När en förlorad livsande återvänder 

Foto och bilder av alla de slag är fantastiska uppfinningar och utan dem vore vi väldigt mycket upplevelse-fattigare. En bild kan verkligen säga mer än 1000 ord. Men ibland räcker de ändå inte till. Ibland kan ingenting beskriva varken det man ser eller känner helt enkelt för att det är obeskrivbart.

Just så upplever jag det nu. Att oavsett vad jag skriver eller vilka bilder jag än lägger upp här så blir det bara pluttigt i jämförelse med verkligheten. För när  livsanden äntligen kommer tillbaka är det som att få livet tillbaka igen. Bättre förklaring än så kan jag inte ge…

Det är inte bara det att jag redan kan springa mer än jag trodde jag ens skulle kunna göra i slutet av denna vistelse. Du som haft ofrivilligt löpuppehåll vet. Du som inte haft det får försöka föreställa dig hur det känns att längta efter att göra något som man älskar. Att sen dessutom få kuta runt i coola Kings park tillsammans med Anders gör ju inte det hela sämre.










Eller att jag har min yoga-,stretch- och rehabstund på en gräsyta större än hela Drottningholmsparken. Eller i alla fall dess parkering…


Den ligger förresten precis vid vårt lilla hus.


Inte ens det faktum att jag kört vattenlöpning i havet igen kan helt förklara vad som hänt inombords.



Nej det är solen och värmen som har, som alltid får jag väl tillägga, gjort underverk både med min kropp och knopp. När det väl händer så händer det fort!

Jag älskar verkligen att slippa lager på lager av kläder för att inte frysa och jag njuter av att kunna sitta ute och käka oavsett tidpunkt.


Liksom att hitta ännu en magiskt härlig utomhusbassäng som man kan vara i länge, länge utan att frysa sig halvt fördärvad. 10 st. 50-metersbanor varav en enbart för vattenlöpning. Ja du fattar va? Kubiklycka!


Och havet! Detta magiska, otämjbara element. Jag  älskar det samtidigt som jag har oerhört stor respekt för det. Det ger och det tar lika enkelt. Men jag tror bestämt att det mest ger. Anders är som en delfin bland vågorna och vill nästan inte komma upp.



Port beach är ännu en av Perths magiskt vackra stränder med sand så där vit att den bländar du vet.

Och man nästan inte kan välja var man ska lägga handduken för det är för mycket plats att välja på.?


Det känns fantastiskt att jag åter igen kan känna glädje och full livslust. För en vecka sedan trodde jag på fullt allvar att det skulle dröja ofattbart länge. Ibland är det skönt att ha fel.?


Kram från Ingmarie

John Forrest och ett annat paradis 

Inte nog med att det finns fantastiska stränder, hav och stadsparker där vi befinner oss. Bara ett par mil från city hittar man stora nationalparker med vandrings-, cykel- och löpstigar, urskogar, picknickställen, historiska platser, vingårdar, berg, dalar och vilda djur. Vi besökte den äldsta nationalparken, John Forrest, i dag. Tror varken jag eller Anders ens i vår vildaste fantasi hade kunnat föreställa oss varken hur bedårande vackert det skulle vara eller hur otroligt hjälpsamma de Park Rangers som jobbade där skulle vara. (Ö.h.t är australiensarna enormt snälla och gästvänliga vilket jag minns väl från förr.)

Vi fick fina tips på rundor och flera kartor så vi inte skulle komma vilse. Inte för att det någonsin var någon egentlig fara, det var ordentligt välmarkerat, men du vet hur halvblind man kan bli när man uppslukas av naturens skönhet!


Upp mot 30 grader, då behöver t.o.m jag både solbrillor, solskydd och massor av vatten. Anders gjorde sin egen solhatt.


 

När jag åkte hit tänkte jag att jag skulle vara glad om jag kunde lite trails och kanske småjogga några minuter då och då. Om jag inte helt räknat fel så höll jag på i 80 min i dag utan att känna av ryggen mer än några sekunder och då var max 15-20 min gång! Hur ofattbart är inte det? Oavsett hur det blir sen är jag jättetacksam över i dag!


Lunchlådorna käkade vi i skuggan av de stora träden. Efter att vi smygfotat familjen känguru!

Förutom tips på var vi kunde kuta så fick vi karta och vägvisning till  Lake Leschenaultia. (Nej, jag kan inte heller uttala det…) Visste inte ens att den fanns så vilken tur att de såg hur badsugen jag var! (Hade i och för sig hintat när jag frågade om det gick att bada i de halvtorra dammarna i parken…) Sjön är en oas och en ljuvlig pärla mitt ute i (nästan) ingenstans. Den måste ha blivit gjord för vattenlöpnings- och simnördar som mig. Och Anders fick jag nästan inte upp.?

 

Kram från Ingmarie

Kings Park and some beaches

100 steg, eller kanske 150, från vår lya ligger Kings Park. En oas med massor av fina mjuka stigar för klena diskbråcksryggar. Och även andra ryggar såklart. ?

Förvisso är jag långsam som attan just nu, särskilt när jag går, men trots att vi höll på i över en timme men hann ändå bara med en liten flugskit på kartan. Underbart för det betyder ju att vi har massor av mer att se och upptäcka i denna pärla. Inte för att vara taskig men Central Park kan slänga sig i väggen. ?




Eftersom det varit molnigt en stor del av dagen, det har t.o.m regnat, så passade vi på att reka runt lite. Regndagar är nämligen sällsynta och jag vill undvika sitta instängd i en bil så mycket det bara är möjligt. Särskilt på soldagar.
Så vi drog först in mot stan och kollade in en Running-shop (utan att göra av med en enda cent) och käkade på Raw + more. Helt galet gott! Och så himla mysigt att kunna sitta ute för även om det är mulet är det inte kallt. 


Hur det blev när vi kom ut till havet i mysiga Fremantle kan du nog därför gissa…


Tänk att ha ett helt hav för vattenlöpning och simning! Med vatten så klart att jag såg ända ner till botten. Jag dog nästan lyckodöden.


Anders nöjde dig dock med att doppa fossingarna. I alla fall i dag.


Och det där är inte enda stranden. Här finns mil efter mil med kritvit sand, turkost vatten och vikar som kan användas för allt från stilla plaskande i ryggläge till fartfylld kite-surfing. Många har även full service med (gratis) toaletter, duschar och omklädningsrum. Hur bra är inte det? Vår närmsta strand ligger i Cottesloe bara en kort bit från lyan.


 Där ska vi bl.a hänga i morgon. Efter  att vi lekt av oss på en av de största lekplatser jag besökt. You´ll see tomorrow. ?

Vet du, jag känner på mig att det här är bästa medicinen alla kategorier för sorgsna själar och kroppar. Känner redan hur livsandarna har börjat vakna till liv igen. Faktum är att jag tror det är snudd på omöjligt att inte känna lycka här…


 Kram från Ingmarie

 

Ljus i mörkret

Upplever du som jag att det känns som mitt i natten varje morgon när klockan ringer bara för att det är så mörkt ute? Och att man tror det är läggdags vid kl. 16 av samma anledning. Det är t.o.m så mörkt att lamporna vid närmsta motionspåren var på denna morgon trots att klockan var efter 9.

Inte konstigt egentligen att jag känner mig dubbelt låg. Trots extra D-vitamin. (Utan dem hade det garanterat varit nattsvart dygnet runt.) Försöker njuta så mycket det går av de korta joggturer min stackars rygg klarar av och det faktum att jag ju får styrketräna, simma, vattenlöpa och yoga (nästan) precis hur mycket jag vill. Ljusen vi tänder hemma, eller de i yogasalen, hjälper förstås också en del mot mörkret både ute och i min sorgsna själ.


Men snart vänder det! För mig vänder det förhoppningsvis en hel del redan på söndag för då är jag i ett sommarland väldigt, väldigt långt härifrån. Känns skönt att veta. Kanske mina dystra tankar kan mjukas upp och bli ljusa där.❤️

Kram från Ingmarie

Stillat lite längtan 

Att få vara ute, traska långt, småjogga, upptäcka nya vägar samtidigt som man får umgås med en av sina finaste vänner är bra fint ändå. Jag och Jenny hade inte setts IRL på (känns det som) 15 evigheter och jag hade verkligen längtat som en tok. Dessutom fick jag träffa en nästan helt ny liten människa! För bara några veckor sen blev nämligen Jenny mamma till lilla Lilly. Så söt att jag dog sötdöden flera gånger om.❤️


Suturerna i ansiktets togs bort i dag och det har läkt superfint. Behöver bara ha en liten tejp som skydd nu. Förvisso i typ ett år men det kan jag lätt stå ut med för nu får jag svettas hur mycket jag vill! Så det första jag gjorde var att köra ett Hot Mojo-pass. Fatta känslan av att äntligen få svettas igen! Så där så det stänker! Begriper verkligen inte hur folk som lever svettfria liv står ut.?Jag känner mig liksom förgiftad inifrån.


Längtan kan vara lång men den går att stilla. Saknaden är däremot evig och gör mest bara ont. Så man får inte längta för länge för då finns risken att den blir till saknad…

Kram från Ingmarie

Röntgensvar och smygtitt

Det gäller ju att greppa efter alla ljuspunkter som finns när livet går i moll och sorgen ligger som en tung, tjock, blöt, svart filt över kroppen. Även de till synes pyttesmå. Som att tuben kommer i tid, solen som skiner, all fantastisk omtanke och fina kommentarer jag fått. För att inte tala om att jag mitt i allt detta med operation, ryggsmärtor och Elviras död har orkat och lyckats tjata till mig först den där remissen och sen även en röntgentid.

Av svaret att döma kan vi väl konstatera att jag hade rätt och läkaren fel.(Igen…) Mitt f.d lilla diskbråck har blivit markant större och försämrat +  att det är rejält med ödem (svullnad) runt om. Med andra ord är det inte ett skvatt konstigt att jag har ont.

Trist såklart men skönt att veta. Sånt här går ju över om man bara är lagom försiktig och smart. Men man måste sköta sig förstås annars kan det bli riktigt illa.

Det bra är att man i princip “måste” träna. Vara stilla är sämsta tänkbara alternativet. Jag har (egenfixad) proffshjälp så jag är säker på att det kommer bli bra så småningom. Samtidigt får jag ju ännu inte svettas för mycket (och då menar jag svettas som stänksvettas)  så det har blivit många pass på gymet, mycket yoga, en hel del vattenlöpning och lugna gå- joggapass i skogen. Från i morgon hoppas jag dock det blir svett-ok för då är planen att stygnen tas och jag slipper det där stora plåstret. Sånt gör mig också glad just nu.


Om du undrar över utsikten så kan jag avslöja att det är vyn från ett av de coolaste gymen i stan. Kanske i hela landet?  Ännu ser det kanske inte så häftigt ut, det är mest rörigt och tomt, men man kan lätt föreställa sig hur fint det kommer bli när allt är på plats. Ljust, luftigt, hypermodernt och såklart superfräscht.


Nästa vecka har de invigning men då är jag låååångt bort. Nästan så långt bort det går att komma faktiskt. DET gör mig väldigt glad. I februari kommer jag dock börja köra bl.a Indoor Running där. Ännu en grej som gör mig glad just nu. Superfin sal där vi även kommer kunna köra med pulsband.


Den där utsikten hittar man 11 våningar upp. Där kommer finnas löparbana och utegym med himlen som tak!


Ibland är det svårt att riktigt fatta att livet rullar på där ute oavsett vad som händer på ens egna lilla plats på jorden. När man drabbas av sorg så blir det ju som om allting stannar upp. Som om livet plötsligt sätts i pausläge. Visst är det märkligt för det händer väl aldrig vid andra (känslo)tillfällen?

Och jag fortsätter att tacksamt ta emot all hjälp och stöttning jag får för ensam är inte stark.

Kram från Ingmarie

Mycket man inte vet

Det var toklängesedan jag var hos Guru-Danne och nu kände jag att det verkligen, verkligen var dax. Av flera anledningar. Inget direkt alarmerande men allt hänger som bekant ihop och börjar en sak gnissla sprids gnisslet lätt vidare verkar det som. Kroppen är komplex och jag är övertygad om att det fortfarande finns massor av saker vi varken begriper eller ens vet finns. Danne är hur som helst en rackare på att förklara allt det där om hur saker och ting i kroppen hänger ihop och påverkar varandra. Och om hur energisystemet, meridianer, näringsämnen, rörelser och tankar inverkar på hela det magiska kroppssystemet. Mitt är just nu en smula ur balans men jag vet varför och jag vet vad som behöver göras. Det har varit lite för mycket av det mesta lite för länge helt enkelt.


Danne fixar och trixar till det blir så bra som det kan bli för stunden. Ger råd, tips och ordinationer. Sen lyder jag och till 99,9% blir det alltid kanonbra resultat.?

Dessutom blir jag ju alltid galet glad av att träffa den lille spelivinken.

Glad blev jag med av mitt nyförvärv. En alldeles egen pannlampa! Hade inga planer alls på något sådant men det är sådär det lätt blir när man besöker den där Trispot-butiken. Man hittar alltid någonting man vet att man “behöver” och något som man inte ens vet att man behöver.


Livet går upp och ner, spikrakt och i kringelikrokar, i ljus och mörker och innehåller både glädje och sorg. Man kan aldrig riktigt veta vad som väntar. Men en sak vet jag. Livet vill mig, och dig, väl.?

Kram från Ingmarie

Pannbensstärkare

Att sitta på en stillastående cykel, trampa så både svett och mjölksyra frodas samtidigt som man glor in i en pelare/papperskorg/stege måste vara bland det mest pannbensbyggande som finns. Och ruskigt karaktärsdanande.


Det är i alla fall vad jag vill tro så jag inte sliter helt i onödan.?


Efter sådana pass blir många andra plättlätta. I synnerhet sådana som kvällens Trailrun. 




För även om snö, slask, is och slir kan suga musten ur de starkaste ben är det galet skoj. Alla hänger med så gott de kan och oavsett hur “kass” någon upplever sig vara så är jag garanterat ännu kassare. Men någon ska ju vara det och så länge jag dels klarar att hålla mig på benen, och dels kan köra slut på dem med mina styrkeövningar, är jag grymt nöjd. Deltagarna med tror jag. I alla fall efteråt.? Och vi har alla garanterat  fått lite tjockare pannben. 


Kram från Ingmarie.

Den ej så vackra sidan

Alla löppass är minsann inte vykortsvackra och halleluljamoments. Inte färgmatchning eller “efterdyningar” av ett träningspass heller för den delen.

Så här:

Kuta ute i 08a land just nu är verkligen inte “vackert”. Grått och skitigt med inslag av hundskit. Emellanåt är det dessutom med risk för både sladd, slir och vurpa.


Men så kommer man till några stråk av bar grusväg och då har man plötsligt glömt allt det där. Snacka om mikrominne.


Ovackrast ute är ändå “min” sjö. Eller alltså den är ju vacker men den där isen stör enormt. Jag vill ju kunna hoppa i sjön!  Och bada! (Hann inte ta mig till Hellas eftersom “genvägen” förvandlats till isstig och den andra vägen skulle ta för lång tid.)


Sen var det där med färgmatchning… Blågrönt, orange och rosa. Jag tror inte det skulle godkännas av en modespecialist men å andra sidan kanske det livar upp det grådaskiga ute med  färgkrockar inne på gymet.?


Och efterdyningarna. De märks mest efter simningen. Det är förvisso noll tjusighetsfaktor med badmössa men trots allt ger den garanterat bra om man har en bad hair-day. Goggles är en nödvändighet om man inte vill se rödögt försupen ut efteråt men de där glosögonringarna man garanterat får av dem skulle jag klara mig alldeles utmärkt utan. ?



Nåja, man kan kan väl kanske inte få allt här i livet. I alla fall inte samtidigt.

Kram från Ingmarie

Topplördag

Min ” vanliga”, och närmsta sjö är helt Sprada-stängd nu. Isen gör det omöjligt att ens doppa tån.?


Men när det är så perfekt Spradaväder som i dag får man inte ge upp så lätt. Och jag har tack och lov ett ställe som nästan alltid har åtminstone ett litet hål oavsett  hur tjock isen är. Hellasgården. De har nämligen bastu- plus sjöbad året runt.? Jag kör ju dock mer natural. Springer mig varm, av med kläderna, bada, upp igen, på med kläderna och sen är det bara att springa vidare.? Fast jag behöll mössan på. Och underkläderna. Jag vill ju inte chocka omgivningen mer än nödvändigt. ?





Och ja, det är svalt i plurret nu om du undrar.? Men det är ju liksom det som är grejen! Det är nu blodrusningen och endorfinkicken är som störst och härligast. 

En annan slags blodrusning och endorfinkick var spinningpasset med världens bästa Glenn som instruktör. 90 minuter fullt ös där puls- och wattmätningen direkt avslöjar om man maskar.


Men jag skötte mig. För när det klafsar i skorna av svett vet man att man jobbat på ganska bra. Helt klart hjälpte det att ha världens bästa Fredda på hojen jämte. För du vet hur det är. Vänner ger energi och energi ger ännu mer energi.



Hur har din lördag varit?

Kram från Ingmarie