En riktig hot-cold mix

Planen var att slöjogga max 50 min efter gårdagen men kroppen tyckte och ville visst annat. Benen var hur studsiga som helst så det blev både bra distansfart och tröskelfart i 70 minuter på trailsen. Egentligen hade jag kunnat längre men jag hejdade mig faktiskt och hoppas det var klokt.

“The girl” är förresten fortsatt lika glad. Jag också.

Min pigghet beror delvis garanterat på vädret. Solen alltså! Vilket energiklot det är! Och det är varmt! T o m jag behöver skydda mig när solen skiner som mest. Då är det hothothot.😍

 

Solskenspoolen är lika härlig som alltid men den svalkar bara i typ 8,5 sekunder precis när man hoppar i. Sen värmer både solen och själva “jobbet” så mycket att jag typ aldrig vill gå upp. Men det gjorde jag förstås. Jag blev ju både kissnödig och hungrig.🤪

Något som inte är riktigt lika varmt, trots heta dagar, är Cochiti lake. Vi trodde alla i vår enfald att den skulle vara många grader varmare sen i söndags. Och det var den väl egentligen men en halv celsius-grad gör ingen revolutionerande skillnad precis. 🤪

Men det var såklart ändå härligt på sitt speciella och unika lilla vis!

Jag älskar verkligen det här och jag älskar hänga med Lorraine och Erin. De är härliga kvinnor som inspirerar mig på alla sätt och vis!

Dessutom är det väldigt mycketenklare att frysa tillsammans.

Kram från Ingmarie

Tartan-sug

Min träning, inkl tävlingar, går mycket på känsla nu för tiden. Jag har försökt köra med coach/efter program igen, och noga planera race, men det slutar i princip alltid på samma vis. Jag kraschar på något vis. Anledningen är enkel. Mina gamla tävlingshorn och min forna superdisciplin kopplas på direkt. Dvs jag slutar känna efter och lyssna på kroppen och kör på som det står i kalendern oavsett.

Om det är rätt eller fel, om man tänker rent utvecklingsmässigt, vet jag inte. Å andra sidan har jag ju som sagt var redan gjort mina PB och mitt mål nu för tiden handlar mer om att behålla det som finns, ha kul och vara hel och frisk. Det är annorlunda att vara 50++ kontra 35 år. Kanske särskilt när kroppen har fått utstå en hel del tuffa utmaningar. Men träna hårt går utmärkt bara man gör det med hyfsat sunt förnuft. Och när kroppen är med på det. Därmed inte sagt att det är så enkelt som det låter…

I dag var jag i alla fall sugen på tartan! Tror det delvis var Annas inlägg som gjorde att suget kom. Ibland behöver man bli påmind du vet.😀

Och jag var sugen på kort och “fort”. Något jag dessutom verkligen behöver.

16 x 200 m (30sek vila) + utfall/burpees/enbenshopp och gym. Jobbigt, svettigt och mjölksyrestint som attan men också jättekul! Helt klart underlättar det att Academybanan ligger så fint.

Det var inte utan att benen kändes en smula lustiga efteråt. Yael”s yoga på kvällen satt fint om jag säger så. För att inte tala om att ligga raklång i solen.

Kram från Ingmarie

Rutiner

De flesta människor mår bra av rutiner tror jag. För att skapa stabilitet både i kroppen, knoppen och livet. De behöver och ska inte vara huggna i sten såklart och jag tror absolut man ska röra till det lite emellanåt. Och ändra på dem. Om inte annat för att testa om det är dax för en ny rutin. Vi ändras och förändras med tiden och därmed borde ju våra rutiner också göra det tänker jag. Eller vad tror du?

För många år sedan kunde jag t.ex ganska enkelt träna direkt på morgonen utan frukost. Vad som helst. Intervaller, långpass, hoppa hopprep. Allt funkade. Jag gjorde det i många år tills jag en dag märkte att det inte alls funkade längre. Kroppen bara ville inte! Det var alltid trögt oavsett vad jag gjorde för aktivitet. Jag mådde illa och fick ont både i magen och kroppen efteråt. Jag var trött hela dagen och allt det påverkade naturligtvis även psyket negativt.

Så jag slutade. Helt!

Sen började jag yoga och meditera på morgonen. Bara lätt! Det var, och är, varken länge eller hårt. Men jag märkte att jag mådde bra av det och än i dag gör jag det 99% av alla morgnar. Om jag inte gör det så känns det ungefär som när man inte borstat tänderna.

För något år sedan började de där snortidiga simträningarna och för att slippa gå upp mitt i natten testade jag att köra före frukost. Den första gången kändes mest skit men jag testade en gång till och det kändes bättre! Numera kan jag enkelt simma före frukost. Hela detta året har jag en gång/vecka, ibland t o m två, tränat före frukost. Löpning, simning, styrka, vattenlöpning och yoga. Visst kan känslan variera, men det gör den ju oavsett 🤪, det viktiga är att jag inte mår dåligt av det.  Men jag kan inte tänka mig köra något hårt. Dvs hårt som i pulshöjande mjölksyrestinna intervaller. (Undantag simning faktiskt. 🙄)

Svettig är däremot ok. Som morgonens styrka och Athletic yoga var. Min favvo-yogainstruktör här, Yael , är en av de bästa jag någonsin haft. Alltid en perfekt blandning av utmaningar och lugn. Så tacksam hon fortfarande är kvar på S&W efter alla dessa år. Och att jag hittat Cochiti-gänget, coach Jenny och min simkompis John här är guld värt. Det är lite annorlunda sim-träning på passen mot vad jag är van vid men nu har jag kommit in i även denna rutinen och älskar den!

Så summa kardemumma. Det jag vill säga att jag tror man med jämna mellanrum ska utmana sina rutiner och se om de fortfarande är hållbara eller om det kanske finns någon som är ännu bättre för där man befinner sig i livet just nu. För du vet ju. Inget varar för evigt. Inte ens bra rutiner för bra rutiner kan bli dåliga om de är vid fel tillfälle och tidpunkt.

Hur gör du? Testar du nya rutiner eller kör du på gamla invanda?

Kram från Ingmarie

Bästa i år!

2,5 timmar upp och ner för trailsen under Albuquerques heta sol. Många höjdmeter på höghöjd och det kändes bra!

Kutade först uppåt mot Sandia-berget och sen längst ner i Bear Canyon Open Space park. Vilket innebär att det är 40-50 min konstant uppför sen.

Blir jag inte backstark här blir jag det aldrig.

Kroppen känns bra och jag tror jag håller en bra balans med allt just nu. Och jag har en plan för att fortsätta att ha det så. Sen vet man såklart aldrig riktigt hur det blir. Ingen plan är ju idiotsäker. That’s life!

Men yoga i solen vet man alltid är härligt!

Kram från Ingmarie

Alltid samma svar

Ibland funderar jag på hur många gånger jag frågat mig själv varför jag fortsätter pressa mig med hårda intervaller, långpass, junk-miles och allt det “andra” som behövs för att kunna fortsätta kuta hyfsat. Särskilt nu, efter 35 år som löpare, när jag vet att det aldrig mer blir PB:s och att det liksom bara “går utför”. (Om jag inte satsar på någon väldigt udda sträcka förstås…🤪) Jag har dessutom haft hur många anledningar och “ursäkter” som helst för att lägga ner och bli en mer “tränatredagariveckan-person” utan att skämmas.

Svaret är dock alltid detsamma.

Det är känslan.

För även om farten är långt från vad den varit så är känslan efter ett bra löp-pass, särskilt intervaller, snudd på oslagbar. Den där unika själv-tillfredsställelsen efter att ha klarat av något jobbigt och tufft är unik!

Kanske du vet vad och hur jag menar?

Passet var förresten härligt svettigt! 8 x 5 min. “hard but somewhat comfortable” (vila 1 min) + styrka. 💪🏻

Och sim i solskenspoolen. ☀️

Så jag fortsätter gneta på och njuter så länge det funkar!

Kram från Ingmarie

Beviset

Jag berättade ju att jag verkligen gjorde vad jag mäktade med på loppet i söndags. Well, här är starten. Då var jag fortfarande pigg.

Och här är målgången. Orkade inte ens le pga av all mjölksyra. Då är jag inte pigg.🤪

Det jag vill säga med detta är att även om jag oftast är pigg, och ler allt som oftast, så är det inte alltid så. Såklart. När jag säger jag är trött då är jag verkligen det. Men stänga av klockan pallade jag tydligen. Det sitter så galet djupt inrotat att jag t o m gör det de gånger jag vurpat. I know. Helt crazy!

Så där trött har jag i alla fall inte blivit i dag trots löpning, gym och yoga. All träning är, och ska inte vara, stenhård. Jag tror på variation. Man behöver vara bra på att chilla också. Och det är jag! Typ proffs! Extra enkelt är det förstås när solen skiner, vinden är ljummen, boken man hittat är superbra och magnolians doft och skönhet fullkomligt knockar en!

Kram från Ingmarie

Breathtaking

Långpass på trailsen vid Sandia mountains fot är ett långpass som garanterat är kuperat. Det är absolut omöjligt att få en “platt” runda där. Möjligtvis kan det bli något som kan kallas “rolling hills” om man springer fram och tillbaka på trail 365.

Så hitta backar är inga som helst problem! Sen kan man såklart välja några av de där som är lite extra utmanande. De där som är breathtaking både bildligt och bokstavligt talat.

Det är i princip lika jobbigt varje gång man tar sig an en av de där rejäla stigningarna och det är lika värt slitet varje gång!

Något som slår mig varje gång jag är på en högre höjd är hur små vi människoknytt är. Och hur stor, vacker och mäktig naturen och jorden är. Det är lätt att glömma när vi rusar på i vår vardag tror jag. Höga höjder liksom naturens enorma krafter gör mig alltid lite extra ödmjuk över livet.

140 minuter + en hel del traskande när det var för brant upp eller ner för att kuta blev det till slut. Går jag mer än fyra steg pausar jag nämligen klockan.😀

Jag var ganska mör efteråt. Passet sög tydligen mer än jag trodde. Lunchen satt som smäck om jag säger så. Liksom att få ligga raklång i solen en stund.

Om det var maten, ryggläget eller bara det faktum att jag trots allt återhämtar mig hyfsat fort låter jag vara osagt men jag piggade på mig riktigt bra i alla fall. Simpasset med coach Jenny var långt från någon leisure-swim men jag tycker jag grejade alla de där 100 yards-intervallerna med bravur! Vet inte hur många de var för jag tappade räkningen till slut. 🤪 Det är väl bl.a därför man har en coach vid kanten? För att slippa tänka. 😀 Den där sjunksunk-känslan som jag hade i söndags var hur som helst bortblåst! Fint bara det!

Kram från Ingmarie

En röding bland gröningarna

Saint Patrick’s Day är Irlands nationaldag som firas den 17 mars. D.v.s i dag. Dagen firas till minne av landets skyddshelgon Patrick. Shamrock är den gröna växt som han valde som en symbol för “the Trinity of the Christian church tack vare dess tre blad som är fästa vid en stjälk. I bland annat USA, Kanada, Storbritannien och Irland är det därför tradition att ha gröna kläder på sig.

Som mycket annat i detta land så är det en ganska stor grej och när det firas så firas det rejält. Det är Shamrock-tema på allt från mat och kläder till dekorationer, bil-rea och såklart tävlingar. Som t.ex Shamrock Shuffle runningrace här i Albuquerque. Det var 15:e året det arrangerades och jag har kutat det flera gånger innan. T.o.m vunnit det på den tiden då benen var lite raskare.🤪

Man kan välja 10 miles, 10 km och 4 miles. Jag valde det sista framförallt pga att det är 100% asfalt/betong (tufft för min kropp) och för att 4 miles kan man alltid överleva även om man tar ut sig för mycket och blir jättetrött. Å andra sidan är det nästan en garanti på att man gör det. Det finns liksom inte mycket tid för att “komma in i loppet” under ett så kort race. I alla fall inte för mig.😳 Kanske hade det känts bättre om jag värmt upp lite mer, vem vet? Banan var nämligen ändrad så redan efter 50 m kom den första backen. Och med den kom mjölksyran. Ända upp i hårfästet. Som jag berättat innan är det mycket svårare att bli av med mjölksyra på höghöjd just pga den lägre syrehalten. När den kommer så blir det liksom stövlarna på och andnöd direkt för de flesta. Har man en mindre bra dag blir det såklart ännu värre.

Så det blev ett tufft lopp. Den som byggt vägarna (och lagt banan) där i Rio Rancho har verkligen lyckats hitta varenda backe och helt undvika minsta lilla tillstymmelse till något platt parti. Men jag gnetade på och sprang om en hel del som var ännu tröttare. Väl i mål hade jag både cement i benen och blodsmak i munnen så jag vet att jag i alla fall gjorde vad jag mäktade med i dag.

Och det gick ju faktiskt bra! Etta i min age-group och åtta totalt. Då ska man också veta att det var en hel del bra löpare med. Bl. a OS-löpare från Polen (det är som alltid en hel bunt topplöpare från bl a Polen, Kenya, Ryssland och Japan som är här och tränar/tävlar) och flera starka National Runners. Sen att jag var typ 10 min efter ettan kan man ju bortse från.🤪 Vi får se hur snabb hon är om 20 år!😜

Jag var helt klart den enda rödklädda. 98% var gröna uppifrån och ner. Jag vågade dock inte gå runt och smygfota allt för mycket..😄

En del verkade dessutom fira dubbelt. Maybe only in America. Personligen tycker jag det är jättefestligt!

Mjölksyran var dock inte slut där. Coach Jenny drillade mig och John rejält på dagens extra simpass. Helt ärligt simmade jag uselt. Inget som helst flyt och höger-vänster-upp-ner verkade helt ha släppt kontakten med varandra. Men så är det ibland, med eller utan race före, och det kommer vända till det bättre igen. Det gör det nämligen alltid förr eller senare. Inget varar ju för evigt. Inte ens usel simning. Kul var det hur som helst!

Som du vet tycker jag även det är viktigt att belöna sig när man kämpat väl oavsett resultatet. Och jag är riktigt bra på det om jag får säga det själv. 😍

Kram från Ingmarie

Igen!

Hur är det man säger? En gång är ingen gång. Två gånger är en vana.

Om det stämmer har jag en ny vana.

Den att gå upp i ottan för att kuta före frukost och sen åka många mil (läs en timmes bilfärd one-way) för att simma i en (kall) sjö. Dvs precis som för två veckor sedan.

Denna gången var det “bara” jag och Lorraine som åkte till fin-sjön men även hon hade temperatur-mätare med sig och kolla! Flera grader varmare! 41.9 vs 46.9 F betyder i praktiken 5.5 vs 8.3 C. Stor skillnad!

Kanske var det därför jag klarade vara i typ 500% längre tid denna gången och verkligen simma. Bara bröstsim. Med mössa. För det är kallt. Men det är ju också det som är själva grejen. När väl den första chocken lagt sig, det tar max 30 sekunder, så hände liksom något häftigt i kroppen. Jag kan inte riktigt förklara vad men det är som ett slags rus och det är inte enbart endorfiner även om de såklart spelar en stor roll.

 

 

Jag höll på tills jag började skaka. Någonstans där bör man avbryta enligt proffsen på det här. Åtminstone när man är en grönis som mig. För nej, det här är inte som att sprada eller swimrunna även om båda sker i vatten.

Lorraine var i mer än dubbelt så länge som mig. Jädra vilken tuffing hon är! Hon skakade inte ens när hon kom upp!

Jag däremot darrade som en hel asplövs-skog trots alla lager kläder men vet du, jag gillade det på något märkligt vis! Jag har nog, som Lorraine sa, “got the bug.”

Det är inte “lätt”, och det kräver såklart en del energi, men det enda jag behövde koncentrera mig på efteråt var att bli varm, njuta av solen, äta donuts och dricka kaffe!

Jag kan hålla med om att det kan verka lite knasigt att åka bil i två timmar för att simma 10 minuter och frysa i 3 timmar men jag lovar, det är värt det! Dessutom fick jag ju hänga med härliga Lorraine! Visst är mössorna fina? Jag älskar min!!!

Och den där tuppluren i solstolen efter lunchen lite senare var så ljuvlig att jag lätt skulle kunna göra om alltihop igen redan i morgon men då är tanken att jag ska svettas istället.🤪Hur får du veta då om det blir som planerat.

Precis som förra gången blev det även sim i solskens-poolen. Har liksom svårt att låta bli…

Kram från Ingmarie

Glad(ast)

Jag må ha missat en pallplats och ovetandes ha spenderat en halv förmögenhet på ett bajjamaja-besök på det där loppet förra helgen. men jag var i alla fall garanterat både färggladast och upplevelse-gladast!

Jag är ju som bekant över lag extremt lättroad. God sömn, god mat, kaffe, vänner, kreativa aktiviteter och träning sen är mitt liv liksom komplett.

Särskilt när det är så här! Jag älskar blå himmel och sol! Älskar, älskar, älskar!

Vad gör dig glad och nöjd?

Kram från Ingmarie