Det är väldigt enkelt att vara ödmjuk när man håller på med swimrun. Anledningarna är flera. Förutom det faktum att kroppen inte är en maskin utan en högst levande makapär som det krävs en himla massa “rätt” i för att den ska fungera, så innebär swimrun även att man verkligen får utmana och vara ett med naturen och att banorna man ska ta sig fram på kan variera något extremt mycket.
Vill man göra det väldigt enkelt för sig väljer man att bara kuta runt, runt, runt en bassäng och sen simma en längd då och då. men hur kul är det på en skala?
Själva grejen är ju att göra det i naturen.
Så vill man göra det lite knepigare, och mer “riktigt”, väljer man hyfsat enkla vägar att kuta på och snälla sjöar att simma i. När man sen känner sig mer bekväm i våtdräkt-skor-badmössa-goggles-utrustningen så kanske man väljer kuperade rundor med vågiga hav och okända sjöar med strömt vatten.
Sen kan man ju krångla till det riktigt rejält och hänga på Skogsluffarnas swimrunträning.
Det där visste jag inte innan men jag borde ju ha fattat trots det gulliga klubbnamnet. En swimrunbana lagd av en orienterare kan ju bara bli på ett vis. Obanad, skitig, tuff och absolut crazy.
Typ så här:
Vi var ett stort gäng som samlades vid i deras fina klubbstuga. Några kände jag men de flesta var nya bekantskaper och som alltid vid swimrun är det väldigt skön stämning.
Vi fick förklarat banan av Marius som höll i det hela. Jag vet inte varför men jag trodde det skulle vara ungefär samma runda som på 50-turen. Det såg helt enkelt ut så på kartan jag snabbkollat.
Men vi kan väl säga så här: Pilutta mig! Och att jag hade fel, fel, FEL.
Direkt bar det in i skogen på stigar så små att inte ens djuren kan se dem. Över stubbar och sten. ner i raviner. Upp igen. Över stora stockar. Under och igenom gransnår. I vattnet. Upp igen. ner. Upp på hala klippor. Nerför stup. I vatten fulla av slingrande sjögräs som jag lyckades trassla in mig i och sen dra med mig i stora lass upp på land.(Här är jag glad ingen hade kamera med sig…)
Så helt plötsligt, någonstans högst upp på ett berg bland granar och sly, hade Marius förberett med vatten, bananer och chips. Vilken service! (Här önskar jag dock att jag hade kamera med mig..)
Några var skitsnabba. Några mittemellansnabba. Några kanske inte så snabba men alla kämpade som tokar. Och vi höll ihop. Hela tiden. De snabbaste fick helt enkelt vänta eller simma/kuta extravarv.
Efter lite mer än två timmar var vi tillbaks. Tror alla var mer eller mindre ganska trötta men vi var alla garanterat glada, nöjda och fulla av härliga swimrun-endorfiner. För de finns. Och de är extra speciella. Man orkar t.o.m hoppa lite trots mosiga ben. 🙂
Jag, Jonas och Fredrik kunde inte heller låta bli att tramsa oss lite. Är det party med chips i skogen och bastu i en röd stuga efteråt så är det ju liksom.
Fredrik, jag, Jonas. Fredrik och jag ska förresten köra ett race ihop inom en snar framtid. Om han inte hinner ångra sig. 🙂
Det fanns stunder när jag undrade hur jag ens skulle ta mig tillbaks till stugan men jag har lärt mig att det där bara är fjantiga tankar. Det här ska jag göra om! Och nästa gång ska jag vara lite mer laddad för nu vet jag ju vad som väntar.
Många timmars träning i benen den senaste veckan inkl. ett löp- och styrkepass i förmiddags var väl kanske inte bästa uppladdningen.
Men så länge det är roligt så må min påhittiga skalle vara förlåten tänker jag.
