När en sannsaga tar slut

Även vackra, underbara och roliga sannsagor har ett slut. Åtminstone gör de tillfällig paus medan man lever en annan vacker, underbar och rolig sannsaga. 😍

Det är så jag varje dag försöker skapa mitt liv. Ett liv som jag vill leva med många olika parallella fantastiska sannsagor som jag kan växla mellan lite hur som helst. Jag skriver manus, det är ju mitt liv, vilket också innebär att jag är ansvarig för innehållet. Det finns såklart moln även i (sann)sagorna ibland för utan en motsats kan inget finnas eller existera. Molnen kan t.o.m vara riktigt svarta, tunga, dystra och sorgsna. Så där så hjärtat nära på går sönder. Men jag ser det som en del av det hela och jag vet att de försvinner för inget varar för evigt. Inte ens svarta moln.

Så nu när jag lämnat Halmstad för denna gången, och hjärtat känns en smula ledset, så väljer jag att ändå mest känna tacksamhet. (Man ska dock alltid komma ihåg att det är ok att vara ledsen! Liksom arg, glad, irriterad och speedad. Bara man inte fastnar i det eller blir så överväldigad att man gör något man sen ångrar.)

Det har varit en fantastisk vecka och jag avslutade den på topp med ännu mer sol, löptur i sagobokskog och lite styrka på ett av utegymen.

Om inget oförutsett händer är jag snart tillbaka men visst kommer jag sakna allt och alla, “min” fina lilla stuga som jag får låna av min snälla kusin och kusinman, dofterna, ljuden, havet och det fyrbenta frukostsällskapet.😍

08a lands sago-sannsaga är redan påbörjad och jag är säker på att den kommer innehålla både det ena och det andra.🤪

Kram från Ingmarie

Mysdag

Jag är fortfarande verklige jätteglad och tacksam över gårdagen! Och kroppen känns också glad så jag har både joggat och vattenlöpt. Det är så himla bra på Brottets simstadio för man behöver inte ens ha med eget bälte. Man lånar helt enkelt där! Gratis även det! Halmstad alltså.😍

Mest har jag dock bara hängt vid havet och Söderpiren.

Slöat och fikat med mamma, lillebror Hannes, Jessica, fyrbenta Morgan och lilla Melissa.

Och just det. Jag har även årspremiärsimmat i Nissan med en hel bunt goa klubbisar och andra likasinnade! Jag som inte är överförtjust i Nissans vatten tyckte plötsligt det var helt fantastiskt härligt! Och det är egentligen det. T.o.m jättehärligt!

Inte blev det sämre av att en del av oss gofikade efteråt. Ute. Vi tyckte det var schysstast så för det är tydligen inte alla som uppskattar sjö/Nissan-doften riktigt lika mycket som vi gör .🤪

Kram från Ingmarie

Bocksten Swimrun 2018

Det var längesedan sist men jag var faktiskt duktigt nervös inför dagens race redan när jag vaknade! Bocksten Swimrun var liksom det första “riktiga” racet denna säsongen på så vis att jag och Karin faktiskt hade planerat för det och anmält oss i (ganska) god tid. Det är också en sak att tävla själv. Då får man liksom skylla sig själv om man såsar eller har en kass dag. Det är en helt annan grej att tävla i par för även om jag vet att Karin är en fantastisk människa på alla sätt och vis, och absolut inte skulle klandra mig om jag hade haft blyben och blyarmar, så vill man ju liksom inte vara en bromskloss…🤪

Vi kom dit i god tid och hann med precis allt vi behövde innan det var dax. Ja du vet. Hämta startkitet, ta på sig alla grejer, fila på detaljer och strategi, gå på toa, lämna in väskorna, värma upp, gå på toa igen, noja sig lite och lyssna på genomgången.

Årets bana var lite förändrad mot förra året vilket på sätt och vis var lite synd för då kunde vi ju inte jämföra tiderna. Men mest var det bra för förra årets geggiga sistasim var borta och banan var ca 4 km längre. 8 löpsträckor och 7 sim. Totalt ca 23 km. En väldigt lagom distans om du frågar mig. Man hinner aldrig få långtråkigt men man kan verkligen ta ut sig om man vill.

Vi kom iväg ganska bra i starten och sen hyfsat snabbt i första simmet. Vi struntade i dragrepet där mest för att det var så galet trångt och det funkade finfint. Vi kom upp i princip samtidigt. Resten drog vi varannan. I alla fall nästan så. Ena kroken “försvann” nämligen på något skumt vis…🙄 Men vi kom snart på att man kunde öppna dragbältet och på så vis “kroka i” linan. Himla smart. Det gäller att tänka utanför boxen ibland.🤪

Banan är rejält tuff. Kuperat som attan och bitvis väldigt teknisk. Trail med rötter, stenar och klippor är verkligen Karins grej men inte min. Jag bet i så gott jag kunde utan att riskera benbrott och/eller skallfraktur, utslagna tänder eller pinne i ögat. (Jo jag vet att jag är en smula fjantig där men jag är också en smula miljöskadad efter alla år på sjukan…) När det bara är fritt från bröte har jag betydligt mer fart i benen så då kunde vi ligga på riktigt bra. Banan är också väldigt, väldigt vacker! Jag tokälskar bokskog! Om Gud finns är det helt klart en av hens finaste gåvor till mänskligheten! Och den nya bansträckningen var en hit! Även om den var ännu tuffare än den förra. Vi kämpade på så bra att vi kom tvåa! Förra året var vi sjua. Jag tror vi båda blev ganska chockade för vi hade verkligen noll koll på var vi legat. Mest var vi förstås glada!

Så himla kul! Och mysigt! Efteråt bjöds det på mat och solhäng. Vi hann äntligen prata massor och för mig är det helt fantastiskt att ha en vän som Karin! Vilken tur att jag gick med i TT&M och vilken tur att hon valde just den klubben när hon flyttade till bästkusten. 🙏🏻

Tack Karin för en toppendag! Du är en klippa och en guld(team)kompis!💕🙏🏻 Och tack Bocksten swimrun för ett toppenarrangemang!

Det var inte helt fel att få duscha när jag väl var hemma igen. Lera och sjölukt i all ära men den passar trots allt bäst där den hör hemma.🤪 Och jag kunde ju inte komma hur sunkig som helst till min och bästa Saras lilla picknick. Ännu en människa jag troligtvis aldrig hade träffat om jag inte vågat mig på att simma och gå med i klubben. Livet är verkligen fantastiskt om man bara tillåter det vara det!

Vilken dag! Och vilken kväll! Vi satt i flera timmar och bara njöt! Och babblade såklart. Vi hade ju liksom mycket att ta igen. Det blir ju så när det gått alldeles för längesen man sågs .Och vi är dessutom lika bra på det. 😍

Kram från Ingmarie

Halmstad Triathlon 2018

Tvärtemot de andra två Halmstad Triathlon jag har varit med och arrangerat, då det regnat och varit snorkallt på morgonen, så har årets upplaga bjudit på sol och värme precis hela dagen. När jag cyklade i väg i ottan i morse var det så där magiskt vackert och stilla som det bara kan vara en svensk sommarmorgon.

Jag och Håkan fixade det sista på löparbanan och jag vågar nog påstå att det blev en av de mest och bäst välmarkerade banor ever!

Det jag vet är att vi lyckades bra även i år och att lovorden från deltagarna var snudd på oräkneliga.Jättekul såklart!

Tvärtemot de andra åren var jag dock inte med hela dagen tills sista snitseln var nedplockad. Jag prioriterade och valde att fika och hänga med mamma, Ulf, Markus och lilla Juno i stället. Vem vet liksom när det blir nästa gång?

Och i ärlighetens namn ville jag även hinna med lite vattenlöpning efter alla cykelturer fram och tillbaka till stan och runt på banan. Tänkte att det kanske kunde göra mina icke-cykelbenen lite piggare tills i morgon.🤪 Om det hjälpte lär visa sig.😀

Kram från Ingmarie

Banbygge och lyxliv i Halmstad

Nu är löpbanan till morgondagens Halmstad Triathlon i princip klar. Bara några skyltar som ska upp och en dubbelkoll så inget “förflyttats” under natten. 🙄 Men det fixar vi i morgon bitti. Jag börjar få rutin på det här men utan Håkan och Saras hjälp hade det varit väldigt mycket jobbigare och tagit väldigt mycket längre tid. Teamwork är fina grejer!

Det är sån lyx att vara här! Förutom att bygga bana och hänga med klubbisar så har jag även myst med mamma. Vi parkerade oss i en hörna på Brottets gigantiska gräsyta.

Det stället i sig är verkligen lyx! Gratis, öppet i princip varje dag och där finns bl.a en stor 50-metersbassäng med saltvatten. Dessutom bor jag nästan granne med den! Blev ett bra litet teknikpass som avrundning på löpintervallerna jag hade kört lite tidigare.

Här kan jag dessutom köra min lilla morgonyoga och meditationsstund ute vid havet. Särskilt härligt nu när det är så otroligt ljuvligt väder! Hur lyxigt är inte det?

Jag tror att jag redan börjar bli bortskämd… Och jag har minsann inte ens vett att skämmas över det!🤪

Kram från Ingmarie

Lyllos mig!

I Halmstad där det är Ingmarie-väder mest varje dag!😍🙏🏻☀

Här bor jag dessutom i finstugan och kan äta frukost ute. För mig är det grymt lyxigt!

Bara 30 m från dörren har jag hela Prins Bertil stigen att springa på. Även om jag kutat jag vet inte hur många gånger på den i alla riktningar så är den svår att tröttna på. Kanske t.o.m omöjligt?

Jag sprang inte hela utan gjorde i stället en liten krok runt Eketångaskogen. Förr, för länge länge länge jättelänge sen, körde jag tokintervaller med killarna i IFK Halmstad här.

Det finns dock en liten grej som är lite sämre här i jämförelse med där jag bor i 08a-land. Nämligen bristen på närheten till sjöar. Visst finns hela stora havet men det är ju liksom inte riktigt samma sak.

Men det finns såklart sjöar! Bara någon mil från centrum finns ett stort skogsområde och där finns bl.a Torvsjön. Det är förresten just i denna sjö jag simmade open water första gången! Och blev kär. Inte konstigt att den ligger mig så varmt om hjärtat. Eller att jag fortfarande är förälskad i den. Ja du ser ju…

Vi var ett ganska stort gäng där i kväll. En del simmade “bara” och en del swimrunnade.

Och en del simmade och sprang efteråt. Allt funkar!

Jag och Karin passade på att genrepa och testa lite olika varianter av tekniker men jag vet inte om vi blev särskilt klokare inför söndags-äventyret men vi fick hur som helst en fantastisk kväll tillsammans!

Som sagt var, lyllos mig!

Kram från Ingmarie

När dåligt blir bra (Eller: se det positiva i det negativa…)

I dag skulle jag åkt tåg. Till bästkusten och Halmstad. Men det blev alltså inte riktigt så.

Den korta versionen av anledningen är ganska lång.🤪För en vecka sedan fick jag sms om att mitt tåg var inställt men man kunde byta fritt eller få pengarna tillbaka. Eftersom hemsidan inte klarade av detta ringde jag och fick till slut ombokat till ett några timmar senare tåg. Bra så. Men den biljetten visade sig inte finnas för personen jag pratat med hade tydligen missat trycka på någon knapp. 😳 (Jag kom på det bara för att biljetten inte fanns på appen och ringde för att kolla.) I morse kom ett nytt sms om att det var kraftiga förseningar med mitt tåg och man kunde inte säga med hur mycket. Åter samma erbjudande som innan men nu fanns inga avgångar kvar om jag ville komma fram denna sida midnatt. Och det både ville och behövde jag. Så i stället blev jag miljöbov och valde flyget. Billigare, i tid och mycket snabbare. Något någonstans är väldigt fel med det kan jag tycka…

Men det bra med allt detta är att jag kunde nyttja SL istället för taxi till avteseplatsen. (Centralen är stängd för södergående tåg och min tub-linje renoveras som sagt var.) Och jag kunde utan stress köra mina löpintervaller + nyttja utegymet i förmiddags Jag hann även njuta av solen i flera timmar och simma i ljuva Söderbysjön. Det var så varmt att jag struntade i våtdräkten. Hur härligt är inte det?

Och nu är jag här! I min fina hemstad och bor i min fina lilla röda stuga igen. Eller min och min, den är ju min kära kusins egentligen, men den känns som min.

Kram från Ingmarie

Många steg men få meter

I dag hade det varit intressant att ha stegräknare på jobbet för rackarns vad jag traskat många steg. Men det handlar inte om några långa avstånd utan det är liksom bara fram och tillbaka och hit och dit mellan patientsängarna, dator och läkemedelsrum.

Lite samma sak med vattenlöpning faktiskt. Man kan springa länge och ta många steg men totalt blir det inte många meter. Fast vad gör väl det? Bra träning är det oavsett och extra härligt att få vara ute i solen en stund!

Kram från Ingmarie

Försenat (annorlunda) Midsommarfirande

Man kan fira midsommar på väldigt många olika sätt och vis. Man kan t o m fira den någon dag för sent, utan både midsommarstång, blommor under kudden och ringdans, och det kan ändå bli både kärlek och magi!

Åtminstone om man som jag gillar att bli blöt, svettig, skitig, trött, endorfinhög och hänga med likasinnade vänner.

Mitt lilla festplanerande började väldigt spontant i torsdags och lite mer seriöst i fredags. Jag behövde ju liksom någon slags plan när jag bjudit hem en bunt människor på Swimrun-äventyr. Både när det gällde runda och belöning efter.

Efter några avhopp så blev vi till slut sju stycken som samlades hemma hos oss. Aldrig har där väl varit så mycket våtdräkter, dolmar, paddlar, goggles och badmössor på en och samma gång.

Snälla Anders ställde upp som cyklande supporter och både fotade, filmade och servade oss med vätska.🙏🏻😍 Sängen fick agera som uppsamlingsplats för allt han skulle ha med sig. Det fanns helt enkelt inte så mycket annan plats över i vår lya.

Jag, Anna F. (som jag körde Utö sprinten med), Kenneth (som bla.skriver här i RW), Camilla, Inger och nya bekantskaperna Anna A och Mikael gav oss i väg mot första simmet i Söderbysjön. Det är alltid lite pirrigt innan man liksom kommer in i det och märker hur kroppen svarar. Löpmässigt vet jag ju ganska bra hur min fart är i förhållande till andras men simmässigt tror jag fortfarande att jag är vandrandepinne-långsam. Men riktigt så illa är det faktiskt inte längre.🤪

Foto: Anders Gustafson

Meningen med hela den här grejen var också att vi skulle hålla ihop och vänta in varandra och så förblev det. Tävla kan man göra vid andra tillfällen. Ingen kunde ju heller egentligen köra före mig för det var ju bara jag som visste vart vi skulle.😄

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Efter Söderbysjön sprang vi vidare till Hellas.

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Jag vet inte hur många gånger vi konstaterade att Stockholm är fantastiskt i allmänhet och Nackareservatet och Hellas i synnerhet. Tänk att kunna springa och simma i flera timmar i och runt en och samma sjö  bara cirka en mil utanför vår huvudstads absoluta mitt. Var någon annanstans i världen är det ens möjligt?

Foto: Camilla Renz

Och som vi simmade! Och sprang! Och peppade, hejade, babblade och bara njöt. Ingen stress någonstans men utan att bli långtråkigt. Det är nog förresten svårt att bli less för det är en de fina grejerna med Swimrun. Man hinner liksom aldrig tröttna!

Foto: Camilla Renz

Foto: Camilla Renz

Foto: Camilla Renz

Foto: Camilla Renz

Foto: Camilla Renz

Foto: Camilla Renz

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Jag tror att alla kände sig precis lagom nöjda när vi flera timmar senare var tillbaka vid starten igen. Du vet. Inte så där dödströtta men inte heller jättesugna på att fortsätta. Alla hade jobbat på jättebra men jag tror ändå att Inger som än en gång trots skador överträffade sig själv, och Anna A som simmade längre än någon gång förut, ändå var de som gnistrade mest av oss alla guldklimpar!

Camilla, Anna A och Mikael var tvungna att fortsätta vidare direkt men vi andra gick all in på fikat!

Ingers hembakade godisar var helt klart populärast! Mamma Mia så smarrigt!

Kanske var det de som gjorde att jag lite senare även hakade på när Anders skulle ut på en liten tur? 😄

Men nu slöar jag i soffan. Mätt, glad, tacksam och överlycklig. Tack alla för att ni kom. Det var ni som gjorde min dag till ett minne för livet!🙏🏻❤ Har redan börjat planera på nästa gång.😍

För dig som vill finns en härlig liten film att kolla på både på FB och på Insta. (Följ mig förresten gärna på Insta: Ingmarie_yoging. )

Kram från Ingmarie