Lidingöloppet 2016

Du som följt mig ett tag här vet att jag inte är mycket för att planera allt för långt framåt i tiden. I alla fall inte när det gäller löptävlingar. Min hjärna verkar direkt gå in i det gamla elittänket och blir så tokfokuserad att den slutar lyssna på kroppen. Ingen bra kombo någonstans. Något jag lärt mig den hårda vägen… 

När min snälla kompis Åsa frågade för mindre än 2 v. sedan om jag ville kuta Lidingöloppet  30 km tänkte jag först att ” nej det går ju inte”. Har inte kutat långt på 15 evigheter och var egentligen inte alls redo för den där minst sagt kuperade banan. Men så funderade jag lite. Jag gillar ju det där loppet! Med tanke på hur nära det var kunde jag ju heller inte göra ett smack åt formen men bra träning skulle det ju onekligen bli! Ett långpass med service hela vägen är ju faktiskt aldrig fel. Dessutom skulle jag få kuta helt gratis eftersom det var en av huvudsponsorena som fixade min plats. Hur skulle jag kunna säga nej till allt det??

Så i dag var jag en av 10 000-tals andra som drog till Lidingövallen för att sen ta oss till starten på Grönsta gärde. Vet inte hur de andra laddat men jag har tränat och levt precis som vanligt utan någon som helst “formtoppning”. Ska det vara ett hyfsat lugnt tränings-långpass så ska det.


Jag får nog lov att säga att det här är ett av de smidigaste och mest välorganiserade race jag vet. Allt är genomtänkt in i minsta detalj. Fast det är klart. Efter 51 år borde de veta hur sånt här ska skötas.?Och ännu smidigare blev det när jag fick gå i VIP-fållan för att hämta nr.lappen. Snacka om lyx!


Sen var det bara att svira om och lämna in grejerna.Väskan på vallen och överdragskläderna vid starten. Sen efteråt väntar alltihop vid målet. Hur smidigt som helst.


Att starta i en senare startgrupp har både sina för- och nackdelar. Fördelen är att man aldrig behöver kuta ensam. Nackdelen är att det är sjukt trångt! Särskilt i början. De första 5 km gick så långsamt att jag höll på att få spatt. Alltså jag har inga problem att ta det lugnt men det finns liksom en gräns för hur lugnt. Sen släppte det tack och lov och jag kunde springa mer i min egen fart. Vet du, det var så galet skönt och kul att inte ha några som helst krav på sluttid! Jag har aldrig kutat det här loppet så långsamt, typ 35 min. från PB, men jag har heller aldrig haft så skoj! Eller varit så pigg hela vägen. Jag lovar att det finns inte ett enda foto eller en enda filmsnutt där jag inte antingen ler, skrattar, klappar händer eller babblar. Tog mig t.o.m tid att babbla med vätskelangarna.? 

Tiden må vara skrot men jag är på riktigt jättenöjd och så otroligt tacksam att jag både fick och kunde kuta.?


Som “VIP-gäst” till TCS blev jag efteråt dessutom bjuden på massor av god mat och härligt mingel. För dig som inte vet kan jag berätta att TCS skänker över halva sin vinst till välgörenhet! Hur många företag kan skryta med det?


Nästa år vill jag vara med igen för LL är speciellt! Och jag vill kuta “fort”. Så nu ska jag jobba med att lära knoppen och kroppen att bli ett superteam som lyssnar på varandra även när det blir lite mer “allvar” i leken.
Men först ska jag duscha av dammet.?

Tusen tack för allt i dag och tusen tack alla som stod och hejade utmed banan! Ni är fantastiska!

Kram från Ingmarie.

Två ggr/vecka är lagom

Och då menar jag inte träningstillfällen/vecka för där behövs det betydligt mer om man vill bibehålla en god fysik. Och ännu mer om man vill förbättras förstås. Det där är ingen rocket science precis och det finns massor av forskning och studier på hur viktigt det är att hålla igång. Ordentligt! Det här är en bra artikel t.ex som visar att det krävs väldigt mycket mer än vad de flesta tror.

Men nu kom jag visst bort från ämnet. Igen. Inte lätt att ha en spretig hjärnaktivitet.?

Nej det jag tycker är lagom två ggr/v. är att ta på “vanliga” civilkläder. Du vet. Typ jeans.


Och jobba med sånt som  inte har med träning att göra. I alla fall inte direkt. Indirekt har ju kost och näring extremt mycket med träning att göra. Kanske är det omöjligt för mig att bli helt “träningsfri”.?

Det är absolut inget fel på varken civilkläder eller osvettigt jobb men allra bäst trivs jag ändå som i morse när jag får springa (och svettas) i någon fin löparkjol.


Eller som i kväll när jag klev i ett par sköna tajts för ett långt härligt Yin yoga pass.


Ja så tycker jag. ? Vad tycker du är bästa kläderna?

Kram från Ingmarie.

Gladpacks-dag

Jag har förstått att en del människor inte gillar intervallträning. Eller att träna över huvudtaget. Och om de ändå tar sig till någon slags fysik aktivitet är det högst ofrivilligt. Obegripligt i mitt huvud men vi är ju olika tack och lov. När jag håller pass för andra så är jag dock ganska säker på att de gillar både att bli trötta och svettas. Annars ser jag till att de gör det! Hur det än är så är det ju bara träning. Inte ett spel på liv och död. Träning är lyx och ett privilegium tänker jag. En del får ju dessutom göra det på arbetstid. ? Man gör så gott man kan efter de förutsättningar man har för dagen. Mer än så går ju faktiskt inte. Smile and keep it simple.


Just i dag verkar ingen på mina pass haft brist på varken motivation eller lust utan kört järnet hela tiden! Ute såväl som inne! Förhoppningsvis kom de dit frivilligt också.?

Jag var glad och pigg redan när jag vaknade men positiv energi sprids som du vet lika lätt som den tunnaste fjädern i vinden. Så glad blir gladare ich blir piggare. Enkel matematik!

Jag har (oftast) inga som helst problem med att varken ta mig till träningen, svettas eller bli trött. Känns det motigt så tänker jag helt enkelt på

hur det känns när jag väl är igång och hur det är efteråt. Intervaller är jobbigt, det är ju liksom en del av grejen, men känslan efter – den är outstanding! Även när man får ta lite hjälp av ett träd för att stå upprätt.
Eller duscha med darriga armar efter gymet.


Men kroppen är easy to please för det mesta. En braklunch inkl. en riktigt rivig ingefärashot på  ett av mina vego favvohak och det går nästan att känna hur energin sipprar tillbaks in i minsta cell.


Kram från Ingmarie.

Klenis goes mes

Dagens plan var att vara med på Sickla swimrunträningen. Jag hade trixat om i schemat så jag precis skulle hinna hem, svira om och tokcykla till verandan vid Hammarbybacken.

Men kanske det var det där “precis”. Eller tokcyklingen. Eller faktumet att det kändes oroväckande svalt i luften.Så där så jag frös bara av att cykla hem från tuben. Så hur kul den där tisdagsträningarna än är så bangade jag! Helt enkelt för att jag inte orkade frysa. Klent, I know, särskilt nu när jag har både värmetröjan och ny (tjockare) våtdräkt. Det är väl bara att konstatera. Det går utför med ungdomen.?

I stället begav jag mig hit.


Till mitt försvar får jag väl säga att det krävs en viss dos av både energi, tålamod, lugn och kraft när man ska samsas med tusen (nåja) andra om de få ynka banorna som är för allmänheten på kvällstid.

Men jag tänker att det där är nyttigt, lärorikt och karaktärsdanande. Plus att det gör att när jag är där på mer vettiga (dag)tider så kommer jag njuta ännu mer!

(Ps. Bilderna är inte från i dag utan från i söndags em då det var betydligt lugnare.)
Helt springfri var inte dagen heller för tidigt i morse blev det en tur. Med ännu ett par nya skor. Så bra att de nära på springer av sig själva.


Och  i skogen är det tack och lov både tyst och gott om plats.?

Kram från Ingmarie.

Det här med headset

Let’s talk about det här med headset. Den/de som uppfann det tänkte nog aldrig på att även instruktören kan svettas. Eller behöver röra på sig. De där två grejerna ihop är nämligen ingen bra kombo någonstans. Faktiskt lika inkompatibelt som att köra bil och plocka ögonbrynen samtidigt.

Svettas med headset på skallen och sitta still på t.ex en spinningcykel funkar. Liksom yoga när man rör sig hyfsat lugnt. Men kuta på löpband, när det är omöjligt att inte svettas och röra på sig, funkar i princip inte alls. Headsetet lever helt sitt eget liv och åker runt, ner, upp, fram och tillbaks som en överförfriskad tonåring på Finlandsfärjan.

 I början trodde jag det var min skalle det var fel på.  Eller att jag bara helt enkelt inte begrep hur det skulle sitta men nu efter flera år med x antal både pass och olika headset vet jag att det inte är mig det är fel på. Jag har också fattat att jag inte är ensam om detta bekymmer.

Så för att inte riskera hjärnblödning eller fara i backen har jag klurat på olika lösningar. En del har visst ett extra gummiband på något vis. Andra håller det i handen eller skiter i det helt. Inget av det där känns som tillräckligt bra alternativ. 

I stället har jag rotat genom lådorna och hittade något som liknar ett hårband och minsann! Det funkade! 


Att jag sen ser ut som en tönt bjuder jag på. Viktigast var att jag kunde köra på för fullt och svettas så det stänkte om det jag med.För se på när andra leker är ju verkligen inte skoj någonstans.

Så nästa gång du ser någon stackars instruktör som försöker få headsetet att sitta på plats vet du vad du kan tipsa om.?
Kram från Ingmarie.

Flatenloppet 2016

Så var det lördag igen och för mig betyder det, efter att de hushålliga plikterna städa-tvätta-handla-laga mat är avklarade, massor av ledig tid att roa sig på.?

T.ex kan man kombinera ett halvlångt löppass med ett kort race. Flatenloppet är “bara” 5,8 km. men det är också en av de finaste rundorna jag vet. Och en av de oplattaste. ? Dessutom är det på perfekt springavstånd oavsett om man tar sig dit raka vägen eller omvägen jag tog.

Anders cyklade dit och vi kom precis lagom till att hinna få på nummerlappen ( och kissa) innan startskottet gick.


Loppet arrangerades för 3:e eller 4:e gången av eldsjälarna Annelie och Mats. Pengarna som kommer in genom anmälningsavgiften har varje år gått till välgörenhet där man jobbar med beroenden, missbruk och medberoenden. I år gick pengarna till Beroendepodden. Jättefint tycker jag! Både Annelie och Mats har nämligen varit djupt nere i missbruksträsket men tagit sig upp och är i dag helt fria och har blivit fantastiska idrottare. För mig är de stora förebilder som verkligen visat att det går att förändra sina liv hur jäkligt det än är.?


Men tillbaks till racet. ? Supertrevligt, välarrangerat och jättetrevligt! Stor goodiebag till alla som kom i mål och massor av fina utlottningspriser. Anders vann ett av dem så nu har vi flera fina Weleda-produkter i badrummet.



Själva loppet kändes bra att kuta och jag körde så fort benen mäktade med. Minns inte min tid förra gången för 3 år sedan, den var ganska säkert snabbare, men benen var pigga och kroppen glad! Det räcker bra för mig.


Tror de nya pjuxen bidrog till den studsiga  känslan i benen med.  De brukar ha den effekten.


Snabbast av alla, ja alla, var inte helt okända krut-tjejen Lisa McRae. Känns onekligen fint och ärofyllt att ha henne som chef och kollega på Urban Tribes.


Efter en kort paus kutade jag samma omväg hem. Inte riktigt lika pigg och det kändes helt ärligt ganska skönt att sladda in på vår gata igen.


Dagen var ju dock inte slut där. Tanken var ett pass på (inne)gymet men vädret var så härligt så jag hojjade istället bort till Brotorps fina utegym. Väldigt mycket trevligare än att åka med SL..

Inte vet jag hur det gick till men plötsligt hade nästan en timme försvunnit. Det är så sant det där. Att tiden går fort när man har roligt.


Det är lugnt och skönt där i skogen och extra fint när det skymmer. Som gjort för lite sköna yogamoves innan man rullar hem igen för skönt soffslappande.


Kram från Ingmarie.

Easy to please

Säga vad man vill om mig men jag är banne mig inte svår att göra glad.?

Upp tidigt. Jobba, jobba, jobba med hyfsat flyt.Enda brejket på hela dagen var egentligen en kort paus i en solig park för att käka medhavd lunchlåda.

Men trots full dag har jag funnit tid till ett löppass, ett styrkepass och som denna torsdag ett ljuvligt Yin yoga pass med bästa Jenny. Och när jag äntligen skulle få åka hem igen kom jag  precis lagom till tuben!

Det är sånt här som gör mig (vardags)glad! ?

Vad har du för vardagshändelser som gör dig glad?

Kram från Ingmarie.

Runningday

Att ha många olika jobb har sina fördelar för man hinner då aldrig att tröttna. Enda bekymret kan väl vara att hålla reda på vilka kläder som gäller och vilken yrkesroll jag ska koppla på. Men i dag var det plättlätt för det har varit löpning från morgon till kväll och vem gillar liksom inte det??

Först egna intervaller. Jobbiga men härliga.


Sen direkt till ett coachpass. Det är väl typ bara till den sortens jobb man kan komma svettig.? 


Direkt efter detta gjorde jag ett fotojobb som väl inte var så mycket löpning i sig men däremot för en Spring-tidning.

Ännu lite senare var det dax för löppasset på Sats där det märkligt nog var full klass trots supervädret. Låtsas att det var för att mina pass är skoj. Och jobbiga.?


Och så till slut ett jätte-event för ett stort företag tillsammans med några av mina goa Urban Tribes kollegor. Är man av någon anledning det minsta oglad  innan så är man garanterat skitglad efter.


Förresten, med tanke på gårdagens tema, kolla in månen! Nog vore det märkligt om inte den påverkade även oss människoknytt när den kan både lysa så starkt och flytta på haven.


Kram från Ingmarie.

Hemmakväll

Mycket pallar jag men när jag sovit dåligt av en eller annan anledning blir det både tvärslut och kortslut i maskineriet. Som om jag är bakis, jetlegad och har blivit stungen av en svärm tsetseflugor. Ja du fattar. Inte ens Pressbyråns största kaffe hjälper och då är det illa.

Varför jag sov dåligt i natt vet jag inte men för att göra det enkelt för mig skyller jag på månen som bara blir rundare och rundare där uppe i universum just nu. Jag har märkt att där är ett visst samband nämligen. Antingen sover jag som om jag vore medvetslös och inte ens en om man smällde ihop två grytlock vid örat skulle jag vakna.  Eller så sover jag inte alls. I alla fall inte före kl. 04 men när klockan ringer sover jag förstås som allra bäst. Hur tänker kroppen där liksom?

Såna här dagar är det bara att gilla läget och tagga ner. Lugn löprunda i skogen med skön avslutningsstretch fick räcka. Och tappert kämpande av att orka med både SL och att hålla ögonen öppna under pliktens timmar.

Sen fick jag helt enkelt tänka och prioritera om. Så helt oplanerat, och ffa extremt ovanligt, hade jag kommit i pyjamasen och ätit kvällsmat innan barnprogrammen ens hunnit börja.


Och helt ärligt känns det både ruskigt skönt och nästan snuskigt lyxigt. ? Kommer troligtvis hinna somna innan mångubben vaknat och börjat störa mig.

Kram från Ingmarie.

Sunkmåndag

Alla dagar flyter minsann inte framåt eller är ens det minsta lattjolajbans. En del dagar är helt enkelt mest bara sunk och skittråkiga.

Jobba inne när det är typ sommar ute känns ju lagom skoj. Eller att det ännu en gång har varit inbrott i cykelförrådet. Inte heller att smälla i benet i ett av gymmets vassaste kanter så det blir en allmän sörja av blod och hudslamsor. Och när headsetet på min Indoor Running klass vägrade både funka och sitta på plats, utan for runt precis hur som helst på min skalle, hade jag väldigt lätt för att hålla mig för skratt. Prova kuta i fullt ös på ett löpband med en hand vid örat för att hålla eländet på plats så förstår du. Och samtidigt prata, hålla koll på tiden och skapa kontakt med deltagarna. Min simultanförmåga klarar allt utom just det där att hålla headsetet på plats.

Men men. Det är såna här dagar jag får jobba extra med att leva som jag lär. D.v.s se ljusglimtarna Ingmarie och sluta gnäll. För såklart har det funnits bra grejer också och nu när jag fått gnälla av mig så känns det genast betydligt bättre. ?

Vattenlöpningsintervallerna gick som tjohejsan även om även de var inomhus. Där är dock gigantiska fönster så mellan varven sprang jag i solen. Benen är pigga och jag röjde runt på gymet som om det inte fanns någon morgondag. Såret på benet var egentligen bara en skråma när jag väl fick torkat rent och hojen stod kvar trots inbrottet! Ja du hör ju! Mer + än -!?

Och när jag väl varit ute har jag verkligen njutit extra mycket av solens strålar.


I morgon är en ny dag och jag ska satsa järnet på att göra den roligare än i dag. Borde inte vara så svårt.?

Kram från Ingmarie.