Parkrun och Triathlon

I jag vet inte hur många år har jag fått frågan om (och varför) jag aldrig är med på något Parkrun. Det är gratis varje lördag, alltid 5 km, bra träningstävling oavsett form och nivå och det finns på flera olika ställen.

Enda förklaringen jag väl egentligen har är att i 08a land skulle det ta mig halva lördagen för att kuta 5 km ( + upp- och nedjogg) eftersom det inte finns någon i närheten av min adress. Åka SL är superbra men inte alltid så supersmidigt…

Men där jag hänger nu är det bara ett par kilometer till banan, som för övrigt är Big swamp land där jag redan kutat en del intervaller, så nu fanns inga som helst “ursäkter”. Förutom att det startar en smula för tidigt…

Det var mellan tummen och pekfingret ca 80 deltagare och det var alla möjliga åldrar, ambitioner och nivåer på de som var med i dag. Hur trevligt som helst och mycket välkomnande!

För att få sin tid registrerad måste man ha printat ut sin kod men eftersom jag inte hade möjlighet så blev jag “tidslös”. Men det kvittar. Benen kändes ok och jag blev lagom trött!

Kul att det känns bra tycker jag! Det är trots allt det viktigaste om du frågar mig. Kuta i gyttja med gummistövlar och blyväst är väl aldrig kul men särskilt inte när det bör gå undan åtminstone lite.

Det går bra med styrkan också. Högeraxeln fortsätter imponera även om det fortfarande är flugvikter och lättstretchade band som gäller. Å andra sidan har jag både vikter och band nu vilket jag inte hade för bara någon vecka sedan.💪🏻

Mest och bäst har ändå Mattias jobbat denna strålande dag när han grejade Bunbury Half IM! Grymt bra gjort! 1900 m sim + 9 mil cykel + en halvmara är inget man bara snyter ur näven. Särskilt inte i nästan 30 graders värme och bitvis tuffa vindar!

Tror helt klart supporter-teamet med Janine, Ethan, Amahlie, Seb och fyrbenta Oscar hjälpte till och gav krafter!

När man själv har kunnat rasta av sig är det himla kul att kolla på andra som kämpar. Vilka tuffingar det finns! Nästan så jag blev sugen. Men bara nästan… Däremot önskar jag att jag suttit här och laddat för Busselton jettyswim i morgon men det sket sig ju ganska ordentligt. Fördelen med att absolut inte ens kunna fundera på att simma nästan 4 km i havet är att jag slipper vela.😜 Och det kommer ju en ny chans redan om ett år…

Kram från Ingmarie

Kiropraktor, Maidens och lite tänke-tankar

Jag var hos “min” kiropraktor David i dag. Egentligen kände jag inget behov men dels tänkte jag att det kanske betyder otur att avboka för tätt inpå (skittramsigt- jag vet) och dels tänkte jag att det nog är bra att få fortsatt fys-hjälp med axeln.

När jag dragit hela historien, berättat och visat vad jag klarar och David kollat min axel så var han minst sagt förvånad. Rent teoretiskt borde jag ha mycket mer problem med både smärta och rörlighet. Så ja, någon slags “rehab-snabbhetsrekord” har jag helt klart åstadkommit! 😍

David är grymt duktig så det känns ju extra bra att han var så positiv. Bara att fortsätta som jag gör men vara väldigt försiktig med simningen även om det känns ok. Vilket jag ju är!

Hurra hurra hurra!

Tänk så enkelt det ändå är att vara tacksam även för till synes “små” saker. En luxerad axel är t.ex typ miljarder gånger bättre än en bruten nacke. Och ännu fler miljoner bättre än att dö… Tänker vi bara till lite så är det ett mirakel att vakna varje morgon, gå på toa, känna smaken av mat, kunna ta på/av sig sina kläder, ha ett jobb, kunna se och höra, ha ett hem och vänner/familj utan att behöva vara varken beroende av ständig hjälp eller ständig rädsla för överfall av något slag. För mig är det viktigt att komma ihåg det. Varje dag! Så jag aldrig tar varken något eller någon för givet.

Kunna kuta är banne mig ingen självklarhet, eller ens en rättighet, så när Maidens backar nära på tog andan av mig tänkte jag på just det. Att jag minsann skulle vara glad att jag kunde. Helt klart hjälpte det!

Fördelen med backar är ju också att när det blir platt så känns det plötsligt väldans lätt!

Havet kommer alltid ha min största respekt men jag känner att för varje gång jag är i så släpper rädslan mer och mer. Innerst inne älskar jag ju the ocean på något märkligt vis… Och jag vägrar låta rädslan styra och begränsa mitt liv så det är bara att jobba vidare mot hjärnspökena.

Kram från Ingmarie

Världsrekord? Eller kanske det bara är Bunbury-luften…?

En av alla bra grejer här är att jag hittar bra och har massor av bra löprundor oavsett vad jag vill hitta på för pass. Som den runt Big swamp. Körde ju 3 varv (2,2 km) på julafton så tyckte det var dax igen. Jobbigt (såklart) men de gick minsann 20 sekunder snabbare/varv i dag så något har hänt! Amber var inte med men jaga och leka med pinnar är nog minst lika jobbigt. Vet inte vem av oss som var tröttast.😜 Men vi hade garanterat lika skoj!

En annan väldans bra grej här är Koombana beach. Särskilt nu när det är extra lugnt där. Februari här är lite som augusti hemma. Sommaren är kvar (det var 30 grader i dag) men semestersäsongen är liksom över och därmed blir folks rutiner annorlunda. Med andra ord ännu mer gott om plats även om bl.a simskolorna fortfarande pågår. Dessutom är vattnet nästan alltid lugnt där eftersom det är en stor vik. Och hajfritt! Perfekt för vattenlöpning!

I dag är det förresten exakt två veckor sedan olyckan då axeln bakåtluxerade. Värsta sorten som tydligen bara händer 5% av alla drabbade. Läkaren sa 6-8 veckor innan jag skulle bli bra nog för att ens fundera på att simma. Han ville helst inte jag skulle träna alls och uppmanade stackars Anders att hålla mig lugn. Hade jag varit en överviktig soffsittare hade “ordinationen” troligtvis blivit helt annorlunda… Läkaren ville säkert mitt bästa men även om jag kanske är galen så är jag inte dum. Att göra som jag gjorde i mina yngre år, pressa mig genom smärta tills det absolut inte gick längre, har jag slutat med för längesedan. Jag har lärt mig den hårda vägen att det i princip aldrig funkar… I stället litar jag numera på min känsla både när det gäller träning, meditationer, yoga, mat och kosttillskott. Har bl.a tagit både särskild gurkmeja och Bromelain för att hjälpa axeln läka. Och eftersom sjukgymnasten jag besökte fortfarande inte skickat några övningar (!!!) så har jag även där gått på känsla + råd från några jag litar på. (Tack! Ni vet vilka ni är!😍🙏🏻)

Och inte vet jag om det är allt tillsammans eller bara en av grejerna men i dag simmade jag 10 minuter i havet. Två gånger!

Sjukt långsamt och sjukt kort men ändå! Jag simmade “på riktigt”! Och det bästa är att det kändes bäst andra gången.

Eller så beror både PB-rundorna och simningen helt enkelt på Bunbury-luften. Vem vet…?🙄

Ännu är jag inte varken helt hel eller säker så jag jobbar långsamt vidare men jag undrar ändå om det inte är någon slags världsrekord i snabbt tillfrisknande. Vad tror du?

Kram från Ingmarie

Bokmal, torrsim och Gottgotteligottgott

Minns du när jag grävde ner mig i SJ Watsons andra bok Second Life? Och att jag sen hittade bok nr 1? Det tog två dagar, sen var jag klar med den boken också.

Inte ens det förresten utan snarare två eftermiddagar. I går och i dag. Med andra ord så när (inte om) du börjar läsa någon av dem, se till att du har gott om tid för de är snudd på omöjliga att lägga ifrån sig!

Men jag har faktiskt gjort lite annat också. T.ex sprungit i fina Kings Park.

Och pysslat lite med axeln/ryggen.

Den är så duktig! Och även om den inte riktigt är med på att crawla i vattnet ännu så funkar det finfint på land!

Jag tror förresten banne mig jag både vattenlöpt och simmat i alla Perths utebassänger nu. Undra om det finns någon annan som gjort det?😄

Jag har även hunnit med en vansinnigt god mysmiddag tillsammans med Hanna och hennes goa vänner.

Festligt det här. Jag har bara träffat Hanna en gång förut i Stockholm men redan två gånger här Down under! Men det kommer bli många fler gånger nu om jag får bestämma. En människa som henne vill man liksom inte vara utan.😍🙏🏻

I morgon lämnar jag Perth för ett nytt uppdrag och jag toklängtar!

Kram från Ingmarie

Skenet kan bedra

Visst ser det fridfullt och stillsamt ut så här på håll?

Men verkligheten är en smula annorlunda. Fanns inte en chans att jag vågade mig i vattnet i dag heller…

Inte heller fick jag se någon orm på min löprunda trots oräkneliga sådana här skyltar.

Men jag såg ju faktiskt en förra gången jag sprang där och jag antar det är bättre med för många än för få skyltar när det gäller en sån här grej. Fint var det i alla fall!

Minns du förresten när vi var och kollade på den ännu ej öppnade makalösa poolen i december? Well, now it’s open och här bedrar inte skenet för den här poolen är lika fantastisk i verkligheten som på bild! Ska erkänna att jag inte kunde låta bli att ta några crawltag men nej, axeln är inte redo ännu…

Och jag älskar verkligen Australienarnas sinne för ordning och reda. Och att de fattat grejen med poolrun!

Kram från Ingmarie

Löpningens dag 2018 med guldkanter

Jag fick som jag ville och önskade. En svettig Löpningens dag med extra guldkanter.

Men vi börjar med springandet som blev en bunt intervaller vid Lake Monger.

Jag ljuger om jag säger att det var lätt men det kunde å andra sidan varit väldigt mycket tyngre också. Och hur det än är så är man i princip alltid nöjd efter ett intervallpass oavsett hur det varit, eller hur?

För att fira dubbelt blev det även poolrun i fina Claremont pool.

Inklusive 100 meter simning. Förvisso bröstsim men ändå! Fatta lyckan! Heja axeln!

Men jag har mer, och tuffare grejer, att jobba med än den rent fysiska efter vågvurpan.

Skallen.

Jag har åkt tusentals steg tillbaka när det gäller min open water rädsla. Den jag trodde jag liksom kommit igenom…

Inte ens när min vän Hanna var jämte mig vågade jag mig ner i vågorna i dag. De var inte “stora” men tillräckligt kraftfulla för att jag skulle balla ur…

Men jag får ge det tid och ta det i små steg. Är det lugnt som i torsdags så funkar det ju faktiskt… Och vi fick i alla fall en riktigt härlig dag med massor av sol och babbel om allt och inget. Tack Hanna om du läser detta! You made my day extra nice! ❤️ Och det finns duschar att svalka sig i…

Anders har förresten kommit lyckligt hem. Det är ingen walk in the park den där resan. Faktum är att den är tuffare än alla maror jag kutat trots att man “bara” sitter still. Eller kanske just därför… Tur det är ett bra tag kvar tills jag ska ta mig igenom den tortyren.😜

Kram från Ingmarie

Dax för Face your fears igen Ingmarie

När man skadat sig och haft ruskigt ont så är det alltid lite läskigt när man ska börja använda den stackars kroppsdelen igen.

Jag följer såklart alla råd och ordinationer från alla kloka människor, plus min egen intuition, men hur det än är så är det ju en “första gång” för en skadad kroppsdel att användas igen. Och det är läskigt oavsett hur mycket man vet att det är ok och t.o.m nödvändigt. Kanske är jag ovanligt mesig men så funkar i alla fall jag. Mesig och försiktig tills jag är på den säkra sidan igen.

Axeln måste användas och tränas upp om jag vill den ska funka igen. Och det vill jag ju! Så jag fortsätter göra “läskiga” grejer varje dag nu. Känner mig supermodig som vågar göra fjant-armhävningar mot en bänk.

För att inte tala om denna plank-variant!

Det där “hjulet” lät jag dock Anders leka med utan mitt sällskap…

Vattenlöpning har jag förvisso redan testat men inte i havet. Visst var det lugnt vatten men det var ändå jätteläskigt! Tror, som Anders så klokt påpekade, att det är ljudet av vågorna som är tuffast just nu eftersom det triggar minnet av olyckan. Men det kommer gå över. Jag har ju övervunnit min vattenskräck innan och i jämförelse är detta bara ett litet gupp på vägen. Och kolla min högerarm!!!

Kuta funkar däremot fint! Så länge det inte finns en massa jox i vägen jag kan snubbla över. Men det funkade tack och lov att skutta över ormen som ville över stigen precis när jag kom. Men jag har hört att det är extra bra att träna reaktionsförmågan när man är 50+.😄

Löprundan runt Lake Herdsman var förresten fantastisk! Another little hidden secret.

 

Hänga på beachen däremot är absolut befriat från både rädslor och läskigheter. Särskilt när man hänger tillsammans med sin superhjälte. Men i morgon åker han till Sverige och jag får klara mig själv… Det blir tufft! På många sätt och vis…

Kram från Ingmarie

Back in Perth

Phju! What a day! Började tidigt i Albany med yoga och frukost som vanligt innan packning av alla pinaler och en fin löptur i skogen. Plus ett bra kiropraktorbesök. Nu ska förhoppningsvis ryggen vara som den var innan den där vågen ställde till det. Axeln är redan jätte-mycket bättre! 😍

Klockan 11.30 hade vi sagt goodbye till både vår fantastiska husvärd och fina Albany.

Hade vi kört non-stop till Perth hade det tagit ca 4,5 timme men eftersom vi inte hade bråttom och vi (ffa jag) behövde undvika sitta stilla för länge blev det ganska många stopp. Nu är denna sträckan inte direkt full av varken hus eller samhällen. Men väldigt mycket raksträckor, vidder, gigantiska fält, stora gårdar och oändlig skog.

Och Road trains förstås!

Och rastplatser.

Och bensinmackar för vätskepåfyllning av både oss och bilen. Plus rengöring av rutor för den röda sanden gör ju inte bilen renare precis…

Det verkliga guldkornet hittade vi i Kojonup. 1257 personer bor det tydligen där så utan Google maps hade vi ganska säkert bara susat förbi. Men jag hade googlat “swimmingpool” och en swimmingpool fick jag minsann!

Som jag önskade jag kunde ha simmat där! Så som Anders gjorde…

Men vattenlöpning är inte fy skam även om jag fick hålla till på kortsidan för att få tillräckligt djupt.

Vi var rörande överens om att det var ett av de bästa roadstoppen ever! Och priset! 2 AUD/person!!!! ( Ca 14 spänn!)

Efter nästan 7 timmar kom vi fram till Perth.

Och ännu en ny lya för några dagar. Känns helt ok.

Från balkongen kan vi se The super blue blood moon ovan gatlamporna! Sjukt coolt!

En annan lite cool och festlig grej är att trots att vi har åkt många mil norrut, vilket oftast ju betyder svalare väder, så är det över 10 grader varmare här. 😍 Inget ovanligt för hur det än är så är ju Albany ett av de första ställena Southern Ocean vindarna kommer till.

Kram från Ingmarie

Mt Barker, Porongurup och snuvad på Sky walk-konfekten

Undra om det inte väldigt ofta är som så att det finns oerhörda upplevelse-skatter att finna om man bara börjar kolla runt där man själv befinner sig just nu. Men ofta så tänker man nog “ska göra sen” om det som finns i ens närhet. I alla fall funkar jag ofta så även om jag blivit bättre med åren på att göra små hemmautflykter.

Även om jag skulle ha bott här ett helt liv skulle jag nog kunna hitta på nya grejer att se och göra bara i och runt Albany. Det är mycket därför vi håller oss inom ett ganska litet område med Australien-mått mätt. Jämför gärna Australien och Europa om du inte redan gjort det. Det ger perspektiv. Och den lilla hörna vi håller oss i är som en liten flugskit i det stora hela. Om ens det…

Ca 45 km norr om Albany ligger Mt Barker. Det är ingen särskilt speciell plats egentligen men det finns bl.a en extremt fin och bra turistinformation där med en av de trevligaste “informations-personer” jag någonsin träffat, och bara några kilometer från själva “city” kan man få a picnic with a real view!

Den lilla kullen där borta är inte så liten och ligger i Porongurup National park. Där finns t.ex ett Tree-in-the-rock. Ännu ett av naturens under!

Egentligen är den där kullen inte bara en kulle utan flera olika berg och stenformationer. Den plats som drar mest besökare är nog utan tvekan Balancing rock och Granite sky walk. Vi hade läst innan att det var en 2,2 km (och ca. 300 höjdmeter) one-way trail för att komma dit, att den var “hard and diffucult” och att det krävdes 2-3 timmar för att göra den tur och retur.

Hittills har det stämt ganska bra med graderingarna men vi tänkte lite att “ja ja, hur svårt kan det vara?”

Så vi traskade i väg. Upp, upp, upp, upp.Men även om det var brant var stigen helt ok och vi gick förbi flera andra. I typ en kilometer. Sen började det. Klättrandet. Över stenar och rötter och de låg inte i ordning om jag säger så. Men vända fanns inte på världskartan.Inte ens med bara en fullt fungerande arm.

Först kom Balancing rock.

Några ytterligare meter till var så den sista lilla biten upp. Men där fick jag ge mig. “Stege” på stenblock och sen ytterligare en inkl. balansgång med en arm. Så crazy är inte ens jag…

Anders kravlade sig dock upp och om det var för att vara snäll mot mig eller om det var sant lär jag aldrig få veta men han sa att det inte var värt mödan. Det fanns dessutom en mesvariant så lite utsiktsvy fick jag trots allt.

Upp är en sak men sen skulle vi ju ner igen. Trots att det i och för sig var lättare rent ansträngningsmässigt så var det så mycket svårare. Tror jag hade samma puls som när vi gnetade på uppför.

Med facit i hand vet i sjuttsingen om det var värt risken men det gick ju bra. Och när vi var nere igen fick vi ändå en upplevelse som var värd hela resan och lite till! Tror det var 7-8 st kängurur, varav en med bebis i pungen, som lät oss titta på dem en stund! Vilka härliga djur!

Totalt tog det 80 min för oss upp och ner så vi traskade nog på ganska bra ändå. Och helt ärligt var det jobbigare än den 90 min löptur jag gjorde i morse. Men det kan bero på att jag dels tycker det är triljoner gånger roligare att kuta och dels för att rundan jag hittade var magic.

Kram från Ingmarie

Bergsbestigning med en skuggsida

Redan när vi kom hit första dagen och körde förbi Mt Melville så sa Anders “dit upp ska jag!”

Det dröjde dock till i dag, buzy days du vet, och jag hakade såklart på. Är ju inte så svårövertalad när det gäller sånt.😄

Och tur var väl det för vilken vandringstur vi fick! Jo vi gick faktiskt… I flera timmar! Trots att jag brukar tycka det är astråkigt.Tumlas runt i en våg kan tydligen ställa till oreda mer än i en axel och en rygg. Eller så hänger det ihop på något vis…

Mt Melville är 157 högt. Dvs inget jätteberg men ändock mer än en kulle. 😜 Trailen upp och runt var hyfsat välmarkerad och jag höll mig på benen även när det var en del trixiga partier. (Läs gick bakom Anders och höll i honom…) Och utsikten! O lalaaaa!

Högst upp finns ett utsiktstorn man kan gå upp i och då även kan se hela Albany och surrondings i 360 grader. Skitcoolt! Nu älskar jag banne mig denna del av världen ännu mer!

Och där nere bor vi just nu!

Det där var bra för min själ. Jag har absolut inget att varken klaga på och gnälla över men av någon anledning känner jag mig lite låg efter “olyckan”. Kanske för att jag har ont (ffa i ryggen) och kroppen liksom inte funkar. Särskilt eftersom det känts så himla bra innan vågen kom. Kanske är det någon efterdyning. jag kunde ju faktiskt lika väl ha dött. Kanske är det båda. Det går över såklart, det vet jag och det är skönt att veta, men just nu går allt på sparlåga. Kanske jag helt enkelt behöver få vara just lite låg ett tag för att sen kunna kravla mig upp igen. Det brukar ju vara så det går till. 🙂

Cykla hojen svettig och gyma (det som går) är absolut bra grejer men handen på hjärtat så är det ju bara en slags substitut…

Längtar tills jag åter igen kan kuta och yoga för fullt utan att ha begränsningar eller smärta. Och simma! Något jag aldrig trodde jag skulle längta efter! Som det kan bli…

Kram från Ingmarie