New York day 5

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Den ena dagen efter den andra är liksom egentligen obeskrivbar. Och absolut fullproppade med intryck och upplevelser.

Även i dag.

Känns som en hel evighet sedan jag sprang med legenden, och min kära vän, Toby Tanser men det var bara i morse! För dig som inte vet vem han är rekommenderar jag läsa dels länken ovan och dels här. Eller leta reda på Runner’s World-numret (tror det är ca 6-7 år sedan) där jag skrivit en lång artikel om denne makalöst fantastiske man! Det var så himla kul att vi fick till ett löppass tillsammans och jag är evigt tacksam att han tog sig tid förstås.

Jag hade kunnat kuta med Toby till världens ände för han är en av de mest intressanta människor jag vet. Men vi höll oss i Central park och när Toby behövde bryta efter någon timme för att dra vidare så fick jag följe av Anders en liten bit.

Med betoning på liten. Resten blev solo. Så solo man nu kan vara med 100-tals andra i samma park.

Sen har det varit härlig family-time för hela slanten. Inkl. lite “besök” av vår svensk-amerikanske vän Anders. Liksom vi var han nyfiken på High Bridge. En ganska okänd liten hemlighet som jag luskat fram. Den ligger i norra Manhattan och är en mycket vacker gångbro över till Bronx. Rekommenderas! Det här är en helt annan sida och vy av NY långt från flärd och neonljus.

Vi har åkt en massa tunnelbana dessa dagar förstås. Enkelt och bra system!

Och buss. Långsammare men det är samtidigt lite som gratis sightseeing.

Vi tog bl.a bussen ner till norra delen av Central Park efter bro-visiten. Förutom den fina miljön fick vi se både sköldpaddor, påskharar, påsk-äggletare, en man som rökte på inne i damtoan, välklädda hundar och lite annat spännande…

Vi avslutade på topp. Både bokstavligen och bildligt talat. Av alla “höga hus” som man kan åka upp i för att se Manhattan-vyn så är Rockefeller min absoluta favvo.

Även “botten” är cool och högst spektakulär!

Vi stannade läääänge och fick även se solnedgången. Fantastiskt!

Vi har förstås ätit och fikat en massa men jag vill inte du ska börja dregla så jag skippar att berätta. om allt det gottiga.

I morgon är detta äventyr slut och jag kan inte finna ord nog hur glad och tacksam jag är över att ha fått dessa dagar tillsammans med människor jag älskar så högt och innerligt.

Kram från Ingmarie

New York dag 4

Just nu sitter jag i fetefåtöljen med benen i högläge och fånler. För vilken dag detta blev! En sån du vet som vi alla kommer berätta om som “minns du när mamma fyllde 70 och…”

Den kommer bli ruskigt svårslagen om jag säger så.

Hela dagen har varit som en enda lång mysdag om du frågar mig och jag vet att mamma och alla de andra tycker samma.

Finfrukost som start förstås.

Direkt efter Uber-taxi till andra överraskningspresenten. Den jag var, och är, avis på.. Nämligen en Helikoptertur över Manhattan!

Ulf åkte med födelsedagsbarnet. Delad upplevelse är ju ändå bäst. Allt var verkligen perfekt. T.o.m vädret! Så det var inte så illa för oss andra att stå och vänta trots allt.🤪

Jag passade på att kuta tillbaka till hotellet. Hade inga höga förväntningar på benen men de förvånade mig och gav mig en tur jag nog aldrig kommer glömma! Trots alldeles för mycket asfalt och betong. En av de häftiga grejerna med att springa här är att det alltid finns någon att springa om och oavsett fart så känner jag mig alltid lite snabbare när jag gör det. Tramsigt, jag vet, men det är bara att erkänna. Att det sen finns de som susar om mig struntar jag i.

Ju längre jag sprang ju varmare och skönare blev det och jag var riktigt glad över att det fanns några vattenhål att nyttja.

Solen och värmen verkar alltid ha samma magiska effekt på mig. Hela jag tinar och vaknar till liv igen. Precis som allt i Central Park. På bara två dagar har det exploderat! Jag avslutade min magiska tur där.

Och fortsatte där sen med familjen. Efter en dusch…

Såpbubble-skoj

Show-time!

Fika! Fotografen var en norrman. Hans company sitter där bakom oss. Haha!

Denna vyn alltså…

Markus, mamma, Ulf, jag, Daniel och Anders

Den grandiosa avslutningen på denna dag blev på Candle 79. Utan tvekan en av de bästa veganhaken på jorden. Eller rättare sagt en av de bästa mathaken på jorden! Åk inte till NY utan att besöka det! Jag lovar att du inte kommer ångra dig! Lovar, lovar, lovar!

Gurksnitt med mandelsmör. Mmmmmmm

Decaf Cappuccino med mandelmjölk. Mmmmmmmm

Ja du förstår nog ännu bättre nu varför jag sitter här i fetefåtöljen med benen i högläge och fånler.🤪😍🙏🏻

Jag har en vansinnig tur som hamnat i just min familj. Jag älskar dem alla av hela mitt hjärta och är så himla glad, tacksam och liksom skitnöjd över att ha så här bra familj! Och såklart över att ha möjligheten att ha fått vara med på mammas 70-årsdag. (Ja hon är ung. Och ännu yngre var hon när hon fick mig…)

Kram från Ingmarie

New York dag 2

En sak är säker i denna stad. Man får väldigt mycket gratismotion. Åtminstone om man hänger med oss. Mina stackars fötter har knatat ca 32 000 steg bara i dag. Men det inkluderar i och för sig även ett ganska rejält löppass in the park. Helt oplanerat så fick jag intervall-feeling och såna känslor ska man ju inte nonchalera!

Resten av dagen har fötterna fått traska i mer normal gångfart men det hjälps inte. De är trötta nu ändå.

Vi har t.ex gått hela High line med sina coola vyer och roliga små konstverk. Varför finns inget sånt här i Sverige? Eller har jag missat något?

Bilparkering a la NY

Bilparkering à la NY

Vi tog tuben till Brooklyn och gick sen tillbaka över Brooklyn Bridge som jag f.ö anser vara en av de häftigaste upplevelserna i denna stad. Och visst blev det extra effektfullt med dimman?

Sen har vi traskat på en himla massa andra ställen såklart. Och käkat förstås. Vi hittade vår lunch under jord i dag. Så galet gott!

Och fikat på a top rated café. Vi förstod varför…

Nu ligger fötterna på snabbladdning. Bara hoppas de hinner bli redo för morgondagen.

Kram från Ingmarie

New York dag 1

Gårdagens seg-resa är glömd och förlåten efter en många timmars god nattsömn och furstlig (homemade) breakfast i lyxsviten. T.o.m morgonrockarna är så där extra suuuuperlyxiga! (Men nej, vi vann inga miljoner på Triss-lotterna…)

Tur vi vaknade tidigt för det är mycket som ska hinnas med i denna galna, fascinerande, coola, magiska, roliga och ofattbara stad som aldrig sover. Jag tycker det är helt obegripligt hur man kan klämma ihop allt som finns här på en och samma lilla plätt. Att den inte sjunker! Det är en himla tur att Central Park finns för annars vet jag inte om jag skulle pallat ens ett dygn här. Fatta mig rätt, jag gillar NY massor även om den kanske inte är min absoluta favvostad. Kan inte ens komma ihåg hur många gånger jag varit här men första gången var i alla fall 1991. Mycket är sig likt men mycket har också förändrats. Jag återkommer till det. Utan Central Park skulle det hur som helst bli snudd på omöjligt att kuta här och jag skulle få ännu svårare att andas. Hur mycket skit det finns i luften här vill jag inte ens veta. NY-borna har nog inte de sundaste lungorna… Genom åren har jag sprungit oräkneliga varv i den där parken och jag kan nog våga påstå att jag varit på de flesta vägarna och stigarna vid det här lager men ändå känns varje gång lika häftigt. Denna gången bor vi dessutom i princip next door.

Vi startade tillsammans men sen drog jag på mitt håll och Anders på sitt. Någon måtta på umgängestid får det ju lov att vara.🤪

Jag tog mig bort till The reservoir och vidare på grusvägarna. Jag skulle inte vilja kuta här varje dag året runt men jag älskar det lika mycket varje gång jag är här. Precis som det mesta i NY så känns det som att vara med i en film.

En annan grej jag älskar att göra här är att ta (gratis)färjan till Staten Island fram och tillbaka. Så jag drog med hela gänget på en tur. Mamma, (såklart för det är ju henne vi ska fira extra alla dessa dagar) Ulf, Markus, Daniel och Anders.

Vyn när man kommer tillbaka är oslagbar och så galet cool tycker jag!

En av de saker som förändrats här är Ground Zero. Eller rättare sagt, det är en ny grej. Jag var faktiskt uppe i ett av WTC-tornen när de fanns och även om det i sig var hur coolt som helst så är jag förstås extra tacksam med facit i hand. Förra gången vi var här var allt mest bara en byggplats och inte mycket att se. Nu finns både One World Trade Center, Museum och en fin park med två “vattenfalls-pooler”. Hur hemskt och förskräckligt det hela än är så har det på något vis blivit något väldigt fint. Terroristerna må ha skapat skräck och förödelse men de “vann” liksom inte.

Ätit har vi förstås också gjort. Helt ärligt så tror jag man skulle kunna äta på ett nytt vegohak varje dag om man bodde här ett år. I dag blev det lunch på Terri. Vi kan väl säga som så här att det mmmmm:ades mycket och jag är fortfarande mätt.😍

Vi har även tittat lågt och tittat högt. Nackrörlighet är viktigt i denna staden.

Union Square är ett annat av mina favvoställen här. Fråga mig inte varför. Jag bara gillar det! Alltid massor som händer och liksom både mysigt och roligt!

Plus att en av de bästa Sportbutikerna jag vet finns där. Och det slutade som typ alltid…

Det har blivit många trampade steg i dag trots att vi “fuskat” med tuben men jag ville ändå inviga hotellgymet för vem vet hur morgondagen blir?

Kram från Ingmarie

Typiskt bra lördag!

Jag vågar inte ropa hej ännu men jag tror faktiskt att det har vänt nu. Att ljuset, glädjen, hoppet och livslusten är tillbaka hos mig igen. Det har i alla fall varit flera bra dagar på raken nu! Och även om jag inte är “säker” ännu, och benen s.a.s är vingliga, så är jag obeskrivbart tacksam för ännu en lustfylld dag. Att kunna skratta på riktigt och verkligen vilja leva är ett stort privilegium och inte alls en självklarhet. T.o.m städningen kändes ok! Då är det en bra dag för det tillhör inte mina favvo-sysselsättningar oavsett. Eller jo, efteråt.🤪

Kroppen och känslan sa backe i dag. Snö-och iseländet är helt borta där nu. Det är som att när den tinar bort så tinar även jag upp både fysiskt och emotionellt. Jag må vara född i rätt land men jag bor då i helt fel november till april…

Det är bara så himla underbart med mjukt grus under fötterna!

Och jag slog backen. 18-0 till mig!

Det tar lite tid det där passet så jag hann bara svira om och fylla på magen lite innan jag for till stan för ännu ett Hot mojo-pass. Har jag sagt att jag älskar värme?😍 Tack och lov för den hur den än gestaltar sig. När jag ändå var där passade jag även på att nyttja gymet.. Ombyggt och fint! Mitt i allt dök Fredda upp och plötsligt befann vi oss i värsta kälkracet! Galet skoj! Och jobbigt förstås. Men det är ju liksom själva poängen med det hela.

Har jag tur blir jag påmind om denna glädjedag i form av lite go träningsvärk i morgon.💪🏻

Kram från Ingmarie

Stunder av lycka

Min fantastiska mamma delade i går en flera år gammal artikel men som (tyvärr) alltid kommer att vara aktuell. Inte bara för mig utan för alla oss som någon gång verkligen, verkligen tröttnat på livet. Den är tung som blyfylld gråsten, och jag grät mig igenom den, men den gav mig både en påminnelse och förnyat hopp. Detta kommer att passera. Och jag kommer känna livsglädje igen. Jag vet ju det egentligen. Men det där rackarns hålet gör ju inte enbart att man blir trött på livet. Man blir osmart. Det logiska tänkandet verkar ha gått och lagt sig någonstans väldigt långt bort.🙄 På något vis blir det också extra dumt och liksom ännu mer skämmigt just för att jag ju normalt sett har alla “redskap” som jag dessutom gärna vill alla ska använda. Jag mediterar, yogar, tränar, sover och gör alla andra “rätt”. Men jag är som sagt var bara en simpel människa med allt vad det innebär. Samtidigt är jag ganska säker på att allt hade varit ännu mycket värre utan alla mina “knep”.

Hur som helst så jobbar jag nu stenhårt på att hitta glädjestunder varje dag. För nu vill jag hitta min livsglädje igen. På riktigt. Den finns ju där! Någonstans…

Jag fick några meter då och då på mjuk grusväg när jag sprang i dag och kände mig glad! Det spritte liksom lite i kroppen och stegen gjorde inte ont just den lilla stunden.

Men Sprada lär få vänta… Isen är fortfarande toktjock!

En lunch på ett av mina favvohak här i 08a land med dessa tre finingar gjorde mig ännu gladare. Länge! Och ruskigt mätt.🤪

Det var kanske delvis därför simningen gick så bra. Fast jag tror det mest beror på att jag fick sällskap av två fantastiska glädjespridare.

Att jag är tacksam över dagen och över att ha dessa människor i mitt liv behöver jag nog inte skriva… 🙏🏻💕

Kram från Ingmarie

Tröttisen som kämpar på

Det finns ett visst hopp om att våren och barmarken kommer även detta år. Hittade en grusvägs-backe som var fullt springbar utan att riskera varken benbrott eller skallskador. Att vägen dit och hem var sisådär väljer jag att bortse från för att inte helt tappa det där hoppet… Eftersom även mitt telefonbatteri dör av kylan så finns inget bildbevis men 16 gånger blev det upp och ner hur som helst. Varje uppochner tog ganska exakt 3 min. 90 sek upp och 90 sek ner. Det kallar jag jämn fart.💪🏻

Sen hann jag bara duscha och äta lite innan jag somnade. Igen. Antingen sover jag inte alls eller så sover jag halva dygnet. D.v.s allt utom jämnt… Märkligt hur det kan bli när själen är trött.

Den där powernapen gjorde i alla fall att jag var piggare när jag träffade Camillafavvo-gymet. Eller om vi säger så här, jag ville inte sova i alla fall. Som alltid härligt att hänga med henne och passet gick bra! Liksom förra vecka när vi härjade på både gymet och hamsterbanden. Visa människor har ju den effekten. Kanske särskilt på tröttisar som mig.🤪

Kram från Ingmarie

Is-livs varianter

Här i 08a land finns i princip bara två underlag ute att välja mellan nu. Asfalt eller is. Asfalt är väl i princip alltid bara asfalt men is kan visa sig i vansinnigt många olika former har jag kommit på…

Blank-is, knögel-is, skör-is, blöt-is, undersnö-is, puckel-is, vit-is, bilhjulspårs-is, fotspårs-is, cykelspår-is, skridsko-is, undervatten-is, superhalkig-is, fläckvis-is och ler-is. Finns säkert fler varianter men det gemensamma för dem alla är att ingen av alla dessa, inkl. asfalt, är något som min kropp gillar. Inte knoppen heller för den delen… Vi vill ha barmark, skogsvägar, stigar, grusvägar och gräs!

Tack och lov tolererar mina fötter Hokas speedgoat så jag åtminstone har en liten chans mot isen och halkan. (De vill ju annars bara ha Newton-pjux och dubbskor är inte ens tänkbart…)

Hoka-sulan är nämligen av någon särskild sorts gummi som greppar extra bra. Bl.a därför de är så bra för swimrun.🙏🏻 Asfalten får jag liksom bara härda ut för hur ont jag än får av den i kroppen så får jag ännu ondare både i kroppen och själen av att inte kuta.

Så jag kämpar på. En timme och en dag i taget. Nyttjar de få livsgivande andningshål jag har och orkar med just nu. Ett besök hos Kiropraktor-Micke är ett sådant.

Och i morgon ska jag till ett annat faktiskt!

Kram från Ingmarie

Tack!

Aldrig trodde jag det skulle bli så starka, stora och positiva reaktioner över mitt inlägg i går. Jag har fått massor av meddelanden, mail, kommentarer och telefonsamtal från kända och okända.

Från djupet av mitt hjärta: Tack! ❤Det som slår mig mest tror jag är, förutom all den kärlek och omtanke som finns runt omkring mig, hur oerhört många som känner igen sig och som tycker vi ska våga prata mer öppet om det som man väl kan kalla själslig smärta.

Så varför gör vi inte det? Vad är vi så rädda för? Egentligen menar jag… Kanske är det som med sorg. Man vågar inte fråga för man är rädd för att röra upp känslor och påminna den drabbade. Men vet du, man är typ världsbäst på att påminna sig själv och börjar någon gråta så är det snarare något positivt så som jag ser det även om det är “jobbigt”. Instängd gråt är ganska säkert ännu sämre oavsett tror jag…

Själen syns som bekant inte så väl på utsidan så det kan vara väldigt svårt att veta hur det står till med någon om man inte frågar. Sen gäller det förstås att den tillfrågade vågar säga som det är. Man måste inte berätta men jag tror som flera påpekat att det dels behövs och dels minskar faktiskt både skammen och mörkret när jag vågade berätta. Knasigt egentligen. Varför är det “bättre/mindre skämmigt” att ha t.ex en hjärt- och kärlsjukdom än en depression? Är man klenare eller en sämre människa bara för att själen kan bli oerhört sorgsen ibland? Jag är ju t.ex trots allt till 90% väldigt glad! På riktigt. Men så ibland tar det svarta över helt. Oftast känner jag det innan men ibland kommer det ganska oförberett. Och eftersom det inte är så ofta så blir det rejält. Det är förresten så med alla sjukdomar för mig. Jag blir liksom inte småförkyld eller är småhängig. När jag blir sjuk eller skadad snackar vi blodförgiftning med tut-tutbilen och avslitna muskler. Typ… Anders brukar gnälla över att det antingen är ingenting med mig eller så är det panik. Han är ju mer “normal” med äkta man-colds och jagärnogförtröttföratttränaidag-sjuka. 🤪

Men hur som helst. Jag vill inte älta detta till förbannelse. Jag är som sagt var någonstans på den hållbara isen nu annars hade jag inte pallat att skriva. Jag har valt bort och avbokat en massa som jag normalt sett skulle älskat att göra men det får vara så nu. Jag hinner nog det jag ska…

Kroppen har gjort oerhört ont, kanske mest p.g.a moddsliret, men i söndags märkte jag att det börjat ske en förändring när jag sprang. Det fanns liksom ett tryck i steget igen! Och energi! Jag har tränat, det är ju en av mina starkaste livlinor, men bara väldigt lågintensivt. Kanske det också vänder nu. Men jag skyndar långsamt. Det finns förresten inget alternativ där. Pressar jag mig för mycket i detta läge, fysiskt såväl som psykiskt, så kommer det bli en jättevak och då blir det ännu jobbigare att ta sig upp. Om det ens går. Jag tänker i alla fall inte testa! Nu ålar jag mig framåt här tills jag känner fast mark igen. Och det är nära för jag ser den!

Kram från Ingmarie

Den hopplösa skammen

Det här blir ett ganska långt inlägg men jag tycker det är viktigt och kanske en del t.o.m kommer att känna igen sig. Förhoppningsvis kommer även fler att förstå lite mer om detta som kallas “psykisk ohälsa”.

Jag är för det allra, allra mesta en väldigt glad människa. En sån som tycker livet är roligt, spännande och fantastiskt. Som gillar att leva, ser positivt på det mesta och som har både verktyg och knep för att göra vardagen stabil oavsett vad som händer runt omkring. Ja du vet sånt som träna, sova, meditera, yoga, äta näringstät mat, skala bort oviktiga saker, umgås med människor jag gillar o.s.v. o.s.v. Såklart jag även har skitdagar. När det mesta är skräp och tråkigt som attan. När motgångarna avlöser varandra och håret hela tiden står på ända hur jag än försöker tämja det. Men de dagarna är på något vis helt ok för jag vet att de är tillfälliga och att det väntar roliga saker runt hörnet. Saker jag ser fram emot och längtar till.

Men så finns det då den här andra sidan. Den svarta som även är så hopplöst skamlig.

Att ha verklig depression handlar inte om att vara ledsen eller tycka något är tråkigt. Det handlar inte heller om att tycka måndagar är trista för att de betyder ny jobbvecka eller att man gnäller och deppar över (oftast) småsaker. Enligt t.ex Psykologiguiden betyder depression “sänkt, lågt belägen, dämpad”. (Från det latinska ordet depressus.)

Vidare förklaring är: “Sänkt grundstämning, tungsinne, håglöshet. Depressivitet, deppighet” samt “Depression i psykiatrisk mening är ett relativt varaktigt tillstånd av svaghets- och tomhetskänsla, värdelöshetskänsla, skuldkänslor, självmordstankar med mera…”

För mig är det som att hamna i ett svart hål där absolut ingenting känns varken roligt eller meningsfullt. I-n-g-e-n-t-i-n-g. Spelar liksom ingen roll om jag fått alla tidigare önskningar uppfyllda plus 30 miljarder kronor. Den där meningslösheten ligger som ett fett lager över hela mig och in i varje liten cell. Det är ett mörker som är så starkt att jag gråter på dagarna för att hjärtat så envist fortsätter att slå och som på nätterna håller mig vaken för att gråten vägrar lämna mig.

Jag kan ärligt säga att om jag inte haft träningen, och verkligen både lärt mig och förstått dess oerhört positiva effekt på mig, så hade jag inte tagit mig upp ur sängen och soffan och ut överhuvudtaget nu. Jag kanske inte ens hade orkat andas. För när allt är ett mörker, när ingenting betyder något, när hela livet känns som en kamp och ångesten kryper under skinnet, då är det väldigt, väldigt lätt hänt att vilja slippa finnas. Eller som Ann Heberleins boktitel:Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.”

Min livslängtan är dock större än min dödslängtan och det är väl därför jag fortfarande andas och kämpar för att inte fastna i det där hålet när jag ramlat i. Grejen är ju också att jag inte bara försöker ta mig upp och ur det mörka. Jag slåss även mot skammen. För jo den finns där. Hela tiden. Trots att vi skriver år 2018 och är öppnare än någonsin när det gäller det mesta, även psykiska sjukdomar, så är det “skämmigt“. Att vara psykiskt sårbar är inte alls lika ok som att vara benskör, ha cancer eller allergi. Kanske för att i vårt samhälle “ska” man vara glad, pigg, energifull, produktiv, framgångsrik och nöjd mest hela tiden. Eller så ska man bara “ta sig i kragen och rycka upp sig”. Men vet du, det är förskräckligt svårt att ta sig i kragen när man inte ens har någon krage att ta tag i!

Jag vet ju dessutom att jag vunnit högsta vinsten på livets lotteri. Jag har ju liksom egentligen “allt” för att vara övervägande lycklig. Med andra ord borde jag skämmas som inte är det hela tiden. Vilket jag gör. Och det gör förstås inte varken hålet eller mörkret mindre…

 

Varför det blivit så här för just mig vet jag inte riktigt men troligtvis är det genetiskt eftersom det finns i min familj. Jag har en diagnos, men har inte velat utreda vidare för jag finner ingen riktig anledning. Jag tänker ändå inte bli min sjukdom eller ta en massa piller för att dämpa det hela. Första gången jag blev verkligt drabbad är ca 10 år sedan och för att göra en lång story väldigt kort så slutade det med en tvångssjukskrivning som varade i över ett år. Dit vill jag inte igen. Skillnaden då mot nu är att jag dels har en helt annan kunskap och dels har helt andra livlinor. Det gäller bara att jag liksom håller näsan över ytan, fortsätter andas och använder de hjälpmedel jag vet funkar för mig innan det är för sent.

Vi kan likna det vid att du trillar ner i en isvak. Får du panik och börjar kämpa, hyperventilera och fäktas är du i princip körd. Då vinner vaken. Om du däremot låter den första chocken få gå över utan att du grips av panik så kan du andas lugnt, tänka klart, göra de rätta rörelserna för att ta dig upp, försiktigt dra dig glidande över isen tills du känner dig säker och vågar ställa dig upp igen.

Just nu är jag där på isen någonstans mellan vaken precis innan jag vågar och kan ställa mig upp igen. Jag kommer klara det även denna gång, det vet jag nu. Jag ser solen och ljuset igen. Och upplever åter en verklig livslust.

Mina råd till alla drabbade och närstående är väldigt “enkla”. Våga fråga, våga prata, våga be om hjälp, våga ta emot hjälp och våga vara du.

Själv ska jag jobba vidare med den nyfunna livsglädjen och sluta skämmas! För som sagt var, jag är i grunden en väldigt glad person som älskar livet.

Jag vill även passa på att tacka er som på något vis hört av sig, som finns där och som hjälper mig. Ni vet vilka ni är.❤🙏🏻

Kram från Ingmarie