligare att promenera med Amber så då fattar du hur trögt det måste ha varit.?


Vattenlöpning i havet funkar dock och ligga raklång  i sanden är inga som helst problem. Det gäller att tänka på det som är bra! För det är mycket!?


Kram från Ingmarie

Den där ryggen…

Jag hade velat skriva att diskbråcksryggen är helt frisk, att det känns bra att kuta och att jag kan sova på mage utan smärta. Men det är alltså inte riktigt så. Diskbråck tar tid att läka och disken blir aldrig som den har varit oavsett. Ibland känns det helt ok och jag tror det vänt. I går kändes det ju t.ex ganska ok men i dag var det som att springa i gyttja, uppför i hård motvind. Ja du fattar. Då hjälper det inte ens att energin är på topp, solen skiner och rundan är fin. Men helt klart underlättar det…❤️





Egentligen är det bara löpningen som liksom inte funkar när det gäller träning. Var på gymet i dag igen (gratisveckan tog slut i dag så det gäller att passa på?) och det gick superduperbra. Vattenlöpa, simma, yoga och cykla funkar också så jag borde ju verkligen inte gnälla. Ändå kan jag inte låta bli att önska att jag kunde kuta för fullt. Konstig man är… Jag borde antagligen skämmas men jag gör faktiskt inte det.? Inte så mycket i alla fall… Löpning är trots allt en stor och viktig del av mitt liv. Kiropraktorn  jobbar på med mig och även om han inte ger mig löpförbud så säger han ju inte heller direkt att jag borde springa. Det känns inte helt enkelt för åsikterna om hur man bör behandla går isär har jag märkt.

“Problemen” är egentligen flera. Det går ju an att köra annan träning här där det är enkelt men jag vet vilken tid och kraft allt flängande till den där “andra” träningen tar i 08a land. Jag känner också att jag inte är helt återhämtad efter den tuffa hösten med för mycket av det mesta plus Elviras död. Det behövs liksom inte så mycket för att jag ska tippa över på fel sida märker jag. Allt sitter i skallen på mig, det vet jag med,  men ibland orkar jag liksom inte med ens den vetskapen.

Ännu är vi dock här, i enkelhetens liv och land, och det är jag evigt tacksam över.



Kram från Ingmarie

Det perfekta vädret ?

Om jag fick bestämma skulle det alltid vara sånt här väder. +30 grader och ljummen vind. Det är t.ex ett perfekt swimrunväder! Inte en chans att ens jag fryser.






Svett, sand och havssalt duschar man lätt av. Behöver inte ens vara inne. Utedusch funkar utmärkt!


+30 är även perfekt för yoga, sola, läsa, bada och vattenlöpa.









Det funkar för att gymma med såklart!



Inte heller blir det särskilt mycket tvätt och man sparar eoner av tid på att slippa ta av och på sig en massa kläder. Hur bra som helst ju!

Så vädergudarna! Let’s do this! +30 grader till folket! (Regna kan det göra på nätterna…)

Kram från Ingmarie