Frank Dog Backyard

De flesta som håller på med löpning vet nog vad och hur ett Backyard ultra är och går till men om inte så går det ut på att man varje hel timme startar en 6,706 km slinga och den som slutar springa sist har vunnit.

Frank dog Backyard  i mysiga Haverdal utanför Halmstad var exakt så men med några skillnader. Man kunde välja starttid vilket man aldrig gör annars utan då startar alla samtidigt. Dessutom var det en sluttid. (Kl 21 lördag) Därför räknas det inte som ett “riktigt” backyard. Men principen är den samma. En del startade kl 21 på fredagskvällen, en del kl 7 i morse och en del kl 11. Jag hade velat starta kl 7 för då fick man springa till kl 21. Inte för jag hade tänkt det men de som startade kl 11 fick bara springa 4 varv. Nu är jag ju som jag är och lyckades ändra på den regeln. Återkommer till det.

Jag och Maria var ute i perfekt tid och hann både installera oss och gå på toa innan första varvet startade.

Banan var 40% asfalt, 40 % grus, 10% trail och  riktigt både rolig och fin! Vi sprang genom Haverdal, på söta stigar i trollskogen (det finns verkligen massor av troll där) förbi fårhagar, genom tre grindar, över stenbumlingar, upp och ner för backar, utmed hamnen, förbi rapsfält och på stranden.

Stranden var en seg historia för det blåste motvind från hell och sanden var både knölig och sugande men det var bara att gnata på och skratta åt det för det var ju faktiskt likt för alla.

Redan efter två varv kände jag att jag inte skulle vara nöjd med “bara” fyra varv så jag frågade helt enkelt om jag fick fortsätta och för en liten extra slant, loppet var sjukt billigt med tanke på all mat vi blev serverade, så fick jag det! Därmed ändrade jag en regel och jag tror och hoppas att den blir permanent till nästa år. Fråga är bra!

Efter två varv bytte jag också skor och till kort kjol. Min “svaghet” är ju just mina fötter så jag bytte helt enkelt för jag hoppades det skulle hjälpa dem. Med facit i hand så tror jag det var klokt.

Efter fyra varv bytte jag skor igen. Och tröja. Rena partyt!

Maria var nöjd efter sina fyra varv men snäll som hon är så stannade hon och väntade på mig. Fast hon satt i ärlighetens namn inte still utan passade på att ta några orienteringskontroller på Naturpasset.

Jag var blåbäret av de som var kvar sen. Varv fem var vi fyra stycken. Sen tre och efter mitt 7e när jag var nöjd så slutade även superhjälten som hållit på sen kl 21 i går. Själv kan jag inte ens tänka tanken på att springa så många varv och absolut inte utan att sova!

Ca 47 km i en extremt jämn fart. Några varv låg på 41 minuter, ett på 39 (sista) och de andra på 40. Någon borde anställa mig som pacer!

Sträckan är förstås ingenting för de riktiga ultra-rävarna men med tanke på att jag sprungit max 20-25 km som längst sen september förra året är jag jättenöjd.

Det här var ett jättemysigt och roligt arrangemang och en ny upplevelse för mig. Att stanna och vänta/vila så länge är verkligen speciellt och nästan lite “svårt”. Jag vet inte om det är bättre att springa ännu långsammare (vet inte ens om jag kan det) för att liksom inte hinna stelna till i vilan eller om det var bra att ha tid för att verkligen hinna äta och dricka… (?)
Maten var förresten en historia i sig. Massor av gott att välja på så det gällde att ha lite karaktär och inte gå all in på allt. Springa proppmätt är nämligen en grej jag vet att jag inte mår bra av. Allt var vego så alla kunde äta av allt. Stort plus!

Det här vill jag gärna springa igen just för att det var så trevligt, roligt, mysigt och vackert. Funktionärerna borde få en fet guldmedalj för suverän service och pepp! Outstanding!

På hemvägen åkte jag och Maria till havet så jag fick bada för som jag längtat!

Hela kvällen har vi sen suttit och snackat om allt från vinterväder och hög puls till svarta ögon och semester. En magisk dag som jag kommer bära med mig i hjärtat och minnet resten av livet.

Kram från Ingmarie