Nästan som mitt eget

Snacka om att leva lyxliv. Inte nog med att vi nu bor max tre stenkast från stranden. I det här hus- och kattpassandet ingår även bl.a ett alldeles eget gym! Ett sånt där man kan roa sig med att t.ex köra cykelintervaller så svetten stänker.


Men även lyfta vikter och leka boxare.





Havet är också som en alldeles egen bassäng. På ena sidan stan är vågorna obetydliga och helt harmlösa. Perfekt ställe för både simning och vattenlöpning.


Konstigt nog är det svalare i det vattnet mot vattnet på andra sidan stan, trots att det är samma hav, och där vågorna dessutom är både starka och extremt sugande. Hamnar man fel i en sån är man körd.


Jag är full av beundran över de som helt hämningslöst kastar sig både på, under och över dem. Som rullar runt i vågornas kraft och sen bara ploppar upp på andra sidan och ruskar vattnet ur öronen.? Där är de riktiga vattendjuren. Samtidigt tänker jag att vilken bra grej det är att alla, från att de är små knoddar, vänjer sig vid vattnet och lär sig dess nycker. Har hittills inte sett en enda unge med “flythjälpmedel” här när jag tänker efter..

Vågor eller ej, badar gör jag oavsett om än lite försiktigare än the locals.?


Njutandet är dock till fullo. Där finns inga hämningar alls hos mig.? Kanske för att jag för varje minut känner hur gott allt här gör med mig både på in- och utsidan.


Kram från Ingmarie

I skugglandet

Vi kämpar på här. En dag i taget. Väntar och hoppas. Önskar och ber.

Det är Elviras öga som spökar igen. När hon blev svårt sjuk i sköldkörteln för några år sedan, och rekordsnabbt gick ner så mycket i vikt, vände sig ögonlocket ut och in. Tydligen vanligt men samtidigt mycket allvarligt. De opererade henne, hon låg inlagd i omgångar och vi trodde inte hon skulle greja det men till allas förvåning gjorde hon det. ❤️ Efter detta har det varit lite till och från men med särskilda ögondroppar har det hållit sig ok. Tills nu. Ögonlocket har åter vänt sig ut och in och det har även blivit en infektion. Vi medicinerar för fullt med droppar och smärtstillande vilket inte är helt enkelt. Det vet alla som försökt göra något med en motsträvig kissekatt.? Hur sjuka de än  är så finns det krafter kvar när deras integritet hotas. Om inte detta funkar är det kört.  Någon mer operation grejar hon inte och vi vill heller inte utsätta henne för det.


Många tårar har fällts och troligtvis blir det många fler. Att ha ett djur i familjen innebär så otroligt mycket glädje och kärlek. Det är en ära att få leva tillsammans med en sån som Elvira. Dessa stunder, när de små liven blir sjuka och gamla, är dock baksidan. Men de ingår. Har man en gång öppnat sitt hjärta för någon/något finns alltid risken att bli sårad och ledsen. Vi kan välja om det är värt det.  Jag tycker det. Den dag Elvira inte längre finns i mitt liv kommer vara en av mina värsta. Men tanken på att hon inte kommit till mig överhuvudtaget är ännu smärtsammare. Jag försöker påminna mig om att ljuset finns alltid där någonstans även om det för stunden är mörkt och jag befinner mig i (en upplevd) ständig skugga.


När det gäller min rygg får jag återkomma och berätta hela den helt galna storyn. Den som inte ens är slut ännu…
Men jag lyder de jag litar på. Som guru-Danne och min kiropraktor. Kloka, kunniga och ömsinta människor. Ingen löpning nu. Men svettas kan man ändå. Två timmar spinning och en timme Hot vinyasa flow direkt efter. Sen fanns all min svett i denna högen.

I kväll var jag på en skitcool grej. Gongbad! Berättar mer om det sen men det var verkligen precis vad mina sorgsna celler behövde.

Kram från Ingmarie

Pannbensstärkare

Att sitta på en stillastående cykel, trampa så både svett och mjölksyra frodas samtidigt som man glor in i en pelare/papperskorg/stege måste vara bland det mest pannbensbyggande som finns. Och ruskigt karaktärsdanande.


Det är i alla fall vad jag vill tro så jag inte sliter helt i onödan.?


Efter sådana pass blir många andra plättlätta. I synnerhet sådana som kvällens Trailrun. 




För även om snö, slask, is och slir kan suga musten ur de starkaste ben är det galet skoj. Alla hänger med så gott de kan och oavsett hur “kass” någon upplever sig vara så är jag garanterat ännu kassare. Men någon ska ju vara det och så länge jag dels klarar att hålla mig på benen, och dels kan köra slut på dem med mina styrkeövningar, är jag grymt nöjd. Deltagarna med tror jag. I alla fall efteråt.? Och vi har alla garanterat  fått lite tjockare pannben. 


Kram från Ingmarie.

Topplördag

Min ” vanliga”, och närmsta sjö är helt Sprada-stängd nu. Isen gör det omöjligt att ens doppa tån.?


Men när det är så perfekt Spradaväder som i dag får man inte ge upp så lätt. Och jag har tack och lov ett ställe som nästan alltid har åtminstone ett litet hål oavsett  hur tjock isen är. Hellasgården. De har nämligen bastu- plus sjöbad året runt.? Jag kör ju dock mer natural. Springer mig varm, av med kläderna, bada, upp igen, på med kläderna och sen är det bara att springa vidare.? Fast jag behöll mössan på. Och underkläderna. Jag vill ju inte chocka omgivningen mer än nödvändigt. ?





Och ja, det är svalt i plurret nu om du undrar.? Men det är ju liksom det som är grejen! Det är nu blodrusningen och endorfinkicken är som störst och härligast. 

En annan slags blodrusning och endorfinkick var spinningpasset med världens bästa Glenn som instruktör. 90 minuter fullt ös där puls- och wattmätningen direkt avslöjar om man maskar.


Men jag skötte mig. För när det klafsar i skorna av svett vet man att man jobbat på ganska bra. Helt klart hjälpte det att ha världens bästa Fredda på hojen jämte. För du vet hur det är. Vänner ger energi och energi ger ännu mer energi.



Hur har din lördag varit?

Kram från Ingmarie

S-n-ö

När plogbilen, även om det bara är en sån där liten, kör fast i drivorna då vet man att det kommit väldigt mycket snö.?

Liksom när man inte ser varken fötter eller underben trots att man går på en trottoar.?


Det har verkligen vräkt ner snö i princip hela dagen och jag kan inte annat än skratta åt det här. Och fascineras!


Det blir liksom så crazy när bilar, bussar och lastbilar står huller om buller på vägarna, folk åker skidor mitt i stan, det nästan inte går att se ut genom fönsterrutan pga snön och varenda liten kulle förvandlas till pulkabacke. Varför man väljer att köra bil, eller odubbad cykel, en dag som denna begriper jag dock inte. Alla de som slirade/körde fast på vägarna kan ju inte ha livsviktiga jobb de måste ta sig till i tid? SL har väl funkat si så där (som vanligt alltså) men åtminstone tuben har rullat hyfsat regelbundet. “Bättre komma lite sent i detta livet än för tidigt till nästa” tänker jag…



Men jag har hunnit, och kunnat göra, det jag ville rent träningsmässigt. Med hjälp av tuben och benen klarar man sig ganska bra även i ett snökaosigt 08a land.

Cykelintervaller i dag igen. (Nej, jag har ingen hemlig plan eller hemligt cykelmål. Tycker bara det passar bra just nu.?)



Indoor Running klassen var överfull, no wonder, men kvällens pannlampetrail- träning var det klent med deltagare på.



Man skulle ju kunna tänka att det var bara det starka könet som pallade men i verkligheten så visade det sig att passet var inställt i sista minuten vilket vi missat.  Men det blev bra ändå. Snön lyser upp fint och den är galet jobbig att springa i. Särskilt med en tung rygga.


Om den där vintern ska envisas med att komma varje år då tycker jag det ska vara precis så här!

Kram från Ingmarie.