Dagens plan var att vara med på Sickla swimrunträningen. Jag hade trixat om i schemat så jag precis skulle hinna hem, svira om och tokcykla till verandan vid Hammarbybacken.
Men kanske det var det där “precis”. Eller tokcyklingen. Eller faktumet att det kändes oroväckande svalt i luften.Så där så jag frös bara av att cykla hem från tuben. Så hur kul den där tisdagsträningarna än är så bangade jag! Helt enkelt för att jag inte orkade frysa. Klent, I know, särskilt nu när jag har både värmetröjan och ny (tjockare) våtdräkt. Det är väl bara att konstatera. Det går utför med ungdomen.?
I stället begav jag mig hit.
Till mitt försvar får jag väl säga att det krävs en viss dos av både energi, tålamod, lugn och kraft när man ska samsas med tusen (nåja) andra om de få ynka banorna som är för allmänheten på kvällstid.
Men jag tänker att det där är nyttigt, lärorikt och karaktärsdanande. Plus att det gör att när jag är där på mer vettiga (dag)tider så kommer jag njuta ännu mer!
(Ps. Bilderna är inte från i dag utan från i söndags em då det var betydligt lugnare.)
Helt springfri var inte dagen heller för tidigt i morse blev det en tur. Med ännu ett par nya skor. Så bra att de nära på springer av sig själva.
Och i skogen är det tack och lov både tyst och gott om plats.?
Kram från Ingmarie.
Det ska vara en Ingmarie för att se något positivt i en överfull simhall. 🙂 Karaktärsdanande var ordet. Jag får närmast panikångest bara jag tänker på det.
Det finns i princip alltid någon liten ljusglimt i det sim sker. Ibland är de bara ruskigt svårt att se?
Hihi, du mes? Du är det modigaste jag vet. Det finns förresten inga mesar som frivilligt hoppar ner i en överfull simbassäng 🙂
Jag är typ lika modig som en skotträdd hund? Men helt klart har jag tuffat till mig lite??????