Jag har haft fest hela helgen. Min typ av fest alltså. Utan tinnitus och baksmälla.
Den började redan på lördagsmorgonen (efter den ofestliga veckostädningen ska jag väl kanske tillägga) med intervaller i skogen. Hade en fundering på att köra med Löparnas vänner men kände att jag ville vara i min egen lilla bubbla. Regn, grått och kallt men det spelade ingen roll för som jag längtat!
Det var inget märkvärdigt pass, 10 x 2 minuter, men det var intervaller ”på riktigt” igen. Dvs det första sen blodkärlet sprack.
Blev precis lagom trött och absolut toppennöjd.
Ännu nöjdare blev jag med gym-passet. Lastade på så nu blev det nytt ”efterklimakteriet-Pb” (ja jag kallar det så för det är skillnad) på både marklyft och sumo-squat. Väldigt snart är det 10 kilo mer än min vikt på båda. Ja du ser ju hur bestämd och koncentrerad jag är! Haha!
Som alltid försvann tiden rasande snabbt. 70 minuter gymfest!
Nästan så jag inte hann till lördagens verkliga fest. Eller firande. I går var det nämligen 21 år sen vi blev vi.
Ofattbart!
På tal om att tiden går fort…
Hoppas vi får minst 21 år till ihop.
Vi firade på fina Chouchou. ”Växtbaserat och jävligt gott” är deras slogan och vi kan bara hålla med! Makalöst! Vi valde buffén vilket var både bra och dåligt. Bra för det fanns massor att välja på, precis allt var galet gott och man kan ta om hur många gånger man vill. Det var just det där sista som är mindre bra för en som mig som har svårt för att sätta stopp…
Men det var tydligen bara bra för det behövdes till dagens festande.
Jag och Kari åkte till Tyresta Nationalpark . Hon hade en runda som hon absolut ville jag skulle få uppleva och jag förstår varför.
Den hade verkligen allt.
Stigar, grusvägar, asfalt, klippor, bröte, rötter, kalhygge, backar, öppna fält, ängar, tjärn, hav, stegar, mörk trollskog, öppna vidder och t o m vattenpumpar med jämna mellanrum så man slapp vara törstig! Vi fick även se solen emellanåt. Bara en sån sak!
Alltså jag blev helt kär!
Så nära vår huvudstad med allt brus, liv och stök som där är finns denna pärla som känns som en helt annan värld! (Vilket den i och för sig även är…) Enda knepiga är just det där att man verkligen måste ha bil för att komma dit.
Helt klart var vi alla tre lika lyckliga.
På slutet mötte vi Anders som startat lite senare och sprang sin egen runda. Han var lika lyrisk trots felspringningar och blöta fötter.
Men jag undrar ändå om inte Sälka var lyckligast av oss alla. Så härligt att ha henne med igen!
Rundan var ”bara” 18 km men det tog tre (!!!) timmar. Vi tog förvisso en hel del pauser men då stannade jag (som alltid) klockan så de är inte ens inräknade i de timmarna. Vi tog det också väldigt lugnt men mest säger tiden en hel del om hur terrängen var emellanåt. Men vad gjorde väl det? Vi hade tid och vi ville ha ett äventyr!
Undrar dock om detta ingår i just ordet äventyr…
Nu är jag ju som jag är och har jag fått för mig att jag ska bada så ska jag bada. Även om det börjar regna och svetten börjat kallna.
J-a-g-s-k-a-b-a-r-a-i!
Med eller utan blödande sår.
Så nu har jag även testat Rakstas fina badplats.
Och nej, jag ångrade mig inte. Det gör jag aldrig.
Som pricken över allt detta hade vi förstås fika med. Tur bästa Kari hittade ett tak för annars hade det blivit bil-fika och det är ju faktiskt inte riktigt samma sak som ute i det fria-fika, eller hur?
Kram från Ingmarie
